Tyvärr har folk en väldigt rätt stor tendendens att blanda ihop vad de vill och vad de behöver. Risken är rätt stor att det inte är den som de facto har störst behov av något som får det utan den som är beredd att kämpa mest för det.
Där hamnar det ju hos chef eller annan person i position att bestämma sådant. Precis som annars är det hens ansvar att klimatet på arbetsplatsen fungerar för de som jobbar där (eller lärarens och ytterst rektorns, om det är elever i en skolklass det handlar om).
Men med det sagt är det ju tyvärr, alldeles för ofta, på sätt och vis ändå så att den som är mest beredd att kämpa för något får det. Jag tror inte att jag på något sätt är unik i att jag känner flera vuxna personer, som inte fått någon ordentlig utredning trots mycket upplevda svårigheter. De orkar inte kämpa och blir således utan en diagnos som de kanske har - och blir i förlängningen utan anpassningar och det förstående bemötandet, som de kanske skulle få om de haft en diagnos som "bevis".
Du kanske inte köper det, men min erfarenhet är att det är lättare att förklara varför vissa behov finns om man är öppen med diagnosen. Naturligtvis är det upp till var och en, och jag ser ingen anledning att berätta det om det inte finns skäl. Men ibland kan det vara lämpligt att förklara varför vissa regler eller särbehandling finns.
Att bara säga att X har behov av att ingen äter citrusfrukt på jobbet borde kanske räcka, men chansen är större att ingen slarvar eller får för sig att det inte är så viktigt om man berättar om hur allvarlig allergi X har.
Jag är mycket väl medveten om att många tycker att en diagnos ger dem "mer anledning" att ha acceptans för någon annans behov av anpassning. Det är precis det jag tycker blir så fel.
Att det
är så, betyder ju inte att jag tycker att det är bra eller att det är något som inte kan ifrågasättas.
Tro mig, jag vet. Och jag vet också att det faktiskt är så att folk visar större förståelse om det finns en diagnos i bakgrunden. Inte nödvändigtvis för att någon beter sig som en skitstövel, men för andra problem som NPF för med sig.
Som sagt, jag vet också alldeles för väl att det allt för ofta är så. Jag har sett det på mycket nära håll med min dotter. Precis samma tjej, med samma svårigheter, utmaningar och behov. Från en dag till en annan gick hon från "bråkig och trotsig tonåring" till "autistisk flicka med stort behov av stöd". Bemötandet hon fick från många håll, var som natt och dag före och efter hon fick sin autismdiagnos. Och det tycker jag är helt fruktansvärt. För hennes del var det naturligtvis en enorm lättnad att äntligen få bli lyssnad på och förstådd i sina behov, men det borde hon (och det borde alla andra som har omfattande svårigheter men ingen diagnos) fått bli hela tiden. Det borde inte krävas att man "bevisar" sina svårigheter med en diagnos för att få ett vettigt bemötande och bli hörd.
Jag tycker att du hakar upp dig lite för mycket på extremexemplet med någon som beter sig som en skitstövel.
NPF finns förstås där oavsett om den är diagnosticerad eller ej. Därför kanske man inte ens ska prata om behov utan gå till pudelns kärna - funktionsnedsättning. Om man vill sitta på en speciell stol på jobbet, den är upptagen och man blir irriterad men det är allt innebär det inte en funktionsnedsättning. Om den typen av rubbning av ens rutiner gör att man får sådan ångest att man inte kan fortsätta arbetsdagen, då tycker jag definitivt att man kan tala om en funktionsnedsättning.
Ja, precis. Och den funktionsnedsättningen kan finnas där oavsett om personen har en diagnos eller ej. Likaväl som det kan vara ett irritationsmoment men inte mer, oavsett diagnos.
Därför blir det väldigt knepigt om det är
diagnosen som ska göra att anpassningar är acceptabla, och inte behoven som ju kommer av en funktionsnedsättning.