Fegistråden

[Wellcraft]

Jag har blivit lite avvaktande. Inte direkt feg, men trivs inte kring främmande hästar.
Har ett par hästar som jag sysslar med och känner, de tycker jag om.
Sedan min medryttarponny älskar jag.
När jag var bara några år yngre än vad jag är nu så var jag helt crazy.
Hoppade meterlånga diken med jättehet häst, red ut i bara grimma och grimskaft på avkastarkungen till ponny, full galopp över ängar med bara halsring.. Lade mig på den "galna" ponnyns rygg och solade lite.
Stod även upp på honom för att ta en bild (gjorde det allså inte frekvent).
Var inte rädd för någon häst eller något annat.
Detta resulterade i att jag var otroligt bra med hästar och det sällan hände någon olika.
Gled av från varmblodet ett par gånger och landade på fötterna, han hade så spinkig rygg.
De hästar som var till snudden på "farliga" att hantera bondade jag snabbt med, likaså hästar som skulle vara galna i ridningen.
Med humor och glimt i ögat så satt jag upp på varenda häst när jag fick chansen, oavsett om ägaren varnade mig för att den var galen...
Whiplashskada och en rejäl hjärnskakning är det enda som hänt mig.

Jag tror jag fått mer konsekventtänk nu, helt enkelt. Sen umgicks jag och red bara en individ i ett år, hon var inte heller alltid jättetrevlig men eftersom all tid gick till henne så lärde jag känna henne fort.
Tror det har med saken att göra också, att jag helt plötsligt bara höll på med just en häst.

Jag vet inte om jag är feg, men jag skulle säga att jag har förmåga att tänka över konsekvenserna och ett säkerhetstänk. Jag har inget större intresse för hästar mer än just "mina" individer som jag känner.

 

[Lipperta]

Det där med att hoppa av vid "småstrul" gjorde jag med så länge min kropp klarade av att ta sig upp utan pall och om jag visste att det fanns lämpliga stenar stubbar o annat efter vägen.

Jag red bara islänningar när jag kom tillbaka till ridningen så jag hade aldrig det problemet

 

[IngelaH]

Jag red bara islänningar när jag kom tillbaka till ridningen så jag hade aldrig det problemet

Eftersom jag har ryggmärgsskada, dåliga höftleder, samt medfött muskelhandikapp, har jag problem att "skjuta ifrån" när jag ska upp från marken. Så även islandshästar kan vara problem för mig, även om problemet där har varit att jag tagit i för kung och fosterland som vanligt och i stort sett ramlat ner på andra sidan hästen när jag slängt över benet över sadeln...

 

[Lipperta]

Eftersom jag har ryggmärgsskada, dåliga höftleder, samt medfött muskelhandikapp, har jag problem att "skjuta ifrån" när jag ska upp från marken. Så även islandshästar kan vara problem för mig, även om problemet där har varit att jag tagit i för kung och fosterland som vanligt och i stort sett ramlat ner på andra sidan hästen...

Haha i början var jag så stel att även jag 170 fick mota ner lilla pållen på 130 i diket annars kom jag inte upp på henne
Jobbigt handikapp när man har med hästar att göra

 

[IngelaH]

Haha i början var jag så stel att även jag 170 fick mota ner lilla pållen på 130 i diket annars kom jag inte upp på henne
Jobbigt handikapp när man har med hästar att göra

Kan man bara få ihop koodinationen, så är hästen den bästa sjukgymnast man kan ha. Det är ju liksom det som är finessen att sporras att försöka finna koden till sin kropp.

Många tror ju att man ska ha häst bara för att ha en eftersom grannen har två... eller för att åka runt på träningar och tävlingar, eller rida på varje dag och glömmer gärna arbetet runt att ha häst.

Men min häst var min sjukgymnast oavsett vad jag gjorde i stallet, åkte till byggmax och köpte spånpellets som jag lyfte i bilen med hjälp av butikspersonal, åkte till Citygross eller Granngården och handlade foder, som jag lyfte i bilen med hjälp av personal, åkte till bensinmacken krokade på gallerkärra och åkte till höbonden och lastade 100 balar hö med hjälp av höbonden, åkte till stallet lossade höet två-tre balar i taget med skottkärra om jag inte fick hjälp av stallägaren eller medhavd kompis för dagen, bar ut hö i hagen till hästarna, fyllde på vattenkaren, körde in spånpelletssäckarna med skottkärra två och två, körde in fodersäckarna med skottkärra, en och en om jag inte fick hjälp av stallägare eller medhavd kompis för dagen. Körde tillbaka gallerkärran till macken, åkte tillbaka till stallet, fikade, mockade med flera pauser, ställde skottkärran utanför dörren så stallägaren om jag inte hade medhavd kompis för dagen, kunde köra den till dyngstacken, lade in foder i boxarna, fyllde på vattenhinkarna, tog in tre hästar, täckade om, om det var aktuellt, fyllde på vattenhinkarna och borstade häst.

De dagar jag inte hade ut- eller insläpp (jag tog ofta frivilligt extra stallpass eftersom jag verkligen behövde be om hjälp med en del tyngre saker i stallet), kunde jag orka rida eller longera, annars fick min dam stå den dagen.

Bara för att man har en funktionsvariation eller funktionsnedsättning om man nu vill uttrycka sig så, är man sällan helt handfallen eller hjälplös i stallet. Även om man ofta behöver ett handtag och glada tillrop, i stället för spydiga kommentarer och skitsnack bakom ryggen..

Så det är mycket jag går miste om utan häst, som jag saknar... mycket!

 

[mollyphlox]

Är ganska säker på att det finns fler som jag som varit med i hästsvängen länge men ständigt får jobba med sitt självförtroende och rädsla/oro för ridningen. Tänkte att vi kunde samlas här och stötta och peppa varandra och ge tips
För mig har oron vid ridning delvis kommit mer och mer med åldern och delvis pågrund av att min bästa vän sen många år hastigt gick bort för några år sen och jag istället har en ponny som jag än så länge inte är riktigt lika trygg på. Ponnyn är en gudasnäll pärla så allt sitter i mitt huvud så jag jobbar betydligt mer med mig själv än med hästen.
Ju mer jag rider desto tryggare blir jag men minsta lilla avbrott från ridningen så får jag börja om igen..
Ett annat problem är att jag inte har något ridsällskap så får för det mesta rida ensam.
Ibland undrar jag vad jag håller på med, varför utsätta sig för nått som man inte känner sig helt bekväm med(och som ju kostar så mycket pengar och tid)? Men det är ju ändå så att man älskar ridningen och får lyckorus i hela kroppen när ett ridpass gått bra (vilket det ju för det mesta gör)

Så någon som känner liknande känslor vid ridning? Hur började det; alltid varit? Ridolycka? Hur tacklar ni det på bästa sätt?

Här passar jag också in! Är en riktig fegis på hästryggen i perioder. Älskar hästar över allt annat, det bästa jag vet är att pyssla på i stallet och vara runt hästarna. Ridningen har jag blivit lite feg i med åren.. Tyvärr, för jag vill ju komma framåt i min ridning men rädslan bromsar! Känner igen mej i din beskrivning, passar bra in på mej också!

Kan inte exakt peka ut vad orsaken är, flera orsaker tror jag. Hade en riktigt supertrygg och fin medryttarponny i 8 år, men hon blev tyvärr gammal och vi fick ta bort henne för 3 år sen. Har inte känt mej lika trygg med nån annan häst. Sen red jag en period på ridskola där hästarna kunde få spunk och sticka, det hände en hel del på lektionerna och jag blev osäker och otrygg när jag kände att hästarna blev spända. Man bara satt och väntade "när sticker hästen" osv. Föll av en gång och skadade mej, fick antagligen en spricka i svanskotan den gången.

När jag blev klar med studierna och började jobba hade jag bestämt mej för att skaffa egen häst. Hittade en häst som verkade bra, var noga med att berätta för säljaren att jag inte är så duktig och vill ha en lugn, snäll och trygg häst. Pyttsan, den människan ljög oss rätt upp i ansiktet. Provridningen gick ok, men såhär i efterhand fanns en del tecken som jag i nuläget aldrig ens hade övervägt köp av en sån häst. Det kom fram en massa detaljer efterhand med den hästen! För att göra en lång historia kort, snäll häst - ja. Men känslig, passade inte ihop med en ryttare som blev spänd och rädd. Slutade med att hästen stegrade sig med mej på ryggen, jag blev ju förståss jätterädd och red honom inte fler gånger efter det. Också något som hänt hos tidigare ägare.. Jag satte hästen i skolning hos en vän men beslöt mej för att sälja ganska fort. Han blev såld till ett bra hem där det går bra och det är ju viktigast!

Ganska snart efter att jag sålt hästen så köpte jag en ny. En 5-årig fjordvalack, inte så mycket skolad men med lugnt lynne och genomsnäll! Har haft honom i ett halvår och det var ju såhär det ska kännas att ha häst! Han påminner mycket om min älskade medryttarhäst och jag tror han kommer att bli lika bra som hon med tiden. Men blir fortfarande lite spänd och osäker när han har dagar som han ser spöken. Han sticker inte, bockar inte eller något men jag blir bara så osäker och då känns det inte bra att sitta kvar. Men jag tror det kommer att bli bättre med tiden, har fått bättre självförtroende och vågar åtminstone rida själv även om ingen annan är med. Det är en stor grej för mej Har en duktig kompis som hjälper mej med både ridningen och den mentala biten, guld värt!

 

[Lipperta]

När jag blev klar med studierna och började jobba hade jag bestämt mej för att skaffa egen häst. Hittade en häst som verkade bra, var noga med att berätta för säljaren att jag inte är så duktig och vill ha en lugn, snäll och trygg häst. Pyttsan, den människan ljög oss rätt upp i ansiktet. Provridningen gick ok, men såhär i efterhand fanns en del tecken som jag i nuläget aldrig ens hade övervägt köp av en sån häst. Det kom fram en massa detaljer efterhand med den hästen! För att göra en lång historia kort, snäll häst - ja. Men känslig, passade inte ihop med en ryttare som blev spänd och rädd. Slutade med att hästen stegrade sig med mej på ryggen, jag blev ju förståss jätterädd och red honom inte fler gånger efter det. Också något som hänt hos tidigare ägare.. Jag satte hästen i skolning hos en vän men beslöt mej för att sälja ganska fort. Han blev såld till ett bra hem där det går bra och det är ju viktigast!

Jag blev också lurad när jag köpte, dock var jag 15 med okunniga föräldrar men hästvett hade jag ändå. Dvs jag visste att jag inte var duktig och behövde en trygg lite slö häst. Sparade ihop pengar och köpte ett sto som skulle vara såååååå bra som nybörjar häst.
Gick nästan inte att hantera henne när vi kom hem med henne, fick lära att man inte går på mig i grimskaft och allt sånt. Klarade inte att rida henne i början, jag vågade helt enkelt inte. Men vi blev bästa kompisar efter ett år och hade så mysigt sen blev hon sjuk och fick ta bort, sen gjorde jag min olycka och blev rädd på riktigt liksom.

Jag är nästan helt säker på att ägaren hade ridit slut på henne innan provridningen..

Skönt att du fann en annan

 

[mollyphlox]

Jag blev också lurad när jag köpte, dock var jag 15 med okunniga föräldrar men hästvett hade jag ändå. Dvs jag visste att jag inte var duktig och behövde en trygg lite slö häst. Sparade ihop pengar och köpte ett sto som skulle vara såååååå bra som nybörjar häst.
Gick nästan inte att hantera henne när vi kom hem med henne, fick lära att man inte går på mig i grimskaft och allt sånt. Klarade inte att rida henne i början, jag vågade helt enkelt inte. Men vi blev bästa kompisar efter ett år och hade så mysigt sen blev hon sjuk och fick ta bort, sen gjorde jag min olycka och blev rädd på riktigt liksom.

Jag är nästan helt säker på att ägaren hade ridit slut på henne innan provridningen..

Skönt att du fann en annan

Ja det ordnade sig på bästa sätt men det var inte så roligt just då när man var mitt inne i det. Försökte ändå kämpa för jag gillade ju hästen, han var väldigt snäll och trevlig i övrigt. Men han har det bra i sitt nya hem och jag håller kontakten med nya ägaren, väldigt roligt!

Är väldigt glad att jag hittade min fjordkille. Känner uppfödaren sedan länge och har haft ögonen på just den här hästen rätt länge. Tänkte inte att jag skulle köpa en såpass ung häst som var så lite riden, men jag har duktiga vänner som hjälper och som jag kan fråga om det är något. Det gör mycket speciellt när man kommit in i en sämre period och helst bara skulle strunta i att rida så är det bra med pepp!

 

[Ginne]

Jag är fegis med min ena häst (Logan), men inte med den andra (Hedda). Trots att jag trillade av Hedda för ett drygt år sen och bröt nacken är det ändå henne jag litar på till hundra procent. Det var en ren olycka, jag galopperade barbacka på en stubbåker och det dök plötsligt upp en katt i kanten som hästen skyggade för vilket gjorde att jag kom i obalans och hon tvärnitade så att jag flög över huvet på henne och landade på nacken. Jag är helt återställd nu och inte ett dugg rädd av den anledningen.

Logan är i sig själv ganska trygg, men har en del bekymmer med den som sitter på hans rygg i vissa lägen, vilket också gör att jag blir rädd. Vi jobbar på det och har gått framåt massor i sommar, men just nu har jag haft en period då jag inte hunnit/orkat rida, och då blir jag osäker igen, och då får han helt enkelt vila tills jag känner att jag vågar igen. Hedda kan jag ta en sväng på även om hon bara gått i hagen en månad, och det känns helt lugnt.

Visst är det märkligt hur man kan känna sig helt trygg med vissa hästar och osäker med andra!

 

[parfymflaska]

Här passar väl jag också in. Min första häst hade jag hela min tonårstid och henne litade jag på till 100%, hon var otroligt snäll och jag dyrkade henne. När jag fick ta bort henne pga skada 2011 var jag totalt hjärtkrossad och hade nog med facit i hand lite för bråttom att köpa ny häst. Redan ett halvår senare stod W hemma i stallet.

Hon är också rätt snäll och lugn för det mesta, men kan t.ex. sparka efter andra hästar när man rider eller dra bakutspark/ bocksprång när hon blir taggad eller i protest. Jag hade gott självförtroende efter min första häst och både satt kvar och var orädd trots dessa hyss. Fram till förra vintern, när hon blev tokig under en uteritt och bockade av mig. Jag bröt nyckelbenet ganska illa och fick hjärnskakning men kände mig inte så väldigt rädd ändå.

Efter 5-6 veckor kunde jag sitta upp igen och det var nervöst men rätt ok. Jag hann rida 2 gånger, sedan fick hon fång och då började helvetet på riktigt. Totalt blev det nästan 2 månader på Box och det gjorde henne knäpp på riktigt. Hon kunde slita sig, dra iväg och bocka som besatt. Vi fick leda henne i träns med kedja i flera månader och ha full säkerhetsutrustning bara för att leda henne till hagen. Hon var faktiskt livsfarlig ett tag.

Sen har det varit rehab, promenader och i somras började jag rida. Hon har blivit mycket bättre och lugnare, men hon är mer oberäknelig än innan och jag är ärligt talat lite rädd för henne. Vissa dagar känns det bra och nästan som innan, några gånger har jag till och med vågat galoppera, andra dagar sitter jag av med en klump i magen och tårar i ögonen för att hon dragit iväg eller bockat.

Jag vågade rida ut några gånger också, men senast fick hon ett bryt och började bocka så jag nästan åkte av där vi skrittade i godan ro i skogen. Jag satt av och ledde henne hem och hon var så vild att jag med knapp nöd kunde hålla henne. En tjej som passerade fick ställa sin bil och hjälpa mig sista biten. Så nu vågar jag mig inte utanför ridbanan med henne.

Det är jättejobbigt att vara rädd för sin egen häst, med tanke på fången går det inte att sälja henne och egentligen vill jag ju ha kvar henne för jag tycker mycket om henne och vi har ju ändå haft 5 bra år ihop innan allt elände. Men att hitta på nåt kul som att åka och tävla eller bara rida ut en vanlig tur i alla gångarter känns ljusår bort just nu .

 

[parfymflaska]

En allmän reflektion är att det fortfarande är ganska ovanligt att folk erkänner att de är rädda. Som ryttare ska man liksom vara tuff och rycka på axlarna. Det har hänt att jag pratat med folk efter en träning där deras häst varit bångstyrig och de kanske ramlat av, och det varit uppenbart att de känt sig osäkra i sadeln, men ändå låter det efteråt att "näe alltså RÄDD var jag väl inte, det var lite irriterande bara" fast de torkat tårarna minuter tidigare. Det är stora djur och en potentiellt farlig sport, så jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att man blir rädd ibland. Jag upplever iaf själv att rädslan blir värre om jag lägger locket på och ska spela tuff,

 

[MCP]

Viktig tråd, för precis som @parfymflaska så upplever jag också att rädslan är något man inte talar om.
Hästrädsla i sig är inget konstigt, men det är något som oftast förknippas med människor som är ovana med hästar. När det kommer till hästmänniskor, speciellt sådana med många hästår på nacken så är det lite tabu. Man ska liksom bara "borsta av sig och upp i sadeln igen" och allt det där.

Personligen så är fegis ett ord som passar mig ganska så bra också, är inte direkt rädd, men försiktig.
Detta trots att jag inte ens ramlat av under snart 10 år, och bara ridit hästar som de flesta nog ändå går inom kategorin "trygg". Jag har nog i och för sig aldrig varit något riktigt vildhuvud när det kommer till hästar, eller annars heller, men jag märker att jag spänner mig och får obehagssuget i magen mycket fortare nuförtiden än förut.
Speciellt när hästen snubblar eller halkar, då spänner jag mig, och då spänner hästen sig. Fick en gång hoppa av min förra medryttarhäst när vi red på vintern, och hon fick snöstyltor. Jag spände till mig varje gång hon halkade ens lite, så till sist "tassade" hon fram i krypfart. När jag hoppade av slappnade även hon av och började gå snabbare, fina tjejen

 

[mollyphlox]

En allmän reflektion är att det fortfarande är ganska ovanligt att folk erkänner att de är rädda. Som ryttare ska man liksom vara tuff och rycka på axlarna. Det har hänt att jag pratat med folk efter en träning där deras häst varit bångstyrig och de kanske ramlat av, och det varit uppenbart att de känt sig osäkra i sadeln, men ändå låter det efteråt att "näe alltså RÄDD var jag väl inte, det var lite irriterande bara" fast de torkat tårarna minuter tidigare. Det är stora djur och en potentiellt farlig sport, så jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att man blir rädd ibland. Jag upplever iaf själv att rädslan blir värre om jag lägger locket på och ska spela tuff,

Jag tror det är bra att kunna erkänna att man blir rädd, både för egen del och andras. Jag kan åtminstone säga till min kompis om jag känner mej osäker nångång när jag rider, och det underlättar tycker jag.

 

[_Zacke_]

Mitt största problem är galoppen. Det går jättebra om vi har en bra dag och en uppförsbacke. Men på t ex ridbanan vågar jag inte då jag tycker att han rusar iväg och svängen kommer alldeles för fort... Plan mark på t.ex en grusväg vågar jag inte riktigt heller då jag tycker att det rullar iväg för fort då.. Hästen är ju ung och omusklad så det är svårt att få en lugn samlad galopp. Jag har dessutom växt upp lite med att man inte har ridit ett ordentligt pass om man inte har galopperat så även där känner jag mig lite misslyckad efter dom flesta ridpass

 

[IngelaH]

Mitt största problem är galoppen. Det går jättebra om vi har en bra dag och en uppförsbacke. Men på t ex ridbanan vågar jag inte då jag tycker att han rusar iväg och svängen kommer alldeles för fort... Plan mark på t.ex en grusväg vågar jag inte riktigt heller då jag tycker att det rullar iväg för fort då.. Hästen är ju ung och omusklad så det är svårt att få en lugn samlad galopp. Jag har dessutom växt upp lite med att man inte har ridit ett ordentligt pass om man inte har galopperat så även där känner jag mig lite misslyckad efter dom flesta ridpass

Och just det HÄR måste vi få bort ur ridvärlden. Det finns inga "så här måste man ha gjort för att ha ridit ett riktigt pass".

Bort med prestationsångesten!!! - Det ska vara roligt att rida, det ska vara roligt att ha häst - inte vara ett måste att göra på ett visst sätt.

 

[TheRedLightning]

Jag har varit livrädd för att rida barbacka sen jag red en travare barbacka, och vi travade, jag tappade balansen, hästen började travar-trava och jag blev rädd och kastade mig av hästen. Efter den händelsen vågade jag inte rida barbacka och knappt ens utan stigbyglar heller.

Efter en tid gick det i skritt att rida barbacka och i sadel utan stigbyglar, när det kom till traven var det totalstopp. Har jobbat på det och nu kan jag rida utan stigbyglar i alla gångarter. Barbacka har jag bara provat lite, men vågar inte riktigt.

Förutom det har jag varit hopprädd för att hoppa höga hinder. Rädslan blev värre när jag red en häst som vägrade framför en oxer, efter det vågade jag inte hoppa och kände extrem oro när det var oxer.
Med min egen häst har jag övervunnit mycket även om hon också kan stanna. Vi har hoppat en 80-bana fast jag kände lite oro inför det och vi klarade gallant och det är som min instruktör sa "släng fegistanten i hörnet och RID!".
Det fungerade mycket bättre när jag inte tänker utan bara rider.
Lite som ett bra budskap jag hörde på en föreläsning:

Jag kan, jag vill, jag ska.

Jag tror det bästa är att aktivt jobba med det och inte vara så hård mot sig själv när det går mindre bra. Det finns inga genvägar och förr eller senare har man kommit en bit på vägen, det är bara att fortsätta sträva efter målet.

 

[Fiorano]

Nu är jag inte rädd-längre, men jag har varit riktigt livrädd i perioder. Jag hade en egen uppfödning som var lite väl kocko för mig och hon exploderade åt alla håll och kanter och jag ramlade av och slog mig rätt många gånger. Hade under samma perioder ett fullblod med förkärlek att stå på bakbenen så ridningen blev till slut bara en knut i magen. Till slut sålde jag fullblodet och halvblodet togs bort pga en gammal skada. Då skaffade jag ponny istället och trots att jag ridit hela livet var det nog först då jag fattade hur jla skiträdd jag varit under väldigt väldigt många år.

Nu efter dryga fem år med snälla ponnier är jag inte längre rädd. Så jag vill mest förmedla hopp i tråden att det GÅR att komma över sin rädsla med rätt häst som ger en trygghet, det i sin tur ger ringar på vattnet och det blir mindre och mindre otäckt att sitta på andra hästar också. Massa massa pepp till alla!

 

[Kilauea]

Har inte ridit på länge nu och har aldrig haft egen häst.
Började min ryttartid på ridskola i unga år, som så många andra. Tyvärr var inte första ridläraren så bra, inte stöttande alls och det var mer "äsch, inget pjosk!"-attityd från henne (senare fick jag höra att hon inte fick vara kvar på den ridskolan av just den anledningen).
Tror jag red en tre-fyra år på ridskola ändå, tills vi en dag skulle hoppa bana. Jag fick en häst jag inte trivdes med och var så rädd att jag grät, vägrade rida och därefter slutade jag på ridskolan.

I gymnasiet fick jag en klasskompis som hade en gudasnäll islänning - både kompisen och hästen fick upp mig på hästryggen igen.
Några år efter gymnasiet blev jag medryttare på en jätterolig ponny. Envis, men ändock snäll. Skyggade inte för nåt i onödan. Ramlade av ibland, men var inte rädd (utom vid hoppning då han tyckte det var skitskoj och ville öka tempot och då blev jag nervös, så vi undvek det ).

När jag flyttade hittade jag en ny medishäst, en gammal pigg islänning som var lite för rund för sadel så det blev mestadels barbacka.

Ett tag efter att hon gick bort hittade jag en ny medishäst. Den första storhästen jag nånsin ridit (165 så inte enorm men är man van vid ponny/islandshäst så...).
Hon var lite speciell, ryckte till för skogstomtar som gömde sig i dikeskanten osv. Väldigt känslig i munnen och för hjälperna. Och trots att jag fick otrolig stöttning av ägaren och hjälp med lektion blev det inget bra. Vid en uteritt blev hon spänd - jag spände mig - hon blev mer spänd och ja.... Plötsligt smällde hon upp huvudet i en liten stegring, jag fick världens smäll i huvudet och förmodligen hjärnskakning och efter det vågade jag inte rida henne mer än i skritt.
Ägaren var helt ok med det, hon trivdes med mig i övrigt och ville ha lite avlastning.
När hästen sen blev halt och slutligen fick tas bort kände jag mest en lättnad och skämdes över känslorna.

Sen dess har jag bara suttit på nån häst ibland, men jag blir lätt spänd om hästen blir det.

Saknar verkligen hästeriet, sambon tycker jag ska börja på ridskola men jag har inte orken för det pga depression. Men målet är att börja, nån gång. För att leva utan att hålla på med hästar känns trist.
Jag sneglar på medryttarannonser (finns inte så många där jag bor) och längtar.

 

[Theresa]

Även jag blev rädd när jag bytte häst.
Hade hela min uppväxt en fantastisk trygg connemaravalack. När jag köpt egen gård och fått barn fick jag ta bort min fina kille, 25 år gammal. Köpte då en ridhäst, ett sto som enligt säljaren skulle passa mig perfekt som ville rida ut i skogen och ta ett pass på ridbanan någon gång. Kan ju säga att det inte var riktigt lyckat att byta till ett mycket större sto med mer temprament som inte alls var trygg att rida ut på. Kämpade i ett halvår tills jag pratade med en kvinna som varit i min situation och som rådde mig att sälja henne. Då jag även skulle börja studera valde jag att följa hennes råd och sålde stoet. Jag var nog inte tuff nog och efter att jag fått barn kändes det som jag blev ännu otryggare i sadeln, blev rädd att skada mig för deras skull. Köpte istället en ettårig connemaravalack igen - det bästa jag gjort. Nu är jag trygg med hanteringen av mina ponnyer igen och det är roligt att gå ut i stallet och jag längtar så tills han ska ridas in. Jag kommer aldrig köpa något annat än connemaraponny.

 

[_Zacke_]

Även jag blev rädd när jag bytte häst.
Hade hela min uppväxt en fantastisk trygg connemaravalack. När jag köpt egen gård och fått barn fick jag ta bort min fina kille, 25 år gammal. Köpte då en ridhäst, ett sto som enligt säljaren skulle passa mig perfekt som ville rida ut i skogen och ta ett pass på ridbanan någon gång. Kan ju säga att det inte var riktigt lyckat att byta till ett mycket större sto med mer temprament som inte alls var trygg att rida ut på. Kämpade i ett halvår tills jag pratade med en kvinna som varit i min situation och som rådde mig att sälja henne. Då jag även skulle börja studera valde jag att följa hennes råd och sålde stoet. Jag var nog inte tuff nog och efter att jag fått barn kändes det som jag blev ännu otryggare i sadeln, blev rädd att skada mig för deras skull. Köpte istället en ettårig connemaravalack igen - det bästa jag gjort. Nu är jag trygg med hanteringen av mina ponnyer igen och det är roligt att gå ut i stallet och jag längtar så tills han ska ridas in. Jag kommer aldrig köpa något annat än connemaraponny.

Samma här! Både den förra och nuvarande är connemaravalack när min förra hastigt gick bort(sprang in i ett träd och var död innan han träffa marken) så köpte jag min nuvarande som nybliven 2åring. Han är verkligen gudasnäll men det glappet som blev i ridningen fram tills jag kunde börja rida in honom var inte bra.. sen att dessutom vara ringrostig och börja med inridning av en helt grön ungponny var väl inte den bästa kombinationen.. Men vi tog det lugnt och jag är hittills nöjd med resultatet ändå! Men det mesta är tack vare hans fantastiska temperament Nu är han 4.5år och riden i alla gångarter men inte så mycket mer utbildad än så. Har nästan enbart ridit honom i skogen, gångerna på ridbanan är lätträknade. Den enda hjälp jag fått var när han skulle ta första galoppen, då fick en mer rutinerad och trygg ryttare göra jobbet för att det skulle bli rätt för honom.