Flytta hem till föräldrarna

[Wysiwyg]

Så ledsamt det är att se hur dåligt relationen med föräldrarna fungerar för en del. Är så tacksam för den fina kontakten jag har med mina barn.

Tycker verkligen inte relationen till föräldrarna har något att göra med hur man trivs att bo tillsammans med dem i vuxen ålder.

 

[Raderad medlem 6459]

Så ledsamt det är att se hur dåligt relationen med föräldrarna fungerar för en del. Är så tacksam för den fina kontakten jag har med mina barn.

Jag älskar mina föräldrar och vi har otroligt fin kontakt men jag kan inte ens föreställa mig att flytta hem igen. Så det ena behöver inte ha med det andra att göra.

 

[pepp]

Finns det möjlighet att istället bo hos en kompis, att hyra ett rum under en tid eller någon annan temporär lösning? Jag bodde i min mammas lägenhet under ett par veckor när min lägenhet renoverades, och trots att vi kommer bra överens så var det väldigt påfrestande.

Har funderat i dom banorna, "dessvärre" har jag en hund som måste med mig vilket det gör det hela svårare.. vill inte låta han flytta så mycket mer då detta blir 5 gången för honom.. (han lider av separationsångest..)

Han får säkert bo hos mamma och pappa fast nu behöver jag honom verkligen... men ska fundera mer på den saken...

 

[pepp]

Jag älskar mina föräldrar och vi har otroligt fin kontakt men jag kan inte ens föreställa mig att flytta hem igen. Så det ena behöver inte ha med det andra att göra.

Exakt så
Vi har en bra relation och jag älskar dom, men jag står inte riktigt ut med dom längre stunder/dagar..

 

[Wysiwyg]

Exakt så
Vi har en bra relation och jag älskar dom, men jag står inte riktigt ut med dom längre stunder/dagar..

Jag förstår dig precis! Har en jättebra relation med min mamma men det är slitigt att bo med henne nu i vuxen ålder. Har gjort det under 2-3 månader per år de senaste åren då jag jobbat på hennes bostadsort.

I din sits skulle jag nog försöka att inte oroa mig över hur det ska gå, det känns som onödig extra stress. Om det inte finns något annat val så är det ju vad det är tänker jag. Det kanske inte blir jättekul men det är ju för en begränsad period!

 

[pepp]

Jag förstår dig precis! Har en jättebra relation med min mamma men det är slitigt att bo med henne nu i vuxen ålder. Har gjort det under 2-3 månader per år de senaste åren då jag jobbat på hennes bostadsort.

I din sits skulle jag nog försöka att inte oroa mig över hur det ska gå, det känns som onödig extra stress. Om det inte finns något annat val så är det ju vad det är tänker jag. Det kanske inte blir jättekul men det är ju för en begränsad period!

Du har så rätt. Jag oroar mig nog kanske för mycket. Tidigare har det alltid löst sig med boende, nu känns det mest som att jag sitter i skiten (jag är ju samtidigt tacksam att jag har dom att bo hos, att dom ställer upp -inte alla som har den möjligheten.)

Det borde ju dyka upp en lägenhet, en vacker dag!

 

[Septicemia]

Jag har varit hemma hos mamma och vänt en gång när jag var 25, flyttade hemifrån när jag var runt 18 om det spelar någon roll.

Det gick bra de månaderna jag bodde där främst för att jag inte var hemma särskilt mycket Vi har en bra relation men alldeles för olika behov för att kunna bo ihop utan att behöva kompromissa på ett vis som tröttar ut rejält, trots att det finns gott om utrymme för både oss och några till hemma hos henne.

Vet du att det är tidsbegränsat så tror jag att det kommer gå bra om du behöver flytta hem till föräldrarna ett tag @pepp även om det säkerligen kan vara påfrestande.

 

[Hyacinth]

Jag har svårt att se mig själv boende hos mina föräldrar, men kniper det så skulle jag kanske stå ut. De är kanon, men vi är inte ämnade att leva ihop.
Tack och lov har de så pass stort att vi skulle kunna bo ihop utan att sitta ihop, men njaaaaaaa. Jag och min ömma moder är alldeles för lika för att orka med varandra i längden. En vecka klarar vi.

 

[mackan]

Skriver under på @hoppis inlägg att nog mycket handlar om relationer och utöver det hur TS dessutom själv befinner sig mentalt tänker jag - det är nog minst lika viktigt ang hur det funkar .

Jag bodde hos mina föräldrar i nästan ett år som 32 åring efter att jag jobbat i USA i 11 år och sen valde att flytta tillbaka till Sverige och etablera mig, söka jobb jag ville ha osv.

Det funkade utan några som helst problem. Jag hade inget eget hus på tomten men bodde på övervåningen med badrum osv. Vi respekterade varandra utmärkt att under den tiden var övervåningen "min" dvs mina föräldrar behövde inte titta på tv däruppe även om det fanns tv-rum där också, precis som nere .
Vi hade väldigt trevligt på en fin nivå alla de månaderna jag minns det med värme . Alla kom och gick och levde sina egna vuxna liv utan några som helst problem , men hade trevligt med umgänge och måltider osv i kombinationen .

Men som sagt - jag kan tänka mig att hur det funkar eller ej beror på flera faktorer . Dels grundrelation och dels ens egna mentala tillstånd och situation . Om man tex mår jättedåligt och känner att läget är superjobbigt att man öht måste bo där osv, är ledsen av andra orsaker osv, så självklart blir det jobbigare i sammanhanget helt klart ...

Jag hade inget sånt utan mådde mycket väl och balanserar mentalt osv, då blev det väldigt lätt, i kombo med god relation till mina föräldrar .

 

[Wysiwyg]

Men som sagt - jag kan tänka mig att hur det funkar eller ej beror på flera faktorer . Dels grundrelation och dels ens egna mentala tillstånd och situation . Om man tex mår jättedåligt och känner att läget är superjobbigt att man öht måste bo där osv, är ledsen av andra orsaker osv, så självklart blir det jobbigare i sammanhanget helt klart ...

För mig kan jag tänka mig att det är tvärt om. Om jag skulle må dåligt eller det är något som har hänt skulle jag nog ha lättare att acceptera att bo en stund hos min mor. Hon är klok nog att backa och ge space om jag skulle behöva det och skulle nog vara en superbra pelare att luta sig mot om jag skulle vara i behov av det. Har nog svårare att få ihop mitt vuxna, "vanliga" liv med att bo hos henne om jag ska vara ärlig.

(Nu är det teoretiskt det där med att må dåligt eftersom jag aldrig gjort det och bott med mamma samtidigt men jag kan tänka mig in i situationen.)

 

[tanten]

Så ledsamt det är att se hur dåligt relationen med föräldrarna fungerar för en del. Är så tacksam för den fina kontakten jag har med mina barn.

Jag gillar min avkomma. heartheartheart

Men ALDRIG att vi skulle funka under samma tak. Vi är för lika och har för mycket revirbehov (ffa jag!) för att det skulle gå. Vi skulle hänga varann i strupen rätt omedelbart.

Så för vår fortsatta goda relation och kärlek till varann så ska vi bo minst en mil från varann även i fortsättningen.

 

[MiniLi]

Exakt så
Vi har en bra relation och jag älskar dom, men jag står inte riktigt ut med dom längre stunder/dagar..

Måste det bli långa stunder då?
Antar att du har ngn sysselsättning på dagarna? Och säkert fritidsaktiviteter?
Väl "hemma" behöver man ju inte umgås hela tiden. Det går väl att hålla sig på sitt rum (eller hur man nu bor)?
Långa promenader på kvällarna med hunden?

Om ni har en bra relation så kan ni säkert prata om det här. Du får vara ärlig och säga att du behöver ha ditt space helt enkelt.
Och förhoppningsvis blir det kortvarigt

 

[pepp]

Måste det bli långa stunder då?
Antar att du har ngn sysselsättning på dagarna? Och säkert fritidsaktiviteter?
Väl "hemma" behöver man ju inte umgås hela tiden. Det går väl att hålla sig på sitt rum (eller hur man nu bor)?
Långa promenader på kvällarna med hunden?

Om ni har en bra relation så kan ni säkert prata om det här. Du får vara ärlig och säga att du behöver ha ditt space helt enkelt.
Och förhoppningsvis blir det kortvarigt

Jag har nog inte så mycket fritidsaktiviteter mer än långpromenad med hunden (är rätt låst då han inte går att lämna längre stunder)
Så är nog mycket därför det känns jobbigt också. Kollar mycket serier och sånt också.

/no life

 

[Fibusen]

Jag och mamma har en jättebra relation, men jag skulle verkligen undvika det till det längsta möjliga att bo där!!!

För ganska precis ett år sen frös mitt avlopp ihop, upptäckte det fredag eftermiddag. Bodde då hos mamma under helgen tills jag kunde ringa spolbil på måndagen så jag slapp den hutlösa jouravgiften. Och jag höll på att gå under!!! Vi är verkligen inte osams eller gnabbar om något, men jag blev tokig på det att hon skulle "ta hand om mig"! Det frågades hela tiden om jag frös, om jag var hungrig, om jag var törstig, om jag ville ha något, om jag ville låna en bok, vad jag ville ha för mat osv osv. Jättesnällt av henne såklart, men jag fick myrkrypningar i hela kroppen! Jag bodde då helt själv varannan vecka, och sonen på 4 år varannan, och hade mitt alldeles egna hus, och hade liksom ansvar för ALLT helt själv. Och jag trivs med det, jag avskyr när nån håller på att "gulla" med mig!

Jag sa åt henne tillslut att om jag är törstig så vet jag vart kranen är liksom.

Jag stog ut den helgen och bjöd på god middag på söndagkvällen som tack för hjälpen, medans hon beklagade sig att hon tyckte det var sååå tråkigt att jag skulle "flytta hem" igen dagen efter, och det hade ju varit sååå mysigt att få rå om mig ordentligt.

Jag älskar min mamma, jag gör verkligen det, men bo under samma tak, aldrig i livet!

Vill tillägga också att vi rest tillsammans och då spenderat en vecka ihop utomlands, det funkar klockrent! Då är hon helt "normal"! Blir enbart för mycket "ta hand om" när vi hamnar under hennes egna tak.

 

[Fibusen]

Så ledsamt det är att se hur dåligt relationen med föräldrarna fungerar för en del. Är så tacksam för den fina kontakten jag har med mina barn.

Jag tror inte det har så mycket med dålig relation till sina föräldrar, utan mer att man vuxit upp till en självständig, egen, vuxen person som har vant sig vid att ta hand om och reda sig själv, medans i många föräldrars ögon är man fortfarande det där lilla barnet man en gång var.

Jag har som sagt jättebra relation med min mamma, men jag skulle verkligen inte vilja bo där!

Sen vet jag inte, men man har ju en väldig respekt till sina föräldrar. Jag hade tex inte velat trillat in kl 03 en lördag efter en utekväll med kompisarna och börjat ställa mig och laga lite fyllemat. Jag hade heller inte velat sova bort halva dagen, legat och slappat i soffan framför tvn, spela hög musik, kasta i sig maten lite snabbt medans man har stallkläderna på sig, osv osv. Det skulle kännas fel och obekvämt, och jag tycker inte om när det blir obekvämt.

 

[SkorpSmulan]

Jag bor i en friggebod hos mina föräldrar pga anledning, jag är väldigt noga med att sköta mig själv.
Jag har mitt bo i friggebodan även om jag måste använda deras kök och dusch.
Jag handlar och lagar min egen mat, jag sköter min egen tvätt, jag lever mitt liv och följer mina tider. Vill vi umgås så gör vi det vill vi inte så gör vi inte det.
Ibland handlar jag åt dom, ibland äter vi tillsammans, turas om att fixa mat då, men för mig är det väldigt viktigt att sköta mitt liv själv och mina föräldrar är inte påflugna, ibland ser jag dom knappt.
Det funkar och jag har superbra djurpassning då jag jobbar väldigt mycket.
Men nog hade jag helst velat ha något eget.

 

[Killaloe]

Jag tror inte det har så mycket med dålig relation till sina föräldrar, utan mer att man vuxit upp till en självständig, egen, vuxen person som har vant sig vid att ta hand om och reda sig själv, medans i många föräldrars ögon är man fortfarande det där lilla barnet man en gång var.

Jag ser mig ändå som rätt så självständig och vuxen med eget liv, men för mig är det inga problem att bo med mina föräldrar

Så jag tror mer det handlar om att vi är olika individer och att relationer samt fysiska förutsättningar ser olika ut, vilket varken behöver vara bra eller dåligt eller bero på huruvida en är en vuxen och självständig person

 

[_FiA_]

Jag har bott hos mina föräldrar 2 ggr efter jag flyttat hemifrån och båda gångerna har det handlat om ett par månader. Visst är det ganska påfrestande, men jag har även varit så oerhört tacksam att jag har en familj att få bo hos i sådana lägen! vad hade jag annars tagit vägen liksom? Så tacksamheten väger så mycket tyngre än påfrestningen. Man får ha som mantra att det bara är en visss period för att stå ut

 

[MiniLi]

Jag har nog inte så mycket fritidsaktiviteter mer än långpromenad med hunden (är rätt låst då han inte går att lämna längre stunder)
Så är nog mycket därför det känns jobbigt också. Kollar mycket serier och sånt också.

/no life

Ja men ändå! Äta middag, långpromenad med hunden, se serier och sen gå och lägga dig. Det blir väl inte så mkt häng m föräldrar? Möjligen äta ihop men sen kan väl du dra dig undan?

 

[Fossing]

Nån här som gjort det, i vuxen ålder?
Jag har ju bott hemifrån i 10 år nu men kommer måsta flytta dit i slutet av månaden p.g.a uppbrott med pojkvännen/sambon.

Jag får panik jag bara tänker på det, är dit nån gång i veckan och står ut i några timmar. Hur ska jag då klara antagligen flera månader??!

Jag bodde hemma hos mamma och hennes nye man i ett par månader efter att jag hade flyttat hem från utlandet, men inte fått lägenhet än. De bodde i en ny lägenhet, jag flyttade alltså inte in i mitt gamla rum utan ett helt nytt, och jag har aldrig bott med hennes nye innan (de blev tillsammans efter jag hade flyttat hemifrån). Det funkade förvånansvärt bra, mest jobbigt för mig eftersom de ville umgås så mycket och liksom "ta hand" om mig
Jag hade nog inte stått ut i flera år men det behöver nog inte du heller, TS. Jag valde också att inte bete mig som ett barn utan som en gäst, och blev jag irriterad på dem (jag har världens kortaste stubin!) tänkte jag på hur snällt det var att jag fick bo där gratis och äta deras mat osv. Dvs inte falla in i gamla mönster och bråka och gnälla.