Jag menade att jag kan inte kan fatta att folk inte begriper sånt. Hur kan man vara så pantad om man nu är normalt funtad?Men jag säger ju inte att de har rätt, jag säger bara hur jag tror att det är.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag menade att jag kan inte kan fatta att folk inte begriper sånt. Hur kan man vara så pantad om man nu är normalt funtad?Men jag säger ju inte att de har rätt, jag säger bara hur jag tror att det är.
Jag tror att det i många fall är oförmågan att förutse och därmed kunna förebygga att saker sker som är orsaken. Det räcker ju att titta på alla de hemska klippen där ett litet barn som knappt har lärt sig gå leder en häst. Folk kommenterar med åhhh och jag blir lika ledsen varje gång.
Fast jag tycker att det är värre med okunskap hos djurägare än hos folk som aldrig umgåtts med djur.Jag menade att jag kan inte kan fatta att folk inte begriper sånt. Hur kan man vara så pantad om man nu är normalt funtad?
ja fy sjuttonFast jag tycker att det är värre med okunskap hos djurägare än hos folk som aldrig umgåtts med djur.
Helt galet. Lite märkligt att du inte fick en utskällning av föräldern för otrevlig ton.Idag hände det igen, för femhundrafemtioelfte gången minst.
Jag var ute och gick med mina två hundar som är av modell större. På ett torg ser jag en kvinna med ett litet barn. Oklart hur gammalt barnet var (jag kan absolut inget om barn), men det kunde utan tvekan springa runt själv även om det var väldigt stolpig gång. Barnet verkade inte vara gammalt nog att prata och var såklart väldigt kort också.
Barnet började springa rakt mot mig och hundarna, med viftande armar och gav ifrån sig små skrik. Inte förrän jag högt ropade "NEJ!" så reagerade mamman. Hon tittade bara på.
Mina hundar är genomsnälla, de skulle aldrig göra något dumt mot någon människa MEN de är utan tvekan så stora att de med lätthet skulle välta ett så litet barn om de hälsar lite för ivrigt (något som min yngsta gärna gör). Ett så litet barn som blir omkullputtad av en stor hund på asfalt.. Det kan ju utan tvekan göra sig illa riktigt rejält och om inte annat bli väldigt rädd.
Sådant här händer ofta. VARFÖR reagerar inte föräldrar? Tänker de inte på vad som kan hända? Är de inte rädda om sina barn? Det är inte ens alla gånger de bryr sig när jag ropar åt dem att ta bort barnen, ropar "nej" osv.
Ni som har barn, har ni någon gång låtit bli att bry er om vem/vad barnen springer fram till? varför? Ni som alltid sköter allt perfekt Har ni någon i er bekantskapskrets som beter sig såhär, eller någon teori om hur dessa oaktsamma föräldrar tänker?
Jag tycker mest synd om barnen, för jag tänker att det är så stor risk att de någon gång springer fram till fel hund. Till någon som kanske inte alls är snäll, eller till någon vars ägare inte har stenkoll på omgivningen så att hunden i ren glädje råkar välta barnet.
Jg ska nog fråga på dotterns dagis om dem vill testa det där. Det var nog det bästa jag hört på länge!Helt galet. Lite märkligt att du inte fick en utskällning av föräldern för otrevlig ton.
På mitt barns förskola kom det varje år en hundförare som hade med sig en eller två hundar.
Barnen hade först genomgång av hundvett inne och fick ställa frågor o.s.v. Hundarna var med, men barnen fick då inte röra dem.
De fick lära sig hur man först frågar om lov att prata med hunden och sedan hur man umgås med hunden. Eller hur man inte ska klappa dem osv.
Därefter fick de träffa hundarna ute.
Välinvesterade pengar för alla barnen kände jag.
Därmed menar jag inte att det är förskolans/skolans ansvar att lära ut det här. I det här fallet var det ett förslag som föll väldigt väl ut.
Alla föräldrar som har djurintresserade/fixerade barn, har ju inte egna djur att "träna på".
Smart! Vår förskola träffar mycket djur då den ligger nära minst en bonde de har någon slags kontakt med. De matar höns och klappar hästar osv. Dock kom jag på när jag läste det där att jag har ingen aning om huruvida de faktiskt pratar om hur man beter sig runt djur man inte "känner" på samma sätt. Främmande hundar t.ex. Jag måste fråga det vid tillfälle. Det är ju ett ypperligt tillfälle att gå igenom just det.Helt galet. Lite märkligt att du inte fick en utskällning av föräldern för otrevlig ton.
På mitt barns förskola kom det varje år en hundförare som hade med sig en eller två hundar.
Barnen hade först genomgång av hundvett inne och fick ställa frågor o.s.v. Hundarna var med, men barnen fick då inte röra dem.
De fick lära sig hur man först frågar om lov att prata med hunden och sedan hur man umgås med hunden. Eller hur man inte ska klappa dem osv.
Därefter fick de träffa hundarna ute.
Välinvesterade pengar för alla barnen kände jag.
Därmed menar jag inte att det är förskolans/skolans ansvar att lära ut det här. I det här fallet var det ett förslag som föll väldigt väl ut.
Alla föräldrar som har djurintresserade/fixerade barn, har ju inte egna djur att "träna på".
Idag hände det igen, för femhundrafemtioelfte gången minst.
Jag var ute och gick med mina två hundar som är av modell större. På ett torg ser jag en kvinna med ett litet barn. Oklart hur gammalt barnet var (jag kan absolut inget om barn), men det kunde utan tvekan springa runt själv även om det var väldigt stolpig gång. Barnet verkade inte vara gammalt nog att prata och var såklart väldigt kort också.
Barnet började springa rakt mot mig och hundarna, med viftande armar och gav ifrån sig små skrik. Inte förrän jag högt ropade "NEJ!" så reagerade mamman. Hon tittade bara på.
Mina hundar är genomsnälla, de skulle aldrig göra något dumt mot någon människa MEN de är utan tvekan så stora att de med lätthet skulle välta ett så litet barn om de hälsar lite för ivrigt (något som min yngsta gärna gör). Ett så litet barn som blir omkullputtad av en stor hund på asfalt.. Det kan ju utan tvekan göra sig illa riktigt rejält och om inte annat bli väldigt rädd.
Sådant här händer ofta. VARFÖR reagerar inte föräldrar? Tänker de inte på vad som kan hända? Är de inte rädda om sina barn? Det är inte ens alla gånger de bryr sig när jag ropar åt dem att ta bort barnen, ropar "nej" osv.
Ni som har barn, har ni någon gång låtit bli att bry er om vem/vad barnen springer fram till? varför? Ni som alltid sköter allt perfekt Har ni någon i er bekantskapskrets som beter sig såhär, eller någon teori om hur dessa oaktsamma föräldrar tänker?
Jag tycker mest synd om barnen, för jag tänker att det är så stor risk att de någon gång springer fram till fel hund. Till någon som kanske inte alls är snäll, eller till någon vars ägare inte har stenkoll på omgivningen så att hunden i ren glädje råkar välta barnet.
Den där är jag också benhård på med min avkomma. Håller hon inte handen åker hon upp i famnen, några andra alternativ finns inte.
Jag har råkat ut för ett barn som ville skrämma min hund genom att kasta sig mot hunden och gallskrika, ungens förälder reagerade först när min hund gjorde ett regelrätt utfall mot ungen.Idag hände det igen, för femhundrafemtioelfte gången minst.
Jag var ute och gick med mina två hundar som är av modell större. På ett torg ser jag en kvinna med ett litet barn. Oklart hur gammalt barnet var (jag kan absolut inget om barn), men det kunde utan tvekan springa runt själv även om det var väldigt stolpig gång. Barnet verkade inte vara gammalt nog att prata och var såklart väldigt kort också.
Barnet började springa rakt mot mig och hundarna, med viftande armar och gav ifrån sig små skrik. Inte förrän jag högt ropade "NEJ!" så reagerade mamman. Hon tittade bara på.
Mina hundar är genomsnälla, de skulle aldrig göra något dumt mot någon människa MEN de är utan tvekan så stora att de med lätthet skulle välta ett så litet barn om de hälsar lite för ivrigt (något som min yngsta gärna gör). Ett så litet barn som blir omkullputtad av en stor hund på asfalt.. Det kan ju utan tvekan göra sig illa riktigt rejält och om inte annat bli väldigt rädd.
Sådant här händer ofta. VARFÖR reagerar inte föräldrar? Tänker de inte på vad som kan hända? Är de inte rädda om sina barn? Det är inte ens alla gånger de bryr sig när jag ropar åt dem att ta bort barnen, ropar "nej" osv.
Ni som har barn, har ni någon gång låtit bli att bry er om vem/vad barnen springer fram till? varför? Ni som alltid sköter allt perfekt Har ni någon i er bekantskapskrets som beter sig såhär, eller någon teori om hur dessa oaktsamma föräldrar tänker?
Jag tycker mest synd om barnen, för jag tänker att det är så stor risk att de någon gång springer fram till fel hund. Till någon som kanske inte alls är snäll, eller till någon vars ägare inte har stenkoll på omgivningen så att hunden i ren glädje råkar välta barnet.
Jag har råkat ut för ett barn som ville skrämma min hund genom att kasta sig mot hunden och gallskrika, ungens förälder reagerade först när min hund gjorde ett regelrätt utfall mot ungen.
Jag har länge jobbat på att få bort rädslorna, men den där idioten sabbade hundens syn på barn fullständigt. Nu tål hon inte barn. GISSA om jag kokade av ilska?
Tar mig för pannan! Hur jäkla pantade får människor vara?!