Jag har sen snart 2 år tillbaka levt med en alldeles underbar. Jag skulle vilja påstå att det är min livsstörsta kärlek som jag hittade efter 30 år. Han är väldigt snäll, omtänksam, rolig och kärleksfull. Men så har vi ett väldigt stort problem; silent treatment. Så fort vi hamnar i en konflikt (för det mesta skitsaker) så ignorerar han mig. Nu menar jag ignorerar på riktigt; han svarar inte på tilltal, tittar inte på mig och detta kan pågå i många dagar.
För mig är det en långsam själslig död, jag känner mig så fruktansvärt liten. Jag vill bara få bekräftat att jag blir hörd, sedd och att man kan prata ut om konflikter. Man behöver inte alltid tycka likadant, men vikten av att kunna komma överens om att man är oense är så fruktansvärt viktigt.
Ett exempel är vår sista konflikt som nu varat sedan i torsdags;
Jag ber honom lämna min sjuka 12 åriga hund hemma när han ska besöka sin mamma. Dels för att hon har en förkärlek att mata hundarna med skit och mina hundar har känslig mage. Min 12 åriga hund skulle inte klara av 3 veckor med diarré. Och dels för att en släktings lilla hund var där, som min tik aldrig träffat. Jag vet inte hur min hund ska reagera på okända hundmöten när hon är risig, eller vad händer om hon biter ifrån när hon väger 20 kilo mer?
Min kille tar såklart med hunden ändå, men lovar att skilja hundarna åt med kompostgaller och inte mata henne.
Några timmar senare får jag sms att hundarna har umgåtts och min tik har blivit matad med kyckling, kex, ost och grisöron. Jag blir skitförbannad då detta säkert är 10e gången han skiter i mina enkla direktiv kring mina hundar.
Konflikten är ett faktum. Eftersom jag är på jobbet så skriver jag ett långt meddelande som han läser och sen blir jag ignorerad över ett dygn. Så här blir det varenda jävla gång. Försöker på söndag eftermiddag ta upp diskussionen, med vikten av att respektera mig och inte göra saker på bekostnad av mina hundars hälsa. Så fort jag tar upp det stänger han av. Han svarar inte ens när jag säger hans namn. Till slut så säger han ”men gud släpp det”. Jag säger att jag vill att han förstår varför jag blir arg och att han aldrig någonsin gör om det. Påtalar vikten av att vi haft samma diskussion flera gånger tidigare men att han ändå skiter i det. Sen sitter han bara och glor rakt fram. Jag börjar till slut gråta då detta är en fruktansvärt jobbig upplevelse för mig; att bli totalt ignorerad. Även detta skiter han i. Han blir helt känslokall. Vilket gör att det alltid varit jag som medlat, försökt förminska mina känslor, stoppat undan konflikten, struntat i att lösa konflikter utan bara försökt bedja honom.
Skulle jag inte ta upp konflikten skulle han kunna vara tyst i flera veckor. Säger jag; ”när ska du sluta sura?” Efter 5 dagar så säger han lugnt ”jag är inte sur, men du har inte ställt någon fråga så jag har inget att säga”. Alternativt ”jag släppte det 15 minuter efter vi bråkade”.
När vi varit sams så har vi kommit överens om att det är okey om han går undan när han känner att han blir för arg och riskerar att säga dumma saker. Det respekterar jag. Men att han, när han lugnat ner sig, också behöver komma och ta upp diskussionen. Man kan inte stoppa huvudet i sanden och låta konflikter vara olösta hela livet.
Jag har förklarat att jag varken sover, äter eller fungerar när han ignorerar mig. Att det är ren tortyr när han inte ens svarar på tilltal. Jag har försökt göra samma lika, ignorera, men det äter upp mig att leva under samma tak och inte ens kunna tilltala varandra så i slutändan landar ändå den bestraffningen i mitt knä
Har ni haft samma typ av relation? Hur gör man? Varför gör människor så här? Det går ju inte att lösa en konflikt med en möbel...
Växte själv upp så där.
