Frivilligt barnlösa - var är alla?

[topics.se]

Som nämnts tidigare - har du pratat med dina vänner om du känner? När jag blev förälder så lärde mina barnfria vänner mig ganska snabbt att dem inte var lika pepp på barnprat som en annan, numera pratar vi mer barn med de i vår gemenskap som har barn.

 

[athena_arabians]

Jag har inga barn själv men inte har jag upplevt att mina vänner som har barn har tappat sig själva ?!?. Givetvis är det en stor förändring att skaffa barn och bilda familj och jag finner det självklart att man inte kan umgås som förr när man var yngre och även barnfria. Såklart jag minns den tiden med glädje men lixom...Allt har sin tid som det så vackert heter .

En till barnfri här.

Jag har heller inte upplevt det med mina vänner som har barn. Det var snarast så att under småbarnsåren gillade de att umgås med mig för att få prata "vuxet" och inte konstant barnsnack. Givetvis visade jag intresse för barnen men det var ju inte huvudanledningen till att vi umgicks.

Sedan kan jag väl också säga att ingen av mina vänner som fått barn har blivit totalt uppslukad av föräldrarollen. De fick en till dimension av sig själva men inte att den var dominerande.

 

[Halfrek]

Snart 40 och barnfri. Min tre absolut bästa vänner har barn men när vi umgås är det som vanligt (vi har känt varandra i 30 år typ) och de är glada över att inte älta sina ungar Sen har jag andra vänner utan barn, både äldre och yngre. Men visst har jag förlorat ett par vänner som inte kunde förstå att jag inte tyckte deras barn var livets mittpunkt dvs kan vi prata om något annat nångång?

Jag bor dock i större stad, är en helt annan norm på landet. Men säger som många andra, föreningsliv och diverse hobbies! Där träffar man folk från alla ställen i livet.

 

[tanten]

Lite beror det på person också.
Vissa går helt upp i sina barn och förutsätter tyvärr att andra ska vara lika intresserde av de barnen som de själva är.

Jag förlorade en vän på det viset. Hen skickade länkar till websidor med barnen och påminde varje gång det uppdaterades. Jag klargjorde att jag var vän med hen och inte med barnen. Det togs emot helt fel. Att vara vän med hen utan att automatiskt vilja veta ALLt om baren var ett svek. Så hemn sa upp kontakten.

Ungefär som om jag är vän med en person och då bara måste gilla allt med den partner eller syskon och föräldrar. Näpp. Det är just DEN vännen jag vill umgås med. Jag vill inte uppslukas av hela klanen.

Tilläggas kan att min vän som sa upp kontakten inte bodde nära så vi umgicks mycket på evenemang och genom mail. Inte så vi träffades hemma hos varann.

 

[Sel]

Jag föredrar också termen barnfri. Att vara barnlös är någonting olyckligt för mig.
Har i och för sig nästan bara vänner och bekanta som endera valt att inte ha barn, har större barn eller eventuellt barnbarn så jag har inte riktigt upplevt problemet. Sedan umgås jag inte så mycket med folk generellt och det underlättar nog. Tror också på det här med att bredda bekantskapskretsen annars. Jag är 39 och surrar lika gärna med tjugoåringar som nypensionärer och uppåt.
De mammor jag känt brukar tycka det är skönt att Slippa prata barn ibland också.

 

[Bison]

Jag är 36 år och barnfri. Har vänner i olika åldrar, innan barn, med barn, med vuxna barn och så några barnfria som jag.
De som helt gått upp i föräldrarollen har sorterat bort sig själva under åren

 

[lizan]

Jag är nyss fyllda 40 och barnfri.

Jag är väldigt glad över att ha många vänner som också är barnfria. Jag och en av mina bästa vänner som jag lärt känna relativt nyligen har även pratat om det- att det är väldigt skönt att vi bägge vill förbli barnfria.

Jag har även många vänner med barn. Med flera går det alldeles utmärkt. Med andra inte. Ett par har jag tex helt slutat umgås med och slutat följa på sociala medier eftersom allt enbart handlar om deras barn. Andra träffar jag bara när de är barnlediga.

Jag tycker ibland att det är lite svårt. Jag är oftast hysteriskt ointresserad av det mesta som rör barn. Samtidigt är ju barnen det viktigaste mina vänner har. Jag har märkt att jag har lättare för snack om barn när jag inte förväntas bry mig eller hur man ska säga. Jag har hysteriskt svårt att bry mig om personen inte kan tänka tanken att det finns folk som är fullkomligt ointresserade. Jag har också brottats lite med att jag kan ha väldigt svårt att glädjas med vänner som blir gravida eftersom jag blir ledsen i förebyggande syfte över att de kommer förändras på ett sätt jag finner ointressant.

Jag har dock lyckats skaffa mig en partner som har barn som bor hos honom på halvtid. Jag ser mig dock inte som bonusförälder och har svårt att se att jag skulle identifiera mig med den rollen.

 

[monster1]

Jag är en tjej, 36 år, som är gift och bor i hus men min man och en hund. Jag har haft ett långt förhållande tidigare och däremellan bara kortare relationer. Jag har aldrig haft en barnlängtan trots att jag blev faster i unga år och har en stor familj med många syskonbarn. Barn är gulliga på ett sätt men också väldigt tråkiga. Jag föredrar intelligenta vuxna konversationer och tröttnar snabbt på när barn springer runt i rummet.
Alla mina vänner har idag skaffat barn och jag är i princip den enda i umgänget som inte har barn. Det är så himla ensamt! Jag har bara min man att ventilera med. Mina vänner har blivit mammor. De har försvunnit in i barnbubblan och tappat sig själva tycker jag. Det är som om de inte längre heter "Anna" utan "Mamma". Från att ha pratat om jorden runt resor, shopping och karriär till att sitta och prata om hur "barnet" gör framsteg, börjat krypa, blöjor, vakna nätter, gravidkilon och annat. Det är fullkomligt ointressant och jag får typ panik. Även om jag försökt ta initiativ till att hitta på andra saker (typ spela tennis, fångarna på fortet, spaweekend, makeupkvällar) så slutar det alltid med barnprat och småbarnströtthet.
Jag tänker att jag måste byta vänner, men vart jag än söker så hittar jag inga nya utan barn i min ålder.
De som jag oftast har mest gemensamma intressen med har barn eller vill ha barn. När jag har sökt på barnfrihetsgrupper på FB eller liknande så är det oftast mer "alternativa" människor. (Jämför pop med alternativ musik ). Jag är så vanlig på nåt sätt, men med ett ovanligt livsval kanske.

Jag borde kanske se till att flytta till Stockholm helt enkelt för att passa in och hitta likasinnade. (Bor i liten ort, 12 000 inv, idag).

Hur gör ni andra frivilligt barnlösa för att hitta nytt umgänge när behovet finner sig?

Jag är barnfri men bor ihop med 2 tonåringar och deras pappa. Jag har folk både med barn och utan barn runt mig. Småbarnföräldrar är ju väldigt inne i barndimman, det är ju för att det helt enkelt tar upp stora delar av ens liv att vara småbarnsförälder, när barnen blir lite större brukar det ordna upp sig men visst 5-7 år tar det ju innan de kommer ut ur den där bubblan.

 

[hanolo86]

Oj vad många bra svar jag fick! Tack så mycket! Ska tilläggas att trådrubriken blev fel. "Frivilligt barnfri" skulle det stå givetvis!
Bra noterat!

Ja man kan ju vänta ut att barnen ska bli stora, men faktum är att det är många års väntan och jag vill nog inte vänta ut något utan ha djup och härlig vänskap här och nu.

Det där med att de förlorar sig själva och blir bara mamma/pappa är ju givetvis individuellt. Min syster tex är precis samma person nu som hon var innan hon fick barn. Hon vill göra samma saker, bryr sig om samma saker som hon gjorde innan. Med det enda tillägget att barnen ibland hänger med. Har inga problem med det. Men vännerna har gått in i föräldraskapet till 200% känns det som och jag känner inte längre igen dem. Det betyder inte att det är fel på dem givetvis utan det är en naturlig förändring för dem, men ur min synvinkel så är de inte samma personer längre. Kanske fel ordval av mig, men ni förstår. Precis som när man växer ifrån en kärleksrelation kan man ju växa ifrån en vänskapsrelation.

Hobbies är ett jättebra sätt att umgås på, men även det är lite begränsat i en småstad . Det där med åldersskillnad är intressant, jag har alltid lätt fått yngre vänner. Mycket beroende på att jag är spontan och inte behöver ta hänsyn till några barn när nåt ska hittas på. Men nu är det ju så att jag börjar bli lite äldre och även de som är yngre börjar få/försöker skaffa barn. Och de som är 20 vill inte hänga med en 36-åring. Att umgås med mycket äldre personer funkar bra i jobbet men privat s på har jag inga äldre vänner direkt. Kanske för att jag ser ut som 25 typ.

Är det för mycket begärt att man vill umgås med människor i ens egna ålder, jag menar det verkar ju finnas en hel bunt med barnfria i min ålder här?!

Tusen tack återigen för alla svar! Blir så glad att jag inte är ensam om mina tankar!

 

[hanolo86]

Jag är nyss fyllda 40 och barnfri.

Jag är väldigt glad över att ha många vänner som också är barnfria. Jag och en av mina bästa vänner som jag lärt känna relativt nyligen har även pratat om det- att det är väldigt skönt att vi bägge vill förbli barnfria.

Jag har även många vänner med barn. Med flera går det alldeles utmärkt. Med andra inte. Ett par har jag tex helt slutat umgås med och slutat följa på sociala medier eftersom allt enbart handlar om deras barn. Andra träffar jag bara när de är barnlediga.

Jag tycker ibland att det är lite svårt. Jag är oftast hysteriskt ointresserad av det mesta som rör barn. Samtidigt är ju barnen det viktigaste mina vänner har. Jag har märkt att jag har lättare för snack om barn när jag inte förväntas bry mig eller hur man ska säga. Jag har hysteriskt svårt att bry mig om personen inte kan tänka tanken att det finns folk som är fullkomligt ointresserade. Jag har också brottats lite med att jag kan ha väldigt svårt att glädjas med vänner som blir gravida eftersom jag blir ledsen i förebyggande syfte över att de kommer förändras på ett sätt jag finner ointressant.

Jag har dock lyckats skaffa mig en partner som har barn som bor hos honom på halvtid. Jag ser mig dock inte som bonusförälder och har svårt att se att jag skulle identifiera mig med den rollen.

Det där känner jag igen. Bilder på barnen på Instagram hela tiden......helt plötsligt existerar inte min vän längre och jag får inte se hur hon ser ut eller vad hon gör. Istället får jag se en bild på barnet varje dag!?

Det där med att inte kunna glädjas över graviditet håller jag med om. Det är en dubbel känsla. Man är glad för att de är glada men samtidigt känner jag en stor sorg eftersom jag vet att hen kommer försvinna in i barnbubblan i flera år. Åhh det är så svårt

 

[Myzan87]

Jag är en tjej, 36 år, som är gift och bor i hus men min man och en hund. Jag har haft ett långt förhållande tidigare och däremellan bara kortare relationer. Jag har aldrig haft en barnlängtan trots att jag blev faster i unga år och har en stor familj med många syskonbarn. Barn är gulliga på ett sätt men också väldigt tråkiga. Jag föredrar intelligenta vuxna konversationer och tröttnar snabbt på när barn springer runt i rummet.
Alla mina vänner har idag skaffat barn och jag är i princip den enda i umgänget som inte har barn. Det är så himla ensamt! Jag har bara min man att ventilera med. Mina vänner har blivit mammor. De har försvunnit in i barnbubblan och tappat sig själva tycker jag. Det är som om de inte längre heter "Anna" utan "Mamma". Från att ha pratat om jorden runt resor, shopping och karriär till att sitta och prata om hur "barnet" gör framsteg, börjat krypa, blöjor, vakna nätter, gravidkilon och annat. Det är fullkomligt ointressant och jag får typ panik. Även om jag försökt ta initiativ till att hitta på andra saker (typ spela tennis, fångarna på fortet, spaweekend, makeupkvällar) så slutar det alltid med barnprat och småbarnströtthet.
Jag tänker att jag måste byta vänner, men vart jag än söker så hittar jag inga nya utan barn i min ålder.
De som jag oftast har mest gemensamma intressen med har barn eller vill ha barn. När jag har sökt på barnfrihetsgrupper på FB eller liknande så är det oftast mer "alternativa" människor. (Jämför pop med alternativ musik ). Jag är så vanlig på nåt sätt, men med ett ovanligt livsval kanske.

Jag borde kanske se till att flytta till Stockholm helt enkelt för att passa in och hitta likasinnade. (Bor i liten ort, 12 000 inv, idag).

Hur gör ni andra frivilligt barnlösa för att hitta nytt umgänge när behovet finner sig?

Jag och min bästa kompis har inte barn. Sen har jag andra kompisar som inte heller har barn. Vissa har jag hittat via jobbet - andra har jag hittat via kontakter. Så vi finns men vi är lite utspridda
Nu är jag 34 (blir 35)

(Jag ber om ursäkt pga kort inlägg - jag är sjukt trött efter att ha jobbat ute sen 4 imorse pga stormens framfart)

 

[hanolo86]

Jag är 36 år och barnfri. Har vänner i olika åldrar, innan barn, med barn, med vuxna barn och så några barnfria som jag.
De som helt gått upp i föräldrarollen har sorterat bort sig själva under åren

Jag och min bästa kompis har inte barn. Sen har jag andra kompisar som inte heller har barn. Vissa har jag hittat via jobbet - andra har jag hittat via kontakter. Så vi finns men vi är lite utspridda
Nu är jag 34 (blir 35)

(Jag ber om ursäkt pga kort inlägg - jag är sjukt trött efter att ha jobbat ute sen 4 imorse pga stormens framfart)

Ja utspridda är vi nog. Alltid svårt när man är i minoritet.

Oj vad jobbar du med?

 

[hanolo86]

Som nämnts tidigare - har du pratat med dina vänner om du känner? När jag blev förälder så lärde mina barnfria vänner mig ganska snabbt att dem inte var lika pepp på barnprat som en annan, numera pratar vi mer barn med de i vår gemenskap som har barn.

De påpekar det själva ibland när träffas. "Oj, nu får vi inte hålla på att prata så mycket om barnen hela tiden". Problemet blir då att jag känner mig obekväm en lång stund. Sen går det några minuter och sen är de igång med nåt barnprat igen. Alltifrån vad det kostar, graviditetsproblem, förskola, vabb, hämta och lämna barn....bla bla bla.......

Jag tror inte det hjälper att jag själv säger till. Det hade varit lättare om vi hade varit två barnfria tex. Men ensam blir ensamt.

 

[hanolo86]

Snart 40 och barnfri. Min tre absolut bästa vänner har barn men när vi umgås är det som vanligt (vi har känt varandra i 30 år typ) och de är glada över att inte älta sina ungar Sen har jag andra vänner utan barn, både äldre och yngre. Men visst har jag förlorat ett par vänner som inte kunde förstå att jag inte tyckte deras barn var livets mittpunkt dvs kan vi prata om något annat nångång?

Jag bor dock i större stad, är en helt annan norm på landet. Men säger som många andra, föreningsliv och diverse hobbies! Där träffar man folk från alla ställen i livet.

"Livets mittpunkt"? Du menar väl jordens mittpunkt?! Precis!
Jag försöker alltid tänka på att alla ska få vara med i samtalsämnen. Skulle jag nämna min hund och berätta nåt och det sitter en person som är totalt ointresserad av djur så sitter ju inte jag och pratar om min hund hela kvällen.

 

[Görel]

Jag är knappt 20 år äldre och känner verkligen igen det där! Många vänner fick barn och försvann helt. Även om mina närmsta vänner inte hade barn var det mycket av det livet jag levt inte längre fanns. Min största hobby har varit att gå ut och titta på småband men de slutade spela och var hemma med sina barn. Efter några år skaffade jag häst, och på det sättet fick jag ett annat socialt liv.

Sen gick det en tio år och vänner började komma tillbaka till sitt gamla liv. Flera drog igång band och plötsligt var det gamla livet tillbaka! Och tack och lov var det få som ville prata om sina barn med mig. Idag har jag bara en vän med småbarn, men det var honom jag hängde mest med när andra vänner var upptagna med sitt småbarnsliv.

 

[Raderad medlem 68338]

"Livets mittpunkt"? Du menar väl jordens mittpunkt?! Precis!
Jag försöker alltid tänka på att alla ska få vara med i samtalsämnen. Skulle jag nämna min hund och berätta nåt och det sitter en person som är totalt ointresserad av djur så sitter ju inte jag och pratar om min hund hela kvällen.

Haha jag tycker iofs att det är ganska rimligt att prata en ens katt! Mindre intresserad av kids dock

 

[jarakamandan]

Jag har genom åren tappat flera vänner när de blivit föräldrar. Jag kan absolut förstå att livet förändras när man får barn, men att aldrig kunna prata om något annat och att aldrig intressera sig för något annat och att inte kunna acceptera att jag faktiskt intresserar mig mer för andra saker än andra människors barn fungerar inte för mig. Mina närmsta vänner nu har också barn, men tycker själva att det finns andra intressanta saker att prata om, fastän barnen är små, och det är väldigt roligt att umgås med dem. De tycker faktiskt tom att det är trevligt att prata med någon som INTE mest av allt är intresserade av deras barn

Jag har också blivit exkluderad ur vissa av sammanhangen för att jag också lever utan partner. Då är man ju inte så skojig att ha med på parmiddag liksom Den typen av vänner som bara kan umgås med andra par och bara med andra par med barn har kanske inte heller blivit så himla långlivade efter att de bildat familj, kan man säga.

Som tur är har jag min syster som jag bor granne med som också är partner- och barnfri! Det hade absolut varit roligt att ha fler vänner att hänga med, men såhär mitt ute i skogen får man inte ha för höga krav, tror jag.

 

[astronaut]

Jag är frivilligt barnfri och är inte överdrivet förtjust i barn rent generellt. Tycker bara det blir en för stökig miljö och de har ingen knapp för att sänka rösten på. Det blir för mycket för min hjärna helt enkelt. Har vänner med barn och har vänner utan barn. Kan umgås med de barn men orkar inte med längre besök då. Sedan har jag några vänner med vuxna barn och det blir lättare att kunna umgås då tycker jag.

Min äldsta syster löste mycket med "dumpa barnet hos mig och kuta" så där satt jag med ett barn och fick helt enkelt försöka vara en bra moster...

 

[Görel]

"Livets mittpunkt"? Du menar väl jordens mittpunkt?! Precis!
Jag försöker alltid tänka på att alla ska få vara med i samtalsämnen. Skulle jag nämna min hund och berätta nåt och det sitter en person som är totalt ointresserad av djur så sitter ju inte jag och pratar om min hund hela kvällen.

Det har hänt att när någon, främst någon kollega, börjat säga helt oinstressanta saker om sitt barn, så har jag börjat prata om min häst. Och hoppats att anledningen ska gå fram, men det är nog bara ett fåtal gånger som jag nått fram.

 

[Sel]

Det ÄR ju jättelätt att bli lite "uppe i" saker som är viktiga i ens eget liv och just det här med barn tar ju upp en STOR del av vardagen... men jag upplever att de flesta småbarnsföräldrar jag känt nära brukar bli mättade ganska snabbt, åtminstone under förääldraledigheten då deras vuxna umgänge är begränsat. När vi umgås vill de andas "vuxenliv". Om det sedan innebär rollspel och nörderier, museum, shopping, hunträning eller espresso beror ju på, men det där med att de blir helt 'uppslukade' känns som om det är en minoritet.
Kanske är det annorlunda i en situation som TS beskriver där många har barn samtidigt och Det blir den gemensamma nämnaren, det har jag ingen erfarenhet av.
Sedan blir det ju en anpassning av umgänget kan jag tänka. Jag har hund och lever ensam och jobbar så mycket jag kan, vilket innebär att om vi ska hänga ska hunden med, annars kan jag inte komma, till exempel.
Å ena sidan är hunden tyst och snäll och stör inte. ... men å den andra innebär det ju att våra mötesplatser blir begränsade.