Fegistråden

[_Zacke_]

Idag ska jag ut på en tur på egen hand. Försöker sänka ribban åt mig själv och bara rikta in mig på "lilla rundan" som är i skogen runt gården och inte tar mer än 20-25 min... Det är lite på den nivån det får vara just nu känner jag innan jag hittat tillbaka igen..

 

[mollyphlox]

Mitt största problem är galoppen. Det går jättebra om vi har en bra dag och en uppförsbacke. Men på t ex ridbanan vågar jag inte då jag tycker att han rusar iväg och svängen kommer alldeles för fort... Plan mark på t.ex en grusväg vågar jag inte riktigt heller då jag tycker att det rullar iväg för fort då.. Hästen är ju ung och omusklad så det är svårt att få en lugn samlad galopp. Jag har dessutom växt upp lite med att man inte har ridit ett ordentligt pass om man inte har galopperat så även där känner jag mig lite misslyckad efter dom flesta ridpass

Tja, jag har haft min valack i ett halvår och vi har galopperat två gånger på den tiden.. Han är också ganska obalanserad ännu och orkar inte riktigt med att galoppera lugnt och samlat. Samma sak i traven, antingen travar han fort eller helst inte alls. Men det blir bättre, vi tränar på det i lugn och ro. Vill egentligen inte börja träna på galoppen innan traven blivit stadigare.

Jag försöker också att inte ha så höga krav på att jag "måste" göra något speciellt när jag rider. Min kompis ger mej tips på övningar jag kan träna på egen hand, sen håller hon lektioner och rider igenom hästen nu som då. Vi har inte bråttom nånstans. En del dagar blir det bara ett kort skrittpass och andra dagr lite mer "ordentlig" träning. Beror helt på vilket humör jag och hästen är på. All träning är bra tänker jag. Huvudsaken att jag känner mej lugn och vågar komma mej upp i sadeln på egen hand, inget som var självklart med förra hästen över huvudtaget..

 

[_Zacke_]

Det blev en promenad för hand på ett nytt ställe istället för miljöträningens skull... Och fysjutton vad uppstressad han var. Travade på stället, fnös och blåste och for iväg för alla möjliga saker har aldrig sett honom sån förut. Så nu är jag verkligen inte sugen på att rida!

 

[IngelaH]

Idag ska jag ut på en tur på egen hand. Försöker sänka ribban åt mig själv och bara rikta in mig på "lilla rundan" som är i skogen runt gården och inte tar mer än 20-25 min... Det är lite på den nivån det får vara just nu känner jag innan jag hittat tillbaka igen..

Det var på den nivån jag var - min hästs sista två år. Många gånger skrittade vi bara ett varv runt stallplan till min hästs stora besvikelse och mot veterinär, hovslagare, foderrådgivare, kiropraktor/equiterapeuts inrådan. Ordinationen jag hade var minst 20 minuters ridning per dag, helst 4-5 km skritt på lång tygel.

Men eftersom övriga hästvänner i min närhet inte accepterade de veterinärer, hovslagare, equiterapeut/kiropraktor jag använde mig av och pratade med flera gånger i veckan i telefon och tog ut, när de ansåg att de behövde komma, eller de djurskyddsinspektörer som kom ut och ringde mig med jämna mellanrum och bollade frågor fick se stall, hagar, foderlistor, anteckningar i pärmar, kvitton namn och telefonnummer på de veterinärer, hovslagare, kiropraktor/equiterapeut jag haft kontakt med och senaste kvitton på deras besök, efter att de kontaktats av anonyma anmälare. Sista gången jag hade en djurskyddsinspektör på besök, hjälpte denne mig att lasta hästen, när hon skulle flytta till bete.

Utan de hästvännerna jag hade kom med sina egna goda råd eller pratade med varandra bakom ryggen på mig i stället för att vara med när jag hade besök från djurskydd, veterinärer, hovslagare, kiropraktor/equiterapeut som jag hade erbjudit dem, och därför "vågade" jag mig inte längre ut på äventyr. Det tog för mycket kraft av egna självförtroendet och tilltron till mina egna hästkunskaper.

Sista 10 månaderna, stod vi i ett "eget stall" och då var det mkt tömkörning, longering och två korta ridpass i veckan "när ingen såg" - typ, även om både jag och min häst mådde bättre då när vi fick lugn och ro från omgivningen.

Så det finns många anledningar till ridrädsla och hur den visar sig.

 

[Tokyo]

Följer gärna den här tråden! Jag har ett riktigt kaninhjärta och precis som alla här så älskar jag hästar mer än allt, men tyvärr har rädslan ofta tagit över. Från att jag började rida som liten knatte till nu har jag alltid varit rädd för något när jag rider. Ponnyer som bockar, galoppera och hoppa har varit saker jag varit väldigt rädd för. Nu på senare år har jag blivit väldigt rädd för att rida stora hästar, särskilt dressyrhästar, och hoppningen är fortfarande riktigt läskig. Det är väldigt få hästar jag känner mig trygg på. En av dem var en gammal tävlingsponny jag fick chansen att rida i våras. Hon var både stark och ett riktigt krutpaket, men gudasnäll. Henne vågade jag hoppa hinder över metern på och jag tyckte t om att det var mer roligt än läskigt!

Idag rider jag tyvärr inte alls. Jag har för det första absolut inte råd, men jag har inte heller längre det självförtroende som krävs. Det är mycket som sker i mitt liv och jag har blivit ordentligt deprimerad och har så mycket ångest och rädslor att jag knappt vågar gå utanför dörren. Jag drömmer om att få klappa mjuka hästmular och kanske t om kunna rida igen, men det känns väldigt avlägset. Men som sagt så följer jag gärna tråden och läser om er andra hariga hästvänner

 

[_Zacke_]

Följer gärna den här tråden! Jag har ett riktigt kaninhjärta och precis som alla här så älskar jag hästar mer än allt, men tyvärr har rädslan ofta tagit över. Från att jag började rida som liten knatte till nu har jag alltid varit rädd för något när jag rider. Ponnyer som bockar, galoppera och hoppa har varit saker jag varit väldigt rädd för. Nu på senare år har jag blivit väldigt rädd för att rida stora hästar, särskilt dressyrhästar, och hoppningen är fortfarande riktigt läskig. Det är väldigt få hästar jag känner mig trygg på. En av dem var en gammal tävlingsponny jag fick chansen att rida i våras. Hon var både stark och ett riktigt krutpaket, men gudasnäll. Henne vågade jag hoppa hinder över metern på och jag tyckte t om att det var mer roligt än läskigt!

Idag rider jag tyvärr inte alls. Jag har för det första absolut inte råd, men jag har inte heller längre det självförtroende som krävs. Det är mycket som sker i mitt liv och jag har blivit ordentligt deprimerad och har så mycket ångest och rädslor att jag knappt vågar gå utanför dörren. Jag drömmer om att få klappa mjuka hästmular och kanske t om kunna rida igen, men det känns väldigt avlägset. Men som sagt så följer jag gärna tråden och läser om er andra hariga hästvänner

Välkommen hit

 

[mollyphlox]

Idag känner jag mej duktig red lektion för min kompis/tränare igår och det gick superbra. Lite dåligt väder idag och motivationen lite dålig, men kom mej upp på hästen ändå. Och det gick hur bra som helst, han var lugn och snäll precis som igår. Så klappar mej själv på axeln för att jag red en stund (helt ensam) och det gick bra, vilken tur att jag inte fegade ur och bara ryktade, pysslade och matade herr häst

 

[the_connemara]

Vilken bra tråd!!

Jag har alltid vågat det mesta på ponny, fick rida knäppisarna o de blev snälla kvickt. På stor häst har jag i princip alltid varit väldigt rädd. Jag kan helt enkelt inte rida egentligen o på en ponny kan du lösa allt genom att lite tajmat dra i tyglarna Det lärde jag mig fort.

Jag skaffade av den anledningen en övervuxen ponny som jag red in själv o jag känner hela hans släkt bra - facit från början typ. Kalas. Han kan dock bli väldigt spänd o då blir jag fortfarande rädd ibland men vi har ett system vi alltid kan trilla tillbaka till så att han snabbt blir ridbar (som sagt, facit från början så det lärde jag ju honom först).

Har sedan en hingst jag red ett tag blivit väldigt hingsträdd från marken (återigen, på ryggen var jag rätt duktig på att rida ponny). Här om året så hade jag bara ridit min häst en herrans massa år, fick en hingst i handen på en tävling och typ där o då insåg jag hur JÄVLA rädd jag blivit och att det faktiskt börjat påverka mig även med min egna häst. Det var inte kul att så lätt få ont i magen över sin hobby (jag behöver bara tänka på det för att få det, är rätt lättstressad allmänt hehe) så jag beslöt att ta tag i det för min egen skull.

Tog kontakt med ett bra ställe med många hästar och en väldigt schyst blivande kompis. Några ridturer senare hade jag inte ont i magen bara av att tänka på att klättra upp på hästen. Så rädd som jag var på första lilla snälla ponnyn alltså den första gången....

Det var verkligen en ögonöppnare för mig, jag är egentligen mest för att göra det man känner att man klarar av o jag hade liksom redan innan bestämt mig för att inte göra grejer som jag blev rädd av. Men när den rädslan började växa o inkräkta mer o mer på andra saker än just bara "att rida stora hästar" som eg var min grej jag vet jag är rädd för så fick jag lite nog. Jag fick rida bombsäkra hästar till en början men de tålde inte att jag hängde i tyglarna o försökte bromsa mig ur det. Dvs jag fick direkt lära mig att sluta dra i de jävla tyglarna för det blir vilken snäll häst som helt knäpp av.

Med min häst har jag tex länge velat rida utan huvudlag men jag har alltid fegat till slut o velat ha grimma (ridit en del utan också men blivit rädd om ngt hänt) bara för att kunna ta i ngt på huvudet vid behov. Utan den nödlinan har jag känt mig livrädd och extremt utelämnad. Men även det är bättre nu! Hästen är ju lika (o)lydig som innan o inte på ngt sätt farlig utan huvudlag utan det är bara en grej som suttit i mitt huvud.

Mitt tips är alltså att själv känna efter hur mkt rädslan begränsar en o sedan ta hjälp att hitta nivån man själv tycker är ok. De flesta av min kompis hästar skulle jag inte för mitt liv klättra upp på o inte heller bli uppsläppt på utan det gäller ju att man får hjälp av någon med lite koll på hästmaterialet så att det blir bra. Idiothästar skrämmer ju vem som helst (nästan) innan de är ridbara.

 

[_Zacke_]

Idag känner jag mej duktig red lektion för min kompis/tränare igår och det gick superbra. Lite dåligt väder idag och motivationen lite dålig, men kom mej upp på hästen ändå. Och det gick hur bra som helst, han var lugn och snäll precis som igår. Så klappar mej själv på axeln för att jag red en stund (helt ensam) och det gick bra, vilken tur att jag inte fegade ur och bara ryktade, pysslade och matade herr häst

Bra jobbat!

Jag ska försöka ut på en skrittur på egen hand idag. Ponny har verkligen inte varit sig själv senaste veckan... Ser spöken och hittar på lite alla möjliga grejer Hoppas att det är något övergående och att det går bättre idag. Kan ju inte klaga på honom när jag själv sitter där och är livrädd för allt som rör sig i skogen

 

[mollyphlox]

Bra jobbat!

Jag ska försöka ut på en skrittur på egen hand idag. Ponny har verkligen inte varit sig själv senaste veckan... Ser spöken och hittar på lite alla möjliga grejer Hoppas att det är något övergående och att det går bättre idag. Kan ju inte klaga på honom när jag själv sitter där och är livrädd för allt som rör sig i skogen

Min häst kan också ha såna "spökperioder" emellanåt, men de brukar gå över ganska fort. Jag undrar om det har med vädret att göra? Men det är inte speciellt kul att försöka rida då.. Min häst brukar det märkas på redan påväg in i stallet om han har en dålig dag. Brukar faktiskt strunta i att rida sådana dagar..

 

[nothalfbad]

Jag är också en rädd ryttare. Inte alltid, men ganska ofta i alla fall. Jag är försiktig av mig och blir lätt otrygg..

Min nuvarande ponny köpte jag just för att när jag satte mig på henne kände jag mig på en gång trygg, och det är ovanligt. Hon är pigg och kan bli både het och stark, men är egentligen väldigt snäll. Bara väldigt väldigt glad. Vilket i sig är något positivt, men när hon blir taggad så laddar hon liksom "på höjden", och det är läskigt tycker jag. Det är som att sitta på en kanon!

Hur som helst, jag var helt trygg på henne tills den dagen då jag och en vän var ute och red med en kvinna från ett stall i närheten av där vi stod. Det var en fin, kall dag och min häst hade aldrig träffat den andra hästen förr, så hon blev jättetaggad. I galoppen vägrade hon stanna, hon började sparka åt den främmande hästen och var allmänt inte sig själv.
Sen blev det vinter och kallt och hon blev ännu piggare. efter en tolktur där hon nästan slog över då hon stegrade blev jag ännu räddare.

Nu jobbar vi fortfarande med det. Ju mer jag rider desto bättre känns det. Men det kommer stunder då jag blir riktigt rädd, framförallt när det går några dagar mellan passen.

Samtidigt älskar jag min häst och vill inget hellre än att vara med henne och att sitta på hennes rygg. För på många sätt är hon världens mysigaste och härligaste häst.

 

[_Zacke_]

Min häst kan också ha såna "spökperioder" emellanåt, men de brukar gå över ganska fort. Jag undrar om det har med vädret att göra? Men det är inte speciellt kul att försöka rida då.. Min häst brukar det märkas på redan påväg in i stallet om han har en dålig dag. Brukar faktiskt strunta i att rida sådana dagar..

Ja så var det för mig i tisdags, tyckte när jag tog in honom att det var en dålig dag så valde att tömköra istället men då visade det sig vara en bra dag i alla fall

Kl
Idag tog vi oss runt våran lilla runda på egen hand helt problemfritt så en liten självförtroendeboost blev det

 

[_Zacke_]

Jag är också en rädd ryttare. Inte alltid, men ganska ofta i alla fall. Jag är försiktig av mig och blir lätt otrygg..

Min nuvarande ponny köpte jag just för att när jag satte mig på henne kände jag mig på en gång trygg, och det är ovanligt. Hon är pigg och kan bli både het och stark, men är egentligen väldigt snäll. Bara väldigt väldigt glad. Vilket i sig är något positivt, men när hon blir taggad så laddar hon liksom "på höjden", och det är läskigt tycker jag. Det är som att sitta på en kanon!

Hur som helst, jag var helt trygg på henne tills den dagen då jag och en vän var ute och red med en kvinna från ett stall i närheten av där vi stod. Det var en fin, kall dag och min häst hade aldrig träffat den andra hästen förr, så hon blev jättetaggad. I galoppen vägrade hon stanna, hon började sparka åt den främmande hästen och var allmänt inte sig själv.
Sen blev det vinter och kallt och hon blev ännu piggare. efter en tolktur där hon nästan slog över då hon stegrade blev jag ännu räddare.

Nu jobbar vi fortfarande med det. Ju mer jag rider desto bättre känns det. Men det kommer stunder då jag blir riktigt rädd, framförallt när det går några dagar mellan passen.

Samtidigt älskar jag min häst och vill inget hellre än att vara med henne och att sitta på hennes rygg. För på många sätt är hon världens mysigaste och härligaste häst.

Förstår känslan. Visst kan det finnas hästar som passar en rädd osäker ryttare bättre än andra men har man dom där starka känslorna för hästen så har man. Då får man försöka jobba med rädslan istället känner också igen det där att rädslan genast blir värre om man inte rider regelbundet.

 

[mollyphlox]

Ja så var det för mig i tisdags, tyckte när jag tog in honom att det var en dålig dag så valde att tömköra istället men då visade det sig vara en bra dag i alla fall

Kl
Idag tog vi oss runt våran lilla runda på egen hand helt problemfritt så en liten självförtroendeboost blev det

Duktigt!

Nu i helgen kommer det knappast att bli mycket ridning, det ordnas kurs i stallet vilket innebär en massa extra folk och hästar som yrar omkring. Ridhuset bokat nästan hela tiden och vädret ser inte så lovande ut. Men idag hinner jag dit innan de börjar, men jag tror vi ska ta en liten promenad längs vägen om hästen är med på det

 

[nothalfbad]

Förstår känslan. Visst kan det finnas hästar som passar en rädd osäker ryttare bättre än andra men har man dom där starka känslorna för hästen så har man. Då får man försöka jobba med rädslan istället känner också igen det där att rädslan genast blir värre om man inte rider regelbundet.

Visst är det så Hon är ju pigg, men samtidigt så vet jag att hon är väldigt snäll och inte gör något för att vara elak (tror inte nån häst gör det iofs) utan det är nog mer att jag behöver lite på mig själv och våga. Jag är inte en "skolad" ryttare, men jag är inte helt kass heller. Bara rädd och osäker ibland När jag kommer över det så är jag nog ganska följsam och gillar att busrida när tillfälle ges

 

[koppe]

Jag är också i samma sits. Inte rädd för hästar men mer över vad dom skall göra med mig. Jag har ont i leder och muskler och en skada i nacken som inte tål att kastas runt. Efter att ha gått i väggen med dunder och brak försvann det sista lilla modet jag hade. Det finns en superbra bok som heter Den inre ryttaren. Den har hjälpt mig en hel del. Dessutom är det så viktigt att ha rätt människor omkring sig som förstår och tar hänsyn.
Jag har haft turen att ha ett eget stall och kunna göra saker i min takt och utan andras tyck och tänk, men folk tycker och tänker i alla fall. Kommer aldrig att sluta med hästar eller sluta drömma om att kunna rida igen utan rädslan i magen och massor av katastroftankar.

 

[nightcrawler]

Idag rider jag tyvärr inte alls. Jag har för det första absolut inte råd, men jag har inte heller längre det självförtroende som krävs. Det är mycket som sker i mitt liv och jag har blivit ordentligt deprimerad och har så mycket ångest och rädslor att jag knappt vågar gå utanför dörren. Jag drömmer om att få klappa mjuka hästmular och kanske t om kunna rida igen, men det känns väldigt avlägset. Men som sagt så följer jag gärna tråden och läser om er andra hariga hästvänner

den där jävla depresionen förstör så mycket. har tack och lov kommit ur min för tillfället men självförtroendet är totalt i bott. det har aldrig varit särskilt bra men tack vare depresionen så har det blivit totalt bottenkört. så fort jag återfått lite så är det alltid något som sänker det igen och då börjar jag fega.



var och hopptränade igår. har inte hoppat på över en månad för jag har varit sjuk. hoppade bara lite lågt och fick öva teknik för jag kände mej så feg och osäker. och det gick så grymt bra jag var så nöjd med mej efteråt. har tappat en del självförtroende i höst. hästen är lite jobbig vid pälsbyten och det har varit ovanligt långt sådan i år. hon blir väldigt överdriven i sina höjdhopp och blir extremt tittig. jag blir feg och handbromsen kommer fram när jag rider ut så har jag lärt mej att rida fram men vid hoppningen så låser det sig. men det är väl bara att kämpa vidare. jag ska tävla igen! förr eller senare

 

[nightcrawler]

Det var verkligen en ögonöppnare för mig, jag är egentligen mest för att göra det man känner att man klarar av o jag hade liksom redan innan bestämt mig för att inte göra grejer som jag blev rädd av. Men när den rädslan började växa o inkräkta mer o mer på andra saker än just bara "att rida stora hästar" som eg var min grej jag vet jag är rädd för så fick jag lite nog. Jag fick rida bombsäkra hästar till en början men de tålde inte att jag hängde i tyglarna o försökte bromsa mig ur det. Dvs jag fick direkt lära mig att sluta dra i de jävla tyglarna för det blir vilken snäll häst som helt knäpp av.

Med min häst har jag tex länge velat rida utan huvudlag men jag har alltid fegat till slut o velat ha grimma (ridit en del utan också men blivit rädd om ngt hänt) bara för att kunna ta i ngt på huvudet vid behov. Utan den nödlinan har jag känt mig livrädd och extremt utelämnad. Men även det är bättre nu! Hästen är ju lika (o)lydig som innan o inte på ngt sätt farlig utan huvudlag utan det är bara en grej som suttit i mitt huvud.

Mitt tips är alltså att själv känna efter hur mkt rädslan begränsar en o sedan ta hjälp att hitta nivån man själv tycker är ok.

den där jäkla handbromsen har ju lärt mej att rida framåt ute nu men som sagt hoppningen så enkelt det är att bromsa när man blir osäker. sen blir det kråkhopp och hästen som egentligen är jättesnäll blir så jäkla pissed of. och då blir man ännu fegare. konstigt att det är så himla svårt att göra rätt. man vet ju så väl att det blir fel och att det blir värre. det är som att hissen inte går ända upp.

har en underbar tränare som verkligen får en att våga och som tar rädslan på allvar. aldrig nått tvång utan hon pratar med dej om vad du är rädd för och hur du ska göra. och rätt som det är så har hon fått dej att göra det du var rädd för. men vill du absolut inte så slipper du. och hon får dej att känna att du inte är ensam om att vara rädd. hon förklarar att hon har varit rädd och tyckt det vart otäckt när hennes häst gjorde si eller så. en person som ridit msv hopp och st georg dressyr, en sån duktig ryttare kan väl inte ha varit rädd eller? hon blir mänsklig hon åxå. det gör att man får förtroende. hade det inte varit för henne så hade jag sålt vilddjuret när jag var deprimerad. hon fick mej att ta tag i allt igen och inte ge upp.

 

[Chi]

Idag ska jag ut på en tur på egen hand. Försöker sänka ribban åt mig själv och bara rikta in mig på "lilla rundan" som är i skogen runt gården och inte tar mer än 20-25 min... Det är lite på den nivån det får vara just nu känner jag innan jag hittat tillbaka igen..

Rädslan sitter i huvudet men rädselreflexen sitter i nervtrådarna och man spänner sig, fast förnuftet säger att man ska slappna av.
Sjukt jobbigt att känna rädsla, när man varit tämligen orädd hela sitt hästliv. Mitt kom efter några månaders uppehåll efter såld häst. Min nya är urhygglig, men levande. Jag rider 5 dagar i veckan, men rädslan poppar upp ibland när han sprattlar till och jag är rädd att tappa kontrollen och så har det aldrig varit förut.
Vet att botemedlet för mig är att försöka rida MYCKET (= rida ut 2 tim/ dag i blandat tempo), då slutar hästarna i regel att överreagera och då slappnar även jag av. Men nu i novembermörkret är det svårt att få till tillräckligt med ridtid, då jag just nu undviker att rida ut på kvällen och rida länge på ridbanan blir bara ansträngande och tråkigt för hästen.
Så jag håller med er, det är ambivalent detta hästintresse. Att älska hästar men ändå bli sin alldeles egna fångvaktare..

 

[parfymflaska]

Idag red jag första gången denna veckan, trots att det blåste en hel del vilket ofta får mig att avstå. Hästis var faktiskt rätt lugn, spänd första delen av passet men hallå, hur lätt är det när det sitter en djupfryst fiskpinne uppe i sadeln som nervöst plockar med tyglarna. Hon svarade bra både fram och på förhållning men vi höll oss till skritt och trav, det kändes tryggast så. Hon lät mig sitta upp idag också, vilket ju alltid är en trevlig början. (Ibland måste någon hålla för att hon inte står still.) Som ni andra måste även jag rida mer, oftare, sitter man på nästan varje dag så blir det ju mindre stigmatiserat. Kanske ska jag be någon annan rida henne lite också, alltid lugnande att se att det är en ganska normal häst ändå som kan galoppera och kicka lite utan att det eskalerar till full rodeo, vilket ju är vad jag ser i mitt huvud.