Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

[Angel]

Som ett tillägg till mitt inlägg ovanför så är det ju också så att det inte helt sällan finns mer än en person som är i behov av anpassningar. Inte helt sällan så krockar behoven här.
Vanligt är ex att person 1 har ett stort behov av att bolla idéer och tankar och pratar mycket medan person 2 & 3 i personalgruppen har stort behov av en tyst arbetsmiljö. Person 4 har svårt att passa tider och hålla sin arbetsplats strukturerad medan person 3 har stort behov av rutiner och struktur. Osv…

 

[Angel]

Det här fattar jag inte. Varför vuxna människor tycker att det är Orättvist med att folk är olika och har olika behov.

Jag har varit med om kollegor (vuxna, neurotypiska) som tycker att det är orättvist om jag sitter och gör ingenting om jag blir klar med arbetsuppgiften före dom. Trots att dom har samma uppgift. Dvs, för att jag kunde läsa och skriva snabbare tyckte dom att jag skulle göra MER arbete än dom, så det inte blev "orättvist".

Jag tycker det är mellanstadiefasoner.

Samma sak i lunchrummet, varför ska man behöva slänga fram en diagnos för att få sitt behov av att äta lunch utan att prata, respekterat? Jag provade med bok, med hörlurar, folk sket fullständigt i det även när jag sa det tydligt. Det slutade med att jag allt oftare åt i bilen. Kollegorna tyckte att deras behov av att prata med mig var viktigare än mitt behov av att spara energi för att klara en arbetsdag.

Hur skulle du reagera om du utan motivering fick till dig att du måste lyssna på kollega X när denne pratar? Varför är ditt behov av tystnad viktigare än dennes behov att försöka prata med dig? …
Jag har full förståelse för att stökiga miljöer är påfrestande, det är bara inte alltid så enkelt som att man bara har en persons behov att ta hänsyn till.

Är det så att kollega X vet om att du pga en viss anledning inte orkar kommunicera hela tiden och du vet om att kollega X lätt känner sig socialt isolerad om någon inte vill prata med denne pga andra anledningar så är det lättare att komma överens om när du ska få ”andningshål” och när kollega X kan få prata.

 

[Sassy]

Min erfarenhet är mer att många är konflikträdd och väljer att gå vägen som ger minst motstånd. Skrika, gapa och slå sönder betalar sig lika så dra på benen för då vet chefen att det inte är någon idé att fråga den personen om det är bråttom med något utan är alltid samma som får avbryta för att göra det som är bråttom.

Vad är det för arbetsplats där sånt funkar? På mina "lågkvalificerade" jobb skulle man helt enkelt inte få vara kvar om man beter sig illa.

På nuvarande arbetsplats är man noggrann när man rekryterar, och folk är antingen välkända genom samarbeten innan de anställs eller börjar med ett projekt på visstid. Om någon skulle ställa till med en högljudd scen skulle det pratas om i år efteråt...

 

[nullo-modo]

Vad är det för arbetsplats där sånt funkar? På mina "lågkvalificerade" jobb skulle man helt enkelt inte få vara kvar om man beter sig illa.

På nuvarande arbetsplats är man noggrann när man rekryterar, och folk är antingen välkända genom samarbeten innan de anställs eller börjar med ett projekt på visstid. Om någon skulle ställa till med en högljudd scen skulle det pratas om i år efteråt...

Cheferna vet att det är svårt att få tag i arbetskraft trots det enda kravet är truckkort. Få som vill jobba på lager eller industri och dom som vill är bara intresserade av 4 arbetsplatser här SKF, Hamnen, Volvo PV eller Volvo LV pga ingångslöner på över 40' dagtid.
Så företaget får ta det som finns om det finns någon öht.

Har även hört säljarna säga att "nu får hon känns på hur det är att jobba" detta var när jag var själv på tremannajobb, en mellanchefen som sa till dom som han var chefen över att dom var lata och otacksamma när dom inte ville jobba över 4 lördagen på raken. Mm mm

 

[nullo-modo]

Vad är det för arbetsplats där sånt funkar? På mina "lågkvalificerade" jobb skulle man helt enkelt inte få vara kvar om man beter sig illa.

På nuvarande arbetsplats är man noggrann när man rekryterar, och folk är antingen välkända genom samarbeten innan de anställs eller börjar med ett projekt på visstid. Om någon skulle ställa till med en högljudd scen skulle det pratas om i år efteråt...

För övrigt hade jag varit glad om det "bara" var högljudd utan även slå sönder skrivare, kasta EUR pallar mm.

 

[skiesabove]

Hur skulle du reagera om du utan motivering fick till dig att du måste lyssna på kollega X när denne pratar? Varför är ditt behov av tystnad viktigare än dennes behov att försöka prata med dig? …
Jag har full förståelse för att stökiga miljöer är påfrestande, det är bara inte alltid så enkelt som att man bara har en persons behov att ta hänsyn till.

Är det så att kollega X vet om att du pga en viss anledning inte orkar kommunicera hela tiden och du vet om att kollega X lätt känner sig socialt isolerad om någon inte vill prata med denne pga andra anledningar så är det lättare att komma överens om när du ska få ”andningshål” och när kollega X kan få prata.

För att jag sen gråter i bilen på vägen hem för att jag är så långt över min kapacitet? Och efter en tid, får sömnsvårigheter, hjärtklappning, ångestpåslag, gråter på morgonen, gråter på toan under arbetstid, osv?

Och det finns massvis med andra kollegor att prata med, för de sociala neurotypikerna. Arbetsplatsen blir en toxisk, omöjlig miljö för såna som mig när det påtvingas sociala förväntningar på mig på rasterna - jag får noll återhämtning under arbetstid. Jag tar nämligen socialt umgänge på stort allvar, och kör hjärnan på full fart när jag ska vara social för att förstå vad alla menar och ge socialt acceptabla svar, miner, reaktioner osv.

Medans en extrovert neurotypisk person kanske får återhämtning just av att prata med andra och inte anstränger sig alls.

Så länge som det anses som att deras behov av att vara sociala på rasterna är lika viktigt som mitt behov av att inte vara social, så blir arbetslivet jättesvårt för såna som mig. Jag blir tilldelad ett funktionshinder så att säga, fast jag egentligen bara har en variation.

Om det vore accepterat att folk har olika behov och att de är olika "starka" så skulle arbetslivet bli lättare för neurominoriterna.

 

[animalasia]

För att jag sen gråter i bilen på vägen hem för att jag är så långt över min kapacitet? Och efter en tid, får sömnsvårigheter, hjärtklappning, ångestpåslag, gråter på morgonen, gråter på toan under arbetstid, osv?

Och det finns massvis med andra kollegor att prata med, för de sociala neurotypikerna. Arbetsplatsen blir en toxisk, omöjlig miljö för såna som mig när det påtvingas sociala förväntningar på mig på rasterna - jag får noll återhämtning under arbetstid. Jag tar nämligen socialt umgänge på stort allvar, och kör hjärnan på full fart när jag ska vara social för att förstå vad alla menar och ge socialt acceptabla svar, miner, reaktioner osv.

Medans en extrovert neurotypisk person kanske får återhämtning just av att prata med andra och inte anstränger sig alls.

Så länge som det anses som att deras behov av att vara sociala på rasterna är lika viktigt som mitt behov av att inte vara social, så blir arbetslivet jättesvårt för såna som mig. Jag blir tilldelad ett funktionshinder så att säga, fast jag egentligen bara har en variation.

Om det vore accepterat att folk har olika behov och att de är olika "starka" så skulle arbetslivet bli lättare för neurominoriterna.

Hade det funkat för dig med noicecancelling headphones och en regel att när du har de på så vill du vara ifred?

 

[Snowball]

Hur skulle du reagera om du utan motivering fick till dig att du måste lyssna på kollega X när denne pratar? Varför är ditt behov av tystnad viktigare än dennes behov att försöka prata med dig? …
Jag har full förståelse för att stökiga miljöer är påfrestande, det är bara inte alltid så enkelt som att man bara har en persons behov att ta hänsyn till.

Är det så att kollega X vet om att du pga en viss anledning inte orkar kommunicera hela tiden och du vet om att kollega X lätt känner sig socialt isolerad om någon inte vill prata med denne pga andra anledningar så är det lättare att komma överens om när du ska få ”andningshål” och när kollega X kan få prata.

Men på sin rast ska man väl få vara för sig själv om man vill
Jag äter också i bilen och undviker fikarummet i möjligaste mån speciellt vissa tider
Rasten ska ju vara återhämtning men det är inte helt ovanligt att jag inte tar rast alls för jag sitter som på nålar i fikarummet

 

[Snurrfian]

För att jag sen gråter i bilen på vägen hem för att jag är så långt över min kapacitet? Och efter en tid, får sömnsvårigheter, hjärtklappning, ångestpåslag, gråter på morgonen, gråter på toan under arbetstid, osv?

Och det finns massvis med andra kollegor att prata med, för de sociala neurotypikerna. Arbetsplatsen blir en toxisk, omöjlig miljö för såna som mig när det påtvingas sociala förväntningar på mig på rasterna - jag får noll återhämtning under arbetstid. Jag tar nämligen socialt umgänge på stort allvar, och kör hjärnan på full fart när jag ska vara social för att förstå vad alla menar och ge socialt acceptabla svar, miner, reaktioner osv.

Medans en extrovert neurotypisk person kanske får återhämtning just av att prata med andra och inte anstränger sig alls.

Så länge som det anses som att deras behov av att vara sociala på rasterna är lika viktigt som mitt behov av att inte vara social, så blir arbetslivet jättesvårt för såna som mig. Jag blir tilldelad ett funktionshinder så att säga, fast jag egentligen bara har en variation.

Om det vore accepterat att folk har olika behov och att de är olika "starka" så skulle arbetslivet bli lättare för neurominoriterna.

Jag tycker att det är bedrövligt hur dåligt dina kollegor behandlar dig. Jag har kollegor som behöver få sina raster som återhämtning i tystnad, alltså får de vara ifred. Vissa väljer att äta på sina arbetsrum och det är helt okej.

 

[Angel]

För att jag sen gråter i bilen på vägen hem för att jag är så långt över min kapacitet? Och efter en tid, får sömnsvårigheter, hjärtklappning, ångestpåslag, gråter på morgonen, gråter på toan under arbetstid, osv?

Och det finns massvis med andra kollegor att prata med, för de sociala neurotypikerna. Arbetsplatsen blir en toxisk, omöjlig miljö för såna som mig när det påtvingas sociala förväntningar på mig på rasterna - jag får noll återhämtning under arbetstid. Jag tar nämligen socialt umgänge på stort allvar, och kör hjärnan på full fart när jag ska vara social för att förstå vad alla menar och ge socialt acceptabla svar, miner, reaktioner osv.

Medans en extrovert neurotypisk person kanske får återhämtning just av att prata med andra och inte anstränger sig alls.

Så länge som det anses som att deras behov av att vara sociala på rasterna är lika viktigt som mitt behov av att inte vara social, så blir arbetslivet jättesvårt för såna som mig. Jag blir tilldelad ett funktionshinder så att säga, fast jag egentligen bara har en variation.

Om det vore accepterat att folk har olika behov och att de är olika "starka" så skulle arbetslivet bli lättare för neurominoriterna.

Du upplever att dina behov till anpassning är större än kollegans helt enkelt. Inget konstigt med det men samma sak kan gälla din kollega. Det blir ofta svårt att lösa när man kräver att anpassning ska ske för en själv men man själv inte kan eller orkar anpassa sig efter andra. Speciellt när det är för många som behöver anpassning och få som kan anpassa sig.

Jag är ordentligt introvert själv så jag förstår absolut problemet men efter att ha jobbat på en arbetsplats där den absoluta majoriteten av personalen är introverta så hör jag också många extroverta som tycker det är jättejobbigt att de inte känner sig uppskattade eller till och med upplever sig utfrysta på jobbet för att ingen vill prata med dem.

 

[Angel]

Men på sin rast ska man väl få vara för sig själv om man vill
Jag äter också i bilen och undviker fikarummet i möjligaste mån speciellt vissa tider
Rasten ska ju vara återhämtning men det är inte helt ovanligt att jag inte tar rast alls för jag sitter som på nålar i fikarummet

Lunchrast när man är utstämplad gör man generellt precis vad man vill, betald fikarast är en annan sak eftersom det är arbetstid. Kan säkert se lite olika ut beroende på lokala avtal och eventuella uppföranderegler i företagets lokaler.

 

[Inte_Ung]

Vad är det för arbetsplats där sånt funkar? På mina "lågkvalificerade" jobb skulle man helt enkelt inte få vara kvar om man beter sig illa.

Värst tycker jag att det har varit inom högteknologisk utveckling på framkanten.
Ett område där det inte finns så många att välja på med rätt kompetens.
Rövhatten med träningskläderna var en spetskompetens inom sitt område och skulle ha varit oerhört svår att ersätta. Han var dessutom trevlig för övrigt så länge som det handlade om arbetsuppgifterna.

 

[Inte_Ung]

Medans en extrovert neurotypisk person kanske får återhämtning just av att prata med andra och inte anstränger sig alls.

Nu så skall jag sticka ut hakan.
Men det är faktiskt så att även extroverta människor återhämtar sig av tystnad.
De gillar det inte, men det är ändå vila även för deras hjärnor.
Jag är ambivert och behöver både enskildhet och samvaro. Innan pandemin så var jag övertygad om att jag var extrovert, men upptäckte till min förvåning att även jag vilade i ensligheten och tystnaden och tillbringar nu upp till en vecka i total ensamhet emellanåt för att vila min överkokta hjärna.

När det gäller att orka hela dagen så måste man träna på att hushålla med sin energi. Inte köra på allt man kan någon längre stund utan lägga in pauser för att hålla hela vägen. Klocka är bra till det.
40 min full fart följt av 20 min återhämtning.
Jag mediterar ofta som lugnande för hjärnan.

När jag arbetade som projektledare så var det en viktig del av styrningen att även bromsa medarbetarna så att de skulle vara i bra skick när det såg ut att köra ihop sig med arbetsuppgifterna.
Jag kunde därför lagra upp arbete så att projektmedlemmarna kände att de kunde flexa ut tidigt eller kanske t.o.m. en hel dag innan nästa period av belastning kom. Jag skyllde på att jag var tvungen att få ihop min planering.

 

[skiesabove]

Hade det funkat för dig med noicecancelling headphones och en regel att när du har de på så vill du vara ifred?

Absolut, det hade varit utmärkt.

 

[skiesabove]

Jag tycker att det är bedrövligt hur dåligt dina kollegor behandlar dig. Jag har kollegor som behöver få sina raster som återhämtning i tystnad, alltså får de vara ifred. Vissa väljer att äta på sina arbetsrum och det är helt okej.

Behandlade. Jag sa upp mig, efter att ha gett upp på att få tillräckliga anpassningar trots prat med både chef och HR.

 

[skiesabove]

Du upplever att dina behov till anpassning är större än kollegans helt enkelt. Inget konstigt med det men samma sak kan gälla din kollega. Det blir ofta svårt att lösa när man kräver att anpassning ska ske för en själv men man själv inte kan eller orkar anpassa sig efter andra. Speciellt när det är för många som behöver anpassning och få som kan anpassa sig.

Jag är ordentligt introvert själv så jag förstår absolut problemet men efter att ha jobbat på en arbetsplats där den absoluta majoriteten av personalen är introverta så hör jag också många extroverta som tycker det är jättejobbigt att de inte känner sig uppskattade eller till och med upplever sig utfrysta på jobbet för att ingen vill prata med dem.

Det är så intressant tycker jag, för jag förstår liksom inte det behovet - hur kan någon vilja umgås/prata med någon som inte vill? Hur kan man få något positivt ur det?

Vore inte den rimliga anpassningen om man har en "neuromajoritet i minoritet" att hen/dom får tillåtelse att prata i telefon i sitt stängda kontor med andra utanför arbetsplatsen medans dom jobbar så länge som dom fortsatt producerar resultat, eller något sådant? Så att dom inte ska känna sig ensamma.

Men varför är det ens rimligt att ens sociala behov ska fyllas på arbetstid? För mig är det två helt separata saker, socialisera vill jag göra på fritiden med de jag valt, som även valt mig. Fullt samtycke liksom. Inte umgås med andra "medfångar". Det blir ju bara som att upprepa skoltiden, det sker inte under frivillighet.

 

[Tonto]

Hur skulle du reagera om du utan motivering fick till dig att du måste lyssna på kollega X när denne pratar? Varför är ditt behov av tystnad viktigare än dennes behov att försöka prata med dig? …
Jag har full förståelse för att stökiga miljöer är påfrestande, det är bara inte alltid så enkelt som att man bara har en persons behov att ta hänsyn till.

Är det så att kollega X vet om att du pga en viss anledning inte orkar kommunicera hela tiden och du vet om att kollega X lätt känner sig socialt isolerad om någon inte vill prata med denne pga andra anledningar så är det lättare att komma överens om när du ska få ”andningshål” och när kollega X kan få prata.

Ungefär som att det är viktigare att någon inte rör vid vid dig när du inte vill, än att en person rör dig trots att du inte vill, för att personen har ett behov av det.

 

[Angel]

Det är så intressant tycker jag, för jag förstår liksom inte det behovet - hur kan någon vilja umgås/prata med någon som inte vill? Hur kan man få något positivt ur det?

Vore inte den rimliga anpassningen om man har en "neuromajoritet i minoritet" att hen/dom får tillåtelse att prata i telefon i sitt stängda kontor med andra utanför arbetsplatsen medans dom jobbar så länge som dom fortsatt producerar resultat, eller något sådant? Så att dom inte ska känna sig ensamma.

Men varför är det ens rimligt att ens sociala behov ska fyllas på arbetstid? För mig är det två helt separata saker, socialisera vill jag göra på fritiden med de jag valt, som även valt mig. Fullt samtycke liksom. Inte umgås med andra "medfångar". Det blir ju bara som att upprepa skoltiden, det sker inte under frivillighet.

Stängda kontor? Det är långt ifrån alla arbetsplatser som har tillgång till egna kontor för alla anställda. Majoriteten av vuxna har jobbet och familjen som största dagliga kontaktytorna och det finns fall där att inte hälsa på en kollega har bedömts som diskriminering så riktigt så enkelt är det definitivt inte.

 

[Angel]

Ungefär som att det är viktigare att någon inte rör vid vid dig när du inte vill, än att en person rör dig trots att du inte vill, för att personen har ett behov av det.

Här är den största skillnaderna att det finns lagstiftning kring att röra någon på ett oönskat sätt. Det samma finns inte för samtal så länge det inte är någonting otrevligt som sägs.
Har man däremot varit tydlig med att man har ett behov pga en funktionsnedsättning så går det säkert att få det till någon form av diskriminering.

 

[skiesabove]

Haha angående lunchrummet och varför det kan vara så jobbigt med "en normal konversation":