Jag har precis fått veta att jag är gravid. Gjorde fyra tester igår, och alla hade samma resultat. Efter det fjärde sansade vi oss
. Det är inte planerat och vi har inte känt varandra speciellt länge.
Nu vet jag varken ut eller in. Det är så mycket olika känslor som far genom mitt huvud. Jag 29 år och vill ha barn någon gång, men vill jag ha barn med en kille som jag känt i tre månader och som jag inte vet om det kommer hålla med? Jag vill absolut inte vara ensamstående mamma och även han är skilsmässobarn, så båda har alltså som målsättning att hålla ihop om vi bestämmer oss för att behålla.
Vi har haft en allt annat är stabil start, vi träffades en månad efter att min fd fästman bröt vår förlovning och jag var fullständigt krossad. Vi har träffats hela tiden men det har varit mycket fram och tillbaka känslomässigt, från min sida. Jag ville inte att det skulle ta slut med min förra sambo, så det har inte varit lätt för mig att ta mig vidare. Men samtidigt så har jag stannat hos den nya, men det har varit mycket tvivel kring mina motiv. Det är oerhört dubbelt. Jag vet att han skulle bli en underbar pappa och en fantastisk livskamrat, men är han den rätta för mig, det vet jag inte. Vi har haft några fina veckor nu, men vad är några veckor mot en hel livstid? Jag är rädd. Jag känner att jag är glad över graviditeten nånstans inom mig, men jag är rädd. Vi bor inte ens ihop, håller på att lära känna varann. Blev ihopparade av en god, gemensam vän, så referenser finns dock.
Och mitt liv då. Är i slutet på en lång utbildning och om det går planenligt så hinner jag ta examen innan barnet föds. Men är det så klokt att börja med att föda barn som nyexad? Kommer jag ens klara mig ekonomiskt? Jag har jobbat extra hela utbildningen + tagit varierad mängd studiemedel, hur vet jag vad jag får ut som mammaledig?
Det är så många frågor som far genom mitt huvud. Varken jag eller den blivande (?) pappan kan inte sluta titta på varann och utbrista hur sjukt det är att jag är gravid.
. Det är inte planerat och vi har inte känt varandra speciellt länge.Nu vet jag varken ut eller in. Det är så mycket olika känslor som far genom mitt huvud. Jag 29 år och vill ha barn någon gång, men vill jag ha barn med en kille som jag känt i tre månader och som jag inte vet om det kommer hålla med? Jag vill absolut inte vara ensamstående mamma och även han är skilsmässobarn, så båda har alltså som målsättning att hålla ihop om vi bestämmer oss för att behålla.
Vi har haft en allt annat är stabil start, vi träffades en månad efter att min fd fästman bröt vår förlovning och jag var fullständigt krossad. Vi har träffats hela tiden men det har varit mycket fram och tillbaka känslomässigt, från min sida. Jag ville inte att det skulle ta slut med min förra sambo, så det har inte varit lätt för mig att ta mig vidare. Men samtidigt så har jag stannat hos den nya, men det har varit mycket tvivel kring mina motiv. Det är oerhört dubbelt. Jag vet att han skulle bli en underbar pappa och en fantastisk livskamrat, men är han den rätta för mig, det vet jag inte. Vi har haft några fina veckor nu, men vad är några veckor mot en hel livstid? Jag är rädd. Jag känner att jag är glad över graviditeten nånstans inom mig, men jag är rädd. Vi bor inte ens ihop, håller på att lära känna varann. Blev ihopparade av en god, gemensam vän, så referenser finns dock
.Och mitt liv då. Är i slutet på en lång utbildning och om det går planenligt så hinner jag ta examen innan barnet föds. Men är det så klokt att börja med att föda barn som nyexad? Kommer jag ens klara mig ekonomiskt? Jag har jobbat extra hela utbildningen + tagit varierad mängd studiemedel, hur vet jag vad jag får ut som mammaledig?
Det är så många frågor som far genom mitt huvud. Varken jag eller den blivande (?) pappan kan inte sluta titta på varann och utbrista hur sjukt det är att jag är gravid.
