Hatad av svärföräldrarna

Jojo

Trådstartare
Vet inte hur jag ska börja denna långa historia, men i korta drag så flyttade jag in på gården min kille och hans föräldrar bor på. Allt verkade bra till en början, vi bodde i vårat hus. Jag tog med min häst. Allt var frid å fröjd. Svärisarna säger "känn dig som hemma". Jag är dock väldigt mån om att inte ta plats i stallet å va i vägen så jag tassade lite på tå för att inte skapa nåt bråk. Som sagt, allt var frid å fröjd, fick till o med höra att det var så roligt att ha mig där och att jag passade in så bra. Jag erbjöd förstås att betala stallhyra och strö men det ville dom inte ta emot. De ville "hjälpa till" genom att bjussa på det.

Sen börjar bombnedslagen.
Utan en förvarning får jag veta att de stör sig på mig och att jag måste ut ur stallet när jag frågade om jag kunde ställa in en hylla så jag kunde ha lite ordning på mina saker. Det hela resulterade i att jag och min sambo fick bygga en förvaringsbod på andra änden av gården. Samt renovera ett par boxar för att jag inte skulle behöva "trängas" i stallet. Vi var alltså tre pers som delade på denna yta.

När vi äntligen fått klart byggnaden och renoveringen av boxarna och jag flyttat ut så tänker jag att nu blir det lugnt.
Men det blir det inte.
Utan att gå in på detaljer så snokar dom runt mina saker och klagar på allt möjligt. Spelar ingen roll vad jag gör, allt är fel. Detta bidrar till att jag tar mer avstånd och försöker att endast va i stallet när ingen är på gården. Jag var sjuk i allt detta så det slutade med att jag slutade rida för jag klarade inte av fokusera på ridningen. Glädjen försvann och jag började tvivla på min egen häst kunskap eftersom jag ständigt fick höra hur fel jag gjorde med allt. Jag fick inte ens mocka på mitt sätt utan att de la sig i.

Jag gick in i en djup depression som sedan blev till utmattning och jag kunde inte göra nånting. Då fick jag veta att de tyckte jag var lat som inte hjälpte till på gården.
De fick mig att känna mig som en riktig snyltare som inte gjorde rätt för mig. De ville att jag skulle börja betala hyra och kallade mig självisk och arrogant och det ena med det andra.
Mycket av detta fick jag inte ens höra direkt av dem utan det kom i tredje led av min sambo.

Jag blev mer å mer nedbruten och kände mig så himla ensam och utsatt eftersom jag hade önskat att min sambo röt ifrån nån gång, men han kunde inte göra det mot sina föräldrar.
När han till slut tog sig modet att prata med dem så fick jag höra att de såg mig som ett irritationsobjekt. Då tog jag mitt pick och pack och flyttade ut. Då hade jag bott där i ett år.

När jag läser det jag skriver så kan jag inte förstå varför jag stannat kvar i relationen. Även fast vi inte är sambos längre så träffas vi som par. Men det här som hände på gården hemsöker mig fortfarande och det värsta är att hans föräldrar förstår inte ens hur illa de betett sig trots att min kille pratat med dem.
Min kille har sagt att de förstår att de gjort fel och varför jag flyttade, men jag har aldrig köpt det. Och jag fick min bekräftelse ett halvår senare när han tog med sin mamma till familjerådgivare där hon berättade hur sviken hon känner sig, att de gav och gav och fick ingenting tillbaka och att jag är självisk. De tror att jag flyttade ut för att de ville ha hyra för att jag bodde där.

Ändå vill min kille inte inse att hans föräldrar inte fattar nånting. Han säger att dom bryr sig om mig osv. Jag tror han faktiskt tror det.

Till saken hör att han är nog mitt livs kärlek, men hans föräldrar förstör vår relation. I perioder när jag kan glömma allt så är allt jättebra, men så kryper det här fram och raserar allt.
Han bor kvar på gården med sina föräldrar och jag bor en halvtimme bort så vi ses ett par gånger i veckan.

En del av mig känner att det är dags att ge upp för vad ska bli annorlunda? Men när jag försökt har jag blivit så förkrossad för jag verkligen verkligen inte vill förlora honom. :cry: Men vad gör man när allt går emot en? Hur ska man gå vidare?
Han är en fin kille med ett gott hjärta och vi funkar väldigt bra ihop, men han är tyvärr mycket formad av sina föräldrar och har mycket svårt att stå upp för oss mot dem.
Egentligen vill vi samma sak och har samma mål i livet, men tyvärr kommer dessa föräldrar emellan. :sorry:
 
Jösses vilken soppa! Tur du flyttade därifrån iaf.

Hur gamla är ni? Har din kille tänkt ”bo hemma” länge till? Vill han bygga nåt eget med dig i framtiden? Hur ser han på framtiden? Man måste inte älska sina svärföräldrar, men det underlättar om man tolererar varandra. Det underlättar också om ens partner har lite distans till sina föräldrar, dvs inte bor hos dom.
 
Vet inte hur jag ska börja denna långa historia, men i korta drag så flyttade jag in på gården min kille och hans föräldrar bor på. Allt verkade bra till en början, vi bodde i vårat hus. Jag tog med min häst. Allt var frid å fröjd. Svärisarna säger "känn dig som hemma". Jag är dock väldigt mån om att inte ta plats i stallet å va i vägen så jag tassade lite på tå för att inte skapa nåt bråk. Som sagt, allt var frid å fröjd, fick till o med höra att det var så roligt att ha mig där och att jag passade in så bra. Jag erbjöd förstås att betala stallhyra och strö men det ville dom inte ta emot. De ville "hjälpa till" genom att bjussa på det.

Sen börjar bombnedslagen.
Utan en förvarning får jag veta att de stör sig på mig och att jag måste ut ur stallet när jag frågade om jag kunde ställa in en hylla så jag kunde ha lite ordning på mina saker. Det hela resulterade i att jag och min sambo fick bygga en förvaringsbod på andra änden av gården. Samt renovera ett par boxar för att jag inte skulle behöva "trängas" i stallet. Vi var alltså tre pers som delade på denna yta.

När vi äntligen fått klart byggnaden och renoveringen av boxarna och jag flyttat ut så tänker jag att nu blir det lugnt.
Men det blir det inte.
Utan att gå in på detaljer så snokar dom runt mina saker och klagar på allt möjligt. Spelar ingen roll vad jag gör, allt är fel. Detta bidrar till att jag tar mer avstånd och försöker att endast va i stallet när ingen är på gården. Jag var sjuk i allt detta så det slutade med att jag slutade rida för jag klarade inte av fokusera på ridningen. Glädjen försvann och jag började tvivla på min egen häst kunskap eftersom jag ständigt fick höra hur fel jag gjorde med allt. Jag fick inte ens mocka på mitt sätt utan att de la sig i.

Jag gick in i en djup depression som sedan blev till utmattning och jag kunde inte göra nånting. Då fick jag veta att de tyckte jag var lat som inte hjälpte till på gården.
De fick mig att känna mig som en riktig snyltare som inte gjorde rätt för mig. De ville att jag skulle börja betala hyra och kallade mig självisk och arrogant och det ena med det andra.
Mycket av detta fick jag inte ens höra direkt av dem utan det kom i tredje led av min sambo.

Jag blev mer å mer nedbruten och kände mig så himla ensam och utsatt eftersom jag hade önskat att min sambo röt ifrån nån gång, men han kunde inte göra det mot sina föräldrar.
När han till slut tog sig modet att prata med dem så fick jag höra att de såg mig som ett irritationsobjekt. Då tog jag mitt pick och pack och flyttade ut. Då hade jag bott där i ett år.

När jag läser det jag skriver så kan jag inte förstå varför jag stannat kvar i relationen. Även fast vi inte är sambos längre så träffas vi som par. Men det här som hände på gården hemsöker mig fortfarande och det värsta är att hans föräldrar förstår inte ens hur illa de betett sig trots att min kille pratat med dem.
Min kille har sagt att de förstår att de gjort fel och varför jag flyttade, men jag har aldrig köpt det. Och jag fick min bekräftelse ett halvår senare när han tog med sin mamma till familjerådgivare där hon berättade hur sviken hon känner sig, att de gav och gav och fick ingenting tillbaka och att jag är självisk. De tror att jag flyttade ut för att de ville ha hyra för att jag bodde där.

Ändå vill min kille inte inse att hans föräldrar inte fattar nånting. Han säger att dom bryr sig om mig osv. Jag tror han faktiskt tror det.

Till saken hör att han är nog mitt livs kärlek, men hans föräldrar förstör vår relation. I perioder när jag kan glömma allt så är allt jättebra, men så kryper det här fram och raserar allt.
Han bor kvar på gården med sina föräldrar och jag bor en halvtimme bort så vi ses ett par gånger i veckan.

En del av mig känner att det är dags att ge upp för vad ska bli annorlunda? Men när jag försökt har jag blivit så förkrossad för jag verkligen verkligen inte vill förlora honom. :cry: Men vad gör man när allt går emot en? Hur ska man gå vidare?
Han är en fin kille med ett gott hjärta och vi funkar väldigt bra ihop, men han är tyvärr mycket formad av sina föräldrar och har mycket svårt att stå upp för oss mot dem.
Egentligen vill vi samma sak och har samma mål i livet, men tyvärr kommer dessa föräldrar emellan. :sorry:
Nu är ju jag grälsjuk och usel på sådant här, men jag kan liksom inte få till annat i mitt huvud än att de behöver veta direkt från dig vad de har gjort och hur du kände dig. Kanske rent av på ett väldigt rakt och inte alltför snällt och omskrivande sätt. Vissa människor blir elakare när man drar sig undan men backar direkt om man ser rakt på dem och är arg.

Så när jag sagt vad jag känner så skulle jag känna mig bättre, för då vet jag att de vet. Dvs det skulle inte äta mig längre (kanske skulle man känna sig generad men det skulle vara lite utrensat) Sedan skulle det kanske inte lösa relationsgrejen dock... så det gäller väl att man känner att relationen är lite i vägs ände och lite tänker att det får gå som det går antar jag. Men om relationen tog slut skulle inte de här oavslutade bitarna man hade önskat förmedla äta en om ett år i alla fall.
 
Jag hade också grälat tillbaka med dem. Vissa människor tror att de kan gå på hur som helst utan att få minsta lilla emot sig, om inte din sambo vågar säga ifrån ORDENTLIGT (dvs - tala om för dem att de får skärpa till sig oerhört bestämt) hade jag tagit den diskussionen.
Sedan - livs kärlek eller inte - ska ert förhållande vara hållbart är det nog bara för honom att klippa navelsträngen och så flyttar ni någon annanstans. Annars hade jag faktiskt inte stannat.
 
Man väljer inte sina svärföräldrar. Jag har genom åren upplevt både de bra och de mer mardrömslika. Men man kan välja om man ska bo med dem eller inte. Eftersom de här människorna verkar vara mer på mardrömssidan så får väl du och din pojkvän bo någon annanstans?

Jag hade inte klarat det om inte min partner stod helt på min sida. Dealbreakern för mig är inte jobbiga svärföräldrar utan en partner som inte står på min sida i ett sånt här läge.
 
Jag tror också på att vara bestämd tillbaka.
Inte nödvändigtvis gräla med dem, men lugnt och säkert säkert säga vad som är min syn på saken.

Vissa personer blir bara värre om man "gör sig osynlig" och inte vill ta plats för att inte göra det värre. Då behöver man gå emot instinkten och faktiskt ta plats, säga tydligt "nu tänkte jag göra så här. Punkt slut."

Mannens informationsförmedling får ju helt enkelt ta slut.
Har de något att säga får de ta det med dig direkt och inte ha en mellanhand. Han måste också sätta gräns mot dem och säga att han inte vill lyssna på kritik mot dig.
 
Jag tror också på att vara bestämd tillbaka.
Inte nödvändigtvis gräla med dem, men lugnt och säkert säkert säga vad som är min syn på saken.

Vissa personer blir bara värre om man "gör sig osynlig" och inte vill ta plats för att inte göra det värre. Då behöver man gå emot instinkten och faktiskt ta plats, säga tydligt "nu tänkte jag göra så här. Punkt slut."

Mannens informationsförmedling får ju helt enkelt ta slut.
Har de något att säga får de ta det med dig direkt och inte ha en mellanhand. Han måste också sätta gräns mot dem och säga att han inte vill lyssna på kritik mot dig.

Ja, det låter som att sambon mest skapar drama men inte löser något genom att vara mellanhand.
 
Alla är olika. Och man växer och ändras som människa själv genom åren också.

Jag stod inte upp för mig själv förrän runt 26-årsåldern. Alla konflikter innan det backade jag på och "gick hem och grät".

Jag kan inte sätta fingret på vilkwt var den första gången jag stod upp för mig själv. Sa rakt ut hur förbannat sviken jag var osv... Det känns bra efteråt.
Det är dock något som kanske växer fram.

Vet inte hur du känner dig, om du kan se dom i ögonen och verkligen tala och få tala till punkt. Om inte, kanske du kan skriva ett brev först?

Skriv ner vad du vill säga. Det betyder inte att du måste ge eller skicka brevet till dom. Du behöver inte säga något eller visa det för din pv heller... ibland känns allt mycket bättre bara genom att skriva ned det först :)

Man behöver inte älska sina svärföräldrar men som någon skrev, det underlättar om man kan tolerera varandra :)

Lycka till!
 
Jag har träffat mina svärföräldrar 2 ggr på 10 år. Just saying... Men jag vet att tidigare sambos inte heller kom överens med dom. Eller framförallt kärringen som är en dömande kärring som älskar att trycka ner folk. Sist vi var åt deras håll satt jag på ett café istället för att följa med in till dom. Vi körde förbi på vägen hem från Skåne. Dom bor 12 mil bort tack och lov.
 
Ja, om ts är hans livs största kärlek så kan man ju undra varför han inte skaffar ett eget boende så kan han ha en relation med ts och en relation med sina föräldrar utan att de behöver träta?

Han kanske är konflikträdd och/eller har nevalsträngen kvar? Oavsett hade jag inte kunnat vara med en partner som inte stod upp för mig när hens föräldrar betedde sig illa.
 
Mina fd svärföräldrar är nog inte så förtjusta i mig heller har jag förstått. Efter 27 år ihop med deras son som rövhattade sig mot mig har det varit knäpptyst. Antingen har de hatat mig all along eller så vill de bara sopa sonens skit under mattan för evigt
 
Att bo på samma gård som sin partners föräldrar fungerar sällan. Det krävs att alla parter kommer överens på riktigt, är ärliga mot varandra och att ingen har "snacka skit genen".

Man behöver verkligen inte älska sina svärföräldrar eller partners släkt, inte sin egen heller för den delen men ska man bo ihop så måste man iallafall respektera varandra.

Det du beskriver är för mig en liten pojke som är rädd för sina föräldrar. Som inte vågar säga ifrån eller säga emot utan springer iväg med svansen mellan benen. Han är dessutom så utstuderat elak mot dig att han berättar hur illa hans föräldrar beter sig istället för att säga ifrån till dem.

Ditt livs kärlek eller inte, den här killen behöver växa upp och bli självständig. Flytta ifrån mamma och pappa och skaffa sig ett liv där de inte står i centrum. Vill du vänta så visst, gör det, men jag skulle inte hålla andan under tiden för du lär få vänta tio år plus iallafall om det ens någonsin händer.
 
Jag tycker verkligen att din kille har handlat fel på så många punkter. Han borde ha sagt till sin mamma direkt att detta får du ta med TS direkt istället för att gå hennes/deras ärenden och skapat ytterligare konflikter.

Jag tycker att det var bra att du flyttade till frågan om vad du ska göra nu är svårare. Jag har varit med om en liknande situation med mitt ex. där han tog några av sina vänners parti i en liknande situation som med din killes mamma och gick vännernas ärenden mot mig. För min del fanns inte tilliten till honom kvar efter detta men det tog mig ett tag för att förstå det. Frågor för dig själv som du behöver svara på finns tilliten till honom kvar? Hur ser förhållandet ut idag, vill jag fortsätta ha det så här? Vad behöver ändras i förhållandet för att du ska må bra? Kan han ge mig det?
 
Jag försöker svara alla här.
Vi är över 30 båda två.
Han bor å jobbar på gården.
Jag har försökt prata med föräldrarna flera gånger men tyvärr lyssnar de inte på vad man har att säga och i efterhand kommer det man pratat om å biter en.
Tex de kan komma dagarna efter å säga att de känner sig attackerade eller förnärmade.

Jag kommer aldrig komma överens med dem, så mycket vet jag. Jag vill inte ha dem i mitt liv men om jag ska ha en relation med min kille så måste jag acceptera att han vill ha dem i sitt liv.

Jag har funderat på att skriva till dem hur illa de gjort mig och oss, men har aldrig vågat skicka iväg det. Men jag skulle så gärna vilja tydligt och rakt berätta hur de fått mig att må.

Vi har pratat om att i framtiden köpa hus osv, men han säger sig måste bo kvar på gården så länge han jobbar där. Till saken hör att de arrenderar så arrendet går ut om några år.

Det här med att klippa navelsträngen håller jag med er alla om och jag har verkligen försökt få honom att inse att han är vuxen och att det ska va ömsesidig respekt mellan alla vuxna inblandade. Spelar ingen roll om man är yngre eller äldre, man får inte bete sig hur som helst ändå. Han har blivit lite bättre på att säga nej men långt ifrån redo att stampa ner foten.

Anledningen till att jag skrev den här tråden är för att få lite kvitto på att jag inte är galen. Att det är berättigat att jag reagerat på det som hänt, eftersom ingen i den där familjen verkar förstå hur illa de faktiskt har betett sig.
Jag ska börja gå till psykolog igen snart och hoppas det ska ge mig styrka att göra något åt situationen. För så länge han bor där så kommer det ju att gnaga i själen.

Tack för alla era tankar och tips! Keep em coming, jag behöver verkligen alla tips, tankar, ideer och stöd just nu :heart
 
Jag tänker precis som andra redan skrivit att mycket av situationen uppstått genom att din sambo istället för att sätta stopp vid källan (dvs i samtalet med sina föräldrar) sprungit till dig. Han borde sagt ifrån till sina föräldrar och inte vidarebefodrat deras synpunkter till dig. Man kan ju fundera på varför han tyckte det var en bra ide. Jag har haft en sambo som allt för gärna vidarebefodrade vad hans vänner och släkt tyckte om mig (när det var negativt), hans motiv i detta var att trycka till mig. Det kan ju såklart komma från en annan plats, tex feghet eller omognad (mamma sa/pappa sa).
 
Jag försöker svara alla här.
Vi är över 30 båda två.
Han bor å jobbar på gården.
Jag har försökt prata med föräldrarna flera gånger men tyvärr lyssnar de inte på vad man har att säga och i efterhand kommer det man pratat om å biter en.
Tex de kan komma dagarna efter å säga att de känner sig attackerade eller förnärmade.

Jag kommer aldrig komma överens med dem, så mycket vet jag. Jag vill inte ha dem i mitt liv men om jag ska ha en relation med min kille så måste jag acceptera att han vill ha dem i sitt liv.

Jag har funderat på att skriva till dem hur illa de gjort mig och oss, men har aldrig vågat skicka iväg det. Men jag skulle så gärna vilja tydligt och rakt berätta hur de fått mig att må.

Vi har pratat om att i framtiden köpa hus osv, men han säger sig måste bo kvar på gården så länge han jobbar där. Till saken hör att de arrenderar så arrendet går ut om några år.

Det här med att klippa navelsträngen håller jag med er alla om och jag har verkligen försökt få honom att inse att han är vuxen och att det ska va ömsesidig respekt mellan alla vuxna inblandade. Spelar ingen roll om man är yngre eller äldre, man får inte bete sig hur som helst ändå. Han har blivit lite bättre på att säga nej men långt ifrån redo att stampa ner foten.

Anledningen till att jag skrev den här tråden är för att få lite kvitto på att jag inte är galen. Att det är berättigat att jag reagerat på det som hänt, eftersom ingen i den där familjen verkar förstå hur illa de faktiskt har betett sig.
Jag ska börja gå till psykolog igen snart och hoppas det ska ge mig styrka att göra något åt situationen. För så länge han bor där så kommer det ju att gnaga i själen.

Tack för alla era tankar och tips! Keep em coming, jag behöver verkligen alla tips, tankar, ideer och stöd just nu :heart
Men alltså... Du inser att en sådan relation kommer äta upp dig inifrån och ut va? Vill du ha det så? Nej du är inte galen. Och nej, man kan inte komma överrens med alla, men vuxna människor ska banne mig kunna bete sig. Sedan är det helt idiotiskt att han springer emellan er för att skapa drama, där hade jag sagt ifrån mot honom. Om han är över 30 är han ju vuxen helt och hållet, då borde han kunna stå upp för sig och för dig. Jag hade också en sådan pojkvän som gärna talade om vad hans föräldrar tyckte om mig. Då var vi 17 (och nej, det höll inte, jag ansåg honom alldeles för jädra mesig mot sin föräldrar och betedde sig som en jädra toffel).
 

Liknande trådar

Relationer Varning för långt desperat inlägg. Jag vet inte hur jag ska börja. Jag och min sambo skaffade en gård för några år sedan. Det blev så...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
9 624
Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
4 613
Senast: gullviva
·
Relationer Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
6 905
Senast: Roheryn
·
Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
101
· Visningar
7 866
Senast: Palermo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp