Sv: Hjälp. En hund till - vem väljer vad det blir?
Ok, lägesuppdatering... Eftersom ni inte kan se mig informerar jag om att det nu pyyyr ur öronen på mig av ilska.
Jag skulle få skaffa en hund till när vi hade mer utrymme. Nu bor vi tre gånger så stor med trädgård.
Vi har tittat på jakthundar (JAG har ringt uppfödare och bokat besök, sambon har bara behövt följa med) men han "kan inte bestämma sig och vill se fler raser". Han har fortfarande inte börjat jaga. När jag frågar om han tagit reda på mer info om vilka raser han vill se så säger han sig "inte veta hur man gör". Vilket jag tolkar som en FIN vink på hur stort intresset egentligen är. (Så jäkla svårt är det inte att hitta en rasklubbs hemsida t.ex.)
Jag har hittat den perfektaste sötaste lilla tikvalpen som är klar att flytta om tre veckor av MIN ras, den jag planerat och pluggat om i två år nu.
Men ÄNDÅ! Det jäääävla tjatet:" Det blir så besvärligt med två hundar." Jaha och hur kom jakthunden in i den ekvationen då??
Jag börjar nu misstänka att pratet om jakthund bara var för att vinna tid, hans taktik är att trötta ut mig.
Jag är gravid NU, och vill ha hem min valp NU så att den är halvklar unghund tills bebis kommer. Jag vägrar ha bebis och valp samtidigt vilket innebär att blir det ingen hund nu dröjer det flera år innan det är läge igen.
Och nu säger han surt: ja om du gör dig av med "råttorna" (4marsvin som bor i ett förråd på tomten och en hamster som högst har ett halvår kvar att leva) så får du väl skaffa hund då...
VILLKOR???
Så fan heller.
Han har en radiostation i källaren, flyger paragliding, tränar boxning, ska nu börja jaga plus alla jävla kvällar framför datorn. Jag har EN hobby. Mina djur. Jag hade två hundar när vi träffades, jag har alltid sagt att jag vill ha en till nu när Billie är borta och han vet att jag har planerat för en perro länge.
Jag är jävligt trött på att vika mig och anpassa mig. Det är alltid jag som anpassat mig efter honom, vi bodde hos honom första åren för att det var större - att jag fick nästan 4 timmars restid kollektivt till jobb plus hämtning/lämning av hund bekom ju inte honom. (Som vägrade åka kommunalt den dagen bilen strejkade...)
Jag överväger på allvar att peka finger åt "hans villkor" och gå vidare med den här hundvalpen ändå.
Det här är mitt liv också!!
Och nej, egentligen är han en bra karl. Han bara missar att vi har ett gemensamt liv, inte att det är hans liv vi lever.
Fucka inte med en hormonkärring....
Han visste vem jag är när han valde mig, han kan inte välja bort delar han inte gillar och tro att jag ska vara nöjd.
Rätt eller fel?