Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

[TinyWiny]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Min sambo har sagt till sin mamma att det är okej att de kommer direkt hem till oss. Jag har ställt upp bara för att ha det bortgjort men jag har bara hatat det. Usch. Jag förstår inte varför man vill komma direkt och varför är det så viktigt att se barnet så tidigt som möjligt? Idag finns ju digitala kameror och internet.

Man vill se barnet så tidigt så möjligt för att man har en önskan om att få vara med i barnets liv. Iallafall är det så för mej. Givetvis respekterar jag om de inte vill ha besök första veckan men nog kommer jag vilja åka till dem såfort vi bara får. Tråkigt att du avskydde besöket så mycket och hoppas att du kände att ni fick vara ifred sedan.

På tal om besök kan jag berätta om när min brorson föddes. Han föddes i början av juni och efter några veckor frågade vi om vi fick hälsa på (det är ca 40 mil emellan oss). Min bror sa att vi var välkomna och att vi absolut skulle bo hos dem. När vi kom dit låg mamman och sov eftersom hon var så medtagen efter förlossningen. Vi hade dessutom aldrig träffat henne tidigare. Efter några timmar kom hon upp och jag kände bara att jag ville åka hem. När jag såg hur hon mådde så kände jag att om jag hade mått så så hade jag inte velat ha besök utan jag hade velat boa och läka i lugn och ro.
Vi åkte hem tidigt nästa dag och när vi åkte så kom två nya familjer för att hälsa på. Jag försökte vid flera tillfällen prata med min bror om detta. När sommaren var slut så hade de haft besök som sov över varje natt sedan bebisen föddes. Jag sa till min bror men varför? Ja men det har varit jättekul säger han då, det hade ju varit värre om ingen hade kommit. Jag har tänkt på detta så många gånger. Hur olika vi är. Hon ville alltså också ha besöken.

 

[Björk]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Vi åkte hem tidigt nästa dag och när vi åkte så kom två nya familjer för att hälsa på. Jag försökte vid flera tillfällen prata med min bror om detta. När sommaren var slut så hade de haft besök som sov över varje natt sedan bebisen föddes. Jag sa till min bror men varför? Ja men det har varit jättekul säger han då, det hade ju varit värre om ingen hade kommit. Jag har tänkt på detta så många gånger. Hur olika vi är. Hon ville alltså också ha besöken.

Ja, så olika det är!
Kanske beror det på hur jobbigt man själv tycker det är med "främlingar" i ens hem när/om man själv inte är riktigt i form eller "presentabel". Vissa känner säkert oerhört starkt obehag för det och känner sig "tvungna" att vara trevliga värdinnor/värdar och allt som kommer med det. Medan andra kanske helt enkelt bara skiter i det där med "trevlighetskravet" och bara "är" och umgås när de orkar och går och lägger sig när de inte orkar.

För de förstnämnda blir ju besök i det läget du beskriver oerhört jobbigt och påträngande. Medan för sistnämnda kanske det snarare är upplyftande och skönt att få lite folk att umgås med.

Det måste ju också bero på hur de är som kommer och hälsar på förstås. En del upplever ju oannonserade besök från t ex svärföräldrar som oerhört påfrestande. Men för oss (som båda uppskattar våra svärisar) så är det alltid välkommet. Jag känner aldrig några "krav" från min svärmor. Hon kom oerhört ofta till oss när sonen var bebis och jag föräldraledig. Hon bodde bara ett par hus bort och kom säkert nästan dagligen en stund. Jättebra för mig; då kunde jag duscha när hon tog bebis eller bara få snacka bort en stund över en kopp kaffe. Men så ser jag henne också som en god vän; hon är trevlig, enkel att umgås med och vi har alltid mycket att prata om.

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Jag tar mig friheten att ge några specifika exempel som (för mig/oss) varit lite småjobbiga:
Vi har nu en liten som varit och fortfarande ibland är ganska "gnällig" och grinig. Vi kan (förstås) beklaga oss och då har det hänt att någon släkting lite skämtsamt säger: "Men du är ju ingen grinunge! Du är ju ALLTID glad!" till bebis. Jorå, hon är superglad ofta och SPECIELLT när vi har besök. Den kommentaren har kommit lite för många gånger för att den längre ska kännas "skämtsam". Det vore skönt att istället bara få höra "jaha, vad jobbigt för er" istället för att försöka skämta bort vår upplevelse.

Det ÄR roligt att se vem barnet är lik; både för släktingar och föräldrar. MEN; tänk på att inte ständigt bara tala om det (speciellt inte med den förälder som ni INTE ser likheterna med). När det gäller vår äldsta blev jag till slut väldigt trött på att ständigt få höra hur lik han var sin pappa. Eller snarare; att han var(är) lik sin pappa är okej, men när det någon gång är något som INTE är "typiskt" så blir det istället pappans bror eller halvbror eller någon annan på den släktsidan. Någon gång har jag sagt: Det KAN ju vara så att han har det från MIG. Det känns liksom närmare till hands än sambons gamla faster.....

Det mest jobbiga jag/vi haft är dels förmaningar/instruktioner/"goda råd" om amningen ("när våra barn var små då matade man var 4:e timme minsann" eller "nu är hen väl ändå mätt!" "va, matar du SÅ ofta" osv) - tackolov har det kommit bara från mer eller mindre halvbekanta och inte från far- och morföräldrar.

Ett annat tips (främst från en annan familj vi känner väl som väl irriterar sig mer på det än vi): när/om en förälder "går iväg" med barnet - följ inte efter! Det finns i regel ett skäl att föräldern gått iväg. Antingen kan det vara amning eller så är det att man vill lugna barnet då man märker att den är på väg att bli/är upprörd, ledsen eller trött. En del personer har en tendens att nästan förfölja den som bär på bebis. OCH; när DU håller bebis; spring inte iväg med bebis för dig själv stup i kvarten; åtminstone inte i början. Som förälder vill man gärna "ha koll" på bebisen.

Tack så mycket för mycket tänkvärt Det är precis sådant här jag ville veta. Jag har ju "bara" upplevt det två gånger att få barn och det var ju min upplevelse och jag vet ju vad jag tyckte vad jobbigt och det är så bra att få veta rent konkret vad andra har upplevt.

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Råd om amning ÄR givetvis bra om man behöver! Som du säger själv; på förfrågan. Om du tycker dig märka att det är jobbigt med t ex amning så tycker jag nog ändå att du kan ställa en försiktig fråga. "Du verkar trött, är det jobbigt just nu? Om du tror att jag kan vara till hjälp så är det bara att fråga!".

Vad tror du om att prata lite om det i förbigående redan nu? Är det dumt?
Jag tänker att då kanske det dyker upp i minnet när/om det blir jobbigt och då kanske en försiktig fråga tas emot bättre?

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Kanske kan man argumentera ur ett annat perspektiv: det att föräldrarna själva kanske vill vara först med att ge barnet detta "livets goda"?

Så kände åtminstone jag under det första året-åren med ettan - att jag/vi ville vara med i alla hans upplevelser. Det kanske är ett argument så gott som något; att hans dotter och svärson själva ska få t ex ge första glassen eller vad det nu kan vara.

Jättebra argument! Jag vet hur sur jag blev på min mamma när hon alltid skulle vara först med att stoppa saker i mina barns munnar med hänvisningen till att hon är ju distriktsköterska och vet vad små bebisar kan få smaka på

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

För övrigt: jag instämmer med övriga som skrivit att du säkerligen blir en toppen-extra-mormor! Du verkar ha en sund inställning och är både lyhörd och empatisk. Jag tror inte du behöver oroa dig alls!

Tack jag blir så glad när ni skriver så snällt och jag hoppas att de tycker likadant.

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Ja, så olika det är!
Kanske beror det på hur jobbigt man själv tycker det är med "främlingar" i ens hem när/om man själv inte är riktigt i form eller "presentabel". Vissa känner säkert oerhört starkt obehag för det och känner sig "tvungna" att vara trevliga värdinnor/värdar och allt som kommer med det. Medan andra kanske helt enkelt bara skiter i det där med "trevlighetskravet" och bara "är" och umgås när de orkar och går och lägger sig när de inte orkar.

För de förstnämnda blir ju besök i det läget du beskriver oerhört jobbigt och påträngande. Medan för sistnämnda kanske det snarare är upplyftande och skönt att få lite folk att umgås med.

Det måste ju också bero på hur de är som kommer och hälsar på förstås. En del upplever ju oannonserade besök från t ex svärföräldrar som oerhört påfrestande. Men för oss (som båda uppskattar våra svärisar) så är det alltid välkommet. Jag känner aldrig några "krav" från min svärmor. Hon kom oerhört ofta till oss när sonen var bebis och jag föräldraledig. Hon bodde bara ett par hus bort och kom säkert nästan dagligen en stund. Jättebra för mig; då kunde jag duscha när hon tog bebis eller bara få snacka bort en stund över en kopp kaffe. Men så ser jag henne också som en god vän; hon är trevlig, enkel att umgås med och vi har alltid mycket att prata om.

Ja min bror och hans sambo är båda sådana att de kan säga mitt i allt att de ska gå och vila en stund. Så skulle jag aldrig kunna med att göra hur trött jag än är men för dem är det naturligt.

Vad skönt att du kunde känna att din svärmor var till nytta. Det är ju så det ska vara och jag gissar att hon tyckte att de stunderna hon fick ha bebis själv när du duschade var guld.

 

[Elize]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Har inget att tillägga, då Björk redan givit dej, de i min mening, bästa tips och råd man kan ge

Jo, en sak kan jag säga : Det värmer hela mej att läsa din tråd, läsa om din glädje inför kommande bonus-barnbarn. Du kommer bli en fantastisk bonus-mormor

Elize

 

[Björk]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Vad tror du om att prata lite om det i förbigående redan nu? Är det dumt?
Jag tänker att då kanske det dyker upp i minnet när/om det blir jobbigt och då kanske en försiktig fråga tas emot bättre?

Jag var faktiskt på väg att skriva just det i mitt inlägg!

Det tror jag absolut kan vara vettigt; för nu är ju liksom inte amningen något "känsligt område" på det sättet (förutsatt att hon nu tänker amma; annars kan det ju bli "lite fel").

 

[Björk]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Vad skönt att du kunde känna att din svärmor var till nytta. Det är ju så det ska vara och jag gissar att hon tyckte att de stunderna hon fick ha bebis själv när du duschade var guld.

I vårt fall var farmor helt och fullt den som sonen hade absolut närmaste kontakten med utöver oss föräldrar. Hon är också en fena på att ta hand om småbarn och helt befriad från någon slags "prestige" i att visa "vad hon kan" så hon var (och är) GULD!

 

[Skogstrollet]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Tack! Det var ett bra tips men jag vill gärna ha personliga tankar också. Som typ om någon har varit i min bonusdotters sits med föräldrar som är skilda och med nya partners. Att jag ska stå tillbaka till förmån för mor-farföräldrarna är självklart men jag vill ju gärna vara med på ett hörn också.

Min svärmor, som egentligen är min sambos styvmamma (den bioogiska är ute ur bilden), frågade mig när jag var gravid om jag tyckte det var ok att hon själv betraktade sig som EN farmor till barnet för det var så hon kände och hon såg verkligen fram emot födseln. Jag tyckte det var rart att fråga samtidigt som relationen mellan barnet och hennedå blev klargjord samt att det gav henne "rätten" att få yttra sig lika självklart som övriga mor- och farföräldrar. Hon ställde aldrig krav på att tillgång till barnet som sitt barnbarn, utan erbjöd sig själv som farmor om vi ville ha det så. Generöst, ödmjukt och mycket uppskattat.

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Har inget att tillägga, då Björk redan givit dej, de i min mening, bästa tips och råd man kan ge

Jo, en sak kan jag säga : Det värmer hela mej att läsa din tråd, läsa om din glädje inför kommande bonus-barnbarn. Du kommer bli en fantastisk bonus-mormor

Elize

Tack det hoppas jag med.

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Jag var faktiskt på väg att skriva just det i mitt inlägg!

Det tror jag absolut kan vara vettigt; för nu är ju liksom inte amningen något "känsligt område" på det sättet (förutsatt att hon nu tänker amma; annars kan det ju bli "lite fel").

Vad bra då ska jag ta upp det lite försiktigt. Jag kan ju fråga om hon vill ha de där bh-inläggen av ull som jag nämde tidigare i tråden och spinna vidare därifrån Hon har sagt tidigare att hon har tänkt amma men det kan ju ändra sig det med så man får ju givetvis kolla läget där igen först.

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

I vårt fall var farmor helt och fullt den som sonen hade absolut närmaste kontakten med utöver oss föräldrar. Hon är också en fena på att ta hand om småbarn och helt befriad från någon slags "prestige" i att visa "vad hon kan" så hon var (och är) GULD!

Nej det är ju just det att det får inte bli prestige eller visa vad jag kan grejer för då tar man ju över. Vad roligt det måste vara och vilken trygghet både för er och sonen att det finns någon mer som han är trygg med

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Min svärmor, som egentligen är min sambos styvmamma (den bioogiska är ute ur bilden), frågade mig när jag var gravid om jag tyckte det var ok att hon själv betraktade sig som EN farmor till barnet för det var så hon kände och hon såg verkligen fram emot födseln. Jag tyckte det var rart att fråga samtidigt som relationen mellan barnet och hennedå blev klargjord samt att det gav henne "rätten" att få yttra sig lika självklart som övriga mor- och farföräldrar. Hon ställde aldrig krav på att tillgång till barnet som sitt barnbarn, utan erbjöd sig själv som farmor om vi ville ha det så. Generöst, ödmjukt och mycket uppskattat.

Vad smart, EN farmor, så kan man ju också se det och i erat fall är det ju speciellt för annars hade det ju inte funnits någon närvarande och det är ju det som spelar roll. Det är ju genomgående så att alla har pratat om ödmjukhet och respekt och jag hoppas och tror att eftersom den finns oss emellan så blir nog det här jättebra.
Tack för att du delar med dej av en så fin historia.

 

[ch791022]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Vad tror du om att prata lite om det i förbigående redan nu? Är det dumt?
Jag tänker att då kanske det dyker upp i minnet när/om det blir jobbigt och då kanske en försiktig fråga tas emot bättre?

Kanske redan nu hade bara så där i förbifarten kunnat säga:
-Jag ska försöka låta bli att vara den där som kommer med nyttiga råd, men om jag gör det ändå så att du tycker det är jobbigt så snälla säg ifrån, och om du tror det är något jag kan hjälpa till med på något sätt så säg ifrån då med
För jag gissar att ni känner varandra tillräckligt väl för att du ska kunna lämna det så pass öppet och att hon ändå har ungefärlig koll på vad du kan göra och inte

/Camilla

 

[Rumpnissen]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Jag tar mig friheten att ge några specifika exempel som (för mig/oss) varit lite småjobbiga:
Vi har nu en liten som varit och fortfarande ibland är ganska "gnällig" och grinig. Vi kan (förstås) beklaga oss och då har det hänt att någon släkting lite skämtsamt säger: "Men du är ju ingen grinunge! Du är ju ALLTID glad!" till bebis. Jorå, hon är superglad ofta och SPECIELLT när vi har besök. Den kommentaren har kommit lite för många gånger för att den längre ska kännas "skämtsam". Det vore skönt att istället bara få höra "jaha, vad jobbigt för er" istället för att försöka skämta bort vår upplevelse.

Det där håller jag verkligen med om. Det känns snudd på förnedrande när man håller på att gå sönder av trötthet för ungen skriker så mycket både dag och natt. Vi försökte ju att människor hälsade på och åkte iväg med Elis under hans bästa tid på dagen, för allas skull. Men de hade ju ingen aning om hur han var de resterande 23 timmarna.

 

[Badger]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Jag frågar aldrig om någon vill hålla om jag inte vill. Jag tycker det är bättre att föräldrarna får erbjuda själva. Man kan visa intresse för bebisen på annat sätt än att få hålla. Det är ju bara precis första tiden som är så.

Jo fast mitt barn är ju knappast universums centrum. Varför skulle man ens förmoda att någon ville hålla ett barn om de inte gav tecken till det. Många vill nog faktiskt hellre gulla lite artigt på avstånd. Kort sagt, något slags signaler måste gå från båda sidor. Tex att den som vill hålla bebisen frågar försiktigt. Jag tänkte då inte gå runt och fråga -vill du hålla, till folk som piper (nej Absolut inte, jag skulle bara tappa) och backar undan, bara utifallatt någon skulle vilja, jag skulle bara känna mig dum.

Så sådant ska nog avgöras från fall till fall. Om mamman inte är väldigt beskyddande och omgivningen inte väldigt babygalen så är nog att fråga om man vill hålla helt rimligt

Och det är visst en speciell känsla att få träffa en ny liten familjemedlem tidigt! Glömmer aldrig min 20 år yngre lillebror när han var två dagar gammal och jag fick sitta med honom i knät! Det är ett helt annat litet knyte än fyra veckor senare. (Jag kan tänka mig att min mamma kände ett alldeles speciellt band till A när hon satt med honom 3 timmar gammal (och min man) och väntade på att jag skulle komma från uppvaket.) Självklart fick lillebror, då 13, hålla A när han var två dagar gammal! (och småbröder frågar man såklart om de vill hålla och övertalar lite om de blir nervösa.)

 

[Badger]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Jag håller med. Vi fick mycket besök första tiden, vissa dagar ett gäng på förmiddagen och ett annat på eftermiddagen Det blev mycket till slut och vi kroknade lite efter ett par veckor. Samtidigt skulle vi nog blivit knäppa om vi hade blivit lämnade ensamma första tiden. Till råga på allt sov bebis så sött när vi hade besök! och var vild och vaken när vi var själva.

 

[Björk]

Sv: Hjälp mej att inte trampa i klaveret!

Jag håller med. Vi fick mycket besök första tiden, vissa dagar ett gäng på förmiddagen och ett annat på eftermiddagen Det blev mycket till slut och vi kroknade lite efter ett par veckor. Samtidigt skulle vi nog blivit knäppa om vi hade blivit lämnade ensamma första tiden. Till råga på allt sov bebis så sött när vi hade besök! och var vild och vaken när vi var själva.

Det var tider det.. när bebis sov som bäst så fort det var oväsen runtom.

Nu sitter vi just och pratar om vår 8 månaders som vaknar av minsta lilla knäpp och nästan VÄGRAR somna trots att hon är så trött att ögonlocken nästan faller ihop. Ett litet knäpp i golvet när man försöker smyga ut ur rummet kan få henne att öppna ögonen på vid gavel, sparka som en galning under täcket och sen skrika i falsett om man ändå lämnar rummet.

Jaja, det här går också över.... allt är väl bara så spännande med att vara vaken just nu! Lära sig mamammamma, bababbbababa, åla på golvet och försöka komma upp på knä, smaka ny mat och (inte minst) skratta åt storebror och göra pruttljud med munnen åt pappa.