Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

[Inte_Ung]

Säger du så när Stina kommer till jobbet och säger att hon vill ha stolen med den höga ryggen för hon har fått så himla ont i ryggen, förmodligen från någon dålig rörelse hon gjorde igår när hon lastade hö.
"Har du en diagnos?" "Om inte så behåller jag den!"

Alltså vi hade som regel att vi inte fick ta varandras kontorsstolar alls.
Så i det fallet hade det varit en fråga för chefen.
Jag hade därför inte släppt ifrån mig min stol.
Varför skall inte jag få sitta bra?

I fikarummet så har i princip alla stolar varit likadana, så där har det bara handlat om platsen.

Jag tycker att frågan är svår.
Vad skall vara underlag för prioriteringar?
Vems behov skall överrida andras behov och önskningar?
Och på vilka grunder?

 

[animalasia]

Säger du så när Stina kommer till jobbet och säger att hon vill ha stolen med den höga ryggen för hon har fått så himla ont i ryggen, förmodligen från någon dålig rörelse hon gjorde igår när hon lastade hö.
"Har du en diagnos?" "Om inte så behåller jag den!"

Även om någon har en diagnos så blir inte alla den personens önskemål högprioriterade i förhållande till andras behov, bara för att hen har diagnosen. Kör man på den linjen hamnar man i "hen får allt som hen vill bara för att hen har en diagnos" och frikorts-diskussionen.
Hur man än vänder sig så behöver man på något sätt identifiera och värdera folks behov i relation till varandra både de med funktionsnedsättningar och de utan, och de som har diagnoser på sina funktionsnedsättningar och de som inte har det.

Att någon förbrukar 120% av sin dagsranson av stresshanteringskapacitet och någon annan 3% kan vara en indikation exempelvis. Men det är ju rätt beroende på personer och situationer osv...

Antingen klarar folk någorlunda normalt av att hantera det mesta med dialog och samspel, en del saker är av det slaget att de måste tas formella beslut om efter olika regelverk. I en del fall är det så kass psykosocial miljö att intressemotsättningar inte alls går att hantera vettigt oavsett om det rör funktionsnedsättningar eller ej och då finns inga bra lösningar om man inte hanterar det psykosociala problemet först.

Olika arbetsplatser har olika möjligheter men jag upplever att de flesta arbetsplatser blir mer slimmade. Det blir ju då att olika intressen ställs mot varandra. Regeringen har ju sedan några år lagt ett krav på högre utbildning att arbeta för en breddad rekrytering. Jag tycker det är bra men det måste ju göra ihop med näringslivet och andra arbetsgivare. Ibland får vi studenter som vi gör stora anpassningar för att de ska klara utbildning men det saknas en brygga för att de ska kunna bli anställningsbara. Hur mycket anpassningar kan man kräva av en arbetsplats. Jag har inget svar och jag förstår att det handlar om ekonomi men det är viktigt att prata om det, helst innan någon lägger flera år och studielån på en utbildning.

 

[MiaMia]

Alltså vi hade som regel att vi inte fick ta varandras kontorsstolar alls.
Så i det fallet hade det varit en fråga för chefen.
Jag hade därför inte släppt ifrån mig min stol.
Varför skall inte jag få sitta bra?

I fikarummet så har i princip alla stolar varit likadana, så där har det bara handlat om platsen.

Jag tycker att frågan är svår.
Vad skall vara underlag för prioriteringar?
Vems behov skall överrida andras behov och önskningar?
Och på vilka grunder?

Nu var det ett hypotetiskt exempel. Det förutsätter så klart att de hypotetiska förutsättningarna innefattar att situationen hade varit relevant i förhållande till vilka stolar, regler och annat som den hypotetiska arbetsplatsen hade för att resonemanget i det ska ge mening...

 

[Inte_Ung]

Nu var det ett hypotetiskt exempel. Det förutsätter så klart att de hypotetiska förutsättningarna innefattar att situationen hade varit relevant i förhållande till vilka stolar, regler och annat som den hypotetiska arbetsplatsen hade för att resonemanget i det ska ge mening...

Men samtidigt så hamnar man ju i verkligheten till slut.
På samma arbetsplats så var det så att det behövdes särskilda skäl till att få en speciell stol.
Alltså det reglerades faktiskt enligt behovsprövning men inte efter önskemål mellan medarbetare.

Det fungerar inte på en arbetsplats att medarbetarna skall göra upp om att fördela resurserna mellan sig själva.
Det måste hanteras av beslutsfattare.

 

[Tantan]

Jag tycker att det är ett sjukt tråkigt begrepp som inte stämmer överhuvudtaget. Funktionsnedsättning är så långt ifrån det enda man har. Därav blir namnet bara nedsättande och pekar på att vi skulle vara sämre överlag, det är ju tillomed i ordet. Och för många är det långt ifrån sanningen. I vissa saker är vi sämre, andra bättre. Därav ordet variation. Det betyder inte att man inte behöver hjälp med de sakerna man har svårare för, självklart ska man få anpassning där! För det är just det variation betyder. Men de flesta behöver knappast anpassning med allt, även om det givetvis existerar sådana individer också.

Jag tycker tvärt om. Funktionsnedsättning talar om att det finns en form av nedsättning som berättigar till extra stöd vid behov. Något man ska ta hänsyn till. Jag upplever det som mer respektfullt.

Variation är något annat som vem som helst kan hävda, som jag förstår begreppet.

Vi ska alla bemötas med respekt, men en del behöver sitta på samma plats, andra tycker bara de har rätt till det. Som jag ser det bygger mycket av social interaktion på att de som kan anpassar sig efter andra och inte får dagen förstörd av att någon tagit ens plats. Andra kan inte byta stol och då anpassar vi andra oss efter det. Men lägger X beslag på bästa platsen alltid eller alltid sätter sig fram i bilen tycker jag inte att vi ska köpa det, om det inte finns en Nedsättning bakom. Och även då kan man behöva jobba på att vara flexibel i somligt och lära sig mer om samspel. Där det går, beroende på vad det gäller. Gör stolen att någon fungerar bra på jobbet- kör i vind.

 

[Mabuse]

Jag skulle säga att de allra flesta inte har några större problem med att ta en annan plats, om deras favoritplats är upptagen.

Du beskriver väldigt tydligt just det jag kan reagera på, men jag vet inte hur jag ska förmedla min känsla/mina tankar kring det.

Du skriver att om en person skulle "ställa till en scen" för att den måste ha platsen du sitter på, så skulle du tycka att personen var lite väl oflexibel och egocentrerad. Om personen var öppen med att hen hade någon form av NPF-diagnos skulle det vara mer "okej" att hen betedde sig så, eftersom diagnosen då "förklarade" beteendet. Förstår jag det rätt?

Jag tänker att det dels stärker uppfattningen att "personer med autism är sådana", vilket ju inte alls alltid är fallet, och dels kan visa på en bristande acceptans mot människors olikheter generellt. Jag tänker att det är behoven som styr, och inte diagnoserna i sig. D. v. s. om en kollega hade ett behov av att sitta på en viss plats, spelar det mig ingen roll om hen hade någon diagnos eller ej. Jag skulle givetvis välja en annan plats för att underlätta för min kollega. Var det något hen kunde informera om i förväg vore det ju ännu bättre, så skulle hen slippa "ställa till med en scen".

De allra, allra flesta vill ju inte "ställa till med en scen" för att vara besvärliga. De allra, allra flesta väljer nog att byta plats, för att det underlättar det sociala samspelet. De allra flesta vill ju fungera i sociala sammanhang, och "krånglar" således inte för att "ställa till med en scen". Därför tänker jag att om en person skulle "ställa till med en scen" för att jag satt mig på hens plats, där hen behövde sitta, så skulle det vara ett verkligt behov hos personen, oavsett om hen har en diagnos eller ej. Självklart skulle jag då sätta mig på en annan plats. och låta hen slippa det obehaget.

Men om orsaken till beteendet är att personen är självcentrerad och bara tänker på sig själv, så tycker jag faktiskt att nej. Jag vill också sitta där och jag satt där först. Hen får väl hacka i sig det, hur viktigt kan det vara?

Om personen sedan valde att ställa till bråk om saken, så skulle jag tycka att hen var både egotrippad och otrevlig, och undvika hen i framtiden. En vuxen människa utan funktionshinder ska kunna hantera att ibland är stolar upptagna. Istället för att utgå från att alla andra ska anpassa sig efter hens önskemål.

Det är ju därför det är just ett funktionshinder att inte klara det. Lite på samma sätt som jag inte tar illa upp om en blind person går in i mig, men skulle förvänta mig en ursäkt om en seende gör samma sak.

 

[Snurrfian]

Men samtidigt så hamnar man ju i verkligheten till slut.
På samma arbetsplats så var det så att det behövdes särskilda skäl till att få en speciell stol.
Alltså det reglerades faktiskt enligt behovsprövning men inte efter önskemål mellan medarbetare.

Det fungerar inte på en arbetsplats att medarbetarna skall göra upp om att fördela resurserna mellan sig själva.
Det måste hanteras av beslutsfattare.

Det är trist att du har haft så jobbiga arbetsplatser, jag valde att lämna en sån arbetsplats eftersom jag tycker att det är viktigt med arbetskamrater som hellre friar än fäller och hellre hjälper istället för stjälper.

Men visst det är ett ledningsbeslut att se till att alla får det de behöver för att kunna göra ett bra arbete. Blir det bråk om att någon får en bättre stol än någon annan har ledningen brustit i sitt ansvar att skapa en arbetsmiljö där de anställda trivs.

 

[TinyWiny]

Därför att om man kan något om diagnoserna, så är det enklare att få veta NPF-diagnosen, än att få en låååång lista på allt man ska tänka på.

Jag har fyra personer i min omgivning med autismdiagnos. Jag är mycket medveten om att alla som har autism inte är likadana - de här personerna har bara diagnosen gemensamt. Men åtminstone för mig underlättar det att veta, då är det lättare att förutse i vilken typ av situationer det kan bli knivigt.

En diagnos är ju information. Jag förstår inte varför det är ett problem?

Vem pratar om en lång lista mer än du? För de allra flesta handlar det inte om något sådant utan det är du som gör det till ett problem.

Vänd på det och fundera över alla de som inte fick/får vare sig diagnos eller stöd förren de närmade sig pensionen eller inte alls överhuvudtaget. Problematiken är exakt densamma men ingen diagnos finns på papper. Kan du då inte vara normalt hövlig, respektera dem och vara normalt smidig i förhållande till dem? Hur fungerar ditt samspel med nt personer då?

 

[Tantan]

Vem pratar om en lång lista mer än du? För de allra flesta handlar det inte om något sådant utan det är du som gör det till ett problem.

Vänd på det och fundera över alla de som inte fick/får vare sig diagnos eller stöd förren de närmade sig pensionen eller inte alls överhuvudtaget. Problematiken är exakt densamma men ingen diagnos finns på papper. Kan du då inte vara normalt hövlig, respektera dem och vara normalt smidig i förhållande till dem? Hur fungerar ditt samspel med nt personer då?

De personerna har ju ofta haft det onödigt jobbigt och svårt. Vi förväntar oss att människor funkar rätt lika, och har lättare att acceptera avvikelser om vi förstår varför. Jag fattar inte varför det är konstigt att lättare acceptera normbrytande beteende som vi förstår orsak till än när vi inte gör det.

Person: det där är min plats!

Min respons beror rätt mycket på vad jag vet om den andre.

 

[MML]

Därför att om man kan något om diagnoserna, så är det enklare att få veta NPF-diagnosen, än att få en låååång lista på allt man ska tänka på.

Jag har fyra personer i min omgivning med autismdiagnos. Jag är mycket medveten om att alla som har autism inte är likadana - de här personerna har bara diagnosen gemensamt. Men åtminstone för mig underlättar det att veta, då är det lättare att förutse i vilken typ av situationer det kan bli knivigt.

En diagnos är ju information. Jag förstår inte varför det är ett problem?

Vad får du för information av att veta "Anna har autism", menar du? Som dessutom är mer hjälpsamt för dig än att veta "Anna har behov av att inte få för många instruktioner på samma gång, och vissa dagar behöver hon dra sig undan och arbeta ensam för att inte bli överstimulerad".

 

[MML]

De personerna har ju ofta haft det onödigt jobbigt och svårt. Vi förväntar oss att människor funkar rätt lika, och har lättare att acceptera avvikelser om vi förstår varför. Jag fattar inte varför det är konstigt att lättare acceptera normbrytande beteende som vi förstår orsak till än när vi inte gör det.

Person: det där är min plats!

Min respons beror rätt mycket på vad jag vet om den andre.

Här tycker jag att du svarar lite grann på din egen fundering.

Det är inte nödvändigtvis "konstigt", men tråkigt att det är så. Bland annat så gör det att det blir ännu mer onödigt jobbigt och svårt för de som (ännu) inte fått någon diagnos, fast de kanske har omfattande svårigheter inom vissa områden. Om de då inte kan "bevisa" sina svårigheter och mer unika behov, genom en diagnos, så har de inte rätt till att mötas med acceptans och vänlighet? Det hjälper absolut ingen.

Jag tycker att det är både tråkigt, sorgligt och problematiskt att samhället i så många avseenden inte är mer accepterande för olikheter, att så många är missunsamma och fördomsfulla. Jag tror att det skulle bli så mycket bättre, i samhället som helhet, om man i stället för att låsa sig vid diagnoser (här är det för övrigt lite lustigt att det är neurotypiker som är så principfasta och ovilliga att tänka "utanför ramarna", ett drag som ju ofta annars tillskrivs personer med autism) såg och utgick från människors behov, och om man utgick från att människor faktiskt vill fungera på sin arbetsplats och i vardagen. De allra, allra flesta vill ju faktiskt det.

 

[Tantan]

Här tycker jag att du svarar lite grann på din egen fundering.

Det är inte nödvändigtvis "konstigt", men tråkigt att det är så. Bland annat så gör det att det blir ännu mer onödigt jobbigt och svårt för de som (ännu) inte fått någon diagnos, fast de kanske har omfattande svårigheter inom vissa områden. Om de då inte kan "bevisa" sina svårigheter och mer unika behov, genom en diagnos, så har de inte rätt till att mötas med acceptans och vänlighet? Det hjälper absolut ingen.

Jag tycker att det är både tråkigt, sorgligt och problematiskt att samhället i så många avseenden inte är mer accepterande för olikheter, att så många är missunsamma och fördomsfulla. Jag tror att det skulle bli så mycket bättre, i samhället som helhet, om man i stället för att låsa sig vid diagnoser (här är det för övrigt lite lustigt att det är neurotypiker som är så principfasta och ovilliga att tänka "utanför ramarna", ett drag som ju ofta annars tillskrivs personer med autism) såg och utgick från människors behov, och om man utgick från att människor faktiskt vill fungera på sin arbetsplats och i vardagen. De allra, allra flesta vill ju faktiskt det.

Absolut, jag är också färgad av att jobba med personer med autism. Jag har också många vänner med autismdiagnos. Jag är van vid att tänka utanför ramarna. Men jag har också ett uppdrag där”Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra”.

Det där är ju en svår balansgång ibland. Hur mycket ska man stötta? I vad? Och hur, för att främja individens självständighet och liv på lång sikt? Vad är som andra? Är det bara det bra eller det ”dåliga” också? Bra/dåligt enligt vem?

Jag älskar mitt jobb ska tilläggas. Men det är under ständig utvärdering. Anpassning är bra. Men man kan anpassa för mycket, och i fel saker. På fel sätt.

För att återknyta till trådstart tror jag på att prata öppet med barn för att minska skam och skuldkänslor. Vet man hur man funkar och kan prata om det är min erfarenhet att det fungerar bättre.

 

[Inte_Ung]

Det är trist att du har haft så jobbiga arbetsplatser, jag valde att lämna en sån arbetsplats eftersom jag tycker att det är viktigt med arbetskamrater som hellre friar än fäller och hellre hjälper istället för stjälper.

Jag lämnade också.
Men stora arbetsplatser med många människor blir litet som samhället i stort.
Och människor är ju inte alltid snälla mot varandra.
Så samma problem som finns i samhället finns också på arbetsplatser.
Det finns ofta någon kollega som anser att de skall ha allt som är bäst och göra som de vill därför att de har varit där längst eller anser sig viktigast på stället.

 

[Inte_Ung]

Vem pratar om en lång lista mer än du? För de allra flesta handlar det inte om något sådant utan det är du som gör det till ett problem.

Vänd på det och fundera över alla de som inte fick/får vare sig diagnos eller stöd förren de närmade sig pensionen eller inte alls överhuvudtaget. Problematiken är exakt densamma men ingen diagnos finns på papper. Kan du då inte vara normalt hövlig, respektera dem och vara normalt smidig i förhållande till dem? Hur fungerar ditt samspel med nt personer då?

Hur tänker du att man skall dela upp folk som skall ta ansvaret för att vara smidiga i sin interaktion med andra från dem som kan bullra på och skall tas hänsyn till?

Vem är den personen som skall vara normalt hövlig och smidig och vem är det som skall slippa det ansvaret?
Och vad händer när flera personer har svårigheter utan diagnos och ingen av dem klarar av att vara smidiga och "normalt" hövliga, vad det nu är?

Vad är en "normal" människa som i alla lägen skall klara av att vara krockkudde åt dem som har olika svårigheter?

 

[Inte_Ung]

Jag skulle nog vilja koka ner min frågeställning till:

Hur skall man veta att personen som uppför sig illa när den inte får som den vill inte bara är en skitstövel utan faktiskt har verkliga problem?

Är det inte just där som diagnoser kommer in?

 

[Inte_Ung]

Jag tror att det skulle bli så mycket bättre, i samhället som helhet, om man i stället för att låsa sig vid diagnoser (här är det för övrigt lite lustigt att det är neurotypiker som är så principfasta och ovilliga att tänka "utanför ramarna", ett drag som ju ofta annars tillskrivs personer med autism) såg och utgick från människors behov, och om man utgick från att människor faktiskt vill fungera på sin arbetsplats och i vardagen. De allra, allra flesta vill ju faktiskt det.

Här så gör du samma sak själv.
Bortser ifrån att andra kan ha problem som du inte ser och förväntar dig att omgivningen skall uppföra sig "normalt" , vad det nu är.

Jag har haft en mycket märklig uppväxt som har gjort mig socialt klumpig. Jag har helt enkelt inte fått med mig rätt sociala koder hemifrån. Men jag har ingen diagnos på någon funktionsnedsättning. Däremot så har jag en diagnos på en funktionsvariation, jag har exceptionellt minne. Funktionen "glömma" fungerar inte på normalt sätt.

Om omgivningen hade tagit hänsyn till alla mina olater, så hade det blivit dåligt för mig. Det har varit bra för mig och min anpassning till omvärlden att min omgivning har förväntat sig och krävt ett "normalt" beteende av mig. Jag har nämligen förmågan att ändra mig och anpassa mig och ta till mig kritik. Bukefalos har t.ex. varit ett mycket bra ställe att öva uppförande på.

Jag hade kunnat vara kollegan med stolen. Och om jag hade ställt till med en scen, så hade det bara varit ett dåligt uppförande som jag hade behövt göra mig av med. Du kan aldrig veta vad andra har med sig i sin mentala ryggsäck.

Tack och lov så har jag genom livet träffat på många människor som har förstått mig och väglett mig genom de sociala kodernas mysterium.

 

[MML]

Jag skulle nog vilja koka ner min frågeställning till:

Hur skall man veta att personen som uppför sig illa när den inte får som den vill inte bara är en skitstövel utan faktiskt har verkliga problem?

Är det inte just där som diagnoser kommer in?

Det här är så vansinnigt stigmatiserande mot personer med NPF-diagnoser. Diagnoser ska "komma in" som en förklaring till varför någon "är en skitstövel"

Det är inte alls så det fungerar. För det första så finns det inget likhetstecken mellan "ha en diagnos" och "bete sig som en skitstövel". Väldigt många som har olika svårigheter är inte skitstövlar för att de inte får som de vill. Däremot kan många, både med och utan diagnos, reagera på ett sätt som för omgivningen kan te sig irrationellt om de utsätts för situationer de inte kan hantera.

Väldigt många med diagnoser agerar inte alls utåt och är "en skitstövel" mot sin omgivning. Många kanske i stället gång på gång kraschar och klarar inte av att arbeta, för att de inte kan hantera t. ex. den sociala miljön. Många kanske låser in sig på toaletten och bryter ihop fullständigt, just för att inte "ställa till med en scen". Många lägger så mycket energi på att både fungera "normalt" i jobbet, maska sina svårigheter, spela det sociala spelet o. s. v. att de när de kommer hem kraschlandar på hallmattan och blir kvar där resten av dagen.

Några kan agera utåt när pressen blir för mycket, men långt ifrån alla.

En diagnos kan hjälpa personen själv att förstå sina behov. Det kan hjälpa på så sätt att man kan ha laglig rätt till annan/mer hjälp och anpassningar. Det kan underlätta för anhöriga att förstå sin närstående.

Vad en människa har för behov kan vara relevant för t. ex. kollegor, klasskompisar etc. att känna till. Anna behöver få sitta på den platsen, Kalle behöver få skriftlig information, Sara behöver att man pratar lite långsammare och tydligare, Eva behöver en stol med extra bra stöd för ryggen och Erik behöver kunna gå undan och arbeta i fred. Det är information om personernas behov, som kan vara bra att känna till. Varför de har sådana behov, är inget som de ska behöva informera alla sina kollegor/klasskompisar om. Vill de, så kan de naturligtvis göra det, men de ska inte behöva "förklara sig" och sina behov genom en diagnos.

En diagnos, NPF eller annat, är ingen "ursäkt" eller "förklaring" för omgivningen. Om en person "beter sig som en skitstövel" på ett sätt som påverkar arbetsklimatet är det en fråga för chef/personalansvarig, inget för kollegor att begära "bevis" i form av en diagnos för.

 

[Lingon]

De personerna har ju ofta haft det onödigt jobbigt och svårt. Vi förväntar oss att människor funkar rätt lika, och har lättare att acceptera avvikelser om vi förstår varför. Jag fattar inte varför det är konstigt att lättare acceptera normbrytande beteende som vi förstår orsak till än när vi inte gör det.

Person: det där är min plats!

Min respons beror rätt mycket på vad jag vet om den andre.

Precis, "det där är min plats!" kan ha så många olika förklaringar. Allt från att personen har autism och verkligen behöver just den platsen till att det är ett maktspel för att personen vill befästa sin dominans över en.

 

[Inte_Ung]

En diagnos, NPF eller annat, är ingen "ursäkt" eller "förklaring" för omgivningen. Om en person "beter sig som en skitstövel" på ett sätt som påverkar arbetsklimatet är det en fråga för chef/personalansvarig, inget för kollegor att begära "bevis" i form av en diagnos för

Så chefen och personalansvarig behöver veta om att där finns en diagnos?
Eller hur skall de bedöma om vem som behöver vad?

Edit.
Om det var du som hade till uppgift att lösa det problemet på en arbetsplats, hur skulle du göra?

 

[Inte_Ung]

Precis, "det där är min plats!" kan ha så många olika förklaringar. Allt från att personen har autism och verkligen behöver just den platsen till att det är ett maktspel för att personen vill befästa sin dominans över en.

Och hur skall det hanteras då tycker du?
Efter vilka kriterier?

Om det var du som var den personalansvariga som skulle lösa den konflikten på en arbetsplats, hur skulle du göra?