Han mår nog dåligt...

[mandalaki]

För mig är fenomenet främmande, jag har aldrig hört att "han mår nog dåligt" utan bara "han är nog ett svin"

Men har du inte sett det t ex på Buke? En av de värre jag kan erinra mig är ”han kanske inte har förstått att han blivit pappa”. Tur då för bebisen att mamma verkar ha förstått att hon blivit mamma.

 

[Singoalla]

Men har du inte sett det t ex på Buke? En av de värre jag kan erinra mig är ”han kanske inte har förstått att han blivit pappa”. Tur då för bebisen att mamma verkar ha förstått att hon blivit mamma.

Ouff, det slapp jag läsa som tur var. Generellt brukar jag inte läsa strul-med-relationen trådar

 

[BernT]

Men har du inte sett det t ex på Buke? En av de värre jag kan erinra mig är ”han kanske inte har förstått att han blivit pappa”. Tur då för bebisen att mamma verkar ha förstått att hon blivit mamma.

Haha va inte förstått? Vad trodde han ungen va för ngt isåfall? Hade aldrig tolererat att min sambo betett sig som en mansbebis, never! Det hade blivit ett samtal om uppsträckning därefter hade jag lämnat om ingen bättring skedde. Är så glad att jag hittat en så bra man, verkar ju krylla av rumpnissar och mansbebisar

 

[mandalaki]

Ouff, det slapp jag läsa som tur var. Generellt brukar jag inte läsa strul-med-relationen trådar

Va? Du som skriver så mycket om relationer? Den var otippad

 

[mandalaki]

Haha va inte förstått? Vad trodde han ungen va för ngt isåfall? Hade aldrig tolererat att min sambo betett sig som en mansbebis, never! Det hade blivit ett samtal om uppsträckning därefter hade jag lämnat om ingen bättring skedde. Är så glad att jag hittat en så bra man, verkar ju krylla av rumpnissar och mansbebisar

Precis. Har man inte fattat att man blivit pappa är det väl bara att ställa in ölen med grabbarna, kavla upp ärmarna och börja byta blöjor, torka kräks och bära bebis på nätterna. Då förstår man nog.

 

[Trani]

Det påminner också på ett trist vis om hur män som misshandlar kvinnor (mer eller mindre allvarliga fall), får sitt beteende förklarat

Exakt! De yttersta och allvarligaste konsekvenserna av det här sättet att förstå män är ju när män misshandlar närstående "för att de har problem att behärska sig" eller våldtar "för att de inte förstod".

Patriarkatets individualiserande förklaringar av strukturella problem.

 

[Singoalla]

Va? Du som skriver så mycket om relationer? Den var otippad

Visst är det otippat Men det är väl just för att det är mycket "min karl ligger bara på soffan och blir sur när jag ber honom hjälpa till" och jag vet inte ens hur jag ska kunna hjälpa en person som accepterat det beteendet under så lång tid. "Dumpa för tusan" är det enda jag kan säga men det brukar inte vara så konstruktivt eller tas emot särskilt bra

 

[Petruska]

Precis. Har man inte fattat att man blivit pappa är det väl bara att ställa in ölen med grabbarna, kavla upp ärmarna och börja byta blöjor, torka kräks och bära bebis på nätterna. Då förstår man nog.

Sen behöver man ju inte "förstå att man har blivit pappa" för att förstå att en gråtande bebis måste tas omhand. Om en bebis gråter i mitt sovrum är det väl för fan rimligt att jag tröstar hen!

Det framstår som märkligt med män som måste ha djuplodande förståelse av existentiell karaktär för att kunna ta itu med uppenbara och näraliggande omsorgsplikter. Och inte heller det tycks ha någon motsvarighet när det gäller de här männens övriga plikter. Ingen pratar om huruvida de "har förstått" att de är bilmekaniker eller banktjänstemän. De antas bara jobba på med det löpande.

 

[durachiny]

Exakt! De yttersta och allvarligaste konsekvenserna av det här sättet att förstå män är ju när män misshandlar närstående "för att de har problem att behärska sig" eller våldtar "för att de inte förstod".

Patriarkatets individualiserande förklaringar av strukturella problem.

Jag ser samma sorts förklarande av oförmåga att göra saker eller dåligt beteende när det gäller kvinnor bara att det oftast är andra saker det gäller så jag förstår inte riktigt hur det är en fråga om patriarkat på något sätt om det nu inte är så att man bara väljer att patriarkatet finns och därmed kan man attribuera allt dåligt som en följd av det.

 

[mandalaki]

Visst är det otippat Men det är väl just för att det är mycket "min karl ligger bara på soffan och blir sur när jag ber honom hjälpa till" och jag vet inte ens hur jag ska kunna hjälpa en person som accepterat det beteendet under så lång tid. "Dumpa för tusan" är det enda jag kan säga men det brukar inte vara så konstruktivt eller tas emot särskilt bra

Du har en poäng där

 

[mandalaki]

Sen behöver man ju inte "förstå att man har blivit pappa" för att förstå att en gråtande bebis måste tas omhand. Om en bebis gråter i mitt sovrum är det väl för fan rimligt att jag tröstar hen!

Det framstår som märkligt med män som måste ha djuplodande förståelse av existentiell karaktär för att kunna ta itu med uppenbara och näraliggande omsorgsplikter. Och inte heller det tycks ha någon motsvarighet när det gäller de här männens övriga plikter. Ingen pratar om huruvida de "har förstått" att de är bilmekaniker eller banktjänstemän. De antas bara jobba på med det löpande.

Så jäkla välformulerat

 

[Amha]

Det där med bebisar på nätterna. Min make var extremt svårväckt både natt och morgon (skaka på karln en halv minut innan han slog upp ögonen) redan innan vi fick barn medan jag var tvärtom, vaknade av att någon släppte en fjärt typ och då var jag VAKEN och fann ingen anledning till att väcka honom också. Jag hade ju lika svårt att slockna efter nämnda fjärt ändå. Han var ju ändå tydlig med att jag skulle väcka honom ifall det behövdes bytas blöjor, torka kräks etc så han kunde göra det men varför då? Jag skulle ändå inte somna tidigare så det var väldigt sällsynt. Jag var förberedd på ungefär samma sak till barn nr2. Det visade sig att ganska snart efter barnets födelse var det partnern som var uppe på nätterna. Minns en gång när barnet var precis nytt som jag varit uppe för många gånger (innan han börjat vakna) och krockade med väggen pga trötthet och då skällde han nästan på mig dagen efter. Nu noterar jag knappt när det vaknar barn som kräkts/har krupp/drömmer mardrömmar osv. Jag är heeelt lost. Vet inte hur många gånger han frågat om jag kan hjälpa till att ta antingen barnet eller städandet så barnet snabbare ska komma i säng. Det är rätt intressant och det är nog ganska rättvist. Eller. Nu har han nog vaknat oftare snart tror jag

Min åsikt vad gäller barn som vaknar på nätterna är väl, enligt mina erfarenheter nu alltså, att om man är svårväckt bör man i alla fall erbjuda sig att underlätta. "Ja men väck mig i stället! Varför ska du ta alla pass?" Eller liknande ord. Att man faktiskt inte vaknar kan man inte alltid göra så mycket åt. Jag gissar att fler är som jag och maken även om man kanske inte alltid får ett barn var att vaka över så att säga.

Men det är väl kanske ett sidospår. Jag vet inte anledningen till varför kvinnor tagit alla pass, om det oftast är skitstövlar till män som sagt ifrån av anledningarna x y och z eller män som oftast är tröga att få liv i på nätterna.

 

[Sleepy]

Ingen pratar om huruvida de "har förstått" att de är bilmekaniker eller banktjänstemän.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag vet inte anledningen till varför kvinnor tagit alla pass, om det oftast är skitstövlar till män som sagt ifrån av anledningarna x y och z eller män som oftast är tröga att få liv i på nätterna.

Män som är ensamstående pappor verkar ju få det att fungera så förmodligen handlar det väl om samma som i alla andra föräldrafrågor: papporna kopplar bort eftersom de vet att mamman tar största ansvaret och kommer att ta hand om det.

 

[Petruska]

Det där med bebisar på nätterna. Min make var extremt svårväckt både natt och morgon (skaka på karln en halv minut innan han slog upp ögonen) redan innan vi fick barn medan jag var tvärtom, vaknade av att någon släppte en fjärt typ och då var jag VAKEN och fann ingen anledning till att väcka honom också. Jag hade ju lika svårt att slockna efter nämnda fjärt ändå. Han var ju ändå tydlig med att jag skulle väcka honom ifall det behövdes bytas blöjor, torka kräks etc så han kunde göra det men varför då? Jag skulle ändå inte somna tidigare så det var väldigt sällsynt. Jag var förberedd på ungefär samma sak till barn nr2. Det visade sig att ganska snart efter barnets födelse var det partnern som var uppe på nätterna. Minns en gång när barnet var precis nytt som jag varit uppe för många gånger (innan han börjat vakna) och krockade med väggen pga trötthet och då skällde han nästan på mig dagen efter. Nu noterar jag knappt när det vaknar barn som kräkts/har krupp/drömmer mardrömmar osv. Jag är heeelt lost. Vet inte hur många gånger han frågat om jag kan hjälpa till att ta antingen barnet eller städandet så barnet snabbare ska komma i säng. Det är rätt intressant och det är nog ganska rättvist. Eller. Nu har han nog vaknat oftare snart tror jag

Min åsikt vad gäller barn som vaknar på nätterna är väl, enligt mina erfarenheter nu alltså, att om man är svårväckt bör man i alla fall erbjuda sig att underlätta. "Ja men väck mig i stället! Varför ska du ta alla pass?" Eller liknande ord. Att man faktiskt inte vaknar kan man inte alltid göra så mycket åt. Jag gissar att fler är som jag och maken även om man kanske inte alltid får ett barn var att vaka över så att säga.

Men det är väl kanske ett sidospår. Jag vet inte anledningen till varför kvinnor tagit alla pass, om det oftast är skitstövlar till män som sagt ifrån av anledningarna x y och z eller män som oftast är tröga att få liv i på nätterna.

"Han var tydlig med att du skulle väcka honom"? Ursäkta mig. Jag ser inget skäl att låta ett sådant uttalande passera.

 

[mandalaki]

@Amha jag har svårt att se det som en fråga om att vara svårväckt. Han klarade väl att vakna och ta sig upp i tid till jobbet, antar jag?

 

[Milosari]

@Amha jag har svårt att se det som en fråga om att vara svårväckt. Han klarade väl att vakna och ta sig upp i tid till jobbet, antar jag?

Med väckarklocka kanske? Jag tror att det är till viss del hormonellt betingat att man sover extremt lätt första tiden. Det räckte med ett litet gnyende så var jag klarvaken. Men den allra, allra största skillnaden är nog att hjärnan är inställd på att ”jag måste vakna”. Det blev jättetydligt när jag och exet hade separerat och började turas om att sova i sängen med barnet. När jag sov på soffan så sov jag som en gris och vaknade inte av att barnet skrek i sovrummet. Medan pappan istället var HELT förstörd av att ha varit uppe ett par gånger på natten. Men han vaknade, för han var tvungen. Det var ju hans ansvar. När vi sov tillsammans i sängen vaknade han dock inte...

 

[mandalaki]

@Milosari exakt. Man vaknar för att man är tvungen. Om någon annan är där lämnar man över ansvaret att vakna på den. Men då får man lära om.

 

[TygerTyger]

@Milosari exakt. Man vaknar för att man är tvungen. Om någon annan är där lämnar man över ansvaret att vakna på den. Men då får man lära om.

Jag drar paralleller till hur extremt morgontrötta och lättförsovna min syster och jag var som tonåringar. Utom när vi hade morgonfodring och utsläpp, då flög vi upp ur sängen så fort klockan ringde eller till och med några minuter före. Inte av hästglädje då, utan av ansvarskänsla.

 

[Amha]

@Amha jag har svårt att se det som en fråga om att vara svårväckt. Han klarade väl att vakna och ta sig upp i tid till jobbet, antar jag?

Det var lite upp och ner det med emellanåt. Stängde av larmet i sömnen emellanåt men flexjobb gjorde ju att det brukade lösa sig.

Och @Petruska

Var jag iväg vaknade han ju men det tog längre tid än det gjorde för mig även då. Det var ju det som var problemet. Han vaknade tids nog men eftersom att jag vaknade snabbare och inte somnade om förrän det var tyst och lugnt (dvs avkomman var tillbaka i sängen) var det ju helt skitsamma om jag klev upp eller inte. Hänger ni med? Ville jag inte väckte jag honom men den enda anledningen för mig var ju om jag inte hade lust och ja, då var det ju bara att peta igång honom för att få det gjort snabbare så jag snabbare kunde somna om. Visst kunde jag ha låtit bli att peta igång honom men det hade ju inneburit väntetid, jag ser ingen poäng med det. Jag såg det inte som något konstigt egentligen. Vissa är knepigare att få liv i och jag gjorde mitt val att ta det mesta själv för jag somnade ändå om samma tid på dygnet. Var det tungt fick jag sova i ett annat rum utan bebis så jag inte vaknade lika lätt av att barnet vaknade och som sagt, nu är det ju tvärtom, jag är svårväckt. Kanske pga medicinska skäl, kanske av andra anledningar.

Ligger maken med spysjuka och ett barn vaknar är det han som petar liv i mig och frågar om jag kan ta barnet. När han på dagen berättat att han sprungit skytteltrafik pga sjukt barn/barn med mardrömmar har jag använt samma ord, dvs att han skulle ha väckt mig/varför väckte du inte. Hur vi nu formulerat oss i detalj minns jag inte. Är jag lika hemsk jag då? Vilka ord borde vi använt/använda för att vara trevligare mot vår partner?