Frivilligt barnlösa - var är alla?

[a1agnlju]

På vilket sätt tycker du att ditt inlägg är relevant i en tråd om barnfrihet?

Det är bland annat det här jag pratar om. Här har vi en tråd om barnfrihet och tillomed när jag säger till att hallå, kan ni inte prata om era barn i trådar om barn? Så måste det pratas om barn och föräldrarskap. Varför?

Ingen (så vitt jag har sett iaf) har sagt att det är fel att föräldern får andra prioriteringar, så det behöver inte försvaras. Det är naturligt att det är så och något annat vore bara konstigt. Samtidigt så är det inte konstigt att man som barnfri sörjer att ens vänskap sätts på paus - olika mycket med olika föräldrar givetvis, men någon form av stor ändring blir det garanterat.


Det beror på hur tjockt skal det är på bubblan Vissa går att säga till, andra hamnar så långt in i bubblan att det är det enda som finns för dem. Och mår den personen bra av det så är det ju jättebra för den personen. Men jag har ingen skyldighet att fortsätta umgås med dem. Precis som att de har ingen skyldighet att sluta prata om sina barn heller. Det är ok att ta en paus från varandra när ens liv inte passar ihop. Det är ok att avsluta vänskaper för gott också om man vill det. Det finns inget rätt eller fel i den frågan.

Tycker jag med. Jag uppfattade bara på TS inlägg att hon underförstått ville att "barnkompisarna" skulle återgå till pre-barn-stadiet för ta skull, men det var nog fel uppfattning kanske...

 

[Return_to_the_moon]

Har precis bjudit hem en kompis på fika i helgen. Han är inte barnfri men är 65 så de är utflugna.
Fast han är nästan 30 är äldre är han grymt rolig att umgås med. Grilla, dansa salsa, gå på restaurang, fika, festa... Allt är kul med honom !

 

[stjarnhimmel]

Jag har också åtskilliga gånger läst inlägg på Facebook om folk som känner en riktig sorg när vännerna skaffar barn. Jag insåg också i efterhand att jag nog kände lite lika. Och det är riktigt tabu att säga eller känna och inte något man pratar riktigt om. Man är glad eftersom vänner får det som de vill ha men samtidigt sorgligt för nu blir det annorlunda.
Detta tror jag vissa barnfria har behov av att få prata om. Därför tror jag också det vore bra om föräldrar inte går in i denna tråden och ska försvara sig utan också lyssnar på andras perspektiv. Jag tror de flesta vet att ni har det jättetufft med barn och inte har tid och ork för det får vi höra hela tiden.

Och det är inte någons fel utan bara låt de barnfria få tillåtelse att också känna den sorgen över att saker förändras.

 

[Lightzone]

32, barnfri, student (dessutom!) och lajvar 25-åring fullt ut
Minus konsertena just nu då, men hej och hå, älskart!

Har det dock rätt lätt, företrädesvis vänner som inte heller vill ha barn, många som är lite yngre, går på konserter och inte "kommit dit än". Den som lever får se! En kompis är gravid nu och hon sett fram emot att bli mamma sen hon var femton typ så där är jag bara himla glad för hennes skull. Ska bli spännande! Kan bli lattemorsa-sällskap och "wine aunt" tänker jag mig Visa ungen skräckfilmer sen osv

 

[_Taggis_]

Jag som har barn tycker självklart också att det är skönare att umgås med mina vänner utan barnen med. Men man kan ju inte lämna småbarn själva hur som helst. Är det då bättre att inte umgås alls eller ändå träffas och bli avbruten ibland? Jag hade hellre följt med till stallet än att inte träffas alls om det varit spelreglerna

Ja det blir ju oftast så, just därför. Men det förtar ju inte det faktum att det blir ett helt annat umgänge.

 

[vemsomhelst123]

Jag tycker nog ganska många antytt att det är nåt fel på småbarnsföräldrar och att de borde veta bättre och prioritera annorlunda. Jag tycker det är rätt naturligt att man får mothugg då. På samma sätt som om jag räknat med att få det om jag startat en tråd om att alla barnfria är egocentrerade.

Fast jag tycker inte det i den här tråden. Jag tycker många från olika håll belyst att det är problem. Jag förstår att jag är tråkigare nu, jag förstår oxå hur det är att vara barnfri och tycka det är trist när folk skaffar barn (och nu samma sak med andra barnet). Nu bor jag i en storstad och har många barnfria vänner, så för mig hade det nog löst sig oavsett barn. Jag tycker det finns en förståelse men kanske en sorg för att vi blir tråkigare vänner som föräldrar. Det tror jag vi blir/är, utan att behöva skämmas för det.

 

[jeennnnyy]

Ja det blir ju oftast så, just därför. Men det förtar ju inte det faktum att det blir ett helt annat umgänge.

Det är väl självklart att det är så, men det kanske kan vara ok att det är så rätt ofta några år för att man ska kunna ses oftare?

 

[jeennnnyy]

Fast jag tycker inte det i den här tråden. Jag tycker många från olika håll belyst att det är problem. Jag förstår att jag är tråkigare nu, jag förstår oxå hur det är att vara barnfri och tycka det är trist när folk skaffar barn (och nu samma sak med andra barnet). Nu bor jag i en storstad och har många barnfria vänner, så för mig hade det nog löst sig oavsett barn. Jag tycker det finns en förståelse men kanske en sorg för att vi blir tråkigare vänner som föräldrar. Det tror jag vi blir/är, utan att behöva skämmas för det.

Alldeles säkerligen är jag en tråkigare kompis! Och förstår absolut att det kan kännas trist om massor av människor runt en skaffar barn och man själv inte är sugen. Men vi läser uppenbarligen tråden olika, jag tycker flera stycken antytt (och skrivit rakt ut..) att föräldrar prioritera fel och i största allmänhet beter sig på sätt som de borde lägga av med Struntsamma, summan av kardemumman har jag så klart inte lika mycket tid över till vänner efter barn och det kan säkert de tycka känns tråkigt (och jag också, sen vill jag inte prioritera annorlunda ändå..)

 

[Görel]

Det är väl självklart att det är så, men det kanske kan vara ok att det är så rätt ofta några år för att man ska kunna ses oftare?

För den som inte har barn kan det vara väldigt påfrestande att hela tiden bli avbruten och att den man pratar med byter fokus hela tiden. Personligen blev jag väldigt trött av att aldrig få fullfölja en diskussion från början till slut, så jag föredrar kvalitet istället kvantitet i umgänget.

 

[NookNook]

Här är en till nöjd barnfri!

Jag tänker att det väl är en naturlig del av livet att vänner glider ifrån varandra när man gör olika livsval. Sen kanske det är svårare om man har en väldigt snäv umgängeskrets och det är klart det blir en form av sorg när vänskaper förändras på det sätt de oundvikligen gör när någon skaffar barn. Man får hitta andra sätt att umgås och nya vänner som kan fylla andra behov av umgänge
För mig är mina vänner en väldigt viktig och stor del av mitt liv, tror att jag skulle vara väldigt olycklig utan dem så jag förstår problematiken.

Vi har motsatt problem i min umgängeskrets faktiskt, vi är ett stort gäng i olika åldrar där alla antingen är barnfria eller har äldre barn i tonåren. Vi umgås mycket och intensivt och har gemensamt intresse som tar upp väldigt mycket tid. Däremellan ses vi ofta för att äta middag tillsammans på restaurang, åka på resor och aktiviteter eller bara dricka vin hemma hos någon och har långa diskussioner om politik, världsläget, kultur eller vad det nu kan vara. Dock har vi en vän som har småbarn och det har varit väldigt tufft för henne att inte längre kunna hänga med på allt. Vi försöker såklart anpassa umgänget så hon ska kunna hänga med så mycket som möjligt, men hon har flera gånger uttryckt en känsla av utanförskap när vi andra åker iväg på spontanresor eller andra aktiviteter där det inte passar att ha med små barn eller att hennes intressen (naturligtvis) i viss mån ändrats och att hon kan sakna att ha någon att prata bajsblöjor med

Annars har jag inga problem med barnprat i sig, har några kollegor med barn. Eller jag är rätt otålig och ointresserad av just anekdoter om vad lille Kalle åt till frukost imorse och sånt (men det gäller oavsett ämne - karaktärsbrist) men ofta brukar jag kunna styra in samtalsämnet på just barn som fenomen, typ utvecklingsstadier och förskolepedagogik eller förlossningsvården eller vilka allmänna ämnen som helst kring barn. Jag är rätt nyfiken av mig så jag tycker det är intressant att prata om och lära mig om ämnen jag inte har någon kunskap om. Kanske inte helt sympatiskt drag att ställa riktade frågor för byte av samtalsämne men

 

[jeennnnyy]

För den som inte har barn kan det vara väldigt påfrestande att hela tiden bli avbruten och att den man pratar med byter fokus hela tiden. Personligen blev jag väldigt trött av att aldrig få fullfölja en diskussion från början till slut, så jag föredrar kvalitet istället kvantitet i umgänget.

Då är vi olika till viss del, jag kan leva med ”störmoment” om det betyder att jag hinner träffa mina vänner. Och jag tror inte det är barnfria förunnat att tycka det är jobbigt med barn som stör samtal, jag tycker så klart också det är skitjobbigt (och allra jobbigast om det är mina egna barn, då behöver jag ju ofta på något sätt agera på det de vill och får samtidigt ”skämmas” för att de inte leker lugnt och fint för sig själva och inte stör..)

 

[_Taggis_]

För den som inte har barn kan det vara väldigt påfrestande att hela tiden bli avbruten och att den man pratar med byter fokus hela tiden. Personligen blev jag väldigt trött av att aldrig få fullfölja en diskussion från början till slut, så jag föredrar kvalitet istället kvantitet i umgänget.

Exakt så.

Jag har ju själv en hel del saker som tar tid, så numera har jag inte behovet att ses ens varje vecka. Kan inte heller av geografiska skäl. Men det är ju lite tråkigt att om man ska ses 2-3 ggr per år så ska det vara inklämt nån timme mellan hämtning och lämning av den ena medan man har ett småsyskon med sig. Det blir inte ens kvalitet de få ggr man ses i ett visst fall i min krets. Så ja, man glider ifårn varandra. Tackolov närmar jag mig 40 så snart har de flestas barn blivit större, men då kommer väl sladdisarna... Jaja, tur jag har mina 50+vänner

 

[Otherside]

Det KAN också, vill jag påpeka lite försiktigt, bli så att man som nybliven förälder känner sig utanför om resten av kompiskretsen är barnfria och fortsätter sitt "sorglösa" liv som man själv inte riktigt kan hänga med på längre. Som bebisförälder kanske man inte kan dra iväg till Mallis och festa, eller ens komma loss för vanliga kul grejer lite när som helst. Så det är viktigt att man som barnfri inkluderar den som fått barn - även om denne inte alltid kan hänga med, så säkert då och då.

Slut på sidospår.

 

[rutans]

Jag vet inte om förälderns vilja att ventilera trumfar den barnfries vilja att slippa prata barn. Dessutom brukar barnfrias åsikter alltid behandlas styvmoderligt för vad vet de? De har ju inga barn.

Det har jag aldrig påstått heller. Bara gett en möjlig orsak.

 

[miumiu]

Jag vet inte om förälderns vilja att ventilera trumfar den barnfries vilja att slippa prata barn. Dessutom brukar barnfrias åsikter alltid behandlas styvmoderligt för vad vet de? De har ju inga barn.

En annan aspekt av detta också, du kan aldrig vara 100% säker på att personen är barnfri och inte ofrivilligt barnlös. Klara Zimmergren tog upp detta högst relevanta ämne i sitt första sommarprat.

 

[rutans]

På vilket sätt tycker du att ditt inlägg är relevant i en tråd om barnfrihet?

Det är bland annat det här jag pratar om. Här har vi en tråd om barnfrihet och tillomed när jag säger till att hallå, kan ni inte prata om era barn i trådar om barn? Så måste det pratas om barn och föräldrarskap. Varför?

Ingen (så vitt jag har sett iaf) har sagt att det är fel att föräldern får andra prioriteringar, så det behöver inte försvaras. Det är naturligt att det är så och något annat vore bara konstigt. Samtidigt så är det inte konstigt att man som barnfri sörjer att ens vänskap sätts på paus - olika mycket med olika föräldrar givetvis, men någon form av stor ändring blir det garanterat.

Mitt första inlägg eller svaret till dig?

Så du är den som avgör vad som får skrivas i denna tråd? Och var har någon skrivit om sitt barn? Har bara sett att några av oss kommit ut som förälder och vad den gör med vår tid.
TS tyckte att hens vänner tappat bort sig själva. Många beklagade sig över att vänner som blivit föräldrar pratade mycket om sina barn, blivit tråkiga och inte hade tid längre. Då får man nog räkna med ett svar om en möjlig förklaring.
Sörja kan man absolut göra, det görs också från andra sidan ibland om det är tillåtet att berätta det.

 

[Ramona]

Hur gör ni andra frivilligt barnlösa för att hitta nytt umgänge när behovet finner sig?

Vänta tills barnen blir lite större och de skiljer sig. Då har de barnen varannan vecka och så kommer de där vanliga kompisarna tillbaka varannan vecka och vill gå ut och vara barnfria igen.

Fast när det kommer till vuxna konversationer utan barninslag brukar jag säga till. Jag tror också att många av mina vänner med småbarn uppskattar att jag inte vill prata om barnen, eftersom det nog blir väldigt mycket barnsnack för dem som det är.

Tack och lov har jag flera i ungefär samma ålder utan barn, jag är 43 år gammal, men jag tycker att även de med barn fattar att inte prata barn med mig.

 

[cirkus]

Det har jag aldrig påstått heller. Bara gett en möjlig orsak.

Nej det har du inte påstått.
Men jag menar att ventilerande med en barnfri vän känns rätt meningslöst iom attityden till den utan barn ofta är just "klapp på huvudet - du vet inte hur det är" aktig.

Jag vänder frågan, varför vill man ventilera just barn med en barnfri vän?

 

[rutans]

Nej det har du inte påstått.
Men jag menar att ventilerande med en barnfri vän känns rätt meningslöst iom attityden till den utan barn ofta är just "klapp på huvudet - du vet inte hur det är" aktig.

Jag vänder frågan, varför vill man ventilera just barn med en barnfri vän?

Den attityden är aldrig trevlig. Men är den attityden så vanlig egentligen? Jag fick barn sent, de flesta av mina vänner fick barn 5-15 år före mig. Jag har personligen aldrig råkat ut för den attityden. Menar inte att den inte kan finnas, men är den vanlig?

Spekulerar fritt. Kan vara en av de närmstaste vännerna som man är van att dela allt med. Man kanske inte har vänner med barn. Man träffar inte så någon särskilt ofta. Kan även vara så enkelt att man får frågan vad som har hänt sen sist/hur läget är och händer inte så mycket mer än barn eller man sovit kasst i en vecka pga barn så blir ju svaret därefter.

 

[Twihard]

Jag är 30 år och vill inte ha barn. Jag jobbar med barn, har 10 syskonbarn och känner att jag inte "kan offra de intressen jag kan behöva offra". Jag älskar min egentid för mycket. Har ingen barnlängtan, utan får utlopp v det på jobb och inom släkten. Stör mig på de som påpekar att jag inte har barn eller vill ha, och de som inte kan förstå att andras liv och drömmar inte ser ut som deras. "Men det är så kul att ha barn! Det är livets gåva!" Ja, enligt dig kanske? Men för mig är livets gåva att 00:30 sitta och skriva på min bok, äta ostbågar och lyssna på asmr. Mitt liv är att sova längre och vara vaken länge.