Frivilligt barnlösa - var är alla?

[glimmertrollet]

Jag tror att många misstar barnbubblan ibland för det faktiska vuxenlivet. Trots att jag är barnfri så har jag inte heller oändligt med tid, speciellt inte som hästägare i ett kollektivstall. Jag har ett hus som ska städas, renoveras och fixas och dessutom agera hotell åt alla som vill hälsa på. Det ska lagas mat, göras matlådor, handlas och planeras. Bilen ska tankas, servas och fixas med på alla sätt och vis. Jag har märkt att vissa vänner blir irriterade för att jag inte alltid har möjlighet att svara på sms på momangen, eller umgås morgon till kväll.
Jag är en fullt upptagen vuxen med en man jag också vill umgås med, katter som ska tas hand om. Jag är absolut inte lika "rolig" att umgås med som när jag var i tidiga 20-årsåldern. Och om jag ska vara ärlig så VILL jag inte vara så "rolig" att umgås med hela tiden heller, jag har varken orken eller tiden att supa till klockorna stannar varje fredag som när jag var ung. Med all rätt. Livet ändras.

Så är det när man har barn också och det har jag full förståelse för, vill jag umgås med barnvännerna så får jag ta att de inte alltid kan vara utan barnen, eller att saker ändras med kort varsel. Det ju det - skaffar man barn ska man ta hand om dem. Fullt ut. De är ju ändå vår framtid, de måste uppfostras och älskas och känna sig viktiga. Annars blir de odrägliga.
Jag brukar fråga om vännerna vill följa med till stallet om vi ska umgås en hel dag, vill de inte så tar jag det innan eller efter - men oftast vill de gärna hänga med mig i stallet precis som jag gärna umgås med deras barn ibland.

Men sen har vi också den här barnbubblan med föräldrar som, trots att man umgås utan barn, ALLLTID ska prata om barnen - vare sig ämnet handlar om citroner, lampor eller sprit. Och som aldrig kan förstå att man man kanske inte kan ta med sig barnen överallt eller att vännerna vill umgås som på den gamla goda tiden någon gång då och då.

 

[Sel]

Jag tror att många misstar barnbubblan ibland för det faktiska vuxenlivet. Trots att jag är barnfri så har jag inte heller oändligt med tid, speciellt inte som hästägare i ett kollektivstall. Jag har ett hus som ska städas, renoveras och fixas och dessutom agera hotell åt alla som vill hälsa på. Det ska lagas mat, göras matlådor, handlas och planeras. Bilen ska tankas, servas och fixas med på alla sätt och vis. Jag har märkt att vissa vänner blir irriterade för att jag inte alltid har möjlighet att svara på sms på momangen, eller umgås morgon till kväll.
Jag är en fullt upptagen vuxen med en man jag också vill umgås med, katter som ska tas hand om. Jag är absolut inte lika "rolig" att umgås med som när jag var i tidiga 20-årsåldern. Och om jag ska vara ärlig så VILL jag inte vara så "rolig" att umgås med hela tiden heller, jag har varken orken eller tiden att supa till klockorna stannar varje fredag som när jag var ung. Med all rätt. Livet ändras.

Så är det när man har barn också och det har jag full förståelse för, vill jag umgås med barnvännerna så får jag ta att de inte alltid kan vara utan barnen, eller att saker ändras med kort varsel. Det ju det - skaffar man barn ska man ta hand om dem. Fullt ut. De är ju ändå vår framtid, de måste uppfostras och älskas och känna sig viktiga. Annars blir de odrägliga.
Jag brukar fråga om vännerna vill följa med till stallet om vi ska umgås en hel dag, vill de inte så tar jag det innan eller efter - men oftast vill de gärna hänga med mig i stallet precis som jag gärna umgås med deras barn ibland.

Men sen har vi också den här barnbubblan med föräldrar som, trots att man umgås utan barn, ALLLTID ska prata om barnen - vare sig ämnet handlar om citroner, lampor eller sprit. Och som aldrig kan förstå att man man kanske inte kan ta med sig barnen överallt eller att vännerna vill umgås som på den gamla goda tiden någon gång då och då.

Det är ditt översta stycke jag försökt beskriva också, varken jag eller andra vänner har tid/lust/ork att umgås och hitta på aktiviteter och umgås särskilt ofta ändå och det tycker jag inte är någonting konstigt, därför blir skillnaden kanske inte lika markant när någon får barn eller köper valp eller vad det kan tänkas vara. Det blir ett bortfall ett tag, sedan blir det rätt mycket som vanligt igen för det mesta,
Jag har dock aldrig haft en vän som blivit så uppe i barnen att de inte kunnat prata om annat, tvärtom har de tyckt vuxentid är skönt när de väl kan komma ifrån.

Jag har dock på FB en bekant som totalt Lever för sitt enda barnbarn, det verkar inte finnas någonting annat i hens liv. Till och med inredningen i hens lägenhet handlar bara om detta barnet. Det är något sådant jag föreställer mig när det pratas om en riktig barnbubbla.

 

[Happimess]

Jag tror att många misstar barnbubblan ibland för det faktiska vuxenlivet. Trots att jag är barnfri så har jag inte heller oändligt med tid, speciellt inte som hästägare i ett kollektivstall. Jag har ett hus som ska städas, renoveras och fixas och dessutom agera hotell åt alla som vill hälsa på. Det ska lagas mat, göras matlådor, handlas och planeras. Bilen ska tankas, servas och fixas med på alla sätt och vis. Jag har märkt att vissa vänner blir irriterade för att jag inte alltid har möjlighet att svara på sms på momangen, eller umgås morgon till kväll.
Jag är en fullt upptagen vuxen med en man jag också vill umgås med, katter som ska tas hand om. Jag är absolut inte lika "rolig" att umgås med som när jag var i tidiga 20-årsåldern. Och om jag ska vara ärlig så VILL jag inte vara så "rolig" att umgås med hela tiden heller, jag har varken orken eller tiden att supa till klockorna stannar varje fredag som när jag var ung. Med all rätt. Livet ändras.

Självklart ändras livet och tiden tryter. Då blir det ju ÄNNU viktigare att den tid man faktiskt har ihop är av god kvalitet och att samtalsämnena inte är så ensidiga att klockorna stannar. Eller att någon av oss tar för givet att att man kan släpa med barn (eller hund, eller vad det nu måvara) till varenda sammankomst och ta för givet att det ska barn- (eller hund)anpassas trots att det inte alls är lämpligt.

Det handlar inte om att lavja tonåring genom livet. Vad som är roligt nu som 30+ är inte alls samma saker som var roligt när jag var 20 + (herregud, jag kan inte ens hålla mig vaken till tolvslaget längre). Det är en trist retorik att använda sig av att vända "jag ogillar barnbubblan" till "jag vägrar bli vuxen".
Men det hade varit en fullkomlig mardröm för mig att vara så ensidigt insnöad på en enda sak, som några av mina barnvänner är. Det är som att de fullständigt har tappat greppet om vad som faktiskt ger dem positiv energi och blir glada av att göra eller vad som är roligt i umgänge med sina vänner eller vad som är rimliga samtalsämnen. Det handlar inte om att ha ork att supa hela natten - det handlar om att ha förståelse för att det inte är uppskattat att mom-washa varenda. jäkla. samtalsämne eller att alla inte intresserade av vad de hittade i blöjan i morse.

 

[Sel]

Vi har olika behov av umgänge och det sker på olika sätt, därför kan man inte riktigt utgå från sitt eget sätt och behov när man bedömer andras.

Jag bodde i många år i Stockholms innerstad och hängde med vänner minst fem dagar i veckan så du och jag har verkligen helt olika sätt och behov för/av umgänge. I min värld befann sig många i barnbubblan i tio år. Man kunde möjligtvis träffa dem på en spelning en gång i halvåret, då tog de två öl och åkte hem när den var slut. Innan var vi kvar tills stället stängde.

Såklart, men samtidigt utgår en ju från sina egna erfarenheter i en diskussion om just vänskaper/familjeförhållanden tänker jag. Det känns rätt naturligt för mig att vuxna människor har annat att göra eller är för trötta och att livet går i vågor på ett sätt som påverkar umgänget. Någon byter jobb, köper fastighet, skaffar valp, skaffar häst, träffar ny partner (partnerbubblor är väl också ganska typiskt. ) eller skaffar barn. Rent logistiskt påverkar allt det där givetvis och då särskilt väldigt små barn, men det är ju inte för evigt. Har föräldern dessutom en partner underlättar det också.
Blir personen personlighetsförändrad och inte Vill hitta på saker och ting eller prata om någonting annat än sina barn i flera år är det ju en annan femma, sådär som TS beskriver, det låter vansinnigt trist och i så fall tycker jag absolut att man kan sörja en förlorad vänskap.

 

[Happimess]

Men sen har vi också den här barnbubblan med föräldrar som, trots att man umgås utan barn, ALLLTID ska prata om barnen - vare sig ämnet handlar om citroner, lampor eller sprit.

Det var förresten det här som slutligen fick mig att helt överge facebook - det spelade ingen roll hur nördigt insnöade grupper jag var med i, förr eller senare kom ett inlägg/bilder där fokus var på att det var barn med, trots att det 1) inte hade med ämnet för grupperna att göra öht eller 2) var helt överflödet att inkludera barnperspektivet. Grupp för Pallkrageodling: "hohoho titta här ligger pelle i pallkragen och väntar på att växa!". Grupp för stickning: Titta maja 6 månader leker med ett garnnystan". Eller varför inte ekonomi: "jag har precis krystat ut den här ungen (10 bilder): vad ska jag investera i långsiktigt".

 

[Sel]

Men gud vilket otroligt dömande sätt att se det på? Jag har mindre tid för mina vänner efter barn, jag prioriterar också att umgås med barnen i ganska hög utsträckning på helger då åtminstone jag inte upplever att jag har så vansinnigt mycket tid med dem på vardagar med jobb, förskola, aktiviteter och rodd. Om nån av mina vänner tyckte jag skulle ”skärpa” mig skulle min lust att träffa dem garanterat minska. Sen för det inte sagt att man helt kan eller bör strunta i sina vänner efter man fått barn,

Det var ett ganska lättsamt skrivet inlägg! Men jag kan visst tänka mig att säga till mina vänner att skärpa till sig om de skulle tappa kontakten med omvärlden på det sätt TS beskriver. Det är en sak att ha fullt upp och att anpassa umgänget, jag har ju som sagt nästan enbart hundanpassat umgänge när vi umgås fysiskt av ungefär samma anledning som du beskriver - jag jobbar mycket och vill spendera tid med mina djur när jag väl är ledig. Men att inte kunna variera sina samtalsämnen eller visa intresse för något annat än barnen när man väl umgås låter rätt extremt, då kan man gott få skärpa till sig tycker jag!

 

[jeennnnyy]

Det är som att de fullständigt har tappat greppet om vad som faktiskt ger dem positiv energi och blir glada av att göra eller vad som är roligt i umgänge med sina vänner eller vad som är rimliga samtalsämnen. Det handlar inte om att ha ork att supa hela natten - det handlar om att ha förståelse för att det inte är uppskattat att mom-washa varenda. jäkla. samtalsämne eller att alla inte intresserade av vad de hittade i blöjan i morse.

Herregud vilken trisst syn du har på vissa av dina vänner. Du tror inte de själva kan avgöra vad de mår bra av? Tycker du uttrycker dig helt orimligt om någon du samtidigt kallar vän. Och antagligen pratar de om sina barn för de tycker det är intressant och för att de upptar mycket av deras tankar. Är det jobbigt att lyssna på (det förstår jag att det kan vara) är det väl bara att säga till?

 

[glimmertrollet]

Jag har dock på FB en bekant som totalt Lever för sitt enda barnbarn, det verkar inte finnas någonting annat i hens liv. Till och med inredningen i hens lägenhet handlar bara om detta barnet. Det är något sådant jag föreställer mig när det pratas om en riktig barnbubbla.

Hade inte min mamma bott i hus hade jag lätt kunnat tro att det var henne du pratade om... De flesta av mina barnvänner kan vara sådana i perioder, men de har faktiskt självmant avskärmat sig från världen under de perioderna.

 

[glimmertrollet]

Det är en trist retorik att använda sig av att vända "jag ogillar barnbubblan" till "jag vägrar bli vuxen".

Jag kan ju bara prata av egen erfarenhet Och jag har aldrig sagt att det handlar om att vägra bli vuxen, bara att många i min närhet inte förstår att hus, make, djur, barn etc tar så mycket tid, ork och lust. Jag hade själv inte den förståelsen förrän jag stod mitt i det hela heller.
Jag tycker inte att det många kallar för barnbubblan faktiskt är det som är barnbubblan, utan snarare vuxenbubblan. Det jag anser är barnbubblan är ju det jag senare skrev, svårigheten att hålla sig ifrån ämnet barn en endaste millisekund.

 

[Fruentimber]

Jag kan ju bara prata av egen erfarenhet Och jag har aldrig sagt att det handlar om att vägra bli vuxen, bara att många i min närhet inte förstår att hus, make, djur, barn etc tar så mycket tid, ork och lust. Jag hade själv inte den förståelsen förrän jag stod mitt i det hela heller.
Jag tycker inte att det många kallar för barnbubblan faktiskt är det som är barnbubblan, utan snarare vuxenbubblan. Det jag anser är barnbubblan är ju det jag senare skrev, svårigheten att hålla sig ifrån ämnet barn en endaste millisekund.

Men jag har också djur, man och gård. Dessutom driver vi eget företag, och jag har en heltidsanställning vid sidan om det. Jag håller tre hundar i tränings- och tävlingsform och är vissa dagar hemifrån 07-22. Nej, vi har inte heller tid, ork eller lust till vad som helst. Givetvis lever vi i vuxenbubblan precis som många andra och det handlar inte om att vilja "festa och shoppa som förr" som någon märkligt nog lade fram i nått tidigare inlägg som om det skulle vara någon sorts kärnpunkt i (kvinnlig) gemenskap.

Det handlar, för min del, om förmågan att kunna föra ett samtal som kan handla om annat än Barnet/Barnen. De har också hus, renoveringar, bilar som går sönder, en respektive, ett arbete. Hobbys och intressen, eller i alla fall hade. Jag har full förståelse för att barn upptar hela ens värld när man kommer in i den bubblan, men det betyder ju inte att alla samtalsämnen, bilder, inlägg med mera behöver kretsa just kring barnen. De var ju en egen person innan barnen kom.

 

[Görel]

Såklart, men samtidigt utgår en ju från sina egna erfarenheter i en diskussion om just vänskaper/familjeförhållanden tänker jag. Det känns rätt naturligt för mig att vuxna människor har annat att göra eller är för trötta och att livet går i vågor på ett sätt som påverkar umgänget. Någon byter jobb, köper fastighet, skaffar valp, skaffar häst, träffar ny partner (partnerbubblor är väl också ganska typiskt. ) eller skaffar barn. Rent logistiskt påverkar allt det där givetvis och då särskilt väldigt små barn, men det är ju inte för evigt. Har föräldern dessutom en partner underlättar det också.
Blir personen personlighetsförändrad och inte Vill hitta på saker och ting eller prata om någonting annat än sina barn i flera år är det ju en annan femma, sådär som TS beskriver, det låter vansinnigt trist och i så fall tycker jag absolut att man kan sörja en förlorad vänskap.

Samtidigt måste man förstås reflektera över om ens egna referensramar är generella. Jag vet att mina sticker av för många (jämfört med kollegor jag haft), för mig så är dina extrema åt andra hållet.

 

[glimmertrollet]

Men jag har också djur, man och gård. Dessutom driver vi eget företag, och jag har en heltidsanställning vid sidan om det. Jag håller tre hundar i tränings- och tävlingsform och är vissa dagar hemifrån 07-22. Nej, vi har inte heller tid, ork eller lust till vad som helst. Givetvis lever vi i vuxenbubblan precis som många andra och det handlar inte om att vilja "festa och shoppa som förr" som någon märkligt nog lade fram i nått tidigare inlägg som om det skulle vara någon sorts kärnpunkt i (kvinnlig) gemenskap.

Det handlar, för min del, om förmågan att kunna föra ett samtal som kan handla om annat än Barnet/Barnen. De har också hus, renoveringar, bilar som går sönder, en respektive, ett arbete. Hobbys och intressen, eller i alla fall hade. Jag har full förståelse för att barn upptar hela ens värld när man kommer in i den bubblan, men det betyder ju inte att alla samtalsämnen, bilder, inlägg med mera behöver kretsa just kring barnen. De var ju en egen person innan barnen kom.

Jag håller helt med dig här, barnbubblan som sådan kan vara övermäktig oavsett om man sitter där med barn själv eller inte. Det är verkligen inte kul när man inte kan föra ett allmänt samtal utan att nämna sitt barn vid varje mening. Å andra sidan gäller det faktiskt inte bara barn. Jag tycker det är lika jobbigt när folk ska nämna samma sak oavsett vilket ämne man pratar om. Det kan vara träning, semestrar, hus, häst, hund, katt osv. I min umgängeskrets är det ungefär lika många som är i en barnbubbla som något av de andra ämnena jag precis rabblade upp.

 

[Fruentimber]

Jag håller helt med dig här, barnbubblan som sådan kan vara övermäktig oavsett om man sitter där med barn själv eller inte. Det är verkligen inte kul när man inte kan föra ett allmänt samtal utan att nämna sitt barn vid varje mening. Å andra sidan gäller det faktiskt inte bara barn. Jag tycker det är lika jobbigt när folk ska nämna samma sak oavsett vilket ämne man pratar om. Det kan vara träning, semestrar, hus, häst, hund, katt osv. I min umgängeskrets är det ungefär lika många som är i en barnbubbla som något av de andra ämnena jag precis rabblade upp.

Nej, jag har aldrig påstått att det bara skulle gälla barn, men jag har inte alls samma erfarenhet av att människor skulle gå all in på att prata om deras katt, på samma sätt som många föräldrar pratar om sina barn.

Det blir specifikt märkbart när man umgås med flera föräldrar i grupp. Då är det barnen som nämns under stor del av samtalen. Inte någons senaste tid på ett maratonlopp, eller någons badrumsrenovering. Men det är klart, skulle du ta bort barnen och alla inblandade skulle befinna sig i olika stadier av badrumsrenovering, så skulle säkert det ämnet pratas om mer än andra ämnen. Jag tror dock fortfarande inte att det går att jämföra med hur mycket en del föräldrar, enskilt eller i grupp, pratar om just barn, eller drar alla samtalsämnen till att handla om barnen.

 

[a1agnlju]

"Fester och shoppning"? Tänker du att det är något utmärkande för vänskapsrelationer, att det är det man utgår ifrån, speciellt när det gäller relationer mellan kvinnor?

För mig är det nog mer nedvärderande skrivet än många andra inlägg i denna tråd.

Absolut inte, men det var de intressena som ts nämnde. Därav svaret.

 

[Fruentimber]

Absolut inte, men det var de intressena som ts nämnde, eller läste jag fel?

jorden runt resor, shopping och karriär/.../ försökt ta initiativ till att hitta på andra saker (typ spela tennis, fångarna på fortet, spaweekend, makeupkvällar)

Ja, jag vill nog hävda att du läst fel, eller åtminstone så vill jag ifrågasätta hur du får det till att primärt handla om "festande och shopping". Det är väl kanske snarare en solklar freudian slip, eftersom kvinnors vänskap ofta har värderats och porträtterats på det sättet under lång tid.

 

[sjoberga]

Men jag har också djur, man och gård. Dessutom driver vi eget företag, och jag har en heltidsanställning vid sidan om det. Jag håller tre hundar i tränings- och tävlingsform och är vissa dagar hemifrån 07-22. Nej, vi har inte heller tid, ork eller lust till vad som helst. Givetvis lever vi i vuxenbubblan precis som många andra och det handlar inte om att vilja "festa och shoppa som förr" som någon märkligt nog lade fram i nått tidigare inlägg som om det skulle vara någon sorts kärnpunkt i (kvinnlig) gemenskap.

Det handlar, för min del, om förmågan att kunna föra ett samtal som kan handla om annat än Barnet/Barnen. De har också hus, renoveringar, bilar som går sönder, en respektive, ett arbete. Hobbys och intressen, eller i alla fall hade. Jag har full förståelse för att barn upptar hela ens värld när man kommer in i den bubblan, men det betyder ju inte att alla samtalsämnen, bilder, inlägg med mera behöver kretsa just kring barnen. De var ju en egen person innan barnen kom.

Dessutom är barnen egna personer och nånstans får man vara lite försiktig att outa dem totalt när de inte ens är med i diskussionen. Tycker jag. Fast det är såklart en helt annan aspekt av det hela.

Jag tänker att fokuset på barnen när det gäller nedlagd tid och omsorg är en hygienfaktor som förälder, så det är svårt att racka ned på. Däremot är det för mig väldigt konstigt att en del bara vill prata om barnen som samtalsämne med andra vuxna. Det må vara ett bra initialt samtalsämne för att prata med någon som också tycker det är intressant, men i några särskilt långa haranger blir det sällan roligt för någon.

 

[a1agnlju]

Ja, jag vill nog hävda att du läst fel, eller åtminstone så vill jag ifrågasätta hur du får det till att primärt handla om "festande och shopping".

Ja, festande kan ju bytas ut mot makeup-kvällar då.

 

[Fruentimber]

Ja, festande kan ju bytas ut mot makeup-kvällar då.

Karriär? Träning? Resor, andra intressen? Att du direkt, medvetet eller omedvetet, klassificerar kvinnlig gemenskap som fest, shopping och make-up tycker jag är oerhört sorgligt.

 

[glimmertrollet]

Nej, jag har aldrig påstått att det bara skulle gälla barn, men jag har inte alls samma erfarenhet av att människor skulle gå all in på att prata om deras katt, på samma sätt som många föräldrar pratar om sina barn.

Det blir specifikt märkbart när man umgås med flera föräldrar i grupp. Då är det barnen som nämns under stor del av samtalen. Inte någons senaste tid på ett maratonlopp, eller någons badrumsrenovering. Men det är klart, skulle du ta bort barnen och alla inblandade skulle befinna sig i olika stadier av badrumsrenovering, så skulle säkert det ämnet pratas om mer än andra ämnen. Jag tror dock fortfarande inte att det går att jämföra med hur mycket en del föräldrar, enskilt eller i grupp, pratar om just barn, eller drar alla samtalsämnen till att handla om barnen.

Jag tror att det beror helt på hur ens umgängeskretsar ser ut. Jag har barnvänner som inte alls är lika benägna att i samma grupp prata om sina barn på samma sätt som de andra pratar om renovering, träning eller semestrar. Själv måste jag medge att jag pratar häst och katter bra mycket mer än vad vissa av mina vänner pratar barn Medan i andra kretsar är vissa så inne i sin barnbubbla att det inte går att prata om någonting annat.

 

[a1agnlju]

Karriär? Träning? Resor, andra intressen? Att du direkt, medvetet eller omedvetet, klassificerar kvinnlig gemenskap som fest, shopping och make-up tycker jag är oerhört sorgligt.

Kanske för att varken karriär, träning, resor, make-upkvällar inte finns i mitt intresseområden heller (och tydligen inte föräldrarnas huvudintresse numera). Jag har inte för avsikt att komma med förslag om intresseområden som skulle kunna bräcka barnpratet hos de nyblivna föräldrarna. Jag är kvinna själv så det är klart som fasen att jag att jag vet att kvinnlig gemenskap handlar om andra intresseområden än dessa.