Frivilligt barnlösa - var är alla?

[Elegant machinery]

Dessutom är barnen egna personer och nånstans får man vara lite försiktig att outa dem totalt när de inte ens är med i diskussionen. Tycker jag. Fast det är såklart en helt annan aspekt av det hela.

Det där kan jag också fascineras över! Föräldrarnas "rätt" att blotta sina barn på ett nästan gränslöst sätt. Det är nakenbilder på sociala medier, pinsamma åkommor som ventileras för kollegor eller andra saker som jag tror att barnen inte skulle uppskatta när de blir äldre.

Inte alla föräldrar då såklart, men ändå förvånansvärt många.

 

[Görel]

Dessutom är barnen egna personer och nånstans får man vara lite försiktig att outa dem totalt när de inte ens är med i diskussionen. Tycker jag. Fast det är såklart en helt annan aspekt av det hela.

Jag tänker att fokuset på barnen när det gäller nedlagd tid och omsorg är en hygienfaktor som förälder, så det är svårt att racka ned på. Däremot är det för mig väldigt konstigt att en del bara vill prata om barnen som samtalsämne med andra vuxna. Det må vara ett bra initialt samtalsämne för att prata med någon som också tycker det är intressant, men i några särskilt långa haranger blir det sällan roligt för någon.

Jag hade en gång en kollega som bara kunde prata om sina barn. Alla samtalsämnen lyckades hon få till att handla om hennes barn, oavsett var de började. När det var något på nyheterna om tonåringar och preventivmedel började hon prata om att hennes barn minsann var noga med preventivmedel. Då frågade en annan kollega om hon verkligen skulle lämna ut sina barn så pass, och det verkade äntligen få henne att tänka efter.

Nu har jag en kollega som på lunchen kan börja prata om sin man och sina barn rakt ut, utan att kolla av om någon är intresserad av att lyssna. Inget av mina vanliga knep fungerar och hon är en rar person så jag har inte hjärta att säga rakt ut att jag är totalt ointresserad, men jag förstår verkligen inte de som utan att reflektera tror att andra människor skulle vara intresserade av deras barn. Jag förutsätter inte att andra är intresserad av min häst eller andra saker som betyder mycket för mig så för mig är det lite märkligt att förutsätta att jag är intresserad av deras vardagsliv.

 

[Fruentimber]

Kanske för att varken karriär, träning, resor, make-upkvällar inte finns i mitt intresseområden heller (och tydligen inte föräldrarnas huvudintresse numera). Jag har inte för avsikt att komma med förslag om intresseområden som skulle kunna bräcka barnpratet hos de nyblivna föräldrarna. Jag är kvinna själv så det är klart som fasen att jag att jag vet att kvinnlig gemenskap handlar om andra intresseområden än dessa.

Jag menar bara att det är en stereotyp kring kvinnors gemenskap som jag tycker ska belysas och problematiseras.

 

[crazyrabbitlady]

Jag hade en gång en kollega som bara kunde prata om sina barn. Alla samtalsämnen lyckades hon få till att handla om hennes barn, oavsett var de började. När det var något på nyheterna om tonåringar och preventivmedel började hon prata om att hennes barn minsann var noga med preventivmedel. Då frågade en annan kollega om hon verkligen skulle lämna ut sina så pass, och det verkade äntligen få henne att tänka efter.

Nu har jag en kollega som på lunchen kan börja prata om sin man och sina barn rakt ut, utan att kolla av om någon är intresserad av att lyssna. Inget av mina vanliga knep fungerar och hon är en rar person så jag har inte hjärta att säga rakt ut att jag är totalt ointresserad, men jag förstår verkligen inte de som utan att reflektera tror att andra människor skulle vara intresserade av deras barn. Jag förutsätter inte att andra är intresserad av min häst eller andra saker som betyder mycket för mig så för mig är det lite märkligt att förutsätta att jag är intresserad av deras vardagsliv.

Jag har en liknande kollega. Dock så är hon inte det minsta rar utan jag undviker henne så mycket som jag kan. Min kollega är en sån person som verkligen inte har några intressen utöver sina barn. Till och med när hon pratade om deras renovering av huset så var fokuset på hur barnen tog det. Sagda barn går nog på högstadiet nu och på mellanstadiet under den renoveringen om jag minns rätt.

 

[rutans]

Jag funderar om det inte är så också för många föräldrar, att de behöver få ventilera sin vardag och därmed blir det mycket barnprat i och med att det är de enda som de hinner med i sin vardag som de upplever som något viktigt. Berätta om jobb, städning och handla mat kanske inte är särskilt givande.

Som förälder så är jag glad om jag får gå på toa i fred. Blir trött av att passa tider, eftersom det kräver så mycket mer av en numera för att få det att stämma. Därför kan en uppbokad kompisträff både ge och ta energi och det är inte alltid man orkar. Upplever att det kräver mycket att ta sig egentid och har man mer än en vän så hinner i alla fall inte jag så ofta och särskilt inte om barn inte går att ha med. Det betyder inte att jag tappat mig själv. Men jag har ett ansvar över mitt barn, skulle en vän bli irriterad över detta så vet jag inte om jag tycker vännen är värd min minimala fritid.

 

[a1agnlju]

Jag menar bara att det är en stereotyp kring kvinnors gemenskap som jag tycker ska belysas och problematiseras.

Ja, det är bra.

 

[MCP]

Jag funderar om det inte är så också för många föräldrar, att de behöver få ventilera sin vardag och därmed blir det mycket barnprat i och med att det är de enda som de hinner med i sin vardag som de upplever som något viktigt. Berätta om jobb, städning och handla mat kanske inte är särskilt givande.

Självklart tenderar ju pratet att handla om den vardag man har för tillfället, men det som jag upplever hör till barnbubblan är dessutom ett sorts ointresse för vad andra har att komma med också, att allt tenderas att styra tillbaka tillbaka till det egna (barn i det här fallet), och det är ju en egenskap som inte är speciellt charmig.

 

[a1agnlju]

Jag hade en gång en kollega som bara kunde prata om sina barn. Alla samtalsämnen lyckades hon få till att handla om hennes barn, oavsett var de började. När det var något på nyheterna om tonåringar och preventivmedel började hon prata om att hennes barn minsann var noga med preventivmedel. Då frågade en annan kollega om hon verkligen skulle lämna ut sina barn så pass, och det verkade äntligen få henne att tänka efter.

Nu har jag en kollega som på lunchen kan börja prata om sin man och sina barn rakt ut, utan att kolla av om någon är intresserad av att lyssna. Inget av mina vanliga knep fungerar och hon är en rar person så jag har inte hjärta att säga rakt ut att jag är totalt ointresserad, men jag förstår verkligen inte de som utan att reflektera tror att andra människor skulle vara intresserade av deras barn. Jag förutsätter inte att andra är intresserad av min häst eller andra saker som betyder mycket för mig så för mig är det lite märkligt att förutsätta att jag är intresserad av deras vardagsliv.

Men dom kanske bara är i behov av att lätta sitt hjärta så att säga. Kan man inte ta lite av sin tid till att bara vara den som lyssnar? I dagens samhälle har ju möjligheten att prata om det jobbiga eller stora glädjeämnen i livet begränsats till arbetskamraterna och möjligen närmaste kompisen (som man inte har tid att träffa ansikte mot ansikte). Sånt man förut ringde hela släkten om stannar i en smal krets. Alternativt läggs upp i sociala medier med gilla-klick som respons.

Det är skitjobbigt att lyssna på samma tugg dag ut och dag in, jag håller med. Men om jag personligen uppskattas som lyssnare kan jag leva med enformigheten.

 

[rutans]

Självklart tenderar ju pratet att handla om den vardag man har för tillfället, men det som jag upplever hör till barnbubblan är dessutom ett sorts ointresse för vad andra har att komma med också, att allt tenderas att styra tillbaka tillbaka till det egna (barn i det här fallet), och det är ju en egenskap som inte är speciellt charmig.

Det håller jag helt med om! Men tycker ofta det handlar om en viss personlighet mer än att denne är förälder. Personen i fråga hade troligen snackat sönder en om sin hund(om det hade funnits en sådan istället).

 

[Görel]

Men dom kanske bara är i behov av att lätta sitt hjärta så att säga. Kan man inte ta lite av sin tid till att bara vara den som lyssnar? I dagens samhälle har ju möjligheten att prata om det jobbiga eller stora glädjeämnen i livet begränsats till arbetskamraterna och möjligen närmaste kompisen (som man inte har tid att träffa ansikte mot ansikte). Sånt man förut ringde hela släkten om stannar i en smal krets. Alternativt läggs upp i sociala medier med gilla-klick som respons.

Det är skitjobbigt att lyssna på samma tugg dag ut och dag in, jag håller med. Men om jag personligen uppskattas som lyssnare kan jag leva med enformigheten.

Frågan är om de lyssnar lika bra på mig som de vill att jag ska lyssna på dem. Och är det inte roligare att prata med någon som bryr sig än en kollega som säger jaha och försöker byta samtalsämne?

Barnprat är det absolut tråkigaste samtalsämne som existerar. Jag kan vara intresserad av vänners barn eftersom det är individer som jag känner och ingen av mina vänner som har barn nu för tiden pratar om sina barn hela tiden.

Hade de lyssnat lika bra om jag babblade på om min häst lika mycket?

Jag lägger också till att jag har som jobb att lyssna på folk och deras problem, på min rast orkar jag inte behöva lyssna på andra utan att själv få ta lite plats.

 

[SiZo]

Det håller jag helt med om! Men tycker ofta det handlar om en viss personlighet mer än att denne är förälder. Personen i fråga hade troligen snackat sönder en om sin hund(om det hade funnits en sådan istället).

Nej det upplever jag inte är fallet. Det har varit flera som har varit djupa människor med många intressen och helt sanslöst många saker att prata om med. Och efter barn har bara funnits en enda sak, nämligen barn. Säger givetvis inte att alla är sådana, men det är ett känt fenomen som vi barnfria nog blir mer medvetna om än vad föräldrar antagligen är.

Men dom kanske bara är i behov av att lätta sitt hjärta så att säga. Kan man inte ta lite av sin tid till att bara vara den som lyssnar? I dagens samhälle har ju möjligheten att prata om det jobbiga eller stora glädjeämnen i livet begränsats till arbetskamraterna och möjligen närmaste kompisen (som man inte har tid att träffa ansikte mot ansikte). Sånt man förut ringde hela släkten om stannar i en smal krets. Alternativt läggs upp i sociala medier med gilla-klick som respons.

Det är skitjobbigt att lyssna på samma tugg dag ut och dag in, jag håller med. Men om jag personligen uppskattas som lyssnare kan jag leva med enformigheten.

Det är ingen som har sagt något om ifall de pratar om barn ibland. Men om barn är det absolut enda de kan tänka sig att prata om så nej. Då tar jag paus från den vännen. Eller om de till exempel alltid har med barnet och istället för att umgås med mig och barnet så blir det att de ändå bara umgås med barnet och man själv sitter som något tredje hjul och bara är - förutom att de ibland öser skit om hur jobbigt det är med barn... (som att jag inte visste det redan, gissa varför jag är barnfri?).

Halvt KL*

Om folk med barn tar illa upp av detta så får det stå för er känner jag. Så ni som har barn och kommer här i en tråd om barnfrihet och säger att ni minsann ditten och datten - ta gärna det i en annan tråd! Det finns nog tusentals trådar om barn och föräldrarskap - den här handlar om barnfrihet. Det finns noll och ingen poäng för er med barn att klampa in och tala om hur det minsann är.

 

[a1agnlju]

Frågan är om de lyssnar lika bra på mig som de vill att jag ska lyssna på dem. Och är det inte roligare att prata med någon som bryr sig än en kollega som säger jaha och försöker byta samtalsämne?

Barnprat är det absolut tråkigaste samtalsämne som existerar. Jag kan vara intresserad av vänners barn eftersom det är individer som jag känner och ingen av mina vänner som har barn nu för tiden pratar om sina barn hela tiden.

Hade de lyssnat lika bra om jag babblade på om min häst lika mycket?

Jag lägger också till att jag har som jobb att lyssna på folk och deras problem, på min rast orkar jag inte behöva lyssna på andra utan att själv få ta lite plats.

Ah, ja, har man som jobb att lyssna på folk så kan det nog vara skönt att vila öronen.

 

[rutans]

Nej det upplever jag inte är fallet. Det har varit flera som har varit djupa människor med många intressen och helt sanslöst många saker att prata om med. Och efter barn har bara funnits en enda sak, nämligen barn. Säger givetvis inte att alla är sådana, men det är ett känt fenomen som vi barnfria nog blir mer medvetna om än vad föräldrar antagligen är.

Det är ingen som har sagt något om ifall de pratar om barn ibland. Men om barn är det absolut enda de kan tänka sig att prata om så nej. Då tar jag paus från den vännen. Eller om de till exempel alltid har med barnet och istället för att umgås med mig och barnet så blir det att de ändå bara umgås med barnet och man själv sitter som något tredje hjul och bara är - förutom att de ibland öser skit om hur jobbigt det är med barn... (som att jag inte visste det redan, gissa varför jag är barnfri?).

Halvt KL*

Om folk med barn tar illa upp av detta så får det stå för er känner jag. Så ni som har barn och kommer här i en tråd om barnfrihet och säger att ni minsann ditten och datten - ta gärna det i en annan tråd! Det finns nog tusentals trådar om barn och föräldrarskap - den här handlar om barnfrihet. Det finns noll och ingen poäng för er med barn att klampa in och tala om hur det minsann är.

Barn tar enormt med tid. Många intressen hinner nog inte föräldern med längre och kanske inte heller värdesätter längre.

Tyvärr så tar barn plats och tro mig, föräldern vill säkert kunnat få fokusera mer på dig när ni träffas och barnet är med. Men verkligheten är en annan.
Varför är det konstigt att personen ifråga vill ventilera med någon som denne ser som en vän?

Det handlade lika mycket om hur personer ändrades som föräldrar ur barnfrias synvinkel, mycket med negativ betoning. Perspektiv från andra sidan är inte fel.

 

[a1agnlju]

Nej det upplever jag inte är fallet. Det har varit flera som har varit djupa människor med många intressen och helt sanslöst många saker att prata om med. Och efter barn har bara funnits en enda sak, nämligen barn. Säger givetvis inte att alla är sådana, men det är ett känt fenomen som vi barnfria nog blir mer medvetna om än vad föräldrar antagligen är.

Det är ingen som har sagt något om ifall de pratar om barn ibland. Men om barn är det absolut enda de kan tänka sig att prata om så nej. Då tar jag paus från den vännen. Eller om de till exempel alltid har med barnet och istället för att umgås med mig och barnet så blir det att de ändå bara umgås med barnet och man själv sitter som något tredje hjul och bara är - förutom att de ibland öser skit om hur jobbigt det är med barn... (som att jag inte visste det redan, gissa varför jag är barnfri?).

Halvt KL*

Om folk med barn tar illa upp av detta så får det stå för er känner jag. Så ni som har barn och kommer här i en tråd om barnfrihet och säger att ni minsann ditten och datten - ta gärna det i en annan tråd! Det finns nog tusentals trådar om barn och föräldrarskap - den här handlar om barnfrihet. Det finns noll och ingen poäng för er med barn att klampa in och tala om hur det minsann är.

Jag tänkte nog generellt "lätta sitt hjärta" och inte specifikt prat om just barnen. Jag tror nog att barnfria personer snällt får leva med att icke barnfria personer under en period i sitt föräldraskap pratar mycket om barn eftersom det upptar ungefär all deras tid och hjärna under den perioden. Men, som barnfri kan man gott tala om för barnprataren att det vore kul att prata om något annat när man umgås som vuxna människor.

 

[SiZo]

Barn tar enormt med tid. Många intressen hinner nog inte föräldern med längre och kanske inte heller värdesätter längre.

Tyvärr så tar barn plats och tro mig, föräldern vill säkert kunnat få fokusera mer på dig när ni träffas och barnet är med. Men verkligheten är en annan.
Varför är det konstigt att personen ifråga vill ventilera med någon som denne ser som en vän?

Det handlade lika mycket om hur personer ändrades som föräldrar ur barnfrias synvinkel, mycket med negativ betoning. Perspektiv från andra sidan är inte fel.

På vilket sätt tycker du att ditt inlägg är relevant i en tråd om barnfrihet?

Det är bland annat det här jag pratar om. Här har vi en tråd om barnfrihet och tillomed när jag säger till att hallå, kan ni inte prata om era barn i trådar om barn? Så måste det pratas om barn och föräldrarskap. Varför?

Ingen (så vitt jag har sett iaf) har sagt att det är fel att föräldern får andra prioriteringar, så det behöver inte försvaras. Det är naturligt att det är så och något annat vore bara konstigt. Samtidigt så är det inte konstigt att man som barnfri sörjer att ens vänskap sätts på paus - olika mycket med olika föräldrar givetvis, men någon form av stor ändring blir det garanterat.

Jag tänkte nog generellt "lätta sitt hjärta" och inte specifikt prat om just barnen. Jag tror nog att barnfria personer snällt får leva med att icke barnfria personer under en period i sitt föräldraskap pratar mycket om barn eftersom det upptar ungefär all deras tid och hjärna under den perioden. Men, som barnfri kan man gott tala om för barnprataren att det vore kul att prata om något annat när man umgås som vuxna människor.

Det beror på hur tjockt skal det är på bubblan Vissa går att säga till, andra hamnar så långt in i bubblan att det är det enda som finns för dem. Och mår den personen bra av det så är det ju jättebra för den personen. Men jag har ingen skyldighet att fortsätta umgås med dem. Precis som att de har ingen skyldighet att sluta prata om sina barn heller. Det är ok att ta en paus från varandra när ens liv inte passar ihop. Det är ok att avsluta vänskaper för gott också om man vill det. Det finns inget rätt eller fel i den frågan.

 

[jeennnnyy]

På vilket sätt tycker du att ditt inlägg är relevant i en tråd om barnfrihet?

Det är bland annat det här jag pratar om. Här har vi en tråd om barnfrihet och tillomed när jag säger till att hallå, kan ni inte prata om era barn i trådar om barn? Så måste det pratas om barn och föräldrarskap. Varför?

Ingen (så vitt jag har sett iaf) har sagt att det är fel att föräldern får andra prioriteringar, så det behöver inte försvaras. Det är naturligt att det är så och något annat vore bara konstigt. Samtidigt så är det inte konstigt att man som barnfri sörjer att ens vänskap sätts på paus - olika mycket med olika föräldrar givetvis, men någon form av stor ändring blir det garanterat.


Det beror på hur tjockt skal det är på bubblan Vissa går att säga till, andra hamnar så långt in i bubblan att det är det enda som finns för dem. Och mår den personen bra av det så är det ju jättebra för den personen. Men jag har ingen skyldighet att fortsätta umgås med dem. Precis som att de har ingen skyldighet att sluta prata om sina barn heller. Det är ok att ta en paus från varandra när ens liv inte passar ihop. Det är ok att avsluta vänskaper för gott också om man vill det. Det finns inget rätt eller fel i den frågan.

Jag tycker nog ganska många antytt att det är nåt fel på småbarnsföräldrar och att de borde veta bättre och prioritera annorlunda. Jag tycker det är rätt naturligt att man får mothugg då. På samma sätt som om jag räknat med att få det om jag startat en tråd om att alla barnfria är egocentrerade.

 

[sthu]

Fast vem har sagt att det är fel att vara i barnbubblan? Flera har sagt att det är tråkigt för oss som inte är inne i svängen så att säga.

 

[Return_to_the_moon]

Tillbaka till ämnet .

Jag ska iallafall från och med nu försöka skaffa fler barnfria kompisar! Jag har hittat en språkgrupp som pratar spanska så tänkte dyka upp där. Sedan ev. aw på fredag. Ska också kontakta en relativt ny barnfri kompis som jag lärde känna ute. Måste hålla kontakten så det inte rinner ut i sanden.

 

[cirkus]

Barn tar enormt med tid. Många intressen hinner nog inte föräldern med längre och kanske inte heller värdesätter längre.

Tyvärr så tar barn plats och tro mig, föräldern vill säkert kunnat få fokusera mer på dig när ni träffas och barnet är med. Men verkligheten är en annan.
Varför är det konstigt att personen ifråga vill ventilera med någon som denne ser som en vän?

Det handlade lika mycket om hur personer ändrades som föräldrar ur barnfrias synvinkel, mycket med negativ betoning. Perspektiv från andra sidan är inte fel.

Jag vet inte om förälderns vilja att ventilera trumfar den barnfries vilja att slippa prata barn. Dessutom brukar barnfrias åsikter alltid behandlas styvmoderligt för vad vet de? De har ju inga barn.

 

[SiZo]

Jag tycker nog ganska många antytt att det är nåt fel på småbarnsföräldrar och att de borde veta bättre och prioritera annorlunda. Jag tycker det är rätt naturligt att man får mothugg då. På samma sätt som om jag räknat med att få det om jag startat en tråd om att alla barnfria är egocentrerade.

Då läser vi det olika. Jag ser sorgen bakom att många har förlorat vän efter vän till barn. Ja lite så känns det ibland när det blir hyfsat tätt inpå och alla runt en skaffar barn. Detta ältas ganska mycket i grupper om barnfrihet. Folk som skriver "Min bästa vän har plussat och jag är så fruktansvärt ledsen....". Framförallt från yngre barnfria som kanske inte har upptäckt att vännerna kommer tillbaks som verkligen känner en fruktansvärd sorg över detta. Jag har kommit så pass att jag vet att det är några år, lite olika många beroende på person. Men var vänskapen stark från början så dyker de upp igen till slut.

Med den sorgen kan vissa upplevas bittra - och det tycker jag inte är så konstigt. Kanske står man HELT utan vänner en period för att alla skaffade barn och nu bara umgås med andra som har barn? Men åter igen, det betyder inte att den som har barn har gjort något fel.