I mitt fall som har så är jag inte socialt klumpig på något vis, jag har emellanåt enormt svårt med det sociala dock i form av en galen kamp och begränsningar hos mig själv. Jag har faktiskt i stort sett alltid blivit bemött med acceptans, förståelse från folk dock kan man inte begära då jag knappt själv förstår varför det blir som det blir.
Grejen är att för folk som inte har en npf diagnos tex så är det omöjligt att förstå hur illa det faktiskt blir om man man råkar sätta sig på stolen som den inte får. Det är inte ens någonting som den kan föreställa sig händer. Förklarar man inte att man har den och den diagnosen och därför är det enormt viktigt så är det svårt för en "normal fungerande" att komma ihåg anledningen då den inte har en annan anledning att inte sitta på stolen än att "personen vill inte det". Då kanske en "normal" person skämtar och "haha nu satte jag mig här" i en sekund, och sen är den dagen förstörd.
Jag skulle aldrig nånsin kräva att någon har förståelse för mina problem för jag förstår dom inte själva, det finns ingen logik i dom. Däremot så måste folk acceptera att jag är som jag är, att acceptera utan att förstå att jag vissa gånger inte kan prata alls med en person medans jag kan byta rum och prata fritt igen. Det är liksom ingen "normal" person som är sådan.
Jag är medveten om att det ofta är så, och det är precis det jag tycker är så tråkigt. Det blir på sätt och vis som att en autismdiagnos då "bevisar" att personen med det avvikande behovet är "konstig" eftersom hen har en autismdiagnos.
Jag har ju inte själv autism och kan således "bara" prata utifrån min dotter. Hon fick både autism- och ADHD- diagnos när hon var 15. Hennes behov av stöd och anpassningar var ju i själva verket desamma efter att hon fått diagnosen, som de varit innan hon fick den. Ändå var det som att en helt annan värld öppnade upp sig, inte "bara" inom skolan men också i vården, med socialtjänsten, i myndighetskontakter, i diverse privata relationer o. s. v. "Helt plötsligt" fanns det en, utifrån sett, "godtagbar anledning" för att acceptera hennes svårigheter.
Det är jag naturligtvis väldigt glad för, men jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på vad som kanske varit annorlunda om den acceptansen, eller i alla fall en del av den, funnits även utan diagnos. Och jag kan inte heller låta bli att tänka på alla som inte har någon autismdiagnos, men som på ett eller flera områden ändå har behov av andra anpassningar och stöd än "de flesta".
När det är själva diagnosen det hänger på, och inte behoven i sig, blir det så sårbart åt alla håll. Det blir en så skarp linje, antingen har man autism eller så har man det inte. Och ja, så är det ju, men svårigheter av olika grad kan man ju ha oavsett diagnos.