Gå in i en ny familj?

[Brac]

Jag funderar på detta med att ha en relation med någon som har barn sen tidigare. Vi har en relation sen ca fyra månader, särbos. Två barn för honom sen tidigare.

Och alla, både barn och vuxna i den familjen är så himla snälla och välkomnande. Kanske för välkomnande. Dvs de förväntar sig att jag ska komma in och genast bli en del av familjen. Och ibland känns det som om jag inte dejtar mannen utan att jag dejtar hela familjen. Dvs både hans barn och även hans ex-fru och hennes nya man och gemensamma barn. De umgås väldigt mkt ihop, reser på semester etc. Och det känns som det blivit lite mkt.. Jag känner mig lite... Kvävd?

Jag pratade med mannen häromdagen. Han ville att vi skulle prata mer om detta och att allt går att lösa. Dagen efter ringer hans ex-fru. Hon har fått höra att vi pratat om detta från honom och vill hjälpa till. Hon är trevlig, men... Jag umgås gärna med henne på gemensamma aktiviteter men vi behöver väl inte bli bästa vänner som hon gärna vill dvs hon vill gärna att vi ska umgås bara vi två.


Jag funderar på hur jag ska hitta min roll. Jag vet ju vem jag är, men det känns som jag förväntas gå in och ta en bestämd roll. Och det känns som jag efter bara några månader ska gå in och vara jätteengagerad i denna familjen..,


Är det någon som varit med om liknande? Några tips?

 

[Monstermom]

Jag säger helt krasst att när det är barn med i bilden så blir man en del i en stor familj, så är det bara. Och ärligt talat tycker jag man får vara glad om det funkar så bra med barnens mamma, hon är barnens mamma. De barn man ska dela hem med och ha ansvar för, hon är inte "karlns ex" i första hand utan just barnens mamma, relevant i nuet. Nej, kompisar behöver man inte vara men det är nog väldigt bra om det går.

 

[Brac]

Jag säger helt krasst att när det är barn med i bilden så blir man en del i en stor familj, så är det bara. Och ärligt talat tycker jag man får vara glad om det funkar så bra med barnens mamma, hon är barnens mamma. De barn man ska dela hem med och ha ansvar för, hon är inte "karlns ex" i första hand utan just barnens mamma, relevant i nuet. Nej, kompisar behöver man inte vara men det är nog väldigt bra om det går.

Ok jag förstår.
Jag tycker bara det är svårt med omställningen. Att bli extramamma och ta ansvar för familj etc. när man inte gjort detta tidigare. Att då automatiskt veta vad man ska göra och hur man ska bete sig är inte självklart för mig även om alla mins vänner har barn.

 

[Mia_R]

Ok jag förstår.
Jag tycker bara det är svårt med omställningen. Att bli extramamma och ta ansvar för familj etc. när man inte gjort detta tidigare. Att då automatiskt veta vad man ska göra och hur man ska bete sig är inte självklart för mig även om alla mins vänner har barn.

Fast du blir ingen extra mamma, du blir pappas sambo. Ungarna har redan en mamma så du varken ska eller bör försöka bli någon mamma till dem. Var dig själv.

 

[Monstermom]

Ok jag förstår.
Jag tycker bara det är svårt med omställningen. Att bli extramamma och ta ansvar för familj etc. när man inte gjort detta tidigare. Att då automatiskt veta vad man ska göra och hur man ska bete sig är inte självklart för mig även om alla mins vänner har barn.

Nej lätt är det sannerligen inte! Det tror jag inte det är för någon, det är nog något man bör ta sig en allvarlig fundering på om man faktiskt är villig att ta på sig - skilt ifrån vad man tycker om själva förhållandet med honom/henne. Går man in i en familj med barn så är det det man gör, man måste ha ett förhållande med allihop.

Jag tror ingen väntar sig att du ska veta något automatiskt, tvärtom låter det som att de vill hjälpa dig att komma in i det hela? Det kan säkert kännas pressande, å andra sidan så behöver alla inblandade att det fungerar så väl det bara är möjligt så det är nog bra om man kan svälja det helt enkelt. Det hade kunnat vara helt tvärtom, att du blev sedd som en fiende som ska motarbetas...

 

[Vogue]

Ok jag förstår.
Jag tycker bara det är svårt med omställningen. Att bli extramamma och ta ansvar för familj etc. när man inte gjort detta tidigare. Att då automatiskt veta vad man ska göra och hur man ska bete sig är inte självklart för mig även om alla mins vänner har barn.

Det viktigaste är att exet till din nya aka mamma till hans barn håller sig till just det och låter den nya familjen hitta varandra i lugn och ro. Det är avgörande för mig när jag ska dejta någon med barn. Att pappan och min nya då givetvis är en bra pappa till sina barn som alltid ska komma först men sen är han min sambo i andrahand och kontakten med exet sker endast och bara i förmån för kontakt om barnen. Skulle aldrig drömma om att semestra på det viset. Gör man slut är man klara med varandra och ska endast ha kontakt i frågan om barnens bästa. Punkt.

 

[Mia_R]

Gör man slut är man klara med varandra och ska endast ha kontakt i frågan om barnens bästa. Punkt.

Enligt vilken lag är det förbjudet att vara vänner efter en separation?

 

[TinyWiny]

Jag säger helt krasst att när det är barn med i bilden så blir man en del i en stor familj, så är det bara. Och ärligt talat tycker jag man får vara glad om det funkar så bra med barnens mamma, hon är barnens mamma. De barn man ska dela hem med och ha ansvar för, hon är inte "karlns ex" i första hand utan just barnens mamma, relevant i nuet. Nej, kompisar behöver man inte vara men det är nog väldigt bra om det går.

Nja, det håller jag inte med om. För oss har det aldrig varit så. Vi har varken umgåtts med sambons barns mamma och hennes sambo eller med mina barns pappa och hans fru och deras barn. Våra ex är ex av en anledning. Jag ser ingen anledning att träffas och ha kontakt mer än nödvändigt. Visst kunde jag bjuda på fika vid hämtning/lämning när barnen var små för att avdramatisera det hela för barnen men inte för att jag ville umgås med deras pappa. Vi har också firat barnen när de slutade nian, tog studenten osv. men det har helt och hållet varit för barnens skull. Inte för att vi föräldrar skulle träffas och umgås. För mig hade det känts helknas att hamna i en sådan situation som Ts är i. Jag hade inte varit bekväm med det.

 

[Snurrfian]

Nja, det håller jag inte med om. För oss har det aldrig varit så. Vi har varken umgåtts med sambons barns mamma och hennes sambo eller med mina barns pappa och hans fru och deras barn. Våra ex är ex av en anledning. Jag ser ingen anledning att träffas och ha kontakt mer än nödvändigt. Visst kunde jag bjuda på fika vid hämtning/lämning när barnen var små för att avdramatisera det hela för barnen men inte för att jag ville umgås med deras pappa. Vi har också firat barnen när de slutade nian, tog studenten osv. men det har helt och hållet varit för barnens skull. Inte för att vi föräldrar skulle träffas och umgås. För mig hade det känts helknas att hamna i en sådan situation som Ts är i. Jag hade inte varit bekväm med det.

Men då utgår du helt och hållet från din egen relation till ditt ex, jag har bekanta som helt enkelt insåg att de visserligen älskade varandra men som vänner, inte ett par. De umgås utan problem med varandra och delade under en period ett hus med två lägenheter för att göra det så smidigt som möjligt för barnen. I dag är deras barn stora, båda har nya partners och kommer fortfarande lika bra överens.

 

[Monstermom]

Nja, det håller jag inte med om. För oss har det aldrig varit så. Vi har varken umgåtts med sambons barns mamma och hennes sambo eller med mina barns pappa och hans fru och deras barn. Våra ex är ex av en anledning. Jag ser ingen anledning att träffas och ha kontakt mer än nödvändigt. Visst kunde jag bjuda på fika vid hämtning/lämning när barnen var små för att avdramatisera det hela för barnen men inte för att jag ville umgås med deras pappa. Vi har också firat barnen när de slutade nian, tog studenten osv. men det har helt och hållet varit för barnens skull. Inte för att vi föräldrar skulle träffas och umgås. För mig hade det känts helknas att hamna i en sådan situation som Ts är i. Jag hade inte varit bekväm med det.

Fast vad jag menar är inte att den situation TS beskriver är typisk, så ser det alltid ut liksom. Utan att man måste förhålla sig till fler än bara karln man är kär i, och att det existerar ett nystan med tidigare relationer som man måste hitta en egen plats i och lägga sina egna trådar till. Är familjen sådan att alla är vänner, umgås mycket osv, då får man nog finna sig i att det är så de funkar och försöka hitta ett sätt att inte bara stå ut utan också vara glad för det (det kunde vara värre). Man kan inte börja om från scratch, skapa allt från grunden. Man går in i något som redan finns och måste skapa sig sin egen plats istället.

Jag ser inte heller någon anledning att umgås mer än nödvändigt, men just "nödvändigt" är ju en tolkningsfråga. För en del är det nödvändigt att bo grannar och ha gemensam semester tills barnen flyttar hemifrån, tex.

 

[Brac]

Svarar alla;

Jag tycker det är jättebra att det funkar med exfrun. Men måste mannen prata detaljerat om vår relationen med henne? Räcker det inte med att umgås på gemensamma träffar - måste vi bli bästa vänner och träffas bara vi varje vecka?

Angående att vara extra-mamma så tycker jag det förväntas då det tas för givet att jag ska hämta på dagis ibland och sura miner då jag inte kan. När det tas för givet att semester ska firas allesammans utan att jag får en fråga om jag kan och vill,
Jag har inget emot detta men vill få en fråga och också påverka min roll i familjen.

 

[TinyWiny]

Men då utgår du helt och hållet från din egen relation till ditt ex, jag har bekanta som helt enkelt insåg att de visserligen älskade varandra men som vänner, inte ett par. De umgås utan problem med varandra och delade under en period ett hus med två lägenheter för att göra det så smidigt som möjligt för barnen. I dag är deras barn stora, båda har nya partners och kommer fortfarande lika bra överens.

Ja från någon annan än mig och min sambo har jag inte utgått ifrån. Jag skrev ju att det aldrig har varit så för oss. Det finns lika många sätt som det finns människor och sålänge alla trivs så är ju allt frid och fröjd. Det jag vände mig emot var att @Monstermom skrev att man blir en stor familj, att det är så bara. För så behöver det inte alls vara.

 

[Monstermom]

@Monstermom skrev att man blir en stor familj, att det är så bara. För så behöver det inte alls vara.

Vad jag menade med det är att man får relationer till alla inblandade. Inte bara till karln utan även till barnen, genom barnen till deras mamma (allt från en fientlig relation till en vänskaplig relation, med en praktiskt fungerande relation någonstans mittemellan), och även till barnens eventuella halvsyskon, osv. Det finns en familj redan, man blir en del av den - inte bara ett par.

 

[aprilmaj]

Jag vet ju vem jag är, men det känns som jag förväntas gå in och ta en bestämd roll.

Hur uppfattar du att den här bestämda rollen ser ut? Och hur har du kommit fram till att den ser ut så?

 

[TinyWiny]

Fast vad jag menar är inte att den situation TS beskriver är typisk, så ser det alltid ut liksom. Utan att man måste förhålla sig till fler än bara karln man är kär i, och att det existerar ett nystan med tidigare relationer som man måste hitta en egen plats i och lägga sina egna trådar till. Är familjen sådan att alla är vänner, umgås mycket osv, då får man nog finna sig i att det är så de funkar och försöka hitta ett sätt att inte bara stå ut utan också vara glad för det (det kunde vara värre). Man kan inte börja om från scratch, skapa allt från grunden. Man går in i något som redan finns och måste skapa sig sin egen plats istället.

Jag ser inte heller någon anledning att umgås mer än nödvändigt, men just "nödvändigt" är ju en tolkningsfråga. För en del är det nödvändigt att bo grannar och ha gemensam semester tills barnen flyttar hemifrån, tex.

Okej, då missuppfattade jag dig. Visst måste man förhålla sig till fler när det finns barn inblandat men att bli vän med hans ex tycker jag inte att hon behöver. Det räcker att vara artig och trevlig mot exet och hennes familj och skapa en relation till barnen vars pappa hon är ihop med.

Visst kunde det varit mycket värre! Det ska gudarna veta Jag tycker nog ändå att man ska få börja från början i ett nytt förhållande. Visst finns det relationer sedan tidigare att ta hänsyn till men det finns det ju nästan alltid på olika sätt även om det inte finns barn sedan tidigare. Jag tycker ändå att Ts och hennes pv ska få ta det i den takt som de tycker passar dem och att inte exet ska lägga sig i deras relation.

Jo vad människor ser som nödvändigt är väldigt olika. Jag är så glad att varken jag eller min sambo har sett det som nödvändigt att umgås på så sätt som att åka på semester ihop Jag hade verkligen aldrig stått ut!

 

[Brac]

Hur uppfattar du att den här bestämda rollen ser ut? Och hur har du kommit fram till att den ser ut så?

Att det är jag som ska anpassa mig.
Tex ändra planer och aktiviteter efter det som passar familj och barn.
De vill att jag byter schema på jobbet för att kunna hämta på dagis.
Att de har bokat semester med hela stor-familjen utan att kolla om jag kan.
Att de tex häromdagen hade bokat biljetter till bla bio utan att kolla med mig. När jag sa att jag inte kan för det funkar inte med hunden skulle jag tänka på barnen som blir ledsna om jag inte är med.

 

[TinyWiny]

Svarar alla;

Jag tycker det är jättebra att det funkar med exfrun. Men måste mannen prata detaljerat om vår relationen med henne? Räcker det inte med att umgås på gemensamma träffar - måste vi bli bästa vänner och träffas bara vi varje vecka?

Angående att vara extra-mamma så tycker jag det förväntas då det tas för givet att jag ska hämta på dagis ibland och sura miner då jag inte kan. När det tas för givet att semester ska firas allesammans utan att jag får en fråga om jag kan och vill,
Jag har inget emot detta men vill få en fråga och också påverka min roll i familjen.

Fast hallå? Ni har varit ihop i fyra månader! Mina barn hade inte ens träffat min sambo (som då såklart inte var min sambo än ) när vi hade varit ihop i fyra månader. Vi träffade varandras barn först efter ett halvår tillsammans när vi visste att vi menade allvar på riktigt. Jag ville lära känna honom innan jag drog in mina barn i min relation. Att dessutom kräva att du ska ha ansvar för hans barn redan tycker jag är riktigt märkligt. Varför? Det låter mer som att du är barnflicka

Nej jag hade verkligen inte tyckt att det var okej att min partner diskuterade sin relation med mig med sitt ex. Ärligt talat hade jag inte gått vidare i en relation där hans ex ringer upp mig för att diskutera min relation med min partner. Det känns som bäddat för problem.

 

[Brac]

Fast hallå? Ni har varit ihop i fyra månader! Mina barn hade inte ens träffat min sambo (som då såklart inte var min sambo än ) när vi hade varit ihop i fyra månader. Vi träffade varandras barn först efter ett halvår tillsammans när vi visste att vi menade allvar på riktigt. Jag ville lära känna honom innan jag drog in mina barn i min relation. Att dessutom kräva att du ska ha ansvar för hans barn redan tycker jag är riktigt märkligt. Varför? Det låter mer som att du är barnflicka

Nej jag hade verkligen inte tyckt att det var okej att min partner diskuterade sin relation med mig med sitt ex. Ärligt talat hade jag inte gått vidare i en relation där hans ex ringer upp mig för att diskutera min relation med min partner. Det känns som bäddat för problem.

Ja när jag skrivit här nu har jag insett att detta inte känns bra för mig.
Nånting måste förändras.

 

[Raderad medlem 94602]

Gör man slut är man klara med varandra och ska endast ha kontakt i frågan om barnens bästa. Punkt.

Är oändligt tacksam att varken mitt ex eller min sambo tänker så för det hade försvårat mycket och satt sorgkant på mycket. Men framförallt hade det berövat min son mycket eftersom han verkligen älskar både sin far (självklart) och min sambo. I julhelgen var de tre plus exets sambo på bio i hop. Sonen var överlycklig att få gå på bio med sina två manliga förebilder här i livet.
Exet och hans nya familj brukar vara hundvakter om vi åker bort, vi kan stanna på fika när vi "byter" sonen och de hade tom köpt var sin skämtjulklapp till oss i julas.
Sambon och jag har så mycket egentid så vi har inget problem att bjuda på den här tiden med exet och hans sambo för sonens skull. De är inte otrevliga heller så.....

 

[aprilmaj]

Att det är jag som ska anpassa mig.
Tex ändra planer och aktiviteter efter det som passar familj och barn.
De vill att jag byter schema på jobbet för att kunna hämta på dagis.
Att de har bokat semester med hela stor-familjen utan att kolla om jag kan.
Att de tex häromdagen hade bokat biljetter till bla bio utan att kolla med mig. När jag sa att jag inte kan för det funkar inte med hunden skulle jag tänka på barnen som blir ledsna om jag inte är med.

Oj. Det låter som en väldigt färdig roll. För snabbt också, i mitt tycke. Skulle jag inte vilja delta i.