Frivilligt barnlösa - var är alla?

[MCP]

Tror det till stor del beror på hurudan man är som människa också det där med hur "förbubblad" man blir.
Mina närmsta vänner har barn, men för ingen av dem har barn varit "den stora livsdrömmen", utan snarare ett naturligt steg i livet. Upplever att just de båda har behållit sig själva även efter att de fått barn (och självklart utveckats också), även om det självklart påverkar mycket rent praktiskt med barn.

Det enda som jag egentligen saknar mest är det där att kunna få ett djup och flyt i samtalen när barnen är med, då det alltid är något som pockar på uppmärksamheten. Det tycker iofs föräldrarna också, så de vill även för sin egen skull ha barnfria träffar ibland om det är möjligt.

TS, finns det möjlighet att du skulle kunna fördjupa relationen med någon av dina vänner? Den/de som kanske ger mest sken av att vilja ha ett liv även utanför barnbubblan?
Tänker att det är lätt hänt att man kanske blir ännu mera barncentrerad när man umgås med en massa andra föräldrar, där det är mer eller mindre förväntat att allt ska kretsa kring barnen.

Man vågar kanske inte i sådana fall inte vara den förälder som ger sken av att man ibland tänker på annat än barn också, av rädsla för att bli stämplad som Den Dåliga Föräldern, men om du kan vara den som de känner att de får släppa föräldrandet med ett tag?

 

[jeennnnyy]

Fast det är ju precis det där som gör att man blir rätt trist som vän när man får barn. Jag var nog rätt trist när jag hade häst oxå pga tidsbrist. Jag tycker inte heller det är så himla kul när kompisar skaffar barn fast jag har barn själv, med ett är det ju lättare att få tid men nu börjar de flesta skaffa ett till och så försvinner många igen in i någon bubbla (som jag förstår). Jag umgås oxå helst utan barn när jag själv är utan barn, och när jag har barnet själv är det oftast enklast att umgås hemma hos oss eller med andra barnfamiljer som oxå vill äta tidigt och gå hem tidigt. Det är ju jättetråkigt med mig just nu om man själv vill sitta och vinpimpla till 2 på natten. Man kan möjligen få någon timmes prat när barnet somnat men sen vill jag oxå sova..

Jag säger inget om hur kul man är som vän- jag vänder mig bara mot att man som småbarnsförälder behöver ”skärpa sig”. Känner att jag har massor av krav på hur jag ska vara och inte vara som förälder, hade mina vänner dessutom tyckt att jag behövde skärpa mig hade jag nog tappat det.

 

[startpompe]

Tror det till stor del beror på hurudan man är som människa också det där med hur "förbubblad" man blir.
Mina närmsta vänner har barn, men för ingen av dem har barn varit "den stora livsdrömmen", utan snarare ett naturligt steg i livet. Upplever att just de båda har behållit sig själva även efter att de fått barn (och självklart utveckats också), även om det självklart påverkar mycket rent praktiskt med barn.

Det här tror jag också!
Vissa verkar barnen vara "allt" för, barnen blir deras enda intresse och hela deras identitet är att vara mamma. Medan för andra är det som du skrev ett naturligt steg i livet, utan att det handlar något om hur närvarande dom är som föräldrar eller hur mycket dom älskar sina barn.

 

[Görel]

Så är det säkert. Våra uppesittarkvällar sker mest över nätet och visst händer det att nybliven förälder faller bort på grund av vaken unge, men annars knallar det på rätt bra ändå. Jag har i och för sig aldrig upplevt att särskilt många bekantskaper fått barn samtidigt heller, då kanske det märkts mer. Sedan har nog ingen blivit barnbubblad på det vis som beskrivs i TS heller i och för sig.
Händer det får de väl falla bort ett par år och återkomma när de skärpt sig.

Vi har olika behov av umgänge och det sker på olika sätt, därför kan man inte riktigt utgå från sitt eget sätt och behov när man bedömer andras.

Jag bodde i många år i Stockholms innerstad och hängde med vänner minst fem dagar i veckan så du och jag har verkligen helt olika sätt och behov för/av umgänge. I min värld befann sig många i barnbubblan i tio år. Man kunde möjligtvis träffa dem på en spelning en gång i halvåret, då tog de två öl och åkte hem när den var slut. Innan var vi kvar tills stället stängde.

 

[Happimess]

Jag är barnfri. Eller ja, jag befinner mig väl just nu någonstans mellan radikalt barnfri och vacklande barnfri. Inser att mitt liv nog skulle bli bra både med och utan barn men är absolut inte säker på att jag är beredd att ge upp så mycket som det innebär att bli förälder.

Men föräldrar är verkligen dötråkiga. Jag vet att många kommer se rött nu men det är ju min subjektiva upplevelse. Så ni behöver inte komma med försvarstal om att "bara för att man vill prioritera sina barn så betyder det inte att man är tråkig/bara för att man inte vill festa som när man var tjugo betyder det inte att man inte kan bidra socialt", för jo, i mina ögon innebär den kvalitativt annorlunda vänskapen att den ofta blir tristare. Jag umgås framför allt i några "gäng" där vi ofta umgås intensivt - gärna över en hel helg med mycket vin och mat och nakenbad, eller spontan resa till en europeisk stad osv. Inte så mycket "träffas och ta en fika" eller en promenad. Det är ju så jag/vi har gillat att ha det. Och när det omöjliggörs på grund av barnaskaffande är det klart att det upplevs som tråkigt. När de dagliga snapchatarna som tidigare handlade om livets alla nyanser plötsligt bara minutlånga sekvenser på ett barn som kladdar med målarfärg så börjar man ju fundera på vad en sådan vänskap faktiskt tillför. På samma sätt som jag är övertygad om att föräldrarna funderar på vad JAG tillför dem när jag är så brutalt ointresserad av allt som har med deras barn att göra. Sen ska tilläggas att jag har vänner av båda art. De som är helt uppslukade av sitt föräldraskap och de som eftersträvar så mycket normalitet som möjligt.

En intressant sak jag noterat dock är att jag anar lite liknande saker med mina hästvänner. Själv har jag alltid varit väldigt mån om att mitt hästägande aldrig ska gå ut över mina vänner. Jag roddar runt i det dolda, går upp mitt i natten för att åka till stallet innan planet går klockan nio, löser hästvakt osv. När jag en enda gång inte lyckades lösa hästvakt inför en planerad umgängeshelg så sa en vän "herregud, jag har liksom glömt att du har häst".

Däremot har jag en annan vän som är av helt annan kaliber. Där går hästarna före allt annat och hon gör inga försök till att lösa hästvakt (även om hon har möjlighet) när vi planerar saker osv. I höstas när vi var på väg till hennes sommarställe svängde hon plötsligt av och sa "vi ska bara ta en sväng till stallet och fixa först", helt oannonserat. Jag blev inte glad, eftersom jag själv hade fått rodda runt och jobba dubbelt i flera dagar för att kunna lösa mina häståtaganden under helgen, bara för att ställa mig i hennes hage och mocka i en timma. Då hade jag ju kunnat tillbringa den tiden i eget stall istället.

Jag kan bara spekulera i hur annorlunda vi skulle bli som föräldrar

 

[_Taggis_]

@Happimess

Jag kan faktiskt känna ibland att jag önskade att jag ville ha barnbubblan, för då skulle jag åtminstone ha nån sorts tillhörighet Det är förvisso den enda anledningen, och jag tycker det är fel anledning till barnskaffande för det finns absolut inget annat jag ser nån som helst fördel med

Jag har också häst och jag har varit den där hästägaren som sällan är spontan, spec då jag hade fler hästar och inte helservice i stallet. Numera märker folk knappt att jag har häst, bara mina chefer då jag måste lägga 3 tim/dag i stallet och detta måste paneras in före eller efter kortvarslade extrapass på nåt av mina jobb. Planerade aktiviteter med vänner inskränks sällan av hästen, då jag som sagt planerar det en annan tid. Och sen det ekonomiska såklart, och jag kan inte bara sådär åka iväg på en weekend längre. Dock är det främst min hund som begränsar sådant, inte hästen.
Jag tänker med hästar/hundar som med barn - de är olika och har olika behov och är därmed olika lätta att skaffa "barnvakt" åt. Jag har haft hästar som vem som helst kan sköta och vardagsmotionera, men nu har jag inte det. Reser jag bort en vecka innebär det en vilande häst och en elände för mig då jag kommer hem, eller en dyr utgift för att betala för motionen av en som kan men inte är gratis.
Hunden är det ännu värre med. Hon har såna hälsobekymmer att jag inte vågar låta vem som helst passa henne. Inte ens pensionat. Pandemin har ju dock sett till att såna aktiviteter inte händer längre, så av 3,5 år med hunden har 2 år gott bort v pandemin = problemet har inte varit märkbart i praktiken för mina vänner.

Jag tror att detta med djuren gör väl att jag har bättre förståelse för att de som har barn inte bara kan lämpa över det på andra. Men jag konstaterar ändå att umgänget blir tristare med dem, precis som jag är för många som vill vara spontana på en nivå jag inte kan pga mina djur.

 

[MCP]

Lite OT
Jag inser när jag läser den här tråden att jag troligtvis aldrig skulle synnas till mera ifall jag skaffade barn.
Jag har inte speciellt stort umgängesbehov, snarare tvärtom så att när jag jobbar så har jag ganska stort behov av att bara få vara på vardagarna.
Sedan så är jag ganska bekväm av mig också, jag roddar inte gärna omkring på regelbunden basis om jag inte måste,
plussa då på ett barn på det som skulle behöva tid och energi så skulle jag troligtvis förgrotta mig helt i långa perioder

Kanske därför det fungerar så bra med mina vänner också, de kan inte ge så jättemycket umgänge irl, men jag har inte jättestort behov av det heller. Vi hörs dock dagligen via whatsapp/instagram, och då är det högt och lågt som gäller.
(Jag har ju även en sambo, så jag vet ju att en del av mitt sociala behov blir ju mött med det också)

 

[vemsomhelst123]

Jag säger inget om hur kul man är som vän- jag vänder mig bara mot att man som småbarnsförälder behöver ”skärpa sig”. Känner att jag har massor av krav på hur jag ska vara och inte vara som förälder, hade mina vänner dessutom tyckt att jag behövde skärpa mig hade jag nog tappat det.

Nä fast för mig är det nog det, skärpa till sig och gå ut och ta en öl fast jag helst sitter kvar i soffan hemma och tar det lugnt. Nu lever ju vi ett ganska speciellt liv med kanske med möjlighet till egentid och återhämtning än många andra småbarnsföräldrar, och vi behöver aldrig bråka om disk, städ och matlagning, men jag kan ju rent krasst gå ut och festa varje helg varannan månad, men jag har inte riktigt ork och lust längre. Så jag förstår att jag uppfattas som tråkig av de av mina vänner jag gjorde sånt med innan. För att behålla dem skärper jag till mig emellanåt och går ut ändå, vilket brukar vara rätt trevligt. Men jag har ju fått andra prioriteringar, tex ska jag vara helt själv hemma en vecka nu och planerar inte direkt att träffa folk , inte bara pga rådande situation.

 

[startpompe]

Nä fast för mig är det nog det, skärpa till sig och gå ut och ta en öl fast jag helst sitter kvar i soffan hemma och tar det lugnt. Nu lever ju vi ett ganska speciellt liv med kanske med möjlighet till egentid och återhämtning än många andra småbarnsföräldrar, och vi behöver aldrig bråka om disk, städ och matlagning, men jag kan ju rent krasst gå ut och festa varje helg varannan månad, men jag har inte riktigt ork och lust längre. Så jag förstår att jag uppfattas som tråkig av de av mina vänner jag gjorde sånt med innan. För att behålla dem skärper jag till mig emellanåt och går ut ändå, vilket brukar vara rätt trevligt. Men jag har ju fått andra prioriteringar, tex ska jag vara helt själv hemma en vecka nu och planerar inte direkt att träffa folk , inte bara pga rådande situation.

Så får ju jag tänka med hundarna också, det kan vara bökigt att ha med dom eller kännas tråkigt att lämna dom hemma en dag, men vill jag ha mina vänner kvar jag med får jag ju ta mig tid för dom också, det skulle jag också kunna tänka som att jag "skärper" mig

 

[pepp]

36 och barnfri!
I min krets är det bara en som har barn (varannan vecka) sen vet jag att min allra närmaste vän försöker få barn.
Jag är inget fan av att umgås med barn runtomkring så vi kommer väl glida ifrån varandra lite när den tiden kommer tyvärr.

Annars är jag lyckligt lottad med vänner som har valt ett barnfritt liv

 

[cirkus]

Jag vet inte riktigt om jag vill vara barnfri eller inte. Men är i en ålder där de flesta skaffar barn eller har barn. För mig tror jag inte att det är att dom pratar om barn som är det negativa. Jag gillar mina vänners barn, men jag saknar att umgås med vännerna utan barn, för att slippa att hela tiden avbrytas av ett barn eller att någon av oss måste roa barnet under tiden vi försöker ha ett samtal. Men det är ju förhoppningsvis ett övergående problem som försvinner ju äldre barnen blir.

Det fetstilta.
Jag gillar också mina vänners barn men jag umgås inte med mina vänner för att hänga med deras barn i första hand, vare sig barnen är stora eller små. De små behöver såklart den uppmärksamhet som små barn behöver men det är ändå ganska svårt att försöka umgås med nån som måste fokusera på barnet. Annan variant är lite större barn som gillar att hänga och så ska man plötsligt sitta och prata med en 7-8-9-10-11-12 åring - också mysigt men i begränsad mängd och det vuxna samtalet uteblir. Jag tycker det är svårt, barn ska vara inkluderade men samtidigt vill jag kunna föra det vuxna samtalet

 

[miumiu]

Det här tror jag också!
Vissa verkar barnen vara "allt" för, barnen blir deras enda intresse och hela deras identitet är att vara mamma. Medan för andra är det som du skrev ett naturligt steg i livet, utan att det handlar något om hur närvarande dom är som föräldrar eller hur mycket dom älskar sina barn.

Alltså det här ser jag runt omkring mig, även bland den äldre generationen. Man har liksom satt sitt eget liv "på paus" medan man har hemmaboende barn och sen när barnen flyttar ut blir det en stor identitetskris. I bästa fall kommer barnbarn som kan fylla tomrummet lite, men det är inte säkert att dom ens bor i rätt ända av landet.

 

[cirkus]

Alltså det här ser jag runt omkring mig, även bland den äldre generationen. Man har liksom satt sitt eget liv "på paus" medan man har hemmaboende barn och sen när barnen flyttar ut blir det en stor identitetskris. I bästa fall kommer barnbarn som kan fylla tomrummet lite, men det är inte säkert att dom ens bor i rätt ända av landet.

Jag som har vuxna barn tycker det är asskönt när barnen flyttar. De har kommit och bott hemmavid lite nu och då av olika skäl och varje gång de flyttar är lika skönt. Jag längtar inte efter barnbarn alls. Det blir säker jättemysigt om det kommer såna men jag vill inte bli som mina kompisar - de ska hämta barnbarn flera gånger i veckan och ställer in sina liv helt på att vara resurs åt barn/barnbarn. Jag är för ego för att vilja ha det så.

 

[jeennnnyy]

Nä fast för mig är det nog det, skärpa till sig och gå ut och ta en öl fast jag helst sitter kvar i soffan hemma och tar det lugnt. Nu lever ju vi ett ganska speciellt liv med kanske med möjlighet till egentid och återhämtning än många andra småbarnsföräldrar, och vi behöver aldrig bråka om disk, städ och matlagning, men jag kan ju rent krasst gå ut och festa varje helg varannan månad, men jag har inte riktigt ork och lust längre. Så jag förstår att jag uppfattas som tråkig av de av mina vänner jag gjorde sånt med innan. För att behålla dem skärper jag till mig emellanåt och går ut ändå, vilket brukar vara rätt trevligt. Men jag har ju fått andra prioriteringar, tex ska jag vara helt själv hemma en vecka nu och planerar inte direkt att träffa folk , inte bara pga rådande situation.

Och jag ser det absolut inte som att jag borde skärpa mig. Om det är något jag behöver är det att chilla lite mer. Att ha dåligt samvete för att jag inte länge orkar med sena krogkvällar ligger typ längst ner på min lista över saker jag eventuellt skulle kunna ha dåligt samvete över,

Måste jag dessutom vilja precis samma sak som innan jag fick barn? Eller kan det vara ok att kompisen också tänker om kring hur vi umgås. Om jag nu inte längre är sugen på att festa hela nätterna, kan inte kompisen också kompromissa lite för att hitta nya umgängesformer som funkar för båda? Jag fattar att man inte kan försaka sina vänner helt om man vill ha dem kvar, men varför ska den med småbarn behöva fortsätta precis som innan man fick barn för att inte uppfattas som en tråkig vän fattar jag inte. Småbarn tar för de allra flesta massor av tid och massor av energi.

 

[_Taggis_]

Det fetstilta.
Jag gillar också mina vänners barn men jag umgås inte med mina vänner för att hänga med deras barn i första hand, vare sig barnen är stora eller små. De små behöver såklart den uppmärksamhet som små barn behöver men det är ändå ganska svårt att försöka umgås med nån som måste fokusera på barnet. Annan variant är lite större barn som gillar att hänga och så ska man plötsligt sitta och prata med en 7-8-9-10-11-12 åring - också mysigt men i begränsad mängd och det vuxna samtalet uteblir. Jag tycker det är svårt, barn ska vara inkluderade men samtidigt vill jag kunna föra det vuxna samtalet

Verkligen huvudet på spiken. Exakt så känner jag kring ämnet. Jag har inte jättmkt emot barn numera, men just detta... att aldrig kunna umgås "vuxet" utan att hela tiden ta hänsyn till barn.

Det är kanske inte samma sak, men det närmaste jag kan jämföra - som om jag skulle bjuda in vänner till umgänge och det skulle bestå av att följa med mig en dag i stallet. Att hela tiden avbrytas av ridning, mockning, höpåsepackning eller sånt. "Vänta jag ska bara" och så pausa det man precis talade om. Väldigt få av mina vänner som ej har häst, skulle uppskatta att umgås med mig då. Det blir för splittrat. Precis så är det för mig med barn.

 

[miumiu]

Jag som har vuxna barn tycker det är asskönt när barnen flyttar. De har kommit och bott hemmavid lite nu och då av olika skäl och varje gång de flyttar är lika skönt. Jag längtar inte efter barnbarn alls. Det blir säker jättemysigt om det kommer såna men jag vill inte bli som mina kompisar - de ska hämta barnbarn flera gånger i veckan och ställer in sina liv helt på att vara resurs åt barn/barnbarn. Jag är för ego för att vilja ha det så.

Ja, alltså jag tänker att det här säkert kan vara jätteolika! Jag vet inte hur jag kommer känna alls, men jag är medveten om att jag skulle göra mig själv en otjänst om jag skulle hänga upp hela mitt liv på mitt barn. Det känns inte heller särskilt schysst mot honom Lite väl tung roll att axla att vara sin förälders enda stimulans.

 

[jeennnnyy]

Verkligen huvudet på spiken. Exakt så känner jag kring ämnet. Jag har inte jättmkt emot barn numera, men just detta... att aldrig kunna umgås "vuxet" utan att hela tiden ta hänsyn till barn.

Det är kanske inte samma sak, men det närmaste jag kan jämföra - som om jag skulle bjuda in vänner till umgänge och det skulle bestå av att följa med mig en dag i stallet. Att hela tiden avbrytas av ridning, mockning, höpåsepackning eller sånt. "Vänta jag ska bara" och så pausa det man precis talade om. Väldigt få av mina vänner som ej har häst, skulle uppskatta att umgås med mig då. Det blir för splittrat. Precis så är det för mig med barn.

Jag som har barn tycker självklart också att det är skönare att umgås med mina vänner utan barnen med. Men man kan ju inte lämna småbarn själva hur som helst. Är det då bättre att inte umgås alls eller ändå träffas och bli avbruten ibland? Jag hade hellre följt med till stallet än att inte träffas alls om det varit spelreglerna

 

[SiZo]

Och jag ser det absolut inte som att jag borde skärpa mig. Om det är något jag behöver är det att chilla lite mer. Att ha dåligt samvete för att jag inte länge orkar med sena krogkvällar ligger typ längst ner på min lista över saker jag eventuellt skulle kunna ha dåligt samvete över,

Måste jag dessutom vilja precis samma sak som innan jag fick barn? Eller kan det vara ok att kompisen också tänker om kring hur vi umgås. Om jag nu inte längre är sugen på att festa hela nätterna, kan inte kompisen också kompromissa lite för att hitta nya umgängesformer som funkar för båda? Jag fattar att man inte kan försaka sina vänner helt om man vill ha dem kvar, men varför ska den med småbarn behöva fortsätta precis som innan man fick barn för att inte uppfattas som en tråkig vän fattar jag inte. Småbarn tar för de allra flesta massor av tid och massor av energi.

Jag tycker absolut inte att du ska ha dåligt samvete heller.

Som jag ser det (som barnfri) så blir man utan sin vän ett tag när de får barn. Det ser jag inte som något konstigt. Tvärtom så skulle jag tycka att det var väldigt konstigt om man kunde umgås som innan. Vad är man för förälder då? Barnen SKA komma först. Så är det bara. Annars tycker jag att man ska hålla sig ifrån att skaffa barn.

Men trots detta så är det klart att jag ändå kan känna en sorg över en förlorad vän.

Inget av det är fel. Ingen behöver ha gjort fel i relationen. Och oftast är det en paus på några år, sedan kommer vännen tillbaka om man i grunden hade en bra relation.

 

[a1agnlju]

Det kan ju finnas andra skäl än att man får barn som gör att man ändrar inriktning på intresseområden. Mitt intresse att vara ute och festa, snacka skit till långt in på morgontimmarna för att sedan sova halva dagen försvann långt före tiden jag fick barn. Om jag hade tyckt shopping var kul () så hade det säkert funnits en tid i livet för det med oavsett barn eller ej.
Det enda råd jag kan ge är att var sak har sin tid och kompisarna med barn är troligen inte intresserade av fester och shopping i den här perioden i livet. De vill ägna sig åt sina barn helt enkelt. Varför nedvärdera deras beteende på det sättet?

Jag blev urtrött på kiss och bajs-diskussionerna vid fikabordet på jobbet när vi hade baby boom där, men det var inte så svårt att bara be om vi inte kunde prata om något annat vid fikat. Det gick alldeles utmärkt.

Det är ju inte så att man krystar ut empatin mot sina vänner tillsammans ed ungen. Men det är rätt mycket som förändras drastiskt och andra prioriteringar görs som är viktigare än tjejfesten eller shoppingrundan under barnåren.

 

[Fruentimber]

Det enda råd jag kan ge är att var sak har sin tid och kompisarna med barn är troligen inte intresserade av fester och shopping i den här perioden i livet. De vill ägna sig åt sina barn helt enkelt. Varför nedvärdera deras beteende på det sättet?

"Fester och shoppning"? Tänker du att det är något utmärkande för vänskapsrelationer, att det är det man utgår ifrån, speciellt när det gäller relationer mellan kvinnor?

För mig är det nog mer nedvärderande skrivet än många andra inlägg i denna tråd.