Har ni hemlarm?

att någon skulle ta sig in här, vara i mitt hem olovandes. Oron för detta skulle jag vilja slippa. Eller åtminstone minska.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få till kombinationen av det nödvändiga i att investera i hemmet och ändå inte bli (för?) engagerad.
Tror det vore kontraproduktivt att låta bli att engagera sig i hemmet för att försöka minska känslan av intrång vid ev inbrott. Det handlar snarare om att försöka se till man kan känna sig trygg hemma, vilket kan uppnås på olika sätt.

Hur gick det för dig med besöket i våras? Är det för tidigt med uppdatering?
 
Tror det vore kontraproduktivt att låta bli att engagera sig i hemmet för att försöka minska känslan av intrång vid ev inbrott. Det handlar snarare om att försöka se till man kan känna sig trygg hemma, vilket kan uppnås på olika sätt.

Hur gick det för dig med besöket i våras? Är det för tidigt med uppdatering?
Om en äger huset går det ju inte att låta bli att engagera sig i hemmet. Underhåll är nödvändigt. Men jag tänker att det ändå borde finnas ett utrymme inom nödvändigheten, att en kan förhålla sig till det nödvändiga underhållet. Och det är det jag försöker hitta.

Om besöken i våras kan jag säga att det inte var inbrottsförberedelser utan en tja... nyfiken och gränslös person.
 
Jag vet inte riktigt. Inte heller vet jag om det skulle vara bättre för någon annan att tänka som jag. (Strängt taget vet jag ju inte ens om det är bättre än alternativen för mig.)

Jag ser väl i väldigt hög grad hemmet som en funktion, som något som löser en massa problem. Men hemmet kan ju också skapa problem - tex om man måste laga det hela tiden, om man känner att man måste/borde renovera trots att det är jobbigt och dyrt, om man oroar sig för att hemmet ska brinna upp eller att det ska bli inbrott.

Jag eftersträvar nog att överhuvudtaget bo och att förhålla mig till att bo, så att mitt boende skapar minsta möjliga problem för mig.

Jag tänker inte på mitt hem som en förlängning av mig eller som en symbol för mitt förhållande eller så. Mer som ett ställe där jag bor nu, förut bodde jag någon annanstans och det kommer jag troligen att göra senare i livet också.

Inte så märkvärdigt, liksom. :)
Innebär det att du inte bryr dig så mkt ditt hem? Och att du inte känner som någon skrev att ditt hem är en oas där man kan andas ut?
 
Jag vet inte riktigt. Inte heller vet jag om det skulle vara bättre för någon annan att tänka som jag. (Strängt taget vet jag ju inte ens om det är bättre än alternativen för mig.)

Jag ser väl i väldigt hög grad hemmet som en funktion, som något som löser en massa problem. Men hemmet kan ju också skapa problem - tex om man måste laga det hela tiden, om man känner att man måste/borde renovera trots att det är jobbigt och dyrt, om man oroar sig för att hemmet ska brinna upp eller att det ska bli inbrott.

Jag eftersträvar nog att överhuvudtaget bo och att förhålla mig till att bo, så att mitt boende skapar minsta möjliga problem för mig.

Jag tänker inte på mitt hem som en förlängning av mig eller som en symbol för mitt förhållande eller så. Mer som ett ställe där jag bor nu, förut bodde jag någon annanstans och det kommer jag troligen att göra senare i livet också.

Inte så märkvärdigt, liksom. :)
Innebär det att du inte bryr dig så mkt ditt hem? Och att du inte känner som någon skrev att ditt hem är en oas där man kan andas ut?
 
Innebär det att du inte bryr dig så mkt ditt hem? Och att du inte känner som någon skrev att ditt hem är en oas där man kan andas ut?
Andas ut kan jag på många platser. Om jag kände att livet för övrigt är så vidrigt att hemmet är den enda plats där jag kan andas ut, är det ju inte hemmet som är viktigt utan det är något fel på resten.

Sen är det ju enkelt att vara hemma så sett. Jag vet vad som finns och inte finns och hur allting funkar. Om man tex jämför med hotell eller med att sova hos andra. (När något inte funkar är det å andra sidan värst när det är hemma, eftersom det då är jag som måste fixa det.)

Dessutom är det ju i hemmet många är som mest exponerade för dåliga relationer (inklusive våld) och för all del även för krävande barn. Att komma hem innebar inte på något entydigt sätt att "andas ut" under några år av mitt liv. Numera är dock livet i hemmet helt arbetsfritt när det gäller relationerna.
 
Njae. Jag har 2 dobermanns - var av den ena drar igång alarmet bara det går främlingar i trapphuset (vi bor högst upp så han skäller inte så ofta som tur är). Pillar någon på ytterdörren brakar helvetet lös ljudmässigt, så jag tror ingen ger sig på att göra inbrott här.
Till och med mannen som skulle köpa säkerhetsdörrar konstaterade att vi nog inte behövde någon :D
 
Andas ut kan jag på många platser. Om jag kände att livet för övrigt är så vidrigt att hemmet är den enda plats där jag kan andas ut, är det ju inte hemmet som är viktigt utan det är något fel på resten.

Sen är det ju enkelt att vara hemma så sett. Jag vet vad som finns och inte finns och hur allting funkar. Om man tex jämför med hotell eller med att sova hos andra. (När något inte funkar är det å andra sidan värst när det är hemma, eftersom det då är jag som måste fixa det.)

Dessutom är det ju i hemmet många är som mest exponerade för dåliga relationer (inklusive våld) och för all del även för krävande barn. Att komma hem innebar inte på något entydigt sätt att "andas ut" under några år av mitt liv. Numera är dock livet i hemmet helt arbetsfritt när det gäller relationerna.
Ok
Kände ungefär som du när jag inte gillade mitt boende så mkt eller när jag kände att jag bara bodde där tillfälligt.
Nu har jag helt andra känslor. Tror det är för att jag har investerat så mkt i mitt hem, känslomässigt. Jag älskar mitt hem.
Inte att världen utanför är hemsk. Men jag älskar ändå hemmet.
 
Ok
Kände ungefär som du när jag inte gillade mitt boende så mkt eller när jag kände att jag bara bodde där tillfälligt.
Nu har jag helt andra känslor. Tror det är för att jag har investerat så mkt i mitt hem, känslomässigt. Jag älskar mitt hem.
Inte att världen utanför är hemsk. Men jag älskar ändå hemmet.

Jag älskar - fast jag skulle inte använda det ordet - rätt många platser. Hemmet ingår väl. Men samtliga platser gör sig ju bäst i lagom dos och vid rätt tid.

Alltså, jag vill inte ens ha den där sortens känslor kring hemmet, som tex "mitt hem är min borg". Jag ser ingen fördel med att känna så. Jag tycker mest att det verkar leda till en massa oro, som man sedan måste hantera med larm och säkerhetsdörrar och hundar med mera.
 
Jag tänker inte på mitt hem som en förlängning av mig eller som en symbol för mitt förhållande eller så.
Det där är rätt intressant. Idag läste jag en blogg där tjejen precis hade flyttat till nytt hus med sin sambo. Hon skrev om hur lycklig hon kände sig över att de, under sina x år som gifta, hade kommit så långt. Först hade bott i en liten skitlya tillsammans, sen i en lägenhet de då tyckte var jättejättefin, och nu då flyttar de in i ett nytt fint hus, ännu finare än lägenheten de tidigare bott i. Och så skrev hon nåt i stil med "tänk att vi kommit så långt på dessa x år! I dag bor vi såhär fint - vem vet hur långt vi kommit om fem år, då kanske vi bor ÄNNU finare och bättre".

Och jag blev så paff. Borde jag och min sambo ha "kommit längre"? Borde vi utvärdera vår relation i typ boendetermer? Har man inte kommit nånstans om man inte har uppgraderat sitt boende? Borde vi vara på väg nånstans? Vi är inte på väg nånstans alls. Vi bor inneboende nu och så har vi vår lilla älskade förortslya hemma i Sverige. Jag har aldrig ens reflekterat över att vi borde utveckla och uppgradera boende allteftersom utan mer sett boendet som nåt praktiskt - i framtiden när vi har råd vill vi bo mer centralt. Kanske ännu längre fram i tiden skaffa oss nån racklig stuga vid nån sjö. Fan vet jag. Men jag har aldrig sett det som att vi då når nån viktig punkt, att vi kan vara stolta över oss själva för att vi och vårt förhållande (:confused:) utvecklas rätt.

Äh, svammel.
 
Det där är rätt intressant. Idag läste jag en blogg där tjejen precis hade flyttat till nytt hus med sin sambo. Hon skrev om hur lycklig hon kände sig över att de, under sina x år som gifta, hade kommit så långt. Först hade bott i en liten skitlya tillsammans, sen i en lägenhet de då tyckte var jättejättefin, och nu då flyttar de in i ett nytt fint hus, ännu finare än lägenheten de tidigare bott i. Och så skrev hon nåt i stil med "tänk att vi kommit så långt på dessa x år! I dag bor vi såhär fint - vem vet hur långt vi kommit om fem år, då kanske vi bor ÄNNU finare och bättre".

Och jag blev så paff. Borde jag och min sambo ha "kommit längre"? Borde vi utvärdera vår relation i typ boendetermer? Har man inte kommit nånstans om man inte har uppgraderat sitt boende? Borde vi vara på väg nånstans? Vi är inte på väg nånstans alls. Vi bor inneboende nu och så har vi vår lilla älskade förortslya hemma i Sverige. Jag har aldrig ens reflekterat över att vi borde utveckla och uppgradera boende allteftersom utan mer sett boendet som nåt praktiskt - i framtiden när vi har råd vill vi bo mer centralt. Kanske ännu längre fram i tiden skaffa oss nån racklig stuga vid nån sjö. Fan vet jag. Men jag har aldrig sett det som att vi då når nån viktig punkt, att vi kan vara stolta över oss själva för att vi och vårt förhållande (:confused:) utvecklas rätt.

Äh, svammel.

Jag tycker att det är jätteintressant! Här där jag bor märker jag - tycker jag mig märka - dels hur det har blivit högre omsättning bland grannarna, dels att dessa grannar ser sin lägenhet här som "ett steg på vägen". Inte som sin bostad, rätt och slätt. Det är nog ungefär samma fenomen. I takt med att familjen blir större, inkomsterna blir större, förhållandet alltmer Etablerat (eller nåt?), ska det också reflekteras genom bostaden. Bostadskarriär som tecken på lyckad familjekarriär, och omvänt, tänker jag.

Intressant är också att sedan vårt hus ombildades från hyresrätt till bostadsrätt har grannarna blivit mycket mer nonchalanta med de gemensamma utrymmena. Soprum och liknande har förfallit helt, och grannar breder ut sig med allt från barncyklar till sågbockar och tapetseringsbord i trapphusen, på det mest brandosäkra vis (vad som händer om ambulans behövs vill jag inte ens tänka på). Man bor liksom inte här längre, man placerar sitt boendekapital här och inväntar önskad värdestegring så att man kan flytta vidare.

Det är väldigt främmande för mig. Min partner har bott här sedan han var 14 år och kom från Spanien (hans mamma flyttade hemifrån istället för han), jag räknar med att bo här även som pensionär. Så himla smidigt med hiss och centralt läge!

Det är också slående hur porrbutikerna på gatan, som i min ungdom brukade attackeras av arga feminister, nu istället har ett massivt tryck mot sig därför att porrbutiker anses vara den faktor som starkast förhindrar gentrifiering. (Så plötsligt älskar jag porrbutikerna! :) )
 
Här där jag bor märker jag - tycker jag mig märka - dels hur det har blivit högre omsättning bland grannarna, dels att dessa grannar ser sin lägenhet här som "ett steg på vägen". Inte som sin bostad, rätt och slätt. Det är nog ungefär samma fenomen. I takt med att familjen blir större, inkomsterna blir större, förhållandet alltmer Etablerat (eller nåt?), ska det också reflekteras genom bostaden. Bostadskarriär som tecken på lyckad familjekarriär, och omvänt, tänker jag.
Hmm, jag tänker mig att du bor i ett finare område än jag? För där min lägenhet ligger är det inte så alls vad jag har sett. Men så bor jag i rätt sunkig förort också. Vi kommer nog absolut sist bli påverkade av gentrifiering etc eftersom vi är för långt bort (fast det stämmer nog inte heller, bara några minuter från mig har det blivit superhajpat att bo och lägenheterna kostar en förmögenhet mot vad de kostade förut. Vi på 'andra sidan vägen' bor dock på fel sida, lägenheterna blir förvisso lite dyrare men det finns ingen hajp alls. Men så är mitt område mycket mer invandrartätt och genomgående rätt sunkigt).

Min partner har bott här sedan han var 14 år och kom från Spanien (hans mamma flyttade hemifrån istället för han), jag räknar med att bo här även som pensionär. Så himla smidigt med hiss och centralt läge!
Centralt läge är verkligen guld! Jag förstår att du inte vill flytta.

Det är också slående hur porrbutikerna på gatan, som i min ungdom brukade attackeras av arga feminister, nu istället har ett massivt tryck mot sig därför att porrbutiker anses vara den faktor som starkast förhindrar gentrifiering. (Så plötsligt älskar jag porrbutikerna! :) )
:D
 
Hmm, jag tänker mig att du bor i ett finare område än jag?

Ja, det gör jag väl antagligen just genom att det är centralt. 70-talshus, och så pga gamla sjömanstraditioner fortfarande rätt sunkiga, numera studentbemängda krogar och så då ett hyfsat varierat utbud av porrprodukter. En sådan där gata där v+mp+fi har sådär 65 % av väljarna.

Jag hade aldrig kunnat köpa något här, vi bor bara kvar sedan min partner flyttade in under sin mammas beskydd när huset var nybyggt.
 
Fast då har du alltså hört talas om larm på bostäder? ;)
Ingår det larm i Grannsamverkan? Jag trodde att det var den som var aktiv när man känner sig stirrad på när man besöker vänner som bor i villaområden?

Jag känner till att det existerar larm på bostäder, det är väl ungefär det hela på den punkten.
 
Ingår det larm i Grannsamverkan? Jag trodde att det var den som var aktiv när man känner sig stirrad på när man besöker vänner som bor i villaområden?

Jag känner till att det existerar larm på bostäder, det är väl ungefär det hela på den punkten.
Aba, jag tänkte att har du sett Grannsamverkan-skyltar måste du ha sett larmetiketter också. Ungefär samma hus, skulle jag tro.

Grannsamverkan, är inte det att man tömmer varandras brevlådor, parkerar om bilar, tänder lite lampor inomhus osv? Isåfall är det väl bara bra, tycker jag.
 
@Petruska Alltså att du och jag i våra stadslägenheter inte har larm är inte så konstigt. Men folk som bor i villa med altandörrar på bottenplan på baksidan som är lätta att öppna, och med stora fönster där det är lätt att se in - att de larmar förstår jag. Statistiken bör visa att de är rätt inbrottsdrabbade. Det är helt enkelt väldigt lätt att ta sig in.
 
Jag hade förut aldrig skaffat larm. Då bodde jag i lägenhet på andra våningen utan balkong.
Grannar som hade koll. Alla hade sett om någon brutit sig in.

Men nu ser min boende-situation annorlunda ut än då.
 
Jag tillhör skaran som bor i hyrd lägenhet utan larm. Nu bor jag iof på bottenplan med stora fönster, men på nätterna och om jag ska vara borta mer än en kort stund så drar jag för gardinerna så det inte ska gå att se in. Har inget av något enormt värde plus att jag har en enorm hund som bara med sin storlek får folk att backa, så jag tycker inte att larm känns befogat i ett sånt läge. Hade jag bott i villa hade det varit något annat, och speciellt då om man bor lite avsides och/eller eventuella inkräktare kan jobba ostört pga buskar och träd som blockerar till väg/grannar.
 

Liknande trådar

Samhälle Jag känner ett äldre par, som just nu är i följande situation: De bor i en gemensam villa och är gifta sedan många år. Båda är gamla...
2 3 4
Svar
78
· Visningar
6 057
Senast: Mabuse
·
  • Artikel Artikel
Hästnyheter För att locka fler äldre att röra på sig satsar RF Sisu nu i oktober på gratis prova-på-aktiviteter för seniorer på Gotland.
Svar
0
· Visningar
143
Senast: Gunnar
·
Hästvård Ni med äldre hästar, har era gamlingar några krämpor? Vilka krämpor tycker ni är acceptabelt att dom har, vart går gränsen för er? Rids...
Svar
14
· Visningar
1 664
Senast: Cattis_E
·
Hemmet Jag har köpt begagnade köksstolar som behöver fräschas upp, dels ska jag byta tyget och dels tänkte jag slipa ner dem och sen olja in...
2
Svar
22
· Visningar
577
Senast: Tonto
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp