Han mår nog dåligt...

[durachiny]

Ja, du ja. Men det är frustrerande att det aldrig i något sammanhang ska gå att diskutera bekymren med mansrollen utan att vi MÅSTE påpeka att det inte gäller alla män så att ingen stackars man blir blå om tårna.

Det är väl inte ens en diskussion om mansrollen utan en diskussion om ett fenomen om hur kvinnor for whatever skapar en förklaring för dåligt beteende och på något sätt vänds det mot någon sorts roll som skapats. Nog för att det finns många lata män, personer i allmänhet och att det finns personer som av whatever anledning försvarar dessa män, personers beteende men det gör det inte för mig till något kan attribueras till mansrollens fel.

Bara för att beteendet är konstigt och svårförklarligt så ser jag inte riktigt den röda tråden till att koppa det till normer och roller. Det händer minst lika ofta för mig att kvinnors dåliga beteenden förklaras på liknande sätt utan att jag för den sakens skulle vill koppla det till specifika könsnormer eller könsroller. Jag tror mer det handlar om att man vill hitta någon sorts anledning för personen antingen för att man själv har en annan bild av personen i sitt sinne eller för att man vill tro något annat om personer i allmänhet.

 

[Milosari]

Jag har kommit på mig själv att tänka den tanken flera gånger. Inte om män i relationer, utan i de fall där den är avslutad och det finns gemensamma barn. Alternativet, att han väljer bort sina barn, gör för ont att tänka på. Då är det enklare att tänka att han kan låta bli att träffa dem på en månad och mer för att han mår dåligt och inte vill visa upp sig i det skicket inför barnen.

 

[Annat]

En variant på den är ju att fler män tar mer föräldraledighet och på det viset visar andra män att det går.

I de här fallen var de män som tog föräldraledigt men där vi istället blir nertryckta av andra kvinnor.

En variant på den är ju att fler män tar mer föräldraledighet och på det viset visar andra män att det går.

Min upplevelse är dock att män ofta blir hyllade som hjältar för att de tar handom sina egna barn. Medans kvinnor som går tillbaka till arbetet tidigt blir ifrågasatta.

 

[Shaggy]

En variant på den är ju att fler män tar mer föräldraledighet och på det viset visar andra män att det går.

Men hur löser det problemet med att han är lat? Det går alldeles utmärkt att vara föräldraledig, lägga allt ansvar för hushållet på sin partner och sen då barnet blir äldre låta partnern stå för projekten familj och hem.

 

[em-pirre]

Det är ju samma mönster överallt gällande män. Man ser ju hela tiden pappor som sover hela nätter trots kolikbarn. Mamman måste tassa tyst och byta blöjor utan att tända lampan för att inte störa mannen. Liksom Wtf. Aldrig att jag tänker skaffa barn med en sån man (inte för att jag verkar lyckas ändå).

Jag blir så trött.

Varför vill folk ha barn med sånahär män? Just nu har jag fem bekanta som är föräldralediga. Ingen av papporna är hemma mer än en månad, och detta i kombination med sommarsemestern och mamman är hemma (och tar huvudansvaret för barnet och hemmet) under hela den perioden. Ledigheten är dessutom ofta planerad så att barnet är lite större under pappans ledighet. Det är roligare så tydligen.

 

[westernsuzie]

Det är ju samma mönster överallt gällande män. Man ser ju hela tiden pappor som sover hela nätter trots kolikbarn. Mamman måste tassa tyst och byta blöjor utan att tända lampan för att inte störa mannen. Liksom Wtf. Aldrig att jag tänker skaffa barn med en sån man (inte för att jag verkar lyckas ändå).

Jag blir så trött.

Varför vill folk ha barn med sånahär män? Just nu har jag fem bekanta som är föräldralediga. Ingen av papporna är hemma mer än en månad, och detta i kombination med sommarsemestern och mamman är hemma (och tar huvudansvaret för barnet och hemmet) under hela den perioden. Ledigheten är dessutom ofta planerad så att barnet är lite större under pappans ledighet. Det är roligare så tydligen.

Problemet är att det inte är ”såna där män”, utan att det liksom har en tendens att även i superjämställda förhållanden bli så när barn kommer in i bilden. Då faller man in i de traditionella könsrollerna eftersom det är strukturella mönster i samhället. Jag tror inte kvinnor avsiktligt väljer en skitlat man att skaffa barn med liksom.

Numera är jag och min man hyfsat jämställda, men så var det fasen inte i början när vi fick barn och det har fasen inte kommit automatiskt. Och gissa vem som fick göra grovjobbet för att få ändring?

 

[mandalaki]

Det är väl inte ens en diskussion om mansrollen utan en diskussion om ett fenomen om hur kvinnor for whatever skapar en förklaring för dåligt beteende och på något sätt vänds det mot någon sorts roll som skapats. Nog för att det finns många lata män, personer i allmänhet och att det finns personer som av whatever anledning försvarar dessa män, personers beteende men det gör det inte för mig till något kan attribueras till mansrollens fel.

Bara för att beteendet är konstigt och svårförklarligt så ser jag inte riktigt den röda tråden till att koppa det till normer och roller. Det händer minst lika ofta för mig att kvinnors dåliga beteenden förklaras på liknande sätt utan att jag för den sakens skulle vill koppla det till specifika könsnormer eller könsroller. Jag tror mer det handlar om att man vill hitta någon sorts anledning för personen antingen för att man själv har en annan bild av personen i sitt sinne eller för att man vill tro något annat om personer i allmänhet.

Ja, tråden handlar om när kvinnors förklaring till mäns ovilja att ta ansvar är att han mår dåligt. Men det jag svarade på var ett par inteallamän-inlägg.

Att du inte anser att det finns könsroller och -normer är väl bekant.

 

[mandalaki]

I de här fallen var de män som tog föräldraledigt men där vi istället blir nertryckta av andra kvinnor.


Min upplevelse är dock att män ofta blir hyllade som hjältar för att de tar handom sina egna barn. Medans kvinnor som går tillbaka till arbetet tidigt blir ifrågasatta.

Det jag försökte peka på att du la ansvaret på kvinnor. Det är väldigt mycket som görs till kvinnors ansvar när fördelningen i hemmet diskuteras.

 

[mandalaki]

Men hur löser det problemet med att han är lat? Det går alldeles utmärkt att vara föräldraledig, lägga allt ansvar för hushållet på sin partner och sen då barnet blir äldre låta partnern stå för projekten familj och hem.

Det har inte med lathet att göra alls. Jag kommenterade ett inlägg där det gjordes till kvinnors ansvar att föräldraledigheten fördelas jämt. Män har också en del att bidra med där, tyckte jag.

 

[Annat]

Det jag försökte peka på att du la ansvaret på kvinnor. Det är väldigt mycket som görs till kvinnors ansvar när fördelningen i hemmet diskuteras.

Fast jag ser det inte som en ansvarsfråga för att man skall uppmuntra varandra? Snarare att man borde stötta varandra istället för att stjälpa genom kommentera negativt de par som valt att ha en jämn fördelning.

 

[mandalaki]

Fast jag ser det inte som en ansvarsfråga för att man skall uppmuntra varandra? Snarare att man borde stötta varandra istället för att stjälpa genom kommentera negativt de par som valt att ha en jämn fördelning.

Det är klart att man inte ska anmärka på dem. Men den absolut största orsaken till att fördelningen av föräldraledigheten är 72-28 är sannolikt inte kvinnors attityder utan mäns. Om fler män var lediga mer skulle det sannolikt påverka andra män att göra samma sak.

 

[Petruska]

En av flera galna grejer med att förklara mäns bristfälliga insatser i sina hem och i sina familjer med att de mår dåligt, är ju att merparten av de här männen tycks prestera helt normalt på sina arbeten (och inte sällan i sina fritidsengagemang utanför familjen och hemmet). Alla har givetvis inte kometkarriärer med ansvar för halva världen på sina axlar, men ändå, de arbeten de faktiskt har, tycks de också klara av. Det är bara när det gäller omsorgsansvar och hushållsarbete som det där "dåliga måendet" tycks slå igenom

Det påminner också på ett trist vis om hur män som misshandlar kvinnor (mer eller mindre allvarliga fall), får sitt beteende förklarat med att de inte kan behärska sina känslor, att de är så dåliga på att lägga band på sin vrede att de behöver hjälp och närmast vård för detta. Även i de fallen tycks det ju ofta enbart vara gentemot sin nuvarande eller tidigare kvinnliga partner som männen har det här problemet. Dessa män tycks inte hamna i aggressiva konflikter på jobbet, och de tycks inte misshandla andra män.


Ändå ser vi hur många kvinnor värjer sig för att se att det är just gentemot kvinnor och inom det som traditionellt hör till "den kvinnliga sfären" som de här männen bär sig illa åt.

 

[Petruska]

Det är klart att man inte ska anmärka på dem. Men den absolut största orsaken till att fördelningen av föräldraledigheten är 72-28 är sannolikt inte kvinnors attityder utan mäns. Om fler män var lediga mer skulle det sannolikt påverka andra män att göra samma sak.

Och jag tänker fan inte applådera och jubla bara för att en man tar lite mer än 20% av ansvaret för sina egna barn.

 

[mandalaki]

Och jag tänker fan inte applådera och jubla bara för att en man tar lite mer än 20% av ansvaret för sina egna barn.

Nej. Och jag fattar att trycket kan vara hårt på kvinnor att ta så mycket som möjligt. ”Passa på medan du kan, den här första tiden är ju så speciell och den kommer aldrig igen.” Det jag inte fattar är pappor som inte tar fajten för att få vara lika närvarande för sina barn.

 

[Nepenthe]

Min karl skillde sig och fick en realitycheck när han ensam skulle ta hand om SINA barn på halvtid.
Offerkoftan har varit gigantisk och han har förväntat sig att jag som kvinna skulle vara intresserad av att bli bonusmamma åt hans barn.
Vilket jag testade för jag vill vara till hjälp men de har inte funkat alls då han själv måste lära sig vara förälder först.

Vår relation har varit upp o ner, jag har flyttat, betalat boenden, rivit upp mitt liv, lagt mina intressen på is, gråtit, blivit missförstådd, inte uppskattad och han har tyckt synd om sig själv.

Då sa jag stop och ville gå vidare utan honom i mitt liv.
Det tog 3år, och jag hoppas nu han har förstått att han får ta hand om sina åtaganden i livet.

Vi lever särbo och just nu fungerar det bra. Men offerkoftan har varit STOR!
Andra män på vår arbetsplats har tyckt synd om honom, min mamma har gjort det "du måste nog hjälpa honom Nepenthe, han klarar de inte själv"

Nä jag behöver ta mig fan ingenting, jag kan stötta men inte curla honom genom sitt föräldraskap.

Sorry för allt jag bara hävde ur mig här...

 

[Singoalla]

För mig är fenomenet främmande, jag har aldrig hört att "han mår nog dåligt" utan bara "han är nog ett svin"

 

[TinyWiny]

Min karl skillde sig och fick en realitycheck när han ensam skulle ta hand om SINA barn på halvtid.
Offerkoftan har varit gigantisk och han har förväntat sig att jag som kvinna skulle vara intresserad av att bli bonusmamma åt hans barn.
Vilket jag testade för jag vill vara till hjälp men de har inte funkat alls då han själv måste lära sig vara förälder först.

Vår relation har varit upp o ner, jag har flyttat, betalat boenden, rivit upp mitt liv, lagt mina intressen på is, gråtit, blivit missförstådd, inte uppskattad och han har tyckt synd om sig själv.

Då sa jag stop och ville gå vidare utan honom i mitt liv.
Det tog 3år, och jag hoppas nu han har förstått att han får ta hand om sina åtaganden i livet.

Vi lever särbo och just nu fungerar det bra. Men offerkoftan har varit STOR!
Andra män på vår arbetsplats har tyckt synd om honom, min mamma har gjort det "du måste nog hjälpa honom Nepenthe, han klarar de inte själv"

Nä jag behöver ta mig fan ingenting, jag kan stötta men inte curla honom genom sitt föräldraskap.

Sorry för allt jag bara hävde ur mig här...

Spinner vidare på ditt inlägg... Jag har insett att ordet bonus betyder väldigt olika för olika människor. För mig betyder det en extra vuxen i barnens liv. Inte att man blir förälder och därmed tar det ansvaret för barnen man gör som förälder. Ett gammalt ex. ansåg att hans barn var mitt ansvar på hans helger. Jag bara skrattade för jag trodde inte att han var seriös. Dina barn, ditt ansvar liksom. Fy så elak och hemsk jag var då För mig och min sambos del har vi först och främst varit varandras partners, inte stand in förälder eller liknande utan i barnens liv har vi varit en extra vuxen. De har sin andra förälder i livet och behöver ingen extramamma/pappa men extra vuxna som älskar och bryr sig om dem kan man aldrig få för många av.

 

[Nepenthe]

Spinner vidare på ditt inlägg... Jag har insett att ordet bonus betyder väldigt olika för olika människor. För mig betyder det en extra vuxen i barnens liv. Inte att man blir förälder och därmed tar det ansvaret för barnen man gör som förälder. Ett gammalt ex. ansåg att hans barn var mitt ansvar på hans helger. Jag bara skrattade för jag trodde inte att han var seriös. Dina barn, ditt ansvar liksom. Fy så elak och hemsk jag var då För mig och min sambos del har vi först och främst varit varandras partners, inte stand in förälder eller liknande utan i barnens liv har vi varit en extra vuxen. De har sin andra förälder i livet och behöver ingen extramamma/pappa men extra vuxna som älskar och bryr sig om dem kan man aldrig få för många av.

Det betydde olika för oss också och först hade jag dåligt samvete för att jag inte ville bli en extra-mamma som min pojkvän räknat med att jag skulle bli. Han använde ord som att vi skulle bli en "familj" och allt jag gjorde för honom betydde inget för det avr ju hjälp med barnen han behövde.
Han hade aldrig frågat sig själv om det var det jag ville.

Läste faktiskt det på familjeliv att om man blir ihop med någon med barn ska man prata igenom innan hur båda ser på livet ihop och hur mycket ansvar man vill ta.
Jag ser mig som du, en extra vuxen. Men att hålla reda på när de ska ha gympakläder med sig eller inte och sysselsätta dem med lekar är inte riktigt min grej.
Jag har mina djur

 

[TinyWiny]

Det betydde olika för oss också och först hade jag dåligt samvete för att jag inte ville bli en extra-mamma som min pojkvän räknat med att jag skulle bli. Han använde ord som att vi skulle bli en "familj" och allt jag gjorde för honom betydde inget för det avr ju hjälp med barnen han behövde.
Han hade aldrig frågat sig själv om det var det jag ville.

Läste faktiskt det på familjeliv att om man blir ihop med någon med barn ska man prata igenom innan hur båda ser på livet ihop och hur mycket ansvar man vill ta.
Jag ser mig som du, en extra vuxen. Men att hålla reda på när de ska ha gympakläder med sig eller inte och sysselsätta dem med lekar är inte riktigt min grej.
Jag har mina djur

Det dåliga samvetet är det där vi kvinnor blivit itryckta sedan vi var små. Ta hand om, vårda, trösta, fixa... Väldigt få män hade tänkt så.

En familj kan se ut på det sätt man väljer att den ska se ut. Med eller utan blodsband, med eller utan ansvar för andra ansvarsområden. Att bli något man inte är eller känner sig bekväm med hör verkligen inte dit.

Vi pratade nog aldrig om det sambon och jag. Vi var så klara med hur vi ville leva och förutsättningen för förhållandet var att livet skulle bli bättre tillsammans än var för sig. Det var så självklart. Vi ville fortsätta leva precis som vi gjorde innan fast tillsammans. Att kräva något som begränsade, inkräktade på våra tidigare leverne fanns inte på kartan. Det är tillräckligt ändå anser jag att flytta ihop med någon med barn. Den förändringen, att flytta ihop, är alltid stor men än större när många viljor ska samsas. Att då kräva att den andre ska begränsa det som är viktigt för hen eller ta ansvar hen inte känner sig bekväm med och som faktiskt inte är hens ansvar blir aldrig bra.

Det viktiga som jag ser det är att alla i familjen har samma värde. Inget barn och ingen vuxen har ett högre värde eller är viktigare än någon annan. Alla ska få de bästa förutsättningarna för att trivas även i det nya.

 

[durachiny]

Ja, tråden handlar om när kvinnors förklaring till mäns ovilja att ta ansvar är att han mår dåligt. Men det jag svarade på var ett par inteallamän-inlägg.

Att du inte anser att det finns könsroller och -normer är väl bekant.

Jag tror inte jag någonsin har sagt att det inte finns könsroller och -normer för det är inte något som jag tycker. Däremot är jag inte överens med när man man väljer att attribuera fenomen till könsrollerna och -normerna och när man är ok med att helt enkelt kalla det något som är "personlighet".