Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

[bettysmatte]

Jag har inte läst alla 8 sidor, men den här tråden påminde mig verkligen om något som hände mig på en arbetsplats för ett antal år sedan. Jag arbetade i samma arbetslag som en lite högljudd, "bullrig" glad kvinna. Hon var öppen med att hon hade en hörselnedsättning. Efter ett tag ville hon prata med mig, och berätta vad jag behövde göra för att hon skulle höra mig bättre. Jag skulle titta på henne och tala högt och tydligt. Inga konstigheter egentligen. MEN nu är det så att jag av naturen inte är en högljudd person alls. Vi arbetade dessutom i en stundtals väldigt bullrig miljö. Det blev jättejobbigt för mig. Hon trodde att jag med flit pratade som jag gjorde för att bara den andra prersonen i arbetslaget skulle höra, och inte hon. Hur sjutton gör man när man inte kan anpassa sig efter någons anpassningar ??

 

[Tantan]

Jag har inte läst alla 8 sidor, men den här tråden påminde mig verkligen om något som hände mig på en arbetsplats för ett antal år sedan. Jag arbetade i samma arbetslag som en lite högljudd, "bullrig" glad kvinna. Hon var öppen med att hon hade en hörselnedsättning. Efter ett tag ville hon prata med mig, och berätta vad jag behövde göra för att hon skulle höra mig bättre. Jag skulle titta på henne och tala högt och tydligt. Inga konstigheter egentligen. MEN nu är det så att jag av naturen inte är en högljudd person alls. Vi arbetade dessutom i en stundtals väldigt bullrig miljö. Det blev jättejobbigt för mig. Hon trodde att jag med flit pratade som jag gjorde för att bara den andra prersonen i arbetslaget skulle höra, och inte hon. Hur sjutton gör man när man inte kan anpassa sig efter någons anpassningar ??

Man berättar att det är svårt och så funderar man på hur det kan lösas.

 

[Snurrfian]

Jag har inte läst alla 8 sidor, men den här tråden påminde mig verkligen om något som hände mig på en arbetsplats för ett antal år sedan. Jag arbetade i samma arbetslag som en lite högljudd, "bullrig" glad kvinna. Hon var öppen med att hon hade en hörselnedsättning. Efter ett tag ville hon prata med mig, och berätta vad jag behövde göra för att hon skulle höra mig bättre. Jag skulle titta på henne och tala högt och tydligt. Inga konstigheter egentligen. MEN nu är det så att jag av naturen inte är en högljudd person alls. Vi arbetade dessutom i en stundtals väldigt bullrig miljö. Det blev jättejobbigt för mig. Hon trodde att jag med flit pratade som jag gjorde för att bara den andra prersonen i arbetslaget skulle höra, och inte hon. Hur sjutton gör man när man inte kan anpassa sig efter någons anpassningar ??

Man pratar med varandra, du kan titta på henne och tänka på att tala tydligt utan att behöva vara högljud men också förklara dina svårigheter och att du verkligen inte gör det för att stänga henne ute.

 

[bettysmatte]

Man berättar att det är svårt och så funderar man på hur det kan lösas.

Man pratar med varandra, du kan titta på henne och tänka på att tala tydligt utan att behöva vara högljud men också förklara dina svårigheter och att du verkligen inte gör det för att stänga henne ute.

Jag bedyrade att det inte alls var så att jag försökte stänga henne ute, och att det var väldigt svårt för mig att helt plötsligt börja tala mycket högre, men det hjälpte tyvärr inte.

 

[Tantan]

Jag bedyrade att det inte alls var så att jag försökte stänga henne ute, och att det var väldigt svårt för mig att helt plötsligt börja tala mycket högre, men det hjälpte tyvärr inte.

Så länge båda gör sitt bästa ser jag det inte som ett jätteproblem du försöker prata högre, kollegan kanske ska ha hörapparat

 

[bettysmatte]

Så länge båda gör sitt bästa ser jag det inte som ett jätteproblem du försöker prata högre, kollegan kanske ska ha hörapparat

Kollegan hade hörapparat, men jag antar att det pga den bullriga miljön ändå gjorde det besvärligt för henne att höra mig.

 

[Snurrfian]

Jag bedyrade att det inte alls var så att jag försökte stänga henne ute, och att det var väldigt svårt för mig att helt plötsligt börja tala mycket högre, men det hjälpte tyvärr inte.

Det är ju ett ständigt pågående samtal och kanske också ett arbete från bådas sidor att förstå och stötta varandra.

Som ett exempel från mitt arbetsrum, jag gillar att prata och blir mer kreativ när jag får prata med mina kollegor. En annan kollega behöver mer tystnad för att få sitt jobb gjort på bästa sätt. Vi jobbar båda på att hjälpa varandra, jag tänker på att försöka ta samtal utanför arbetsrummet, och kollegan använder hörlurar när vi pratar om det behövs. Just för att vi har en dialog så stör sig varken jag på om hen ber om tystnad eller om jag pratar ibland utan att tänka mig för. Vi vet båda att vi gör vårt bästa för varandra. Men det behövs samtal och tillit för att nå dit.

 

[Inte_Ung]

Alla tar sitt ansvar och gör så gott de kan.

Och hur hanterar man när "så gott man kan" inte är bra nog?
Ibland så räcker liksom inte det utan det behöver vara bättre än man kan.
Utbildning, träning, annat?

 

[bettysmatte]

Det är ju ett ständigt pågående samtal och kanske också ett arbete från bådas sidor att förstå och stötta varandra.

Som ett exempel från mitt arbetsrum, jag gillar att prata och blir mer kreativ när jag får prata med mina kollegor. En annan kollega behöver mer tystnad för att få sitt jobb gjort på bästa sätt. Vi jobbar båda på att hjälpa varandra, jag tänker på att försöka ta samtal utanför arbetsrummet, och kollegan använder hörlurar när vi pratar om det behövs. Just för att vi har en dialog så stör sig varken jag på om hen ber om tystnad eller om jag pratar ibland utan att tänka mig för. Vi vet båda att vi gör vårt bästa för varandra. Men det behövs samtal och tillit för att nå dit.

Det låter helt idealiskt . Jag tror att problemet för mig/oss låg i att min kollega hade väldigt svårt för att tro på att jag faktiskt gjorde så gott jag kunde. Kollegan var väldigt extrovert, och jag är absolut introvert. Det i sig skapar ju ett problem. Jag har mestadels accepterat att jag har svårt för att "ta plats", prata inför grupper, göra min röst hörd, osv. Och det finns andra saker med att vara introvert som jag gillar . Tyvärr är det väl ofta så att extroverta drag premieras i samhället. Men, ja, det var rätt ångestfyllt för mig att min kollega trodde att jag medvetet försökte stänga henne ute, när jag bara var mig själv (dvs lite tyst och reserverad)...

 

[Snurrfian]

Och hur hanterar man när "så gott man kan" inte är bra nog?
Ibland så räcker liksom inte det utan det behöver vara bättre än man kan.
Utbildning, träning, annat?

Sånt beror ju helt och hållet på situationen och det finns inte ett enkelt svar. För mig som lärare finns det inte ett enkelt sätt att undervisa på som passar alla som exempel. Utan jag måste ha många olika lösningar, på helklass nivå, gruppnivå och individnivå. En chef behöver jobba på samma sätt för att få det att fungera.

 

[Snurrfian]

Det låter helt idealiskt . Jag tror att problemet för mig/oss låg i att min kollega hade väldigt svårt för att tro på att jag faktiskt gjorde så gott jag kunde. Kollegan var väldigt extrovert, och jag är absolut introvert. Det i sig skapar ju ett problem. Jag har mestadels accepterat att jag har svårt för att "ta plats", prata inför grupper, göra min röst hörd, osv. Och det finns andra saker med att vara introvert som jag gillar . Tyvärr är det väl ofta så att extroverta drag premieras i samhället. Men, ja, det var rätt ångestfyllt för mig att min kollega trodde att jag medvetet försökte stänga henne ute, när jag bara var mig själv (dvs lite tyst och reserverad)...

Det tar ju tid att bygga tillit och lyssna på varandra, vi har jobbat ihop lite fram och tillbaka i snart fyra år och har haft många samtal för att det ska funka. Jag har även en kollega med hörselnedsättning på arbetsrummet, hon har varit orolig att vi ska tycka att hon är stram om hon inte svarar eftersom hon inte hör. Men vi har lärt oss och går fram till henne när vi vill få med henne i samtalet.

 

[grodan21]

Samma här. När jag gick på universitetet så fick vi lära oss att funktionsvariation var 'den korrekta benämningen' numera så jag använde det begreppet och tyckte att jag var så inkluderande och progressiv jag kunde vara. När jag däremot under min egna autism-utredning och diagnossättning började läsa på mer från personer som har autism så var det en ögonöppnare för mig att de flesta – i mitt fall, det är uppenbarligen olika för alla – i praktiken inte alls uppskattar (avskyr; till och med!) att folk använder begreppet funktionsvariation när de talar om deras diagnos, utan att de upplever det som att det bagatelliserar deras upplevelse och kamp. Det måste jag ändå respektera och förhålla mig till utan att försöka rätta dem eller invalidera deras åsikt genom att återupprepa ett begrepp som väcker negativa känslor om jag är medveten om att risken föreligger.

För mig är det en nedsättning och jag önskar att den benämns som sådan i mitt fall. Jag är glad att vården har använt det begreppet istället för funktionsvariation då jag känner att det ger mer 'tyngd' åt min dagliga kamp och varför vissa saker i vardagen inte fungerar för just mig. Gör det mig till en sämre människa med reducerat människovärde? Nej, absolut inte i mina ögon i alla fall.

Nu svarar jag på detta direkt jag såg det utan att ha läst tråden till slutet – om det är alltför OT eller irrelevant ber jag om ursäkt.

Jag skulle också säga att min diagnos är en funktionsnedsättning, den gör ju att JAG påverkas i min vardag. Jag inser mer och mer med stigande ålder hur mycket mina svårigheter påverkar mig!

 

[Inte_Ung]

Sånt beror ju helt och hållet på situationen och det finns inte ett enkelt svar. För mig som lärare finns det inte ett enkelt sätt att undervisa på som passar alla som exempel. Utan jag måste ha många olika lösningar, på helklass nivå, gruppnivå och individnivå. En chef behöver jobba på samma sätt för att få det att fungera.

Skillnaden är ju att en chef väljer sina medarbetare.
Eller arbetsplatsen gör det i alla fall.
Så i en grupp med t.ex. utveckling som uppgift, måste inte "alla vara med".
I skolan så är alla tvugna att vara med.
Det är ju helt olika förutsättningar.

 

[karamelldrottningen]

Funktionsnedsättningsvariaton

 

[Elo]

Jag är autistisk och har, hela mitt arbetsliv, arbetat med en enda anpassning*. Och inte den alls hela tiden. Jag anpassar mig och är flexibel och medföljande i min yrkesroll och istället anpassar jag hemma istället. Och anpassar hur jag hanterar det som händer.

Är det lätt? I helvete heller. Men jag har svårt att acceptera att mina svårigheter skall gå ut över andra. Mina problem - mitt ansvar att fixa. Å andra sidan betalar jag ju med att aldrig orka något annat, då jobbet tar (har tagit iaf, ska ju byta yrke) precis ALLT av mig.

Tex så klarar jag inte av att rätta prov i arbetsrummet, jag blir distraherad och störd hela tiden av att folk rör på sig, pratar mm. Så jag sitter av tiden, mer eller mindre. Så får jag rätta hemma istället. Medan vissa kollegor (ofta dem med små barn) blir distraherade hemma så de sitter kvar efter arbetstid och jobbar istället. Är det en anpassning? Ett behov? En vilja? Eller helt enkelt att olika personer löser sina problem på olika sätt?

Senaste chefen berättade jag inte ens om min diagnos för, för jag var rädd för repressalier.

*Anpassningen var att i förväg få veta om något planerat hade ändrats.

 

[Elo]

Kom att tänka på ett exempel från två elever jag hade. De hade samma diagnos (dyslexi) och till ungefär samma grad. Men. Två helt olika syn på sig själva, sin diagnos och sin omgivning.

Elev 1, vägrade göra saker 'för han hade dyslexi'. Hans föräldrar vägrade låta honom göra saker 'för han hade dyslexi'. Han vägrade arbeta med de hjälpmedel som stod till buds och han och hans föräldrar propsade på anpassningar som inte var genomförbara. De jobbade jättehårt på att försöka få igenom olika former av anpassningar.

Elev 2 använde sig av de hjälpmedel som han tyckte funkade. Han själv och hans föräldrar hade hittat ett gäng appar och program (utanför de som skolan erbjöd) som han använde även utanför klassrummet för att få sin vardag att fungera. Tog glatt emot de anpassningar som erbjöds och resonerade kring vilka som hjälpte och vilka som inte fungerade lika bra. Han jobbade stenhårt och la ner mycket mer energi på att göra uppgifterna än genomsnits eleven för ganska genomsnitsliga betyg.

Två olika sätt på att se på sig själv och sina svårigheter. Är det kass att ha problem som kollektivet inte har? Jupp. Men vad gör jag med det hela?

Antingen får jag anpassa mig eller andra. Bäst hade nog varit lite av båda.

 

[animalasia]

Kom att tänka på ett exempel från två elever jag hade. De hade samma diagnos (dyslexi) och till ungefär samma grad. Men. Två helt olika syn på sig själva, sin diagnos och sin omgivning.

Elev 1, vägrade göra saker 'för han hade dyslexi'. Hans föräldrar vägrade låta honom göra saker 'för han hade dyslexi'. Han vägrade arbeta med de hjälpmedel som stod till buds och han och hans föräldrar propsade på anpassningar som inte var genomförbara. De jobbade jättehårt på att försöka få igenom olika former av anpassningar.

Elev 2 använde sig av de hjälpmedel som han tyckte funkade. Han själv och hans föräldrar hade hittat ett gäng appar och program (utanför de som skolan erbjöd) som han använde även utanför klassrummet för att få sin vardag att fungera. Tog glatt emot de anpassningar som erbjöds och resonerade kring vilka som hjälpte och vilka som inte fungerade lika bra. Han jobbade stenhårt och la ner mycket mer energi på att göra uppgifterna än genomsnits eleven för ganska genomsnitsliga betyg.

Två olika sätt på att se på sig själv och sina svårigheter. Är det kass att ha problem som kollektivet inte har? Jupp. Men vad gör jag med det hela?

Antingen får jag anpassa mig eller andra. Bäst hade nog varit lite av båda.

Det du beskriver tycker jag är jätteviktigt. Som förälder har man en viktig roll genom skolan hur man pratar både med lärare och sitt barn. Sitter man bara där och kräver saker så kommer troligtvis barnet använda samma attityd när de senare blir vuxna och ska ini arbetslivet. Men pratar man istället om ett gemensamt ansvar så lär sig barnet det som ställningstagande inför vuxenlivet.

 

[Snurrfian]

Skillnaden är ju att en chef väljer sina medarbetare.
Eller arbetsplatsen gör det i alla fall.
Så i en grupp med t.ex. utveckling som uppgift, måste inte "alla vara med".
I skolan så är alla tvugna att vara med.
Det är ju helt olika förutsättningar.

Fast det är inte särskilt lätt att sparka någon som är anställd och man kan ju ha kvalitéer som är viktiga samtidigt som man har funktionsnedsättning eller andra typer av behov. En bra chef jobbar mycket som en lärare, många verktyg i verktygslådan och försöker få gruppen att fungera i första hand istället för att sparka och anställa nya.

 

[Inte_Ung]

Fast det är inte särskilt lätt att sparka någon som är anställd och man kan ju ha kvalitéer som är viktiga samtidigt som man har funktionsnedsättning eller andra typer av behov. En bra chef jobbar mycket som en lärare, många verktyg i verktygslådan och försöker få gruppen att fungera i första hand istället för att sparka och anställa nya.

Ja så är det ju.
Men det går att säga upp anställda av personliga skäl t.ex. om anpassning inte är möjlig inom verksamheten.
En bussförare som super bort sitt körkort t.ex. är ju svårplacerad.
Och det är fullt tillåtet att lyfta ut en medarbetare ur arbetsgruppen och sätta den på någon enmansutredning i ett ensligt rum i andra änden av byggnaden.

Så får man ju inte göra i skolan.

 

[Luff]

Men om de arbetar med barn och unga med diagnoser så känner de väl förmodligen till dem? Eller hur vet de annars att de jobbar med barn med diagnoser?

Och det är ju precis det som gör hela skillnaden, det är mycket lättare om man känner till diagnosen. My point exactly, så att säga.

Om du visste hur många barn och ungdomar som är odiagnostiserade. Jag jobbar ju med gymnasieelever. Varje år på internatet så upptäcker vi elever som har mycket svårt att klara vardagen. Föräldrar har anpassat sig och i skolan har det presterats som det ska. Vi urskiljer fort, på grund av erfarenhet, vilka som är lite väl curlade och vilka som har behov av anpassningar och lite mer instruktioner. Någon vägrar att göra rent diskbänken i sitt boende. När vi trycker på inser vi att begreppet göra rent är alldeles för ospecifikt. Så vi får visa. Sen var det inga problem.