Jag har relativt nyligen (dock över 1½ år sedan vi separerade) varit i ett förhållande som varade ca 5 år och blev på många sett ett uppvaknande om vilka människor som finns där ute. Det jag verkligen, verkligen skulle vilja att du funderar över, från en som varit med om något hemskt till en som kanske är på väg att bli det, är att fråga dig själv om du har bra koll på den typen av människa som folk tidigare i den tråden beskrivit. Om du inte har blivit bränd själv eller varit nära inblandad i hur någon annan blivit metodiskt nerbruten så tycker jag ärligt talat att du ska stanna upp ett tag och lyssna på människorna i tråden och försöka se vad det är som sägs.
Det här är någonting som inte är uppenbart och är designat av "den andre" att vara just dold krigföring.
Jag försöker generellt ha perspektivet att man inte kan få en god bild av något så komplext som andra människor och deras relationer från några inlägg på nätet och därmed inte dra på med för stora växlar på väldigt lite information. Men med tanke på att det är så begränsat så tänker jag säga som det är. Jag har ingen koll på hur han är och jag har ingen koll på dig, det jag skriver nu är baserat på min situation och det jag snappat upp på andra håll, samt den skärva av information du delat med dig av. Så om jag skriver något som verkar vara ett påstående om dig eller honom så är det inte det, det är en generellt menat. Jag hävdar heller inte att det jag skriver är fakta, utan det är min bild av hur det fungerar.
Allt inleds med förälskelsefasen. Man blir utvald för att man uppfyller deras profil, man får inte vara för stark och man ska helst bry sig om andra, lyhörd för andras behov och ha överseende för andras misstag. Man vill vara till lags och bli älskad. "Den andre", som under större delen av sitt liv bedrivit psykologisk krigföring mot sin omgivning och använd rök och speglar för att överleva, läser av vad som verkar göra oss nöjda och glada och försöker vara allt man någonsin önskat hos en partner. Man tror att man har hittat den man alltid varit menad för och de gör allt för att man ska känna så. Redan här har man försvagat sina gränser, för inte skulle denna underbara person vara ett hot?
Förälskelsefasen är en process där "den andre" samlar information om oss, som den sedan kan använda i nästa fas. När vi är helt i deras klor så börjar de små övertrampen ske. De provar sig fram i början, gör något sårande, ser hur man reagerar. Om man inte accepterar det så blir de gulliga och slätar över det. Nästa gång så har de ändrat taktik och kommer lite längre, man har flyttat sin gräns för vad man accepterar lite grann. De kan spela offret och skjuta över skulden på oss mer och mer, trots att det var den andre som gjorde fel från första början. Detta fortsätter och blir värre och grövre, ens gränser eroderar sakta bort. De har övergått från att vara kärleksfulla till att vara förebrående och exempelvis tycka att man förtrycker dem. Säger man emot så har man sårat dem och "låter dem aldrig göra någonting", man är alltid negativ mot deras planer och man gör aldrig rätt. Man adopterar den verklighet de har arbetat fram åt en, där de drar i alla trådar och man förvandlats till en missbrukare som gör allt för att få lite av deras ömhet igen.
Och man har ingen aning om det här. Det kanske inte känns rätt i magen det som händer, men man kan inte sätta fingret på det och man är för fast för att göra något åt det.
Lite mer blandade saker:
De ser till att man blir separerad från sina nära och kära, genom att kanske börja klaga på dem eller komma med synpunkter som inte går ihop men som man tar på allvar ändå för att det är det man gör mot den man älskar. De behöver att man inte har kloka röster och ögon omkring sig som kan ruska om en och få en att se vad som händer. Man får absolut inte gå till en psykolog för det vore direkt kontraproduktivt för dem.
De spelar på att inte förstå vad de gör. De vill att man ska känna att "de inte förstår bättre", de "förstår inte vad de gör". "Om jag bara kan få honom/henne att se det från mitt håll så kommer allt bli bra igen". Det kommer aldrig hända. Den andre är inte där för att ni ska komma överens och få det bra ihop, den är inte kapabel till ett hälsosamt förhållande, den lever efter sina villkor. Men de hägrar med det, de spelar på det, de använder det emot dig.
De dresserar oss att göra som de vill. Jag kommer ihåg en situation som var så bisarr, men jag kunde ändå inte se det för vad det var förrän långt senare. Mitt ex "pluggade" och brukade pika mig att det var mitt fel att det inte gick bra för henne. Jag skulle ta vår dotter (runt 1 år gammal) och åka därifrån så hon fick studiero och det gjorde jag ju aldrig, menade hon. Jag sa att hon behöver berätta för mig när hon behöver att vi åker, annars vet jag ju inte. Hennes svar var "Nej... Det borde du bara förstå". Jag kunde inte göra rätt även om jag ville. Ska tilläggas att när vi väl åkte och var borta i flera timmar så hon kunde plugga så tog hon bilen och åkte iväg istället, jag tror ärligt talat att hon åkte till en annan karl. Hon förnekade att hon ens varit iväg.
De har olika knep. Dessa är mer eller mindre välkända. Ett av dem är "att försvinna". Det kan mycket väl vara silent treatment, det kan vara att fysiskt hålla sig borta ett tag. Varför? Vem vet.. Jag tror att det är för att visa att man gjort fel utan att behöva förklara något eller för den delen möjliggöra något konstruktivt. En smäll på fingrarna helt enkelt. Sen avslutar man det fint med att lassa över all skuld på den andra.
Ett annat knep är att explodera av ilska för att skrämma den andra till att släppa ämnet. Nej, de är inte arga i normal bemärkelse, det är ett knep för att slippa diskutera.
Det är alltid dom det är mest synd om. De vrider och vänder på saker tills man knappt känner igen dem längre. De kör med s.k. "gaslighting" (som någon var inne på tidigare), dvs försöker få oss att tro att verklighet inte är verklighet längre, eller snarare att verkligheten är vad de säger att den är. Man vet varken ut eller in till slut. "Hur kan man uppleva saker så olika?" , "Vad är det jag missar?", "Jag har säkert fel".
Till slut så vill jag säga det här, för det här är den absolut viktigaste lärdomen av allt jag var med om. Hitta dina gränser och om någon kliver över så gäller följande (förutsatt att det är en person man vill ha i sitt liv och som själv vill vara det):
De kan ta ansvar för vad de gjort.
De kan be om ursäkt eller åtminstone visa tydligt att de förstår att det blev fel.
De respekterar att man känner som man känner.
De går med på att inte göra om det eller åtminstone ge en fullgod förklaring till varför de behöver fortsätta med det de gör, det kan ju vara så att man kan godta det om man förstår vad det handlar om.
Vara beredda på att vara en del av att det blir bra för båda.
Man ska aldrig någonsin tumma på vissa gränser, inte för någon. De är ens integritet och de är ens självrespekt.
Om någon trampar på dig och låtsas som att de inte förstår bättre trots att man säger rakt ut vad som är fel, så är det bara trams. De vet mycket väl vad de gör och oavsett så är en person som är så långt ifrån hur man själva fungerar ingen som kommer hedra en. Dessutom så är oförstånd ingen bra ursäkt, särskilt inte för en vuxen människa.
Sist men inte minst vill jag säga att de är rädda för att bli lämnade. De bryr sig inte om att just Du försvinner ur deras liv, de bryr sig om
att bli lämnade. Så om man till slut lyckas samla kraft och mod att försöka ta sig ur ett sådant förhållande så kan man förvänta sig att de återgår till att visa kärlek och att de förändrats. De försöker ge en den "fix" man gått och suktat efter, bekräftelsen, kärleken som försvann, allt. Och det håller ett tag, sen är man tillbaka. Igen.
Det skiner säkert igenom en hel del i det jag skrivit, och det får vara så. Ta det för vad det är. Det är livsomvälvande att bli så pass nerbruten och bortkastad. Det finns rovdjur där ute och man ser dem inte om man inte blivit alltför bekant med en och tagit sig ur det med livet i behåll. De flesta som hamnar i vägen för sådana människor lär inte lyssna på andra utan göra samma misstag själva. Det är så vi människor fungerar. Vi är också väldigt mottagliga när vi har lågt självförtroende, låg självkänsla och/eller lågt egenvärde. Vi blir lätt offer för de som har lömska motiv, just för att de lockar oss med det vi längtar efter. Kärlek, bekräftelse.. Men är det för bra för att vara sant så finns risken att det inte är sant.
Hellre själv än att leva på någon annans villkor.
