Hur 17 gör man...? *Långt*

[Viggen]

Jag är uppvuxen med hundar och har haft egna hundar, jag hade hund när jag träffade min sambo. Nu har vi varit utan hund i några år, men jag saknar och längtar efter att ha hund igen. Tog upp det med min sambo att nu när ungarna börjar bli lite större osv om vi kanske skulle skaffa hund..men han säger tvärt nej Han är ingen "djurmänniska" på så vis att han absolut måste han djur i sin närhet, jag är precis tvärtom Vi bor på en gård och har 1 undulat o 3 hästar, jag fixar allt som har med djuren att göra (han hjälper till med höhämtning osv om jag ber han).. Det känns så jäkla tungt att han inte ens kan diskutera hundfrågan.. Han kommer säkert att säga "men skaffa hund du då..".. men det känns ju ändå inte kul att göra ngt mot nåns vilja..

Hur har ni gjort? Har era gubbar/gummor varit helt sålda på idén att skaffa hund? Help!

 

[Bebben]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

Nej, absolut inte. Min sambo är heller ingen djurmänniska, och har inte varit intresserad av att skaffa någon av mina hundar. Men han vet också om att jag vägrar att leva ett liv utan hund, så är det bara.
Han vill fortfarande aldrig ha en egen hund, men han avgudar min hane (Som vi haft sen 8 v ålder) och han börjar fastna för tiken också (Som kom vid 9 mån ålder, import).

Egentligen ingen ideal situation, för en hel del av våra tjafs har handlat om just djuren... Men det går om man bara vill. Och vill han inte längre, då lever jag hellre själv.

 

[Syrsa]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

Oj, vad svårt!

Har egentligen inget tips, men kan säga att jag förstår exakt hur tungt det är när svaret blir "Men gör det du, då!"

Dels för att, som du säger, man vill inte g emot någons vilja bara för att det är min vilja. samtidigt som man blir den elake:
Han säger "Ja, gör det du, fast jag vill inte", dvs hindrar inte
men om man gör det ändå så "tvingar man" och är den som ställer till oreda.

Jag vill flytta ut på landet. Det vill inte sambon. Så han säger "Flytta du så kommer jag och hälsar på". Men jag vill ju bo där TILLSAMMANS med honom...

Prata mycket med varandra och försök ta reda på exakt varför han inte vill? Kanske kan ni skaffa hund tillsammans, med gemensamt ansvar, om ni delar på ansvarsområdena utifrån hans önskningar? Kanske vill han gärna kela, leka och kan vara hemma mycket, men vill inte behöva betala eller vara ansvarig för promenader, träning och veterinär?

Försök gå lite på djupet. Då tror jag att du också kan förstå bättre varför han inte vill, eller om det öht är möjligt att skaffa hund tillsammans.

Lycka till!
/Syrsa

 

[Priscilla]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

Jag håller med Syrsa, gå till djupet med anledningen till hans motstånd.
Är han rädd för hundar?
Är det för att han tycker dom är äckliga?
För mycket jobb?
Han är rädd att bli mer låst?
Han vill inte betala?

Min pojkvän avskyr hundar. Han tycker att dom luktar helt vidrigt och hårar ner överallt.
Men han älskar mig och har lärt sig leva med min odåga till jycke. Han följer med på utställningar, frågar frågor om hunduppfostran, ställer upp och rastar hunden när jag verkligen behöver hjälp med det, kommer på avslutningar på kurser jag gått. Han klappar t.o.m. hunden nångång då och då

Men så fort jag för på tal att jag skulle vilja ha en papillon..... så blir det ett bestämt nej.
Anledningen till att han inte vill ha fler är för att han inte tycker att papillon är en riktig hund. En labrador eller en flat får jag gärna skaffa. Men inte en tanthund, då tycker han att jag hellre ska köpa en katt.
......

 

[Viggen]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

Tackar för svaren! Det är inte det att han är rädd eller så, men han är som sagt ingen djurmänniska... Han kan liksom inte förstå varför man har djur typ.. Han är inte elak på djur eller så men tja jag vet inte vad det sitter i riktigt.. Vi har vänner som har hundar och han klappar o pratar me dom osv.. Min tanke var ju att vi kunde diskutera fram ngt, tex val av ras osv men när han bara sa nej så blev jag så less! Men ni har rätt, det är möjligt att han kanske tror en massa..så jag ska försöka prata med honom. Jag vill ju inte ge upp min dröm att ha hund igen. Har man en gång haft hund, och då praktiskt taget halva livet så är man ju fast

 

[Vaccan]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

Prata med honom, men det är ditt liv och du som vill ha en hund -därför tycker jag du ska skaffa en om du verkligen vill ha en så får han ta det.

Min sambo tyckte inte alls att vi skulle ha hund i början, och då är han också uppvuxen med hundar
Jag skaffade hund och var beredd på att ta hand om henne helt själv, eftersom hans motvillighet till största delen beror på hans systers puckade hund (hundar blivit synonyma med asjobbiga i hans huvud) och inte allergi eller rädsla så blev det inte så stora diskusioner endå.
Vi har nu en lugn fin tik som det tog en vecka för att charma honom, nu får jag knappt hålla kopplet själv när vi är ute och han tar ut henne minst en gång om dagen

Till viss del tycker jag att man ska respektera varandras önskemål om de vilar på något konkret, jag skulle exempelvis verkligen inte vilja att min sambo drog hem en orm lika lite som jag får dra hem en spindel (som han är rädd för) och det ska man respektera, fobier.
Men man måste kunna diskutera sig fram, inte bara säja blankt nej. Och hur det nu än är så har man bara ett liv och man får fråga sig själv om det är värt att leva sitt liv utan hund för någon annans skull.
Och kan man göra det utan att bli bitter?

 

[Diplomaten]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

Kanske känner han att ni blir ännu mer bundna eller att det tar upp tid?
Människor som inte har något behov av att ha djur runt omkring sig för att må bra, får i många fall inte alls bågon energi eller glädje över att ha t ex hund. Det blir endast ett påtvingat ansvar som kostar pengar och upptar tid. Även om man själv ansvarar för djuren och står för den ekonomiska biten - så blir det naturligt att djuren i viss del också inkräktar på ens medboende partner oavsett om denne vill eller inte.

Sedan är det en fråga om hur man ska kunna kompromissa. Den frågan är individuell för alla. Min man och jag kompromissar på så vis att jag tar ett mer grundläggande ansvar för hundarna då jag i praktiken har 3 st och han 1 st. Han är en fjällmänniska som älskar att vara på längre turer, medan han avskyr att gå på promenader. Jag styr i de flesta fallet träningarna, han följer gärna med om jag lagt upp riktlinjerna osv osv. Vi har på så vis mycket enklare än din situation då min man är uppväxt med hundar. I tidigare förhållanden så har det varit bara jag som haft ansvaret för hundar. Några av mina tidigare partners har aldrig haft kontakt med djur, inte haft någon djurkänsla eller förstått vitsen med att ha djur. De har förändrats lite med tiden kan man säga

Finns egentligen inget färdigt svar på frågan. Men en delad vilja måste alltid ligga öppen för diskussion, annars blir det bara dumt och kallt ..... Diskussionen ger ger kommunikation = respekt och det underlättar att komma till en lösning. Annars blir det lätt att en hämndkamp startar ... "Du ville inte diskutera om mitt, så då vill inte jag diskutera om ditt ...

 

[Red_Chili]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

När jag träffade min första pojkvän (som idag är mycket god vän till mig) så sa han kort och gott: "Jag gillar inte djur!"

Jag drog med honom hem till en bekant som då hade 4 salukis och vi var där någon timme.
Veckan efter gick vi dit igen. Pojkvännen följde med bara för att jag ville det. Den gången klättrade en av tikarna upp i hans knä och ansåg att han skulle klappa på henne När jag sedan vände ryggen till så gosades det för fullt och efter den gången så frågade pojkvännen lite försiktigt om han möjligtvis kunde få följa med nästa gång jag skulle dit.
Nu har han fått lära känna flera hundar och han börjar gilla dem alla - han måste bara få lära känna dem först. Min valp är han helförtjust i och han har t.o.m. sagt att han kanske skulle kunna tänka sig att köpa hund själv i framtiden - men bara om det är vinthund
Kanske det är så även för din kille, att han bara måste lära känna något djur ordentligt och även hitta en hund som passar honom?
Han kanske inte gillar vissa personlighetsdrag hos en typ av hund bara?

 

[Niangi]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

Min sambo är en kattmänniska och är totalt oförstående till hundar, särskiljt vinthundar som han fått för sig är knasiga baserat på dem som finns hos mina föräldrar. (Och det är bara vinthund jag vill ha)
Men skaffar jag hund en dag så är det ju mitt val, mitt intresse. Han har ju sina och katterna. Så får han väl låta sig charmeras eller inte... Så känner jag. Någon som inte gillar djur alls skulle jag dock inte kunna vara ihop med!

 

[Generalen]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

Jag har som du alltid haft djur omkring mig, och därför har jag alltid gjort klart vad som gäller för mina pojkvänner, till och med en som var allergisk men han stod tappert ut ändå . Nuvarande sambon och tillika fästman har väl haft nån kanin och katt tidigare men är inte alls lika insatt. Han är dock helt med på mina noter om hundar, katter, smådjur, hästar, gård och allt jag hittar på .

Jag tror det är väldigt viktigt om man är djurmänniska, åtminstone är det så för mig. Mina djur är mitt syre; jag behöver dom för att överleva.

 

[Viggen]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

Tack för svaren! Måste rapportera att ....vi ska skaffa hund! Han var visst inte så himla anti som jag trodde På lördag åker vi ner till Västerås för att titta och ev ta med oss en ettårig kille hem

 

[Ramona]

Sv: Hur 17 gör man...? *Långt*

Jag hade skaffat hund i alla fall. Jag köper det jag vill ha och sen tar jag hand om det också. Min sambo får antingen trivas med mig som jag är, eller leta efter en annan sambo att leva med. Till mina föräldrars förskräckelse har jag haft djur sedan jag var liten, men även de har mjuknat upp avsevärt genom årens lopp. Nu har de till och med en av mina hundar boendes hos sig då de bor så bra på landet.

Sambon fick med hästar och hundar på köpet när han valde mig och det är så det kommer att förbli. Tyvärr är han allergisk mot katt, annars hade jag skaffat en chinchillaperser också, men så snäll är jag att han ska slippa lida hemma.