Mitt sätt att tänka på det är att många verkar bygga in - och att det finns en förväntan om att man bygger in - väldigt mycket symbolvärden i sitt hem. Jag ser inga fördelar med det, och låter därför bli med det så långt det är möjligt. Revir, tex, känns ju nästan obehagligt att tänka på hemmet som, tycker jag.
Då blir inte heller ett gränslöst beteende mot mitt hem, en kränkning av mitt mest privata. Men jag föredrar givetvis att slippa inbrott, men det är ju en annan sak. Tex hade jag nyligen inbrott i min bil, och då blev jag tvungen att låta laga den osv. Det hade jag ju gärna sluppit.
För mig blir det liksom bakvänt. Man satsar mer i en dyrare (ofta i alla fall) bostad som på något sätt ska förverkliga drömma om livet - och sedan blir man så rädd och osäker att man uppfattar sig behöva larm, vakthundar och i vissa fall tydligen en högaffel under sängen. Jag får inte riktigt ihop det, är jag rädd. En dröm om en bostadsform som när den är uppfylld skapar ångest som sedan måste hanteras?
Jag vet inte om jag tycker att det ena är så mycket mer avslappnat än det andra?
Att å ena sidan lägga ner mycket energi och känslor i sin bostad att man skulle tycka det var väldigt jobbigt om man fick inbrott och därför skaffar larm.
Eller att man å andra sidan aktivt väljer att låta bli att lägga in symbolvärden och känslor i sitt hem, eftersom man resonerat sig fram till att det skulle bli jobbigt med dessa känslor om jag råkade ut för inbrott.
För mig låter det mest som två olika sätt att hantera exakt samma problem. För dig blir det bekymmerslöst att unvika dessa problemsituationer. För mig låter det det allt annat än avslappnat och bekymmerslöst att undvika saker eftersom det skulle kunna innebära jobbigheter ifall de skulle inträffa. Slipper undan gör man ju inte oavsett