Vi hade inbrott när jag var liten i radhuset, inbrottstjuvarna tog sig in via ett källarfönster och jag kommer ihåg att min mamma tyckte det var jätteobehagligt. Jag och fd sambon hade även inbrott i bilen när den stod i ett parkeringshus mitt i sthlm. Jag är noga med att låsa dörren, jag låser dörren även hos andra människor på reflex när jag stänger den. I tonåren bodde familjen i nybyggda lägenhetshus i en som var byggda på en gammal industritomter. Det gamla "klientelet" hängde kvar och tog sig ibland in i huset och gick in och länsade i hallen hos folk. Det gjorde att vi alltid hade dörren låst även när vi var hemma. Nu är jag dessutom tillsammans med en man som ALDRIG låser dörren inte ens när han åker bort, länge... Så när jag är hos honom låser jag aldrig, hemma hos mig låser jag alltid. Ingen rim och reson där inte, men det känns bra för migJag har inte larm. Glömmer oftast att ta in bilnycklarna, har alla dörrar utom ytterdörren olåsta. Dvs den är låst när jag inte är hemma. Är jag hemma är inget låst.
Jag bor inte så långt från en riksväg och utefter en länsväg. Grannar inom hörhåll men inte inom synhåll.
Här finns inget värdefullt. Det enda tjuvar kan göra är att förstöra.
Antar att min bristande rädsla grundar sig i att jag aldrig haft inbrott, ingen i familjen någonsin haft inbrott, och att inte någon i byn haft inbrott som jag minns de senaste 50 åren.
En granne fick dock en väska stulen från altanen. Den låg underst på barnvagnen men innehöll bara reservblöjor. Någon i grannskapet har blivit av med en röjsåg eller en fyrhjuling.
Jag är naiv och är glad för att jag kan fortsätta vara det. Inte är jag mörkrädd heller.
.
