Har vi en diagnoshysteri?

[Dentaku]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag var s a s högfungerande hela vägen till gymnasiet och det är inte ovanligt - finns det yttre ramar och rutiner klarar sig många ganska bra. Det är när man måste klara sig själv och sköta sin egen vardag som det rasar. För min del blev det när jag började läsa på högskola, en utbildning med mycket egen studietid. Under de totalt 4,5 år jag pluggat har jag varit på kanske 5 seminarier/lektioner som inte varit obligatoriska. Jag skulle tippa på att jag är den elev på institutionen som har minst närvaro någonsin. Min plan inför varje kurs var att studera ordentligt både hemma och på universitetet; det slutade varenda gång med panik sista veckan innan tentan. Jag försökte läsa men kunde inte hålla fokus på boken eller somnade helt enkelt. Jag har funderat på om inte all den stress och ånget det här orsakade bidrog till att utlösa den bipolära sjukdom jag drabbades av.

Just det här med individanpassning är så otroligt viktigt, att omgivningen hjälper till att skapa rutiner och trygghet för t ex ett barn med ADHD. I och med att kännedomen ökar lär sig också skolpersonal att upptäcka tecknen på t ex koncentrationssvårigheter. Jag ansågs som sagt klara mig bra genom hela grundskolan eftersom jag presterade bra, ändå fanns det tydliga signaler på att något inte stod rätt till - jag började skolka redan i första klass, klagade mycket på magont och huvudvärk osv(hade jag varit kille hade jag förmodligen varit mer utåtagerande...).

 

[BitterAss]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag upplever inte min diagnos som ett stigma, tvärtom har jag så sakteliga börjat inse att jag på vissa plan fungerar lite annorlunda än andra. Och jag har slutat känna mig som världens lataste och mest odisciplinerade för jag har förstått att det inte är personlighetsdrag hos mig utan symptom - som går att medicinera bort.

Precis så känner jag mig, dag ut & dag in. Har ADHD/ADD i släkten, min halvsyster på mammas sida & min kusins son på min pappas sida.

Jag har sökt för trötthet flera ggr , tagit "tusen" prover men jag mår enligt läkare bra. Men ngt "fattas" säger jag, det känns "tomt". Då ska jag ställas på anti depp för att bryta udden som de säger. Men jag är inte deppig.. Jag är glad!

Men jag kan inte ha adhd säger läkar'n, då jag talar om att det flöt bra upp till 6:an då jag började få problem i skolan, så som läxor osv.

Så jag har accepterat att det fattas ngt i mitt liv helt enkelt. Pluggar nu men har inlärningssvårigheter, vilket eg kan va vad som helst.
Och jag är oxå för lyckad, har sambo & barn.

 

[mino]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Av nyfikenhet: om du klarar att leva ett normalt liv, vad ska du då med diagnosen till?
Jag känner inte någon som skulle kalla sig själv helt normal. Att känna sig annorlunda, ha perioder av skoltrötthet och koncentrationssvårigheter och ha svårt att disciplinera sig vid för mycket frihet tex på högskolan skulle jag säga är helt normalt. Likaså att känna sig tom på mening. Så har de allra flesta det skulle jag tippa.

 

[Rea]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Av nyfikenhet: om du klarar att leva ett normalt liv, vad ska du då med diagnosen till?

Nu vet ju inte jag om det är så i lobysalice fall, men de personer jag pratat med som fått sin diagnos, oavsett vilken den varit, har gett en förklaring till varför man upplever det man upplever.

En väldigt närstående till mig fick sin tourettediagnos som 28 åring och fram tills dess har han blivit betraktad av många som "konstig". Iom diagnosen har han fått "något" som de kan ta på, en förklaring.

För att inte snacka om hur lättad han själv är, som har kämpat och kämpat till förbannelse för att bli som alla andra, försökt förstå varför han gör och säger som han gör. Han VILL ju inte ha det beteendet som han uppvisar. Diagnosen har gett honom en förståelse för varför det är som det är, att det är något han inte kan råda över.

 

[lobell]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Min kompis som har en 8-åring som fått diagnosen ADHD och Asbergers är väldigt lättad nu, då hon äntligen får hjälp utifrån, efter att fått gå ner i arbetstid och fått sonen hemskickad från dagis de de inte klarat av honom där.
En diagnos behöver ju inte vara en stämpel utan ett sätt att få hjälp och rätt redskap för att klara av situationen.

 

[escodobe]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag var s a s högfungerande hela vägen till gymnasiet och det är inte ovanligt - finns det yttre ramar och rutiner klarar sig många ganska bra. Det är när man måste klara sig själv och sköta sin egen vardag som det rasar. För min del blev det när jag började läsa på högskola, en utbildning med mycket egen studietid. Under de totalt 4,5 år jag pluggat har jag varit på kanske 5 seminarier/lektioner som inte varit obligatoriska. Jag skulle tippa på att jag är den elev på institutionen som har minst närvaro någonsin. Min plan inför varje kurs var att studera ordentligt både hemma och på universitetet; det slutade varenda gång med panik sista veckan innan tentan. Jag försökte läsa men kunde inte hålla fokus på boken eller somnade helt enkelt. Jag har funderat på om inte all den stress och ånget det här orsakade bidrog till att utlösa den bipolära sjukdom jag drabbades av.
.

Jag tror inte att "bokstavsbarnen" har blivit fler, jag tror att det är vårt samhälle som blir svårare och svårare att klara av om man har problem.
Skolan "förr" passade antagligen bra för sådana som dig. Man satt i rader och gjorde det läraren sa/skrev på tavlan.
Idag ställs det mycket större krav på egen planering, att eleverna ska kunna fördela sina läxor, läsa schemat och ta sig till olika klassrum och att själv läga upp sitt skolarbete - redan i låga åldrar.
Och det är svårt, precis som du skriver.

Förr kunde man nog ta sig genom de 6-9 skolåren även om man inte hade "läshuvud" och sen skaffa sig ett passande arbete tex på bruket. Idag ställs det helt andra krav och de som inte kan anpassa sig och arbeta självständigt slås ut.

 

[Dentaku]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Tack, du formulerade på ett utmärkt sätt mina egna tankar om det hela!

Även om det förr i tiden säkert inte var kul att vara bokstavsbarn i skolan - man kan nog räkna med att det blev några rapp på fingrarna, tillsägelser för dagdrömmeri och kanske aldrig de riktiga toppbetygen pga brist på koncentration - så fungerade det ändå hyggligt. Efter åren i grundskola kunde man ta sig ett jobb och för de som förväntades läsa vidare; tja, dels tror jag att även högre utbildningar var mer uppstramade förr. Dels var det ju också så att hade man råd att studera vidare så hade man, eftersom inget CSN fanns att vare sig lita på eller våndas över berodde ens vidare studier mer på vilken familj man kom ifrån än hur begåvad man var.

 

[BitterAss]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Klart jag klarar mig utan diagnos, men det skulle underlätta för mig så jag inte är så hård mot mig själv bla.
Varför jag reagerar stark på skitsaker, drar när det blir jobbigt osv. Att få ha ett jämnt humör skulle vara underbart! Slippa känna mig som en utomjording, femte hjulet, icke omtyckt (hur mkt folk än vill umgås med mig), kunna lita på folk utan att tro att de skrattar åt mig & att kunna stå upp för mig utan att känna mig som en tönt i alla lägen. Att misstro mina kunskaper. Att känna mig som en bra & tillräcklig mamma åt min son. Att kunna studera & förstå enklaste instruktion.

Jag lever ett normalt liv sålänge jag kan gömma mig bakom någon annan, men måste jag göra ngt själv så upplevs jag som korkad ( i mina ögon).

 

[mino]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag tror att väldigt många skulle beskriva sig själva ungefär som du gör, jag tycker att det låter fullständigt normalt. Det borde vara mer användbart för dig att jobba med din låga självkänsla snarare än att försöka skaffa dig en diagnos som "tröst". Jag tycker att du ska testa hur andra ser på dig, fråga dem hur de uppfattar dig. Jag kan slå vad om att de anser att du är lika normal som du tycker att alla andra verkar.

 

[escodobe]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag tror att väldigt många skulle beskriva sig själva ungefär som du gör, jag tycker att det låter fullständigt normalt. Det borde vara mer användbart för dig att jobba med din låga självkänsla snarare än att försöka skaffa dig en diagnos som "tröst". Jag tycker att du ska testa hur andra ser på dig, fråga dem hur de uppfattar dig. Jag kan slå vad om att de anser att du är lika normal som du tycker att alla andra verkar.

Ett bidragande skäl till att man vill få en tidig diagnos är att en diagnos är den magiska nyckeln som öppnar upp till hjälp i skolan. Skolan har så små resurser att det i praktiken ofta krävs en diagnos för att det ska sättas in mer resurser om man behöver något utöver det normala.

 

[escodobe]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Visst är det ofta så, det är ju bara att jämföra med när man sitter och tittar i ett läkarlexikon. Då är man ju döende av alltifrån böldpest till galloperande djungelfeber. Men bara för att det är så, så kan man inte blunda för att det finns folk med stora problem på grund av sina funktionshinder - precis som det finns de med böldpest och djungelfeber.

 

[BitterAss]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag tror att väldigt många skulle beskriva sig själva ungefär som du gör, jag tycker att det låter fullständigt normalt. Det borde vara mer användbart för dig att jobba med din låga självkänsla snarare än att försöka skaffa dig en diagnos som "tröst". Jag tycker att du ska testa hur andra ser på dig, fråga dem hur de uppfattar dig. Jag kan slå vad om att de anser att du är lika normal som du tycker att alla andra verkar.

jag har ingen låg självkänsla...

 

[LadyCovergirl]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

jag har ingen låg självkänsla...

Vad kallar du det då?

 

[arrak]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Av nyfikenhet: om du klarar att leva ett normalt liv, vad ska du då med diagnosen till?
Jag känner inte någon som skulle kalla sig själv helt normal. Att känna sig annorlunda, ha perioder av skoltrötthet och koncentrationssvårigheter och ha svårt att disciplinera sig vid för mycket frihet tex på högskolan skulle jag säga är helt normalt. Likaså att känna sig tom på mening. Så har de allra flesta det skulle jag tippa.

Visst är det normalt med skoltrötthet och brist på disciplin, men i dessa fall är det oftast gånger hundra...Att umgås och att vara i en situation där det krävs att vara alert och "med" gör att hela systemet stänger ner och tröttheten är förlamande. Att hålla strukturen i vanligt vardagsliv är utmattande och det har inte med lathet att göra. I och med att det inte klickar med signalsubstanserna i hjärnan så har hjärnan en extremt låg vakenhetsgrad. Så hyperaktiviteten är egentligen ett sätt för hjärnan att undvika att totalt släcka ned. Med åldern utvecklar ju även de flesta med ADHD hypoaktivitet, dvs de blir svårstartade och trötta. Så en människa med ADHD lever alltså i konstant utmattning pga av svårigheterna med låg vakenhetsgrad.(Detta har ju inget med intelligens att göra). Sedan finns det ju givetvis olika grader av svårigheter. Hos en del är det väldigt märkbart, vissa måste man spendera en del tid med för att se detta.

 

[BitterAss]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Vad kallar du det då?

"Kallar" det faktiskt ingenting. Jag har accepterat att jag har det såhär o kämpar på. Eftersom jag inte får någon hjälp. Jo fick antidepp medicin av en läkare ( provade olika) men ingen hjälpte o några förvärrade mig.

Jag är fortfarande "lat" & alltid trött. Har legat på stress klinik 2 ggr pga svår huvudvärk. Men det är inget fel på mig anses det.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag är nog böjd att hålla med mino. Mycket av det du räknar upp känns som det hör ihop med dålig självkänsla.

icke omtyckt (hur mkt folk än vill umgås med mig), kunna lita på folk utan att tro att de skrattar åt mig & att kunna stå upp för mig utan att känna mig som en tönt i alla lägen. Att misstro mina kunskaper. Att känna mig som en bra & tillräcklig mamma åt min son.
måste jag göra ngt själv så upplevs jag som korkad ( i mina ögon).

 

[BitterAss]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Ja det får stå för er, ni verkar bra på nät diagnoser.

 

[mino]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag är inte emot någon specifik diagnostyp, jag är mer emot fenomenet att man vid minsta problem "ska" ha en diagnos. Man kan inte bara ha en lite kass mage, i så fall är det "IBS", etc. Vi tycks leva i en tid då allt ska förklaras med någon biologisk "skada". Kanske är detta ett skifte i synsätt från 80-tal och 90-tal då alla åkommor hade en psykologisk förklaring...

 

[LadyCovergirl]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

*sucka* Att ha dålig självkänsla är väl knappast någon diagnos. På det du skriver är det ganska lätt att dra slutsatsen att du har dålig självkänsla. Visst, du kan förstås mycket väl ha rätt men jag upplever dig som lite "offer" vilket jag brukar koppla ihop med dålig självkänsla.

 

[mino]

Sv: Har vi en diagnoshysteri?

Jag är mest intresserad av att du tycker att en diagnos på nåt sätt ska kunna förändra något. Att det kan hjälpa ett barn som har speciella behov att genomföra sin skolgång är helt förståeligt, men att en vuxen med ett fungerande liv skulle känna sig hjälpt av att få en etikett, det har jag svårt att förstå. Enligt mitt sätt att se så har man mindre nytta av att få en diagnos än vad man har av att känna sig själv och veta vilka situationer man trivs i och hur man hanterar de man inte trivs i, det behöver man ingen diagnos till.