Mja det är en sanning med modifikation. Det är väl klart att man pratar och förklarar med barn, men därmed inte sagt att det faktiskt går fram. Det gör det nämligen oftast inte. Eller kanske med en sexåring, om man har tur. Yngre nickar och förstår och gör samma sak igen. (Nu kommer folk att protestera men helt ärligt, vem har någonsin lyckats få en treåring att låta bli katten genom att förklara en gång att katten inte gillar bli jagad. Det kanske går på någon enstaka men den stora majoriteten får man helt enkelt bara lyfta bort gång på gång -och förklara såklart och hoppas att det kommer att fastna inom en vecka eller ett år eller så. Dvs man har ju en långtidsplan -att barnet ska förstå, men även en korttidsplan -rädda djuret. Dvs om det är ett barn som naturligt beter sig fel. Andra barn beter sig naturligt rätt och då behöver man ju inte säga ngt alls.
Nej inte röra hunden är ju knappt förstå utan snarare att lyda. När du säger förklara så tror jag du menar att man förklarar varför hunden vill vara ifred. Vissa barn lyder och andra inte. Tror inte de lydiga är smartare än de som testar igen utan de är lite olika smarta och lite olika lydiga.Mina kompisar barn har inte haft några problem att förstå när jag säger nej, inte röra hunden.
Men de är väl ovanligt intelligenta
Så rya åt honom om du vill då, för att han morrar. Förstod bara inte varför du trodde att jag tyckte du skulle göra det. Jag har sagt att jag nu förstått att du försöker hindra din hund från att umgås med barn, i inlägget i hundtråden fick jag intrycket av att du inte gjorde det utan tänkte dig att barnet begrep när det väl var nafsat och klart.
Jo onekligenNej, det kommer jag inte göra eftersom jag inte vill skapa ett obehag. Han har, enligt mig full rätt att få säga till om han vill vara ifred och det är hans sätt att göra det.
Då missförstod du mitt inlägg
Idag hände det igen, för femhundrafemtioelfte gången minst.
Jag var ute och gick med mina två hundar som är av modell större. På ett torg ser jag en kvinna med ett litet barn. Oklart hur gammalt barnet var (jag kan absolut inget om barn), men det kunde utan tvekan springa runt själv även om det var väldigt stolpig gång. Barnet verkade inte vara gammalt nog att prata och var såklart väldigt kort också.
Barnet började springa rakt mot mig och hundarna, med viftande armar och gav ifrån sig små skrik. Inte förrän jag högt ropade "NEJ!" så reagerade mamman. Hon tittade bara på.
Mina hundar är genomsnälla, de skulle aldrig göra något dumt mot någon människa MEN de är utan tvekan så stora att de med lätthet skulle välta ett så litet barn om de hälsar lite för ivrigt (något som min yngsta gärna gör). Ett så litet barn som blir omkullputtad av en stor hund på asfalt.. Det kan ju utan tvekan göra sig illa riktigt rejält och om inte annat bli väldigt rädd.
Sådant här händer ofta. VARFÖR reagerar inte föräldrar? Tänker de inte på vad som kan hända? Är de inte rädda om sina barn? Det är inte ens alla gånger de bryr sig när jag ropar åt dem att ta bort barnen, ropar "nej" osv.
Ni som har barn, har ni någon gång låtit bli att bry er om vem/vad barnen springer fram till? varför? Ni som alltid sköter allt perfekt
Jag tycker mest synd om barnen, för jag tänker att det är så stor risk att de någon gång springer fram till fel hund. Till någon som kanske inte alls är snäll, eller till någon vars ägare inte har stenkoll på omgivningen så att hunden i ren glädje råkar välta barnet.
