Fornite till 8 åring?

[Grazing]

Men även om barn har noll spärrar så kommer ju de sakerna de säger någonstans ifrån. Jag vet inte åldern på barnet du nämner men beroende på ålder skulle jag absolut reagera om ett barn sa respektive gjorde så. Om det inte är ens eget barn kanske man ser sånt som roliga historier mest men som förälder vill man förhoppningsvis att ens barn ska introduceras till saker på ett vettigt sätt och när de är redo för det.

Men blir man nånsin bara mogen för något helt plötsligt från ingenstans? Allting måste ju ske någongång och måste introduceras nångång. Det viktigaste är ju att barnet har folk som kan förklara vad något innebär och vad som är rätt och fel och riktigt och inte riktigt osv.

 

[gulakatten]

Men blir man nånsin bara mogen för något helt plötsligt från ingenstans? Allting måste ju ske någongång och måste introduceras nångång. Det viktigaste är ju att barnet har folk som kan förklara vad något innebär och vad som är rätt och fel och riktigt och inte riktigt osv.

Ja, givetvis. Och diskussionen här är ju NÄR man ska introducera något.

Jag förstår inte varför du svarar mig som du gör. Jag har inte ens antytt att ett barn blir moget för något över en natt eller att man aldrig (?) ska introducera nåt. Utan att man ska göra det när man tänker att det är rätt tidpunkt och man kan göra det på rätt sätt.

 

[Brie]

Det finns ju verkligen inte ett likhetstecken mellan grovt språkbruk och gejmande. Min avkomma har spelat tidigt och mycket (nu tonåring), och varken svär eller har känsloutbrott framför spelet. Ja, ledsen kan hen ju bli när en kär karaktär i ett storydrivet spel dör. Och detta trots att vi vuxna absolut svär ibland och inte alltid är så återhållsamma

Fortnite hade jag inte alls haft problem med vid den åldern, jag spelade ju Supermario och sköt/hoppade på/dödade fiender i samma eller yngre ålder. Går bra för de flesta av oss ändå.

(till alla och ingen, typ)

 

[Milosari]

Fortnite är rätt mycket mer än att springa omkring och skjuta... Så jag har okejat det från mkt tidig ålder. Han får inte spela här pga jag kan inte spela med honom, men han spelar rätt mycket hos/med sin pappa. De spelar i sin tur med vänner och andra familjemedlemmar.

När det gäller fult språk så är det en klasskompis som har lärt min son de allra värsta orden. Jag svär förvisso rätt så friskt själv och håller inte på och anpassar språk pga barn. Det är klassiska svenska svärord som handlar om satan och avföring typ. Men förnedrande ord får han höra från den här kompisen, som i sin tur får lära sig av äldre syskon. Det är helt oundvikligt, och har alltså noll och intet med Fortnite att göra. Vi pratar massor om det här, kompisen har god självkontroll och skulle aldrig yppa ett ljud när "fel" vuxna är nära. Min son har knappt någon självkontroll och blir han arg (vilket han blir rätt ofta i skolan) så använder han de fulaste orden han kan. Det blir m a o mycket möten med rektor, lärare och specialpedagog. Och okunskapen är tyvärr stor, några i skolans personal har hävdat att Fortnite och Youtube är roten till allt ont och glömmer bort att barn lär sig dumhet på samma sätt som de gjorde förr. Kompisars storasyskon är dock svårare att reglera...

 

[SpanskaLoppan]

Tack för många nya vinklar!
Jag känner egentligen att jag helst sett att han inte spelat den här typen av spel än på ett par år. Men väger det mot, som någon annan skrev, att han blir utanför när han inte vet och kan hänga med i kompisarnas snack.

Sonen har ärvt mitt temperament och kan bli ganska högljudd när det går dåligt i ett spel. Det har hänt att kontroller flyger... Jag tänker att man kan prata kring dessa reaktioner än en gång och vad som kan vara mer okej att göra när det blir så jobbigt. Och då kan Fortnite få vara en morot - att han får ha det men att om det här beteendet fortsätter kommer vi ta bort det igen.

 

[SpanskaLoppan]

Ang dödandet så har sonen suckat och sagt "mamma det är ju inte riktiga persoooner! Det är bara digitaaaalaaa figurer! Dom finns inte på riktigt!" Tror som sagt inte heller att man blir seriemördare för att man skjutit "folk" på Tvspel som barn.

 

[Madde_padde]

Oj, kort hållna barn måste jag säga. I min familj har vi genom alla år svurit friskt åt jobbiga bossar i spel, både barn och vuxna, och vi går ändå att ha i möblerade rum. Det ger verkligen ett mossigt intryck av er uppfostran om det är ok att barnen följer med på High Chaparral som är lajv av gammaldags westernfilmer, inklusive våld och stereotyper, men inte att de tar till ett kraftuttryck mot ett dött ting som en fiende i ett spel.

Så är de nog och de bjuder jag er på
Jag gillar välkammade barn

 

[Kilauea]

Nu är mina för små för tex Fortnite men de har fått prova Mario kart. Jag tycker det är skillnad på att kasta saker på andra figurer (där ingen är tydlig människa liksom) och där ingen i spelet dör, mot att i ett spel springa runt och skjuta med vad som ser ut som riktiga vapen mot figurer som ska föreställa människor.

När de blir stora nog för såna spel kommer definitivt pappan (mest troligt) eller jag sitta med i början.

Så tänker vi i vår familj.

 

[Brie]

Tack för många nya vinklar!
Jag känner egentligen att jag helst sett att han inte spelat den här typen av spel än på ett par år. Men väger det mot, som någon annan skrev, att han blir utanför när han inte vet och kan hänga med i kompisarnas snack.

Sonen har ärvt mitt temperament och kan bli ganska högljudd när det går dåligt i ett spel. Det har hänt att kontroller flyger... Jag tänker att man kan prata kring dessa reaktioner än en gång och vad som kan vara mer okej att göra när det blir så jobbigt. Och då kan Fortnite få vara en morot - att han får ha det men att om det här beteendet fortsätter kommer vi ta bort det igen.

Inte omöjligt att Fortnite är för ”töntigt” i den åldern du tycker att det börjar vara lämpligt. Kan vara värt att ta med, eller inte

 

[SpanskaLoppan]

Så är de nog och de bjuder jag er på
Jag gillar välkammade barn

Våra är tämligen välkammade de med. Och hårt hållna. Det är mycket andra i deras ålder gör som de inte får. Och de förväntas hålla måttlig ordning efter sig själva och hjälpa till att hålla vårt hem rimligt städat - utan veckopeng! Dessutom får den som betalar sina egna räkningar svära hemma hos oss, inte andra oavsett ålder

Just för att de ändå sköter detta rätt bra så vill jag så gärna ge efter på Det här.

 

[athena_arabians]

Lätt OT vad gäller svärande och kraftfullare språk... det lärde jag och mina äldre kusiner oss från vår morfar när vi var rätt små, att åka bil med honom var spännande både vad gällde själva körningen och språket Dock har det gått att ha oss alla tre i civiliserade sammanhang, vi vet när det passar med ett kraftfullare språk och när det inte gör det.

Mina föräldrar gick inte så mycket efter åldersgränser utan kollade själva om det var lämpligt för mig, både vad gällde spel och TV/filmer.

 

[Askur2017]

En aspekt i den här debatten tycker jag kan vara att ge barnen möjlighet att hänga med i sin samtid, hellre än att som förälder sätta egna ideal högst och först i alla lägen. Jag sätter ett värde på att mina barn blir så kallat ”streetsmarta”, att de kan föra sig obekymrat BÅDE på en välkammad söndagsmiddag hos farmor OCH som nu i största korridoren på sin högstadieskola.

Jobbar själv på gymnasiet och lider verkligen med kidsen som stryker sig mot väggarna när de ska gå förbi cafeterian. De som på riktigt blir rädda om det stökas i korridoren de befinner sig i och hellre går en omväg mm. Då känns livet betydligt skönare för de som tar den typen av miljö mer med ro, biter ifrån själv om det behövs, kan säga till vederbörande att flytta undan även om man är 20cm kortare och 10kg lättare tex. Men hur bygger man upp det om man inte får träna på att möta ungdomar med annan uppfostran, hemmiljö och livsåskådning än den man själv är van vid? Allt man inte känner till tenderar ju att bli främmande och obehagligt. Det är i min värld inte mötet med omvärlden som förstör för våra barn, det är väl hur vi hjälper dem hantera och bemöta det barnen får se?

Att få tillhöra och känna sig delaktig i en grupp är ju helt avgörande för vår sociala utveckling. Att testa ett tv-spel som gör att de kan hänga med i snacket, lekarna och själva spelandet i grupp känns som en ickefråga för mig i sammanhanget. Klart även min unge ska ha koll och vara delaktig där!

 

[SpanskaLoppan]

En aspekt i den här debatten tycker jag kan vara att ge barnen möjlighet att hänga med i sin samtid, hellre än att som förälder sätta egna ideal högst och först i alla lägen. Jag sätter ett värde på att mina barn blir så kallat ”streetsmarta”, att de kan föra sig obekymrat BÅDE på en välkammad söndagsmiddag hos farmor OCH som nu i största korridoren på sin högstadieskola.

Jobbar själv på gymnasiet och lider verkligen med kidsen som stryker sig mot väggarna när de ska gå förbi cafeterian. De som på riktigt blir rädda om det stökas i korridoren de befinner sig i och hellre går en omväg mm. Då känns livet betydligt skönare för de som tar den typen av miljö mer med ro, biter ifrån själv om det behövs, kan säga till vederbörande att flytta undan även om man är 20cm kortare och 10kg lättare tex. Men hur bygger man upp det om man inte får träna på att möta ungdomar med annan uppfostran, hemmiljö och livsåskådning än den man själv är van vid? Allt man inte känner till tenderar ju att bli främmande och obehagligt. Det är i min värld inte mötet med omvärlden som förstör för våra barn, det är väl hur vi hjälper dem hantera och bemöta det barnen får se?

Att få tillhöra och känna sig delaktig i en grupp är ju helt avgörande för vår sociala utveckling. Att testa ett tv-spel som gör att de kan hänga med i snacket, lekarna och själva spelandet i grupp känns som en ickefråga för mig i sammanhanget. Klart även min unge ska ha koll och vara delaktig där!

Det är lite det här jag menar. Jag vill inte utsätta mina barn för skadliga saker ocg jag vill förmedla vad jag anser vara viktiga värderingar. Men samtidgt inser jag att de inte kan ha MIN uppväxt. Jag var barn för 25 år sedan, samhället ser annorlunda ut nu på gott och ont och det är ju det här mina barn växer upp i.
Och de BLIR utanför när de inte förstår vad alla andra pratar om.

En jätteglad kille här hemma spelade Fortnite igår, han blev så glad att han grät. SÅ viktigt var det för honom. Men jag har suttit med och sagt nej till en del världar/banor/quests vad det nu heter. Och han har lyssnat. Nån med zombies gick han självmant ur innan jag hann säga nåt, det blev nog för intensivt även om han inte verkade skrämd.

 

[Wingates]

Lätt OT vad gäller svärande och kraftfullare språk... det lärde jag och mina äldre kusiner oss från vår morfar när vi var rätt små, att åka bil med honom var spännande både vad gällde själva körningen och språket Dock har det gått att ha oss alla tre i civiliserade sammanhang, vi vet när det passar med ett kraftfullare språk och när det inte gör det.

Mina föräldrar gick inte så mycket efter åldersgränser utan kollade själva om det var lämpligt för mig, både vad gällde spel och TV/filmer.

Min pappa och farfar var gamla hetlevrade sjömän - need i say more Min mamma brukar kommentera min svärande och jag brukar påminna om vem hon gifte sig med

Jag svär som en borstbindare när saker inte går som jag vill - jag har verkligen inte blivit värre av spelande.
Pappa spelade Wolfenstein 3D med mig som barn dessutom.

 

[Madde_padde]

En aspekt i den här debatten tycker jag kan vara att ge barnen möjlighet att hänga med i sin samtid, hellre än att som förälder sätta egna ideal högst och först i alla lägen. Jag sätter ett värde på att mina barn blir så kallat ”streetsmarta”, att de kan föra sig obekymrat BÅDE på en välkammad söndagsmiddag hos farmor OCH som nu i största korridoren på sin högstadieskola.

Jobbar själv på gymnasiet och lider verkligen med kidsen som stryker sig mot väggarna när de ska gå förbi cafeterian. De som på riktigt blir rädda om det stökas i korridoren de befinner sig i och hellre går en omväg mm. Då känns livet betydligt skönare för de som tar den typen av miljö mer med ro, biter ifrån själv om det behövs, kan säga till vederbörande att flytta undan även om man är 20cm kortare och 10kg lättare tex. Men hur bygger man upp det om man inte får träna på att möta ungdomar med annan uppfostran, hemmiljö och livsåskådning än den man själv är van vid? Allt man inte känner till tenderar ju att bli främmande och obehagligt. Det är i min värld inte mötet med omvärlden som förstör för våra barn, det är väl hur vi hjälper dem hantera och bemöta det barnen får se?

Att få tillhöra och känna sig delaktig i en grupp är ju helt avgörande för vår sociala utveckling. Att testa ett tv-spel som gör att de kan hänga med i snacket, lekarna och själva spelandet i grupp känns som en ickefråga för mig i sammanhanget. Klart även min unge ska ha koll och vara delaktig där!

Nu är de helt ot men smyger barnen efter väggarna för de ser sin mamma få stryk varenda kväll eller för att föräldrarna inte lät dem bete sig och leka precis var som?! Är de de tuffa barnen som tar plats som mår bäst som äldre sen? Tveksamt! Kryper man efter väggarna så är de absolut något som inte stämmer och kurator behöver kopplas in anser jag! Men böjer de ner huvudet och inte vill vara med i tjafset är de något annat.
Jag har funderat mycket på det här, träffat klassens coola killar på fest för ett par år sen 22 år sen vi slutade skolan. De ber om ursäkt till mig som de vill att jag ska hälsa till min försiktiga kompis som smög efter väggarna. De drogs med av grupptrycket och vågade inte säga ifrån när de andra var elaka och har funderat mycket på det sen dess.
Hon är framgångsrik idag.

Vad kommer tex sånt här ifrån?se artikeln

Jag vill inte gärna hänga ut mina barn här men har väldigt olika barn trots precis samma uppväxt. Jag har den som drömmer mardrömmar flera veckor efter att ha sett huggy wuggy på youtube hos en kompis och aldrig mer vill titta på dator eller tv hos denne kompisen och en annan som genom förskoletiden spöat alla killar som inte lyssnat på brorsans nej jag vill inte mer. Jag tror dock att de båda kommer bli fina barn med mycket vänner även fast vi föräldrar säger stopp till vissa saker.

 

[gulakatten]

En aspekt i den här debatten tycker jag kan vara att ge barnen möjlighet att hänga med i sin samtid, hellre än att som förälder sätta egna ideal högst och först i alla lägen. Jag sätter ett värde på att mina barn blir så kallat ”streetsmarta”, att de kan föra sig obekymrat BÅDE på en välkammad söndagsmiddag hos farmor OCH som nu i största korridoren på sin högstadieskola.

Jobbar själv på gymnasiet och lider verkligen med kidsen som stryker sig mot väggarna när de ska gå förbi cafeterian. De som på riktigt blir rädda om det stökas i korridoren de befinner sig i och hellre går en omväg mm. Då känns livet betydligt skönare för de som tar den typen av miljö mer med ro, biter ifrån själv om det behövs, kan säga till vederbörande att flytta undan även om man är 20cm kortare och 10kg lättare tex. Men hur bygger man upp det om man inte får träna på att möta ungdomar med annan uppfostran, hemmiljö och livsåskådning än den man själv är van vid? Allt man inte känner till tenderar ju att bli främmande och obehagligt. Det är i min värld inte mötet med omvärlden som förstör för våra barn, det är väl hur vi hjälper dem hantera och bemöta det barnen får se?

Att få tillhöra och känna sig delaktig i en grupp är ju helt avgörande för vår sociala utveckling. Att testa ett tv-spel som gör att de kan hänga med i snacket, lekarna och själva spelandet i grupp känns som en ickefråga för mig i sammanhanget. Klart även min unge ska ha koll och vara delaktig där!

För mig känns det absurt att tänka att ens barn måste få spela alla spel som andra barn spelar, oavsett ålder, för annars blir det ett osocialt barn som inte kommer få vänner eller kunna hänga med i sociala sammanhang.

Men är det så många föräldrar tänker är det inte märkligt att så många barn får tillgång till så mycket (spel, sociala medier etc) vid så ung ålder.

För mig känns så mycket i den här tråden så himla knäppt bara. Väldigt svart och vitt helt klart.

 

[Lingon]

Nu är de helt ot men smyger barnen efter väggarna för de ser sin mamma få stryk varenda kväll eller för att föräldrarna inte lät dem bete sig och leka precis var som?! Är de de tuffa barnen som tar plats som mår bäst som äldre sen? Tveksamt! Kryper man efter väggarna så är de absolut något som inte stämmer och kurator behöver kopplas in anser jag! Men böjer de ner huvudet och inte vill vara med i tjafset är de något annat.
Jag har funderat mycket på det här, träffat klassens coola killar på fest för ett par år sen 22 år sen vi slutade skolan. De ber om ursäkt till mig som de vill att jag ska hälsa till min försiktiga kompis som smög efter väggarna. De drogs med av grupptrycket och vågade inte säga ifrån när de andra var elaka och har funderat mycket på det sen dess.
Hon är framgångsrik idag.

Vad kommer tex sånt här ifrån?se artikeln

Jag vill inte gärna hänga ut mina barn här men har väldigt olika barn trots precis samma uppväxt. Jag har den som drömmer mardrömmar flera veckor efter att ha sett huggy wuggy på youtube hos en kompis och aldrig mer vill titta på dator eller tv hos denne kompisen och en annan som genom förskoletiden spöat alla killar som inte lyssnat på brorsans nej jag vill inte mer. Jag tror dock att de båda kommer bli fina barn med mycket vänner även fast vi föräldrar säger stopp till vissa saker.

Oj, överreaktion kanske?

 

[Askur2017]

Det jag ser är att barn/ungdomar/människor som tillåts utforska och vara en del av de sociala sammanhang de allra flesta jämnåriga finns i, får betydligt lättare att navigera i den världen än de som inte har tillträde eller får tillträde mycket senare. Det säger nog sig självt om man tänker efter lite…

Är du ny på en arena den stora majoriteten är betydligt mer hemma i, blir du förmodligen något mer osäker där. Inte heller det känns väl speciellt förvånande?

 

[Araminta]

För mig känns det absurt att tänka att ens barn måste få spela alla spel som andra barn spelar, oavsett ålder, för annars blir det ett osocialt barn som inte kommer få vänner eller kunna hänga med i sociala sammanhang.

Men är det så många föräldrar tänker är det inte märkligt att så många barn får tillgång till så mycket (spel, sociala medier etc) vid så ung ålder.

För mig känns så mycket i den här tråden så himla knäppt bara. Väldigt svart och vitt helt klart.

Det är inte så jag tolkar tråden. Jag läser istället om föräldrars försök att hitta jämvikt mellan aktiviteter som anses lämpliga och barns behov av social gemenskap. För ett barn som redan är en trygg del av en kompisgrupp med flertalet gemensamma intressen, så är frågan om just det där tv-spelet just en enkel fråga om det där tv-spelet. För barnet som inte har den tryggheten, där det där tv-spelet är det enda som pratas om på raster och därmed den enda vägen in i gemenskapen, så blir frågan om det där tv-spelet också en fråga om väldigt mycket annat.

Jag har inte egna barn men jag vet precis hur det är att vara udda som barn. Min mor var en av, vad jag tror är få, tonårsmammor som aktivt uppmuntrade smink, kläder och utekvällar. Det funkade inte för jag var totalt ointresserad, men jag tycker att det visar på ett inkännande och flexibelt föräldraskap. Hon kunde inte ge mig vänner men hon kunde öppna dörrar som potentiellt kunde leda till gemenskap med mina jämnåriga. Och när min, mer partyintresserade lillebror kom upp i samma ålder så var hon lika snabb med att sätta upp gränser för hur sent är för sent, alkoholkonsumtion etc., etc.

För precis som du skriver: det är inte svart-vitt, även om det självfallet finns absoluta gränser som är giltiga för alla. Utifrån min synvinkel som dotter och någon som träffar hundratals föräldrar och barn i mitt yrke, så skulle jag säga att föräldraskap verkar koka ner i en ständig och aktiv lyhördhet till barnet som individ. Det går att uppmuntra utekvällar till storasyster och samtidigt begränsa dem för lillebror. Uppfostran är inte one size fits all.

 

[Askur2017]

Det är inte så jag tolkar tråden. Jag läser istället om föräldrars försök att hitta jämvikt mellan aktiviteter som anses lämpliga och barns behov av social gemenskap. För ett barn som redan är en trygg del av en kompisgrupp med flertalet gemensamma intressen, så är frågan om just det där tv-spelet just en enkel fråga om det där tv-spelet. För barnet som inte har den tryggheten, där det där tv-spelet är det enda som pratas om på raster och därmed den enda vägen in i gemenskapen, så blir frågan om det där tv-spelet också en fråga om väldigt mycket annat.

Jag har inte egna barn men jag vet precis hur det är att vara udda som barn. Min mor var en av, vad jag tror är få, tonårsmammor som aktivt uppmuntrade smink, kläder och utekvällar. Det funkade inte för jag var totalt ointresserad, men jag tycker att det visar på ett inkännande och flexibelt föräldraskap. Hon kunde inte ge mig vänner men hon kunde öppna dörrar som potentiellt kunde leda till gemenskap med mina jämnåriga. Och när min, mer partyintresserade lillebror kom upp i samma ålder så var hon lika snabb med att sätta upp gränser för hur sent är för sent, alkoholkonsumtion etc., etc.

För precis som du skriver: det är inte svart-vitt, även om det självfallet finns absoluta gränser som är giltiga för alla. Utifrån min synvinkel som dotter och någon som träffar hundratals föräldrar och barn i mitt yrke, så skulle jag säga att föräldraskap verkar koka ner i en ständig och aktiv lyhördhet till barnet som individ. Det går att uppmuntra utekvällar till storasyster och samtidigt begränsa dem för lillebror. Uppfostran är inte one size fits all.

Så fint och insiktsfullt! Håller med till fullo