Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

I mitt fall som har så är jag inte socialt klumpig på något vis, jag har emellanåt enormt svårt med det sociala dock i form av en galen kamp och begränsningar hos mig själv. Jag har faktiskt i stort sett alltid blivit bemött med acceptans, förståelse från folk dock kan man inte begära då jag knappt själv förstår varför det blir som det blir.

Grejen är att för folk som inte har en npf diagnos tex så är det omöjligt att förstå hur illa det faktiskt blir om man man råkar sätta sig på stolen som den inte får. Det är inte ens någonting som den kan föreställa sig händer. Förklarar man inte att man har den och den diagnosen och därför är det enormt viktigt så är det svårt för en "normal fungerande" att komma ihåg anledningen då den inte har en annan anledning att inte sitta på stolen än att "personen vill inte det". Då kanske en "normal" person skämtar och "haha nu satte jag mig här" i en sekund, och sen är den dagen förstörd.

Jag skulle aldrig nånsin kräva att någon har förståelse för mina problem för jag förstår dom inte själva, det finns ingen logik i dom. Däremot så måste folk acceptera att jag är som jag är, att acceptera utan att förstå att jag vissa gånger inte kan prata alls med en person medans jag kan byta rum och prata fritt igen. Det är liksom ingen "normal" person som är sådan.

Jag är medveten om att det ofta är så, och det är precis det jag tycker är så tråkigt. Det blir på sätt och vis som att en autismdiagnos då "bevisar" att personen med det avvikande behovet är "konstig" eftersom hen har en autismdiagnos.

Jag har ju inte själv autism och kan således "bara" prata utifrån min dotter. Hon fick både autism- och ADHD- diagnos när hon var 15. Hennes behov av stöd och anpassningar var ju i själva verket desamma efter att hon fått diagnosen, som de varit innan hon fick den. Ändå var det som att en helt annan värld öppnade upp sig, inte "bara" inom skolan men också i vården, med socialtjänsten, i myndighetskontakter, i diverse privata relationer o. s. v. "Helt plötsligt" fanns det en, utifrån sett, "godtagbar anledning" för att acceptera hennes svårigheter.

Det är jag naturligtvis väldigt glad för, men jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på vad som kanske varit annorlunda om den acceptansen, eller i alla fall en del av den, funnits även utan diagnos. Och jag kan inte heller låta bli att tänka på alla som inte har någon autismdiagnos, men som på ett eller flera områden ändå har behov av andra anpassningar och stöd än "de flesta".

När det är själva diagnosen det hänger på, och inte behoven i sig, blir det så sårbart åt alla håll. Det blir en så skarp linje, antingen har man autism eller så har man det inte. Och ja, så är det ju, men svårigheter av olika grad kan man ju ha oavsett diagnos.
 
Grejen är att för mig är det ren fakta, jag har en funktionsnedsättning, jag fungerar inte överallt, min funktion är såpass nedsatt att den har en negativ effekt på mitt liv. Det är inte en variant i mitt fall. En variant hade inneburit att jag fungerar konstant på ett visst plan vilket jag inte gör.

Folk får kalla det vad dom vill, men jag vill inte att folk säger att jag har en funktionsvariant för det tycker inte jag att jag har. Jag är väldigt nedsatt i många fall när det gäller funktionen. Funktionsnedsättning för mig är inte lika med oduglig eller dum, det är för mig lika med att jag faktiskt inte fungerar i samhället.

För vissa kan det nog kännas lika fel om andra säger att de har en funktionsnedsättning, som det känns för dig om andra säger att du har en funktionsvariant. Det betyder inte att något av det är mer "fel" eller mer "rätt". Det beror nog på hur man själv tolkar orden, hur de används i ens omgivning, vilket synsätt man har o. s. v.
 
Men om den neurotypiske kanske också hellre sitter i den stolen?

Är det ok att då säga ”Tja, vi tycker båda den stolen är bäst, och nu satte jag mig först, så…”

Jag antar att om den med och den utan diagnos båda vill sitta på en specifik stol, så är det den utan som ska anpassa sig och avstå? Om det inte finns en funktionsnedsättning, så är det inte alls lika självklart.

Generellt sett så har de flesta neurotypiska inte lika stora svårigheter med att bryta invanda rutiner, som många på autismspektrumet kan ha, vilket gör att det ofta (men inte alltid) är lättare för den neurotypiska att byta plats.

Det är väl rimligt att den som har lättast för att välja en annan plats gör det, så att den som har störst behov av den platsen får sitta där? Oavsett vem som har en diagnos eller ej.

Precis som man skulle få lösa det om det var två personer som båda hade autism och som båda föredrog samma plats. Man får prata om det och hitta en lösning, helt enkelt. Svårare än så behöver det väl inte vara?

Det känns dock inte som ett särskilt vanligt förekommande problem att två personer har ett behov av att sitta på just samma plats?
 
Jag tycker att det är ett sjukt tråkigt begrepp som inte stämmer överhuvudtaget. Funktionsnedsättning är så långt ifrån det enda man har. Därav blir namnet bara nedsättande och pekar på att vi skulle vara sämre överlag, det är ju tillomed i ordet. Och för många är det långt ifrån sanningen. I vissa saker är vi sämre, andra bättre. Därav ordet variation. Det betyder inte att man inte behöver hjälp med de sakerna man har svårare för, självklart ska man få anpassning där! För det är just det variation betyder. Men de flesta behöver knappast anpassning med allt, även om det givetvis existerar sådana individer också.
Funktionsvariation och funktionsnedsättning är inte synonymer.
Såhär skriver FUB tex.
1000007965.webp


https://www.fub.se/intellektuell-funktionsnedsattning/vilka-ord-anvander-vi/
 
Funktionsvariation och funktionsnedsättning är inte synonymer.
Såhär skriver FUB tex. Visa bifogad fil 151373

https://www.fub.se/intellektuell-funktionsnedsattning/vilka-ord-anvander-vi/
Okej. Ja. Jag får väl acceptera att jag har en funktionsnedsättning och är sämre än alla andra helt enkelt då. Trisst. Men det är ändå bra att veta att jag inte behöver bry mig om att söka jobb. För varför skulle de anställa mig som är sämre än alla andra när det finns gott om neurotypiska att anställa som helt enkelt är bättre än mig.
 
Okej. Ja. Jag får väl acceptera att jag har en funktionsnedsättning och är sämre än alla andra helt enkelt då. Trisst. Men det är ändå bra att veta att jag inte behöver bry mig om att söka jobb. För varför skulle de anställa mig som är sämre än alla andra när det finns gott om neurotypiska att anställa som helt enkelt är bättre än mig.

Problemet blir väl snarare att du sätter likhetstecken mellan funktionsnedsättning och att vara sämre än alla andra. Varför skulle du vara det?

Autism m.fl. är ju också bara en av alla diagnoser där Funktionsnedsättning/variation används. Att variation enligt många och kanske med alla rätta passar bättre som beskrivning kring diagnoser som autism betyder ju inte att nedsättning är ett begrepp som inte ska användas över huvud taget.

Jag har ett barn med en funktionsnedsättning. Ett av hans organ fungerar inte överhuvudtaget. Han behöver medicin och anpassningar för att (nästan) kunna leva som andra barn. Att hans kropp fungerar sämre än en frisk persons är den krassa verkligheten. Men på vilket sätt gör det honom sämre än andra?
 
Problemet blir väl snarare att du sätter likhetstecken mellan funktionsnedsättning och att vara sämre än alla andra. Varför skulle du vara det?

Autism m.fl. är ju också bara en av alla diagnoser där Funktionsnedsättning/variation används. Att variation enligt många och kanske med alla rätta passar bättre som beskrivning kring diagnoser som autism betyder ju inte att nedsättning är ett begrepp som inte ska användas över huvud taget.

Jag har ett barn med en funktionsnedsättning. Ett av hans organ fungerar inte överhuvudtaget. Han behöver medicin och anpassningar för att (nästan) kunna leva som andra barn. Att hans kropp fungerar sämre än en frisk persons är den krassa verkligheten. Men på vilket sätt gör det honom sämre än andra?
Därför att det är det ordet betyder. Nedsättning. Alltid. Att ha en nedsatt funktion kommer en arbetsgivare alltid tycka är sämre.
 
Därför att det är det ordet betyder. Nedsättning. Alltid. Att ha en nedsatt funktion kommer en arbetsgivare alltid tycka är sämre.
Man kan ju ha en nedsättning i vissa funktioner och bättre förutsättningar i en annan. Trots det så har man en nedsättning, även om man är bra på andra saker. Jag tycker om att det kallas för nedsättning och blir provocerad när folk pratar om att autism är en superkraft och så coolt och bra. Knappast i min mening. Men man behöver ju knappast berätta för en arbetsgivare att man har ADHD eller Autism?
 
Okej. Ja. Jag får väl acceptera att jag har en funktionsnedsättning och är sämre än alla andra helt enkelt då. Trisst. Men det är ändå bra att veta att jag inte behöver bry mig om att söka jobb. För varför skulle de anställa mig som är sämre än alla andra när det finns gott om neurotypiska att anställa som helt enkelt är bättre än mig.
Alltså jag har aldrig behövt säga något om min diagnos på intervjuer? Har aldrig varit med om att få frågan eller känna behovet att berätta om det.

Om man på sitt jobb behöver anpassning så tror jag ärligt talat arbetsgivaren skiter i om det kallas variation/nedsättning, det är fortfarande något negativt för arbetsgivaren. Tyvärr.
 
Man kan ju ha en nedsättning i vissa funktioner och bättre förutsättningar i en annan. Trots det så har man en nedsättning, även om man är bra på andra saker. Jag tycker om att det kallas för nedsättning och blir provocerad när folk pratar om att autism är en superkraft och så coolt och bra. Knappast i min mening. Men man behöver ju knappast berätta för en arbetsgivare att man har ADHD eller Autism?
Jag har inte skrivit något om superkraft.

Om man på sitt jobb behöver anpassning så tror jag ärligt talat arbetsgivaren skiter i om det kallas variation/nedsättning, det är fortfarande något negativt för arbetsgivaren. Tyvärr.
Jo så är det. Bara att inse att man inte är så önskad helt enkelt. Inte så mycket att göra åt saken.
 
Jag har inte skrivit något om superkraft.


Jo så är det. Bara att inse att man inte är så önskad helt enkelt. Inte så mycket att göra åt saken.
Nej, men ofta så pratas det om som någon slags superkraft. Jag tycker om att det kallas nedsättning.

Finns inte så mycket man kan göra åt att folk har fördomar förutom att jobba på och göra så gott man kan. Livet är orättvist för dom flesta men att deppa ihop gör inte så mycket nytta heller.
 
Generellt sett så har de flesta neurotypiska inte lika stora svårigheter med att bryta invanda rutiner, som många på autismspektrumet kan ha, vilket gör att det ofta (men inte alltid) är lättare för den neurotypiska att byta plats.

Det är väl rimligt att den som har lättast för att välja en annan plats gör det, så att den som har störst behov av den platsen får sitta där? Oavsett vem som har en diagnos eller ej.

Precis som man skulle få lösa det om det var två personer som båda hade autism och som båda föredrog samma plats. Man får prata om det och hitta en lösning, helt enkelt. Svårare än så behöver det väl inte vara?

Det känns dock inte som ett särskilt vanligt förekommande problem att två personer har ett behov av att sitta på just samma plats?
Jag skulle säga att det är väldigt vanligt att man har platser där man helst sitter. Och om en icke funktionsnedsatt kollega ställer till en scen för att den måste ha platsen jag sitter på och vill ha, så skulle jag nog tycka personen var lite väl oflexibel och egocentrerad.
Okej. Ja. Jag får väl acceptera att jag har en funktionsnedsättning och är sämre än alla andra helt enkelt då. Trisst. Men det är ändå bra att veta att jag inte behöver bry mig om att söka jobb. För varför skulle de anställa mig som är sämre än alla andra när det finns gott om neurotypiska att anställa som helt enkelt är bättre än mig.
Men vem har sagt att funktionsnedsättning innebär att man är sämre än alla andra på allt? Jag har en kollega som har ett funktionshinder, en hörselskada. Hon är sämre än andra specifikt på att höra, inte sämre på allting. Ingen är väl funktionshindrad på precis alla plan?
 
Jag förstår hur du tänker, tror jag, men jag tycker samtidigt att det är lite sorgligt eller tråkigt att det så ofta är så. Bör det inte vara möjligt att ha samma förståelse för andra människor, oavsett om man känner till eventuell diagnos eller ej?

Det är ju inte så att alla med autism, ADHD etc. beter sig/fungerar likadant, precis som alla neurotypiska inte heller gör det.
Sant! Man borde respektera människor för hur de är oavsett om man har en diagnos eller inte. Jag tror att många neurotypiker också 'maskar' ibland och följer normer de inte vill egentligen.
 
Sant! Man borde respektera människor för hur de är oavsett om man har en diagnos eller inte. Jag tror att många neurotypiker också 'maskar' ibland och följer normer de inte vill egentligen.
Det tror jag också. Skillnaden ligger väl mest i hur mycket det kostar på att göra det?
 
Jag tycker att det är ett sjukt tråkigt begrepp som inte stämmer överhuvudtaget. Funktionsnedsättning är så långt ifrån det enda man har. Därav blir namnet bara nedsättande och pekar på att vi skulle vara sämre överlag, det är ju tillomed i ordet. Och för många är det långt ifrån sanningen. I vissa saker är vi sämre, andra bättre. Därav ordet variation. Det betyder inte att man inte behöver hjälp med de sakerna man har svårare för, självklart ska man få anpassning där! För det är just det variation betyder. Men de flesta behöver knappast anpassning med allt, även om det givetvis existerar sådana individer också.
I världen vi lever i är npf en funktionsnedsättning jämfört med neurotypiska. Det är för att man ska få rätt till hjälp. Men i en annan värld kanske det skulle vara neurotypiker som är de funktionsnedsatta istället. Man fungerar inte alltid i samhället helt enkelt.

Funktionsnedsättning är ett bra ord. Det beskriver bara att man har svårt eller inte kan göra vissa saker som andra kan och att man ska få hjälp.

En blind person är också funktionsnedsatt även om denne fungerar som människa på alla andra sätt än att se.
 
Jag tycker det här är svårt. Ingen har någon slags skyldighet att upplysa omgivningen om Någon typ av svårighet man har, men samtidigt kan det innebära att man underlättar både för sig själv och för andra om man gör det.
Det betyder inte att man nödvändigtvis går in i detalj, men exemplet med någon som har nedsatt hörsel eller syn är rätt utmärkt och rättframt tycker jag.
En person som hör illa kan lätt uppfattas som oförskämd som ignorerar folk/kollegor/whatever, men om man vet om nedsättningen tar man hänsyn till den och tar kontakt på annat vis. Svårare är det ju inte.

Jämfört med om någon som ignorerar mina kontaktförsök varje dag utan att jag vet varför. Då är jag inte lika benägen att visa hänsyn utan antar att personen är otrevlig.
 
Senast ändrad:
Okej. Ja. Jag får väl acceptera att jag har en funktionsnedsättning och är sämre än alla andra helt enkelt då. Trisst. Men det är ändå bra att veta att jag inte behöver bry mig om att söka jobb. För varför skulle de anställa mig som är sämre än alla andra när det finns gott om neurotypiska att anställa som helt enkelt är bättre än mig.
Det är ju FUNKTIONEN som är nedsatt, inte du. Poängen med begreppet är just att det är strikt deskriptivt.
Rörligheten i höger knä är nedsatt, rörelseomfånget är X % mindre än normalspannet, begränsningen ligger helt i böjningen medan benet kan rätas ut fullt.

Att du har en försämrad funktion med nedsatt rörlighet (eller t.ex. nedsatt koncentrationsförmåga) är en konkret, praktiskt inriktad beskrivning. Om det läggs någon värdering i faktumet att någon har en nedsatt funktion så kommer det från något annat håll än från att du benämner en de facto nedsatt funktion som att den är nedsatt.

Dessutom är det inte i något sammanhang funktionsnedsättningen som "gör dig värdelös", det är funktionshindret. Just att kunna identifiera funktionshinder är en anledning till att det är angeläget att faktiskt skilja på vad som är funktionsvariationer av allehanda slag och grader, från vad som är funktionsnedsättningar.
(Och vad som blir ett funktionshinder eller inte beror helt på arbetsuppgifter, arbetsgivare osv.)

Och gällande NPF-kan det ofta bli en stor variation i vad av funktionsnedsättningarna blir funktionshinder och inte samt när de blir det. Beroende på sådant som hur personen själv kompenserar och hur omgivningen bemöter. En del personer kan har rätt omfattande funktionsnedsättningar som i rätt liten grad blir funktionshinder i de flesta vardagssituationer.

Tekniskt sett är det inte ADHD/Autism/annan diagnos (psykisk eller fysisk) som utgör funktionsnedsättningen, utan en ibland rätt lång radda av specifikationer av typen nedsatt exekutiv funktion, nedsatt impulskontroll osv. Men för vardagligt tal så förenklas det till att använda "diagnosnamn" som samlingsbegrepp för att på ett lite snabbare sätt kunna orientera folk om vilket härad det samlade kittet av funktionsnedsättningar befinner sig.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Mitt ena barn utreddes under försommaren och diagnosticerades med medelsvår ADHD samt autism grad 1. Hen är 7 år så ganska liten, och...
2
Svar
28
· Visningar
6 500
Senast: Snurrfian
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok När man ska jobba med och stötta människor i lång arbetslöshet och behov av särskilt stöd att komma ut på arbetsmarknaden, pga...
Svar
0
· Visningar
446
Senast: IngelaH
·
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 918
Senast: Fazeem
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
6 575
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp