Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!
Instämmer. Speciellt som jag själv är en sådan som bara känt mig mer eller mindre "livrädd" när någon lämpat över sin lilla bebis i min famn. Varje gång någon lagt en bebis i mina armar så har det absolut INTE varit på min förfrågan. Men man "kan" ju inte säga "nej tack"; speciellt inte när alla omkring ser på en med blicken "Å-vad-härligt-för-dig-att-få-hålla-bebisen". Jag har nog känt mig lite konstig ibland i sammanhang där många (som jag upplevt: de flesta) kvinnor gått igång av närvarande bebis. ALLA är så superpluttinuttiga och beundrande. Och jag har mest känt: Jaha, en bebis. Ja, den var väl söt kanske...
När jag hållit i bebisar har jag bara känt "å, måtte den inte börja skrika nu, jo, nu, snart - nu skriker den nog snart!".
NU är det skillnad; när jag har egna barn. Jag är fortfarande ingen bebisgullare, men skulle inte känna mig (fullt) lika skräckslagen om jag fick en bebis i famnen numera!.
Jo fast mitt barn är ju knappast universums centrum. Varför skulle man ens förmoda att någon ville hålla ett barn om de inte gav tecken till det. Många vill nog faktiskt hellre gulla lite artigt på avstånd. Kort sagt, något slags signaler måste gå från båda sidor.
Instämmer. Speciellt som jag själv är en sådan som bara känt mig mer eller mindre "livrädd" när någon lämpat över sin lilla bebis i min famn. Varje gång någon lagt en bebis i mina armar så har det absolut INTE varit på min förfrågan. Men man "kan" ju inte säga "nej tack"; speciellt inte när alla omkring ser på en med blicken "Å-vad-härligt-för-dig-att-få-hålla-bebisen". Jag har nog känt mig lite konstig ibland i sammanhang där många (som jag upplevt: de flesta) kvinnor gått igång av närvarande bebis. ALLA är så superpluttinuttiga och beundrande. Och jag har mest känt: Jaha, en bebis. Ja, den var väl söt kanske...
När jag hållit i bebisar har jag bara känt "å, måtte den inte börja skrika nu, jo, nu, snart - nu skriker den nog snart!".
NU är det skillnad; när jag har egna barn. Jag är fortfarande ingen bebisgullare, men skulle inte känna mig (fullt) lika skräckslagen om jag fick en bebis i famnen numera!.