Finns ni?

[Lamborghini]

Rent känslomässigt är jag jättelycklig över att vara gravid för det innebär ju att jag och maken ska bli föräldrar och jag är både glad och tacksam att bäbisen än så länge snällt följer standardmall 1A (frisk och aktiv och allt är normalt).

Dock är mitt allmäntillstånd så kraftigt försämrat av att vara gravid så även om graviditetskrämporna i sig är helt normala gör de mitt liv så himla mycket sämre att jag inte kan uppskatta tillståndet som sådant. Det fråntar mig så mycket av det jag tycker om och mår bra av att jag, vilket jag kan se nu så här i efterhand, under en period var väldigt nära att gå in i en regelrätt depression.

Maken är fantastisk när det gäller att ta hand om mig, han avlastar så mycket att det är helt enormt, men lika mycket som det underlättar och gör att jag väldigt sällan behöver göra något som t.ex. provocerar fogarna gör det också att jag stundtals känner mig svag och beroende. Jag är van att vara en självgående, självständig människa med mycket energi och ett mycket gott allmäntillstånd, jag trivs inte med att det enda som inte gör ont är att ligga i sängen och att jag knappt kan ta mig någonstans för egen maskin.

Jag är väldigt glad för de som trivs med att vara gravida, har t.ex. en syster som tycker att det är toppen, och jag önskar att jag tillhörde skalan som åtminstone var neutral inför hela grejen.

För mig är det enklare att gå igenom allt just för att jag vet att det går över. Annars hade jag nog inte velat vara med. Försöker nog bara tänka positivt även om det inte alltid är lätt. Det blir bättre sen, men inte nu o inte av att jag känner mig eländig. Typ så?

Kan röra på mig ungefär noll o ingenting och det har jag nästan accepterat. Blir jag deppig blir det ännu värre. BM frågade hur jag skulle sammanfatta graviditeten och då svarade jag nåt i stil med "psykiskt bra, fysiskt inte jättebra".

 

[Andromedae]

Ja men det är väl klart att man inte känner sig på topp jämt! Varken som gravid eller inte gravid. Inget konstigt?

Överlag tycker jag det är negativ stämning runt graviditeter o ville bara se om någon faktiskt inte avskyr att vara gravid!

Alltså det borde ju inte vara något konstigt! Men jag tror att det lätt blir "antingen eller" när folk pratar graviditeter. Antingen är det så fantastiskt och strålande - eller så är det pest. Kanske är det så att man undermedvetet letar efter något som sticker ut från mellanmjölken när någon frågar en hur det är - att bara svara "-------" (föreställ dig ett beeeeep) på frågan hur det är blir ju lite ... tunt

Jag tror nog i och för sig att jag har reflekterat mer över en "klagokultur" när barnen väl är ute. Kanske är det för att jag inte hade en jätterolig graviditet, men blev positivt överraskad av att ha barn?

(Sedan tycker jag att klagokulturen har ett existensberättigande också. Men jag tycker att det är lite tråkigt när ett samtal kring barn utgår från hur "jobbiga" de är. Jag kan ju också vara jobbig ibland, men jag hoppas verkligen inte att folks samtal om mig enbart handlar om mina negativa sidor ...)

 

[Tassetass]

För mig är det enklare att gå igenom allt just för att jag vet att det går över. Annars hade jag nog inte velat vara med. Försöker nog bara tänka positivt även om det inte alltid är lätt. Det blir bättre sen, men inte nu o inte av att jag känner mig eländig. Typ så?

Kan röra på mig ungefär noll o ingenting och det har jag nästan accepterat. Blir jag deppig blir det ännu värre. BM frågade hur jag skulle sammanfatta graviditeten och då svarade jag nåt i stil med "psykiskt bra, fysiskt inte jättebra".

Ja, det är lite så här med; psykiskt och känslomässigt är det helt okej men fysiskt är det åt helvete. För mig får det dock rätt så långtgående konsekvenser att ha så ont som jag har. Träningen, som jag saknar allra mest, är en stor del av mitt liv och nu när jag är gravid kan jag inte träna alls. Det sabbar min mage, det sabbar min sömn, det gör att jag inte kan koncentrera mig lika länge och intensivt och det gör mig uttråkad att inte kunna träna.

Du skrev att ingen är på topp jämnt och det är inte jag som ogravid heller, men som ogravid är min lägstanivå ändå högre än vad min högstanivå är som gravid.

 

[Lamborghini]

Ja, det är lite så här med; psykiskt och känslomässigt är det helt okej men fysiskt är det åt helvete. För mig får det dock rätt så långtgående konsekvenser att ha så ont som jag har. Träningen, som jag saknar allra mest, är en stor del av mitt liv och nu när jag är gravid kan jag inte träna alls. Det sabbar min mage, det sabbar min sömn, det gör att jag inte kan koncentrera mig lika länge och intensivt och det gör mig uttråkad att inte kunna träna.

Du skrev att ingen är på topp jämnt och det är inte jag som ogravid heller, men som ogravid är min lägstanivå ändå högre än vad min högstanivå är som gravid.

Inget gör en så motiverad att träna som att vara gravid! Jag skulle till och med kunna tänka mig att börja! Förstår om du saknar det och välmåendet det medför.

 

[voltis]

Finns det någon här som faktiskt tycker om att vara gravid?

Kände mig så fruktansvärt ensam (typ) om att inte spy galla över graviditeten. Beslutade mig för att sluta läsa så mycket i diverse "årstidstrådar" på grund av att jag blev lite för deppig.

Så nu är jag bara nyfiken på om det är någon som inte kräks på sin graviditet?

Jag har ett elände fysiskt, heltidssjukskriven sen 18 veckor men det går över. Så ni inte tänker att jag har "en enkel graviditet o klart att hon njuter".

Jag ÄLSKADE att vara gravid!
Inga "biverkningar" under hela tiden, var lite öm i brösten första veckorna bara (trodde jag hade ngn sjukdom, inte att jag var gravid hehe).
Inga foglossningar eller andra smärtor, illamående eller så. Fick inte ens några bristningar
Jobbade långt in i graviditeten, men fick sitta i kassan sista månaden då det ändå vart lite tungt med att plocka frukt tillslut hehe.

Mådde nästan bättre som gravid än innan, så skulle nog kunna vara gravid flera gånger. Men jag gillade inte födseln, och är rätt nöjd med barnet vi har faktiskt

 

[Amha]

Jag VET att alla har rätt till sina känslor. Jag förstår att vissa tycker det är jobbigt.

Samtidigt blir jag alltid lite ledsen då jag läser om de som hatar graviditeten. Jag hade så gärna tagit deras graviditet

Jag har full förståelse för dina känslor kring detta. Samtidigt ser jag och flera med mig graviditeten som en transportsträcka till det som faktiskt är den fina biten. Den starkaste känslan jag har haft kring graviditet är det där när barnet rör sig och man märker att det är något där och att det är rätt häftigt vad kroppen ändå klarar av. Annars hade jag ju gärna sett att barnet levererades efter betydligt kortare tid faktiskt. 9 månader är länge, särskilt som nu när kroppen protesterar redan under första månaderna.

Jag avskydde dessutom att folk tog sig friheter att ställa jobbiga frågor de aldrig skulle ställa annars och klappa på magen osv. Jag ogillar uppmärksamhet till vardags och ogillar den mer under graviditet. Folk tappar all respekt när man väntar smått fick jag erfara.

Dock räknar jag med att gå in med en annan känsla i slutet nu då jag faktiskt insett att slutet är en rätt kort tid av hela graviditeten ändå. Att gå över en vecka eller två är väl ingen big deal om folk ger fan i att ringa och terrorisera mig

 

[Lamborghini]

Jag har full förståelse för dina känslor kring detta. Samtidigt ser jag och flera med mig graviditeten som en transportsträcka till det som faktiskt är den fina biten. Den starkaste känslan jag har haft kring graviditet är det där när barnet rör sig och man märker att det är något där och att det är rätt häftigt vad kroppen ändå klarar av. Annars hade jag ju gärna sett att barnet levererades efter betydligt kortare tid faktiskt. 9 månader är länge, särskilt som nu när kroppen protesterar redan under första månaderna.

Jag avskydde dessutom att folk tog sig friheter att ställa jobbiga frågor de aldrig skulle ställa annars och klappa på magen osv. Jag ogillar uppmärksamhet till vardags och ogillar den mer under graviditet. Folk tappar all respekt när man väntar smått fick jag erfara.

Dock räknar jag med att gå in med en annan känsla i slutet nu då jag faktiskt insett att slutet är en rätt kort tid av hela graviditeten ändå. Att gå över en vecka eller två är väl ingen big deal om folk ger fan i att ringa och terrorisera mig

Jag har inte under nån graviditet stött på dessa människor som alla (!!) andra verkar göra

Ja 9 månader är kanske onödigt lång tid! De sista två (? v 38 nu) veckorna är FANTASTISKT långa. Det är nästan löjligt!

 

[FengurLaugar]

Jag har inte under nån graviditet stött på dessa människor som alla (!!) andra verkar göra

Ja 9 månader är kanske onödigt lång tid! De sista två (? v 38 nu) veckorna är FANTASTISKT långa. Det är nästan löjligt!

Inte jag heller Folk i min närhet kanske har vett att inte fråga massa dumma saker i tid och otid. Eller så stänger jag ute allt sånt

Och ja, de sista två(?) veckorna är dryyyga!!

 

[Sofie.S]

När jag började känna sparkarna så blev jag väldigt lycklig! Det var livskvalité det.

Jag hade en jobbig graviditet men såhär i efterhand kan jag nog inte riktigt förstå varför jag mådde så dåligt för..
Kräktes något otroligt första 8 veckorna men fick Lergigan, som jag åt till dagen efter förlossningen. Jag slapp illamåendet och barnet föddes friskt. (Många som kommenterade mitt medicinintag, att jag vågade..)
Foglossning som var bedrövlig, men blev sjukskriven och lärde mig att hantera det. Min häst blev inriden av en bästa vän och tömkörd av min mamma, varför skulle jag ha dåligt samvete mot hästen för?!
Sura uppstötningar och kramper gick att leva med.
24 kg viktuppgång, det försvinner ju!

Men värst av allt var att jag mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt, var orolig över att bebisen inte mådde bra och hade sista tiden panikångestattacker flera gånger i veckan. Kände mig världelös som kände så. Min stackars sambo försökte verkligen att stötta mig.
Nu i efterhand skulle jag ha bytt BM (var ledsen och grät efter nästan varje besök) då jag inte hade något förtroende för henne.

Nästa graviditet vill jag ha någon utifrån att prata med, som ger mig lite perspektiv.
Nu idag, när dottern sitter och sover i min famn, såklart att det var värt det och jag älskade att känna hennes sparkar.
Efter graviditeten har jag inte haft en enda panikångestattack.

 

[Amha]

Jag har inte under nån graviditet stött på dessa människor som alla (!!) andra verkar göra

Ja 9 månader är kanske onödigt lång tid! De sista två (? v 38 nu) veckorna är FANTASTISKT långa. Det är nästan löjligt!

Var glad för det! jag har ju tryckt upp tröjor i förebyggande syfte för att slippa hålla koll på andras händer. Svårt när händerna är framme innan man hinner reagera liksom. Vi får se om jag slipper respektlösa människor då.

 

[TinyWiny]

Jag tyckte om att vara gravid trots att jag är dålig på att vara gravid. Sonen höll på att komma i vecka 32 och både före och efter det hade jag pinvärkar hela dagarna ifrån vecka 24. Med sonen mådde jag bara illa och spydde på morgonen fram till 12:e veckan men med dottern mådde jag konstant illa och kräktes hela dagarna till i vecka 28. Jag tappade mycket i vikt men hade en barnmorska som inte brydde sig alls. Med dottern var jag tvungen att ligga still pga hotande förtidsbörd ifrån vecka 20 och hon föddes ändå i vecka 33+4. Det var en sorg att inte få gå färdigt graviditeten. Trots allt detta så tyckte jag att det var fantastiskt att vara gravid. Att min kropp kunde få ett barn att bli till, växa och utvecklas till en frisk liten människa. Helt fantastiskt! Jag älskade att känna sparkarna och att ha koll på hur mycket bebisen växte vecka för vecka (även om det var mindre skönt i slutet när sonen sparkade ordentligt på mina revben).

Jag upplever precis som några andra här att det verkligen är tabu att tycka om sina graviditeter. Folk har tittat på mig nästan med avsmak när jag har sagt att jag trots att jag är dålig på det tyckte om att vara gravid. Som om jag borde be om ursäkt för att jag inte spyr galla över att graviditeterna och folk tar då förgivet att mina graviditeter gick som på räls och att jag mådde superbra hela tiden. Det gör mig lite ledsen faktiskt. En graviditet är en så kort tid av ens liv och även om man inte kan leva som vanligt under den tiden så var det iallafall för mig så värt det för att få mina älskade barn.

 

[Lamborghini]

Inte jag heller Folk i min närhet kanske har vett att inte fråga massa dumma saker i tid och otid. Eller så stänger jag ute allt sånt

Och ja, de sista två(?) veckorna är dryyyga!!

Så initjolahoppsan dryga!!

 

[Lamborghini]

Var glad för det! jag har ju tryckt upp tröjor i förebyggande syfte för att slippa hålla koll på andras händer. Svårt när händerna är framme innan man hinner reagera liksom. Vi får se om jag slipper respektlösa människor då.

Haha o vad står på tröjan?

 

[Lamborghini]

Jag tyckte om att vara gravid trots att jag är dålig på att vara gravid. Sonen höll på att komma i vecka 32 och både före och efter det hade jag pinvärkar hela dagarna ifrån vecka 24. Med sonen mådde jag bara illa och spydde på morgonen fram till 12:e veckan men med dottern mådde jag konstant illa och kräktes hela dagarna till i vecka 28. Jag tappade mycket i vikt men hade en barnmorska som inte brydde sig alls. Med dottern var jag tvungen att ligga still pga hotande förtidsbörd ifrån vecka 20 och hon föddes ändå i vecka 33+4. Det var en sorg att inte få gå färdigt graviditeten. Trots allt detta så tyckte jag att det var fantastiskt att vara gravid. Att min kropp kunde få ett barn att bli till, växa och utvecklas till en frisk liten människa. Helt fantastiskt! Jag älskade att känna sparkarna och att ha koll på hur mycket bebisen växte vecka för vecka (även om det var mindre skönt i slutet när sonen sparkade ordentligt på mina revben).

Jag upplever precis som några andra här att det verkligen är tabu att tycka om sina graviditeter. Folk har tittat på mig nästan med avsmak när jag har sagt att jag trots att jag är dålig på det tyckte om att vara gravid. Som om jag borde be om ursäkt för att jag inte spyr galla över att graviditeterna och folk tar då förgivet att mina graviditeter gick som på räls och att jag mådde superbra hela tiden. Det gör mig lite ledsen faktiskt. En graviditet är en så kort tid av ens liv och även om man inte kan leva som vanligt under den tiden så var det iallafall för mig så värt det för att få mina älskade barn.

Uj sicka eländen.. Tur att det gått bra trots det!

Ja vad ska man säga? Den siste idioten är inte född..

 

[Amha]

Haha o vad står på tröjan?

Inte helt vänliga ord

 

[Lamborghini]

Inte helt vänliga ord

Haha låter episkt

 

[Tora]

Jag har full förståelse för dina känslor kring detta. Samtidigt ser jag och flera med mig graviditeten som en transportsträcka till det som faktiskt är den fina biten. Den starkaste känslan jag har haft kring graviditet är det där när barnet rör sig och man märker att det är något där och att det är rätt häftigt vad kroppen ändå klarar av. Annars hade jag ju gärna sett att barnet levererades efter betydligt kortare tid faktiskt. 9 månader är länge, särskilt som nu när kroppen protesterar redan under första månaderna.

Jag avskydde dessutom att folk tog sig friheter att ställa jobbiga frågor de aldrig skulle ställa annars och klappa på magen osv. Jag ogillar uppmärksamhet till vardags och ogillar den mer under graviditet. Folk tappar all respekt när man väntar smått fick jag erfara.

Dock räknar jag med att gå in med en annan känsla i slutet nu då jag faktiskt insett att slutet är en rätt kort tid av hela graviditeten ändå. Att gå över en vecka eller två är väl ingen big deal om folk ger fan i att ringa och terrorisera mig

Jag däremot tyckte att 9 månader gick jättefort. De bara flög förbi.

När folk frågade om jag var gravid, hur jag mådde och vad mina andra barn tyckte om att få ett syskon till så blev jag bara glad.

En sak till som jag är väldigt ensam om är att jag har inget emot att folk tar på min gravida mage. Nu har det inte varit några enorma mängder av totala främlingar som gjort det utan mer eller mindre nära bekanta. Dessutom har det varit bara ca fem-sex personer som gjort det.

Vad som gjort mig bra till sinnes när dom klappat på magen är att alla har gjort det med en sån godhet. Tex har dom lagt handen på magen och sagt "Hej på dig din lilla filur, du skall bara veta vad mycket dina bröder längtar efter dig". Eller en annan bekant "Det är minsan ett litet mirakel det där med bebisar". Eller "Åh är du gravid. Nä men så roligt!!! Grattis!!!".

En klappade magen jätteförsiktigt och gav mig världens gladaste leende.

Det har känts som delad glädje är dubell glädje.

 

[Lamborghini]

Jag däremot tyckte att 9 månader gick jättefort. De bara flög förbi.

När folk frågade om jag var gravid, hur jag mådde och vad mina andra barn tyckte om att få ett syskon till så blev jag bara glad.

En sak till som jag är väldigt ensam om är att jag har inget emot att folk tar på min gravida mage. Nu har det inte varit några enorma mängder av totala främlingar som gjort det utan mer eller mindre nära bekanta. Dessutom har det varit bara ca fem-sex personer som gjort det.

Vad som gjort mig bra till sinnes när dom klappat på magen är att alla har gjort det med en sån godhet. Tex har dom lagt handen på magen och sagt "Hej på dig din lilla filur, du skall bara veta vad mycket dina bröder längtar efter dig". Eller en annan bekant "Det är minsan ett litet mirakel det där med bebisar". Eller "Åh är du gravid. Nä men så roligt!!! Grattis!!!".

En klappade magen jätteförsiktigt och gav mig världens gladaste leende.

Det har känts som delad glädje är dubell glädje.

Jag har bara haft ett fåtal långhåriga rockers som gjort liknande. Från hårdingar till mjukisar. Haha! Det har inte heller stört mig Är bara fånigt stolt!

 

[Sofie.S]

@Tora
Delad glädje är verkligen dubbel glädje!
Innan jag blev sjukskriven så klappade en av våra brukare på min mage varje gång vi sågs.
Brukaren har afasi och kan inte kommunicera med ord. Varje gång jag kom hem till henne så skrattade hon och klappade händerna, sträckte ut armarna och klappade försiktigt på magen.
Det är glädje det!

 

[Amha]

Jag har bara haft ett fåtal långhåriga rockers som gjort liknande. Från hårdingar till mjukisar. Haha! Det har inte heller stört mig Är bara fånigt stolt!

Det kan nog vara så att jag har extremt mycket integritet. Min sambo är den enda som får klappa idag. Och dottern då men hon intresserar sig nog inte så mycket sen är jag ju varken glad i att behöva krama på folk eller bli klappad på armen eller någon annanstans heller. Det kan ju ha med saken att göra.