Jag börjar jobba på måndag och det känns både bra och lite sorgligt. Björn är nu 9,5 månad.
Vi kommer förmodligen få förskoleplats till i januari, på samma förskola som storebror går på. Björn är då 14 månader men jag tycker han är för liten.
Jag ska ringa och höra om man kan betala för platsen från och med januari men att han inte börjar förrän några månader senare.
Sen känner jag mig lite sur och bitter just nu, över barnens far-och morföräldrar. Vi bor långt ifrån varandra men ses ändå hyfsat ofta. Exempelvis hyrde vi i två veckor i somras en stuga i samma stad där mina föräldrar bor. Inte en enda gång tog mina föräldrar vår stora pojke och lät honom sova över hos dem, åkte turistbåten eller ens gick och köpte en glass.
Och nu är sambons föräldrar och hälsar på och visst de är jättetrevliga och det är roligt att de hälsar på och de brukar ta med mat och fixa disken, men det är samma där, aldrig att de tar några initiativ till att göra något med barnen. Tråkigt för stora pojken men även för oss som i princip aldrig får ens några timmar tillsammans för oss själva.
Det svider extra när kompisar berättar om hur deras föräldrar i princip kidnappar sina barnbarn så att de kan åka på weekends och semestrar eller bara åka in till stan och fika.
Och ja, vi har varit rätt explicita om att det hade varit kul att göra något barnfritt. Och ja, jag är för tillfället sur in till tramsighetens gräns.
Jag hoppas att det känns bättre när jag vaknar imorgon.