Gråter du?

[Sel]

Av "anledning" började jag fundera på saken. Hur ofta brister du som vuxen ut i gråt?
Ibland? En gång per år? En gång i veckan? Aldrig? Krävs det en anledning?

Jag är själv ganska hormonbenägen och brukar känna igen när just de känslorna kommer, och varifrån de kommer... jag kan också leva mig in i böcker och sniffla åt det. Jag är även emotionell runt mina djur och kan få "efterchock" vid trauma, men gråter sällan vid smärta. Gråter inte när jag är arg heller, men jag har flera vänner som gör det.

 

[Shaggy]

Alldeles för sällan. Jag skulle må bra av att gråta oftare. Jag bortser här från när jag är arg eftersom gråt inte tillför något alls till den typen av situationer.

 

[Stereo]

Ganska ofta sedan några år, förlorade två närstående på ett år och "väntar" nu på att min gamla pappa ska trilla av pinn när som helst. Han är inte akut döende, men han är gammal och har hjärtproblem så...

Vissa saker är triggande, som viss musik, eller när jag kör bil en längre sträcka (1h+) ensam, eller visst väder... det är lite olika. Vad jag har lärt mig är att om jag inte har möjlighet att gråta precis när behovet kommer, är det bra om jag ser till att gråta lite vid ett senare tillfälle. Gråt är som träning - jobbigt i stunden men väldigt skönt efter!

 

[Sel]

Alldeles för sällan. Jag skulle må bra av att gråta oftare. Jag bortser här från när jag är arg eftersom gråt inte tillför något alls till den typen av situationer.

Men du är en arggråtare/frustrerad gråtare? Jag har en känsla av att de flesta som gråter när de är arga gör det av frustration - och jag har flera vänner och kollegor som är sådana. Det måste vara jobbigt.
Eller också har jag fel.
Men ja, det är nog nyttigt att gråta oftare.

 

[Sel]

Ganska ofta sedan några år, förlorade två närstående på ett år och "väntar" nu på att min gamla pappa ska trilla av pinn när som helst. Han är inte akut döende, men han är gammal och har hjärtproblem så...

Vissa saker är triggande, som viss musik, eller när jag kör bil en längre sträcka (1h+) ensam, eller visst väder... det är lite olika. Vad jag har lärt mig är att om jag inte har möjlighet att gråta precis när behovet kommer, är det bra om jag ser till att gråta lite vid ett senare tillfälle. Gråt är som träning - jobbigt i stunden men väldigt skönt efter!

Amen, och ibland ett symptom på att någonting ligger och gror.

När jag vet att det är hormoner som spökar brukar jag medvetet slänga igång en video som triggar för att "spola ur systemet. "

 

[Halcyon]

@Sel jag är sån, och rent av skitjobbigt ibland. Bryta ihop och gråta i konflikt/gräl (när mer allvarligt) t.ex med sambon (tur inte ofta som kan låta ) . Värsta kloggad näsa och huvudvärken efteråt, så gråta ut vet jag inte om är skönt. Möjligt om gråter pga sorg eller så kan lätta lite.

 

[mysboll]

Jag gråter nog rätt ofta. Både för att jag är arg/frustrerad (på jobbet ) och för att jag blir rörd så lätt.

Grät mer när jag var yngre och när exet dumpade mig senast så tog nog tårarna slut.

 

[Mineur]

Jag skulle tippa att jag gråter i genomsnitt en gång varannan månad eller nått i den stilen. Oftast beror det på att det byggts upp så mycket stress/press/ångest/frustration/oro att det helt enkelt rinner över. Och när det rinner över gör det det ordentligt - jag gråter liksom sällan bara ett par tårar sådär utan det brukar krävas 15-20 minuter innan jag känner att jag är "klar". Grät senast i morse och då tog det nog snarare en halvtimme innan jag kände att jag kunde ta mig samman, men då var det också ovanligt många ovanligt tunga saker som behövde bearbetas.

Har en lite ambivalent inställning till att gråta - oftast kan jag tycka att det är rätt skönt och det blir lite "bryt ihop och kom igen" över det hela, men samtidigt känns det alltid hemskt under själva gråtandet eftersom en massa jobbiga saker tenderar att bubbla upp till ytan. För att inte tala om hur fysiskt trött man blir efter en sådan urladdning! Överlag tror jag dock att det är nyttigt att gråta och jag försöker därmed tillåta mig själv att göra det när jag känner att det verkligen behövs.

Tillägg: Det händer också att jag gråter av ilska eller frustration, men inte särskilt ofta som tur är. Då är det bara jobbigt, inget positivt.

 

[dobbis]

Jag gråter sällan, senaste gången var när @åke gick bort för dryga året sen

 

[LadyCovergirl]

Väldigt sällan. Det är väl vid dödsfall och liknande.

 

[tuaphua]

Av "anledning" började jag fundera på saken. Hur ofta brister du som vuxen ut i gråt?
Ibland? En gång per år? En gång i veckan? Aldrig? Krävs det en anledning?

Jag är själv ganska hormonbenägen och brukar känna igen när just de känslorna kommer, och varifrån de kommer... jag kan också leva mig in i böcker och sniffla åt det. Jag är även emotionell runt mina djur och kan få "efterchock" vid trauma, men gråter sällan vid smärta. Gråter inte när jag är arg heller, men jag har flera vänner som gör det.

För egna jobbiga känslor etc så gråter jag sällan. Men sambon kallar mig för "läckan" och vi skojar om vattenläckage, blötdjur, att jag behöver elektrolyter eller dropp för att jag grinar så lätt över typ sorgligt eller rörande i filmer.
Jag har nära till känslor. Men är oftast rätt positivt lagd och har nära till positiva känslor. Men kan absolut bli rörd över andras situationer och känslor.
Jag har haft för lätt att stänga av som yngre. Numer vill jag känna och tar det onda med det goda i det och grinar hej vilt framför tv:n typ. Jag kan stänga av tårarna vid behov. Men undviker det ofta numer.

 

[Halfrek]

Någon gång i veckan kanske. Oftast när jag är ensam och saker kommer över mig. Har en pappa som inte har långt kvar och förlorade mamma och hund för tre år sedan och det är den sorgen som ibland tränger på. Gråter sällan "utan orsak" och inga längre stunder. Borde ärligt talat bli bättre på det pga känns inte helt nyttigt att hålla det inombords.

 

[Sel]

Det är lite intressant ändå... jag gråter ibland av ren "overload" och pallar knappt att hunden vrickar tån, men kan ha distans och ta hand om andra vid exempelvis släktingars bortgång.
Gråter istället till en Disneyfilm.

 

[Trott]

Gråter för lätt. Om jag blir berörd av en film/bok kan tårarna börja rinna lite mer stillsamt än när jag blir arg/frustrerad, då är det mer fulgråt med snorig näsa osv till följd den negativa gråten ger mig huvudvärk och trötthet, den där mer stillsamma gör inte så mycket väsen av sig mer än att det känns pinsamt att man torkar ögonen och snörvlar på en bio jag tror att jag kan gråta om jag skäms också, eller känner mig väldigt illa till mods. Kan även gråta "med/åt andra", om någon annan är ledsen så kan jag också bli det.

Jag kan tyvärr också fastna i negativa tankespiraler och självmant framkalla gråt, då mer av sorg/förtvivlan. Typ att jag börjar tänka på om jag inte skulle kunna ha kvar hunden, vad skulle hända, tänkt om hon får det dåligt, skulle jag avliva henne, om jag dör vad händer med henne då, om jag skulle ta livet av mig, hur gör jag med henne för hon har ju så separationsångest och jag kan ju inte tvinga på mamma henne osv (ingen panik, inga självmordstankar eller så, bara ett exempel på hur långt mina tankar kan snurra ner sig )

 

[Enya]

Väldigt sällan. De senaste gångerna har mest varit i frustration och smärta när jag haft migrän och inte kunnat göra något åt det, inget har hjälpt och jag istället fått sjukanmäla mig och känner mig värdelös och arg för det. Men det är inte så ofta det heller för migränen blir ju 10 gånger värre om man gråter... Annars har det varit när det var så jobbigt med spionen, då grät jag några gånger.

 

[Bison]

Aldrig numer.
När jag var yngre kunde jag gråta av alla möjliga anledningar.
Nu har jag blivit mer stabil, eller emotionellt avtrubbad, vem vet
Har inga större känsloyttringar alls, blir i princip aldrig arg heller, tar bara massa onödig energi.

 

[EmmaBovary]

Skulle säga att jag är en gråtare av rang! Gråter när jag blir berörd av något, när jag är ledsen/förtvivlad och ofta även när jag är arg.

Om jag börjar tjuta för att jag blir berörd av något behöver det knappt ens vara något jag bryr mig så mycket om egentligen, men om det är inramat på ett sätt som är menat att framkalla känslor så är jag extremt lättspelad! Jag kan dessutom börja gråta när jag återberättar historier om att jag börjat gråta pinsamt lätt för något obetydligt... Sedan gråter jag nog mindre när jag mår riktigt dåligt och blivit mer avtrubbad, förutom att det blir full on sammanbrott emellanåt. Det enda jag inte tror att jag gråter så överdrivet över är smärta (även om det händer någon gång ibland det också).

 

[aiquen]

Jag gråter mer sällan än jag skulle vilja. Kan inte säga hur sällan eller ofta, det händer så att säga, men desto oftare går jag runt med en känsla av att vara ”gråtfärdig”. Av trötthet eller nedstämdhet eller stress, eller vad det än må vara. Det kanske egentligen inte hade gjort varken till eller från, och i vissa lägen går det kanske att se det som något positivt att inte ”bryta samman”, men jag kan önska att jag hade haft lättare för att släppa ut det istället för att bara ha den tryckande känslan.

 

[Ramona]

Jag gråter jämt. När jag är besviken, ledsen, arg, frustrerad etc men jag gråter också om någon gör någonting fint för mig eller jag blir överraskat glad.

Jag gråter till filmer, serier etc.

Hopplös!

 

[Asko]

Men du är en arggråtare/frustrerad gråtare? Jag har en känsla av att de flesta som gråter när de är arga gör det av frustration - och jag har flera vänner och kollegor som är sådana. Det måste vara jobbigt.
Eller också har jag fel.
Men ja, det är nog nyttigt att gråta oftare.

Jag kan vara en sådan person ibland och det känns mycket jobbigare än att gråta av att vara ledsen/sorgsen! Det är annorlunda, och jag blir då förbannad på mig själv också för att jag börjar gråta. Vilket gör inte saken bättre
Jag vill liksom vara arg, inte ledsen
Tror att det är lite av självömkan och lite av en "chock" som kommer efter tex en konfrontation (av vad jag kan minnas från senaste gången jag grät av ilska), i stunden så hade jag fullt fokus på att vara upprörd men bara någon stund efteråt så hann liksom "chocken" ikapp mig och så brast det för mig. Men jag är dessutom fortfarande arg och muttrar över vad för annat jag hade kunnat säga (självklart kommer man på de där "bra" sakerna i efterhand!), så jag blir pissig över mig själv som reagerar sådär också