Sv: Föda barn med dåliga gener
Hmm, nej, jag var kanske lite vag.
Exempel (icke baserat på verkliga personer): Mamman och pappan bär båda på flera psykiska åkommor, inte bara sådant som de har själva utan även sådant som finns i släkten och har en risk att finnas i det gemensamma barnet. Det handlar allt som allt om beroendesjukdomar, aspergers syndrom, ADHD, uni- och biopolära sjukdomar, ångestgrundade sjukdomar, benägenhet till psykos. Det har förekommit självmord i släkten till följd av dessa sjukdomar. Farmor har gråstarr. Föräldrarna har inte själva alla dessa sjukdomar men mamma är manodepressiv och har OCD och pappa har aspergers syndrom. De lever fungerande liv men behöver stöd från omvärlden i form av terapi och medicin. De längtar verkligen efter en liten knodd och har ett ordnat liv efter sina förutsättningar: Fast jobb, förstahands-hyresrätt. De är noga med att läsa in sig på livet med barn, de diskuterar på nätet med andra föräldrar, går kurser och grupper vis BVC. Blivande morföräldrar är jätteglada att få barnbarn och vill hjälpa till. De ytliga förutsättningarna är med andra ord bra, men barnet är nästan garanterat att födas med psykisk sjukdom.
Är dessa gener lämpliga att föras vidare?
Lämpliga och lämpliga, jag tror att om man har en sjukdom eller annat själv som man har lärt sig att behärska och hantera så kan man mycket väl hjälpa sitt barn på ett annat vis än om man är ensam i sin familj med just det problemet.
Jag tänker ofta på en film jag såg en gång i tiden (som om jag inte minns fel var sann) där en ung kvinna blev tvingad att adoptera bort sitt barn med följden att barnet blev ihjälslaget av sina adoptivföräldrar eftersom de ansåg att han aldrig kunde lära sig att lyda. Kvinnan fick senare fler barn och alla var som hon, sjövilda, katiga och i mina ögon helt underbara barn men det barnet som hade adopterats bort, som adoptivföräldrarna inte klarade av, var likadant som sina syskon och blev ihjälslagen därför. Nu såhär i efterhand kan jag gissa att både barnen och mamman hade någon form av ADHD eller liknande. Kvinnan var en enormt bra mamma till just sina barn och så tror jag att det ofta är. Man kan ge sina barn något som ingen annan kan bara för att man är lika varandra.
Anledningen till att jag jag började fundera är för att jag pratade med en vän som har en rätt bred sjudomsbild, själv och i släkten. Vi pratade om barn och han sa med glittrande ögon att han trodde att han skulle bli världens bästa pappa, vilket jag inte tvekar på en sekund - han är världens största, snällaste och tryggaste nallebjörn. Han gillar verkligen barn. Jag frågade lite skämtsamt om det inte var dags att hitta sig en mamma till ungarna då, men då sa han att han inte tänkte skaffa några barn. "Vill inte föra vidare mina skitgener, vill inte utsätta en annan människa för vad jag går igenom". Ett annat par jag känner har inte heller speciellt friska gener men längtar efter ett barn när deras liv är mer stabila.
Jag tycker att det är tragiskt att din vän resonerar så. Vi har alla våra ok att bära oavsett om de är medfödda, ärftliga, eller bara kommer ändå. Vissa kan man se att de skulle bli bra föräldrar medans vissa önskar man för det blivande barnets skull att de lät bli. De allra flesta av oss är medelmåttor som föräldrar. Vi gör det vi tror är rätt just när vi gör det och blir det fel ändå så försöker vi reparera det så bra det går.
Visst finns det människor man önskar inte ska skaffa barn men för min del har det mer varit väldigt egoistiska människor och människor som har svårt för att bry sig om andras behov. Människor med vädligt stort behov av att framtäda själva eller att just den kombinationen av föräldrar inte skulle bli bra för att de tar fram varandras värsta sidor. Jag har nog aldrig tänkt att någon med den eller den sjukdomen borde inte skaffa barn.
Jag föddes med gomspalt och jag visste inte när jag fick barn att det kunde vara ärftligt. Nu är förmodligen inte min det för jag är den enda i släkten som man vet sedan början av 1800 talet som har haft det men det hade inte hindrat mej ifrån att skaffa barn. För min del har det inneburit tre operationer varav en som jag inte minns. Idag är de enormt duktiga på att operera gomspalter och ingen behöver längre ha några synliga ärr efter det.
Då är det värre med den ementionella brist mina föräldrar uppvisade. Jag var länge rädd att jag skulle göra likadant mot mina barn som mina föräldrar gjorde mot mej. Jag hade inga bra referensramar hemifrån utan i mycket gjorde jag precis tvärtom mot vad mina föräldrar gjorde. Jag tog till mej det jag såg, läste eller upplevde hos andra familjer och sorterade ut det som jag skulle velat ha som barn. Sedan funderade jag mycket på vad just den här lilla personen som mitt barn är behövde för att kunna ge det som hen behövde mest.
Jag tror att föräldraskap är mycket mer komplext än en diagnos. Jag tror inte att man kan säga med någon större säkerhet hur en människa blev som förälder förren barnen redan är vuxna. Först då vet man ju hur man gjorde i olika situationer och hur ens barn faktiskt blev. Hur mycket man gjorde fel och hur många gånger man missbedömde och hur mycket man önskar att man kunde ändra på. Men framförallt så kan man då inse att tack vare den och den upplevelsen så kunde jag ge mitt barn det där som var så viktigt att hen fick.
Jag tror att har man goda intentioner och mycket kärlek inom sig så kan man bli en bra förälder även om man har diagnoser eller problem.
Men, givetvis så finns det alltid undantag där människor har sjukdommar eller genetiska defekter men jag anser att det är upp till var och en. Ingen annan ska få bestämma något sådant.
. Jag tycker att det är upp till varje individ att ta beslutet om de vill försöka skaffa barn. Om man själv inte vill föra vidare sina gener, ok, om man vill det, vem har rätt att hindra en?
