Funderingar kring sexuell & känslomässig exklusivitet

[Singoalla]

Jag har alltid varit en person som föredrar förhållanden med både sexuell och känslomässig exklusivitet. Men jag har aldrig kunnat svara på varför. "Det känns bäst så", är ett naturligt svar. Men jag kan inte sätta fingret på varför. Vad tror ni, hur kommer det sig att de flesta människor vill ha den typen av exklusivitet i ett förhållande? Varför känns det bäst att enbart dela sex och stark kärlek med en person? Är det så krasst att vi människor är egoistiska och vill ha någon form av ägandeskap över den vi älskar, eller finns det en djupare förklaring än så? Blir kärleken och intimiteten starkare om man enbart delar den med en person?

Kan det vara så att logiken egentligen talar för att det skulle vara bättre med fler partners (frihet, valfrihet, variation mm) men att de mänskliga faktorerna talar för exklusivitet (egoism, svartsjuka, rädsla för att förlora den man älskar till någon annan, känsla av intimitet och unicitet)?

Vad tror ni?
MVH Nicke Nyfiken

 

[Andromedae]

Jag tror att det beror på normer i det samhälle man lever i. Undrar för övrigt vad du har för belägg på att det för "de flesta" känns bäst att enbart dela sex och stark kärlek med en person?

 

[Waikiki]

Lyssna på Alexander Bard i Framgångspodden, där tar han upp exakt detta fenomen med tvåsamheten och exklusiviteten.

Tydligen så började det på 1800-talet när familjer flyttade ut till gårdar i Sverige. Det är egentligen helt onaturligt för oss människor att bara ha en partner. Ser man det dessutom rent vetenskapligt så är det inprogrammerat i människans DNA att föröka sig och det är den enda anledningen till varför vi existerar.

Jag skulle tycka att det var jättekonstigt att behöva dela partner med någon. Men jag tror att det kommer bli vanligare i framtiden att man skapar kollektiv.

 

[CillaW]

Jag tror det handlar mycket om normer och osäkerhet. Ett förhållande förväntas vara exklusivt, även om man inte kommit överens om det.

Jag tror att det går att ge varann stor frihet i en relation men det förutsätter att alla inblandade parter är öppna och har tänkt igenom allt noga. Det går absolut att älska mer än en person, varför skulle just det vara omöjligt när man kan ha mer än en vän eller mer än ett barn?

Öppenhet, frihet, respekt, ärlighet. Inget smygande, inga lögner. Jag tror vi är lyckligare då. Men det kräver att man ifrågasätter normer, både sina egna och de förhärskande i samhället. Svårt men så skönt när det funkar.

 

[Trani]

Jag tror att det ligger i princip helt i hur kärlek och sexuella relationer konstrueras kulturellt.

 

[Singoalla]

Jag tror att det beror på normer i det samhälle man lever i. Undrar för övrigt vad du har för belägg på att det för "de flesta" känns bäst att enbart dela sex och stark kärlek med en person?

Tänker på hur många i vårt samhälle som väljer tvåsamhet, giftemål mm.

 

[Andromedae]

Tänker på hur många i vårt samhälle som väljer tvåsamhet, giftemål mm.

Fast det vet du som utomstående rimligtvis inte särskilt mycket om, just med tanke på vilka starka normer som kringgärdar tvåsamheten.

Jag är (borgerligt) gift med min partner. Vi är polyamorösa. Det finns ingen motsättning i det. Däremot vet inte exakt alla i vår omgivning om att vi lever flersamt, just på grund av att det är rent ut sagt skitjobbigt att vara icke-monogam i en värld där normen är monogami.

 

[Andromedae]

Även om man går bortom den medvetna polyamorin (såsom den jag och en hel del andra människor lever i) så finns det gott om personer som är annat än monogama. Någon blev kär i kollegan på jobbet samtidigt som hen var ihop med en annan? Ingen känslomässig exklusivitet. Någon hade flera ragg samtidigt? Ingen sexuell exklusivitet.

Jag menar att det är betydligt vanligare med flytande relationsformer än vad som syns på ytan.

 

[Singoalla]

Fast det vet du som utomstående rimligtvis inte särskilt mycket om, just med tanke på vilka starka normer som kringgärdar tvåsamheten.

Jag är (borgerligt) gift med min partner. Vi är polyamorösa. Det finns ingen motsättning i det. Däremot vet inte exakt alla i vår omgivning om att vi lever flersamt, just på grund av att det är rent ut sagt skitjobbigt att vara icke-monogam i en värld där normen är monogami.

Jag säger absolut inte att det finns någon motsättning i det och jag köper absolut ditt argument att det inte går att veta vilken relation ett par har. Det har jag aldrig påstått heller. Vi kan säga många i stället för flesta om det låter bättre. Min poäng var endast och enbart att många väljer exklusiva relationer, och det fenomenet är jag nyfiken på att diskutera här.

Har du och din partner någon form av exklusivitet i er relation som inte är kopplad till sex? Något som enbart ni delar?

 

[athena_arabians]

Jag tror världen skulle må bra av mera kärlek, inte mindre. Med det sagt, ska man leva i ett öppet förhållande eller polyamoröst så måste man ha en bra dialog med och vara överens med sin/sina partner(s).

Min partner är inte för ett öppet förhållande så därför är vi exklusiva. Det är inte ett problem för mig och för honom är det en dealbreaker. Eftersom jag verkligen vill vara med honom så är det ingen uppoffring från min sida.

 

[Andromedae]

Har du och din partner någon form av exklusivitet i er relation som inte är kopplad till sex? Något som enbart ni delar?

Givetvis har vi en form av exklusivitet i att vi båda är två unika individer som är tillsammans med just varandra. Varje förhållande är unikt.

 

[Singoalla]

Jag vill också poängtera att det absolut inte finns något dömande i mina frågor, jag anser inte att det ena eller det andra är rätt eller bättre, bara nyfiken på hur vi fungerar!

 

[Viva]

Jag tror också att det till stor del handlar om normer, med en reservation för att människor också är olika.

 

[Trani]

Min poäng var endast och enbart att många väljer exklusiva relationer, och det fenomenet är jag nyfiken på att diskutera här.

Det är så sammanvävt med sättet vi förstår kärlek på. Kärlek i samhället handlar ju mycket om Den Rätta, dvs en person som ska komplettera dig och göra dig lycklig. Om inte den personen "räcker till" så är den inte rätt (du är inte tillräckligt kär), lyder tvåsamhetslogiken.

 

[Trani]

Det handlar också om skam. Alla normer funkar ju så att man internaliserar dem och skam blir en kontrollmekanism. Det är skamfullt att inte vara nöjd i monogam tvåsamhet för det är att vara promiskuös och sexuellt/känslomässigt "omättlig". Berättar man om sin ickemonogama relation så kan man mötas av hånskratt och kommentarer som "det där fungerar aldrig, lika bra du gör slut nu" = social korrigering.

 

[Singoalla]

Det är så sammanvävt med sättet vi förstår kärlek på. Kärlek i samhället handlar ju mycket om Den Rätta, dvs en person som ska komplettera dig och göra dig lycklig. Om inte den personen "räcker till" så är den inte rätt (du är inte tillräckligt kär), lyder tvåsamhetslogiken.

Jag tänker nog lite så. Jag har träffat människor i mitt liv som jag känt är allt jag behöver och vill ha i ett förhållande, och då har behovet av sex eller kärlek tillsammans med ytterligare någon känts både onödigt och överflödigt. Med andra ord, även om friheten funnits så hade jag inte utnyttjat den. Heck, jag är singel och utnyttjar den inte Jag har svårt att separera sex och kärlek, vilket innebär att jag inte ligger med någon som jag inte har känslor för. Å ja, när jag är kär så är jag oftast så pass kär att det inte får utrymme med fler Då skulle jag inte få något vettigt gjort i livet alls Så jag hade nog tänkt så, att om jag träffat någon och behovet av fler/andra fortfarande fanns där, så hade det nog inte varit rätt person för mig. Rätt person för mig har visat sig fylla de behov som jag har i en kärleksrelation Ja, hittills iaf. Ingen vet ju vad framtiden ger!

 

[Andromedae]

Det handlar också om skam. Alla normer funkar ju så att man internaliserar dem och skam blir en kontrollmekanism. Det är skamfullt att inte vara nöjd i monogam tvåsamhet för det är att vara promiskuös och sexuellt/känslomässigt "omättlig". Berättar man om sin ickemonogama relation så kan man mötas av hånskratt och kommentarer som "det där fungerar aldrig, lika bra du gör slut nu" = social korrigering.

Halvt KL
Jag kan inte låta bli att dra en jämförelse med det där att raka sig. De flesta är överens om att det finns en norm i att för kvinnor avlägsna kroppsbehåring (exempelvis under armarna). Oerhört många säger sig vara medvetna om normen, men uttrycker ändå att just de rakar sig för att det är deras eget val och att det inte alls har med normer att göra, utan att de bara "känner sig fina" när de gör det. Detsamma sker med en mängd olika saker i vårt samhälle, mer eller mindre synligt.

 

[Trani]

Så jag hade nog tänkt så, att om jag träffat någon och behovet av fler/andra fortfarande fanns där, så hade det nog inte varit rätt person för mig.

Jag tänker på andra hållet: det handlar inte så mycket om att träffa någon och känna "jag vill ha fler!" utan om att du har en partner och så träffar du en annan spännande person och att det (dem) då inte behöver ställas mot varandra. Jag vill inte säga nej till (sexuella/kärleks)relationer med härliga människor bara för att jag redan har en relation med en härlig människa.

 

[Petruska]

Jag tänker också att det är sociala och kulturella normer och förståelser kring vad kärlek och förhållanden är för något, hur de ska fungera och vilken symbolisk betydelse sex har i det sammanhanget. Som fler är inne på.

Vi tycks ju odla en föreställning om att det som skapar kärleksrelationer delvis definieras av vad vi inte delar med andra, istället för att definieras av vad vi delar med varandra.

Och vi odlar en föreställning om att vi har rätt till varandras sexualitet. Att vi har rätt att kontrollera varandras sexualitet.

 

[Andromedae]

Jag har flera underbara vänskapsrelationer. Träffar jag på en till person som jag känner kan bli min vän så känner jag inte att en ny vänskap innebär ett hot mot tidigare vänner. Tvärtom brukar jag bara bli glad, för det är ju jättehärligt att träffa personer som berikar en, oavsett om det är för dagen eller för ett liv. Jag resonerar på samma sätt kring kärlekar. För mig är det ärligt talat mindre komplicerat att tänka så än vad det är att börja gradera vilka relationer som är "värda". Så länge det känns bra så är det bra.