Får man fråga, egentligen...

[Kalaspinglan]

Jag har ett par vänner som är 30+, de har stadigt förhållande sedan många år, stadig och god ekonomi och ett "väl etablerat liv" - men inga barn. Ingen av dessa har någonsin talat om att skaffa barn, men heller inte om att de inte vill ha barn. Nu när jag själv blev gravid har alla önskat oss lycka till, men inte sagt någonting själva.

Tanken har slagit mig en miljon gånger, även om jag inte har med det att göra. Ska inte de skaffa barn? Kan de inte få barn? Vill de kankse inte ha barn alls? Jag har undvikit att fråga, för som jag sa tidigare så har jag egentligen inte med det att göra, samtidigt som jag faktiskt vill veta.

Jag har själv här gett yttryck för frustration över tjatiga frågot som "å när ska ni ha barn då"... och genom Bukefalos har jag kommit i kontakt med flera personer som beskrivit känslan över att inte kunna få barn och ständigt få frågor kring detta.

Får man fråga? Det är ju så himla känsligt, och egentligen så spelar det ju ingen roll?

 

[mandalaki]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Varför är det så viktigt för dig att få veta?

Den frågan tycker jag är intressantare för dig än deras inställning till barn.

 

[Javan]

Sv: Får man fråga, egentligen...

nej - är man bara bekanta och de INTE tar upp det så tycker jag inte att man får fråga.

javan

 

[CillaW]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Om du är säker på att de inte kommit på tanken att man skulle kunna skaffa barn, så kan du fråga!

 

[Camilla_H]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Min sambo och jag är 40 resp. 31 och har inga barn. Därför att vårt förhållande har varit som en enda berg-och-dalbana i alla år (14 år tillsammans) plus att jobb, plugg och sjukdom har hindrat oss.

Man vet aldrig hur verkligheten är för andra och jag avskyr frågorna om vi inte ska skaffa barn snart - är det verkligen viktigt för andra att vi skaffar barn? För att vi är onormala annars?

För mig är det viktigt att förhållandet är hyfsat stabilt och att jag själv är stark och mogen att skaffa barn innan jag gör det. Har säkert med att göra att jag hade en taskig och rörig barndom själv.

Så fråga inte - du har inte med det att göra och du får iaf bara ett svar där de svara undvikande. De kanske inte vet själva - eller att de har annat i livet som fyller den platsen.

/Camilla

 

[Kimz0r]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Nej, sådant frågar man inte om!

 

[Inte_Ung]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Jag skulle ha velat veta om mina vänners förhållande till mig förändrades av att jag fick barn.
Tänk om de ogillar barn?
Då så blir ju umgänget komplicerat när man har barn.

Så jag skulle fråga "Jag hoppas att inte vår vänskap förändras av att jag nu blir mamma?"

 

[luspudel]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Tanken har slagit mig en miljon gånger, även om jag inte har med det att göra. Ska inte de skaffa barn? Kan de inte få barn? Vill de kankse inte ha barn alls? Jag har undvikit att fråga, för som jag sa tidigare så har jag egentligen inte med det att göra, samtidigt som jag faktiskt vill veta.

/.../

Får man fråga? Det är ju så himla känsligt, och egentligen så spelar det ju ingen roll?

Men om du inser att du inte har med det att göra, varför vill du lägga dig i då? OM de vill ha barn, men inte kan få - kan du erbjuda dem någon hjälp kanske? Eller om de inte vill ha barn, skall du då bidra på något annat sätt?

Jag låter nog lite provokativ, men själv har jag väldigt svårt för frågor som är bara... ähum... nyfikna. När någon frågar något, utan att egentligen vilja bidra med något.

Om jag frågar dig hur du mår när du är gravid, så är det för att jag kanske kan erbjuda hjälp av något slag. Om jag frågar I_U varför hon resonerar så dumt, så är det kanske för att jag vill förstå henne bättre och få till en bättre debatt. Eller om jag frågar min granne om de skall åka på semster i år igen, så är det förmodligen för att jag isåfall tänkte erbjuda att vattna blommorna i år igen. Om inte - nej, då får frågan utebli.

Jag försöker att undvika att ställa frågor som jag själv inte vill ha. Jag hatar nyfikna frågor. En sak är om personen frågar av omtanke och jag vet det. Då kan jag fördra frågan.

Jag har fått frågan om vi skall skaffa barn av flera och jag blir alltid illa berörd. Jag brukar svara svävande att "det vet man aldrig" eller liknande, bara för att tråckla mig ur en känslig fråga. Det är inte det att jag inte kan bli gravid, jag tycker bara att andra kan sköta sitt barnalstrande, så sköter jag mitt.

De vänner jag har som inte skaffat barn trots alla materiella förutsättningar har antingen

1) talat om varför de inte vill ha barn alldelels av sig själva, utan att jag frågat eller

2) aldrig sagt något och jag antar därför att de inte vill prata om det. Eller så inser de att det är det bästa för dem, så bra då, tänker jag...

DESSUTOM förstår jag inte varför man skall behöva få frågan? Det är väl egentligen mer befogat att diskutera varför många par väljer att skaffa barn?

Varför vill du ha barn, tex. Kalaspinglan? Vad hoppas du på med ditt föräldrarskap?

Sådant kan vara mycket givande att diskutera då vi har många olika funderingar om det här med familjebildning, barnuppfostran osv.

Ett icke-beslut blir aldrig lika intressant. Jag menar- varför valde du inte att bli astronaut? Varför valde du inte att köpa en katt istället för en hund?

Nej, fram för mer konstruktiva frågor. Dina bekanta berättar förmodligen om de inte kan få barn och gärna vill ha barn, om förtroendet mellan er är det rätta. Du kan ju börja med att göra som I_U föreslog; berätta att du hoppas mycket på ditt nya liv som mamma och att det inte skall påverka era goda relationer negativt. Blir du personlig, så kanske de också blir det?

Jag har nog iofs extremt hög integritet för jag berättar inte ens för människor jag har förtroende för om jag är gravid. Jag tycker hela graviditetsgrejen är ytterst privat, men jag vet att vi är väldigt olika på den punkte också. Vissa vill inget hellre än att ALLA skall veta, helst innan bebisen knappt är tillverkad.

Så, förstår du hur jag tänker? Visa lite takt och bry dig inte så mycket. Bjud på det du vill berätta och vänta och se. kanske vill de också berätta - om de känner att det du ger är genuint och lite mer på djupet.

 

[Inte_Ung]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Jag har många vänner utan barn.
Vissa kan inte få.
Andra har bara inte fått då livet för dem inte har gått den vägen.
Och vissa vill inte ha.

Och av dessa så fungerar det olika i umgänget med mig.
De flesta gillar att få umgås med barnen.
Vissa uppskattar jättemycket att genom dem få följa och uppleva ett barns utvecklig.
T.o.m. några av de som inga egna vill ha tycker att det är spännande.
Litet på håll så där och kladdfritt.
Och några har dessutom ändrat sig efter att ha fått uppleva mina barn och upptäckt att de ju faktiskt bara är små människor och inte så där ruskigt farligt komplicerat.


Bara några ytterst få tycker att det är besvärande med barnen.
Och då så får jag hantera det.

Det blir ju trist om man trasslar till det och inte låter dem som vill leka med och krama barnen göra det.
Eller om man trycker upp en unge i knät på den som tycker att det är läskigt.

 

[Miao]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Jag tycker inte du har någon som helst rätt att fråga det. Det kanske bara är så enkelt att de inte VILL ha barn?

Nä, låt dem sköta sig själva, kommer det barn så kommer det, annars så har de inga. Så enkelt är det! Ingenting som andra (välmenande eller bara obehagligt nyfiket) har något med att göra.

 

[oz_joj]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Jag har ett par vänner som är 30+, de har stadigt förhållande sedan många år, stadig och god ekonomi och ett "väl etablerat liv" - men inga barn. Ingen av dessa har någonsin talat om att skaffa barn, men heller inte om att de inte vill ha barn. Nu när jag själv blev gravid har alla önskat oss lycka till, men inte sagt någonting själva.

Tanken har slagit mig en miljon gånger, även om jag inte har med det att göra. Ska inte de skaffa barn? Kan de inte få barn? Vill de kankse inte ha barn alls? Jag har undvikit att fråga, för som jag sa tidigare så har jag egentligen inte med det att göra, samtidigt som jag faktiskt vill veta.

Jag har själv här gett yttryck för frustration över tjatiga frågot som "å när ska ni ha barn då"... och genom Bukefalos har jag kommit i kontakt med flera personer som beskrivit känslan över att inte kunna få barn och ständigt få frågor kring detta.

Får man fråga? Det är ju så himla känsligt, och egentligen så spelar det ju ingen roll?

Kunde ha varit oss du beskrev. Vi skaffade barn i december, efter 12 år ihop och vi var 33 resp 34 år gamla. Ett helt medvetet beslut att vänta så länge och vi var dödligt less allt tjat om barnalstring för många år sedan. Så mitt tips är att du inte ska fråga, det är så skönt med folk man kan umgås med som två högst normala vuxna utan att ifrågasättas sin livsstil och sitt livsval. Verkar som om en del anser att livet är okomplett utan barn. Fortfarande nu när jag är mor anser jag att vårt liv innan barnet var alldeles rätt och att jag inte ångrar de barnlösa åren. Jag har bestämt mig för att aldrig tjata på folk om att de bör skaffa barn.

 

[Kalaspinglan]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Hej och tack för alla svar!

Jag låg faktiskt vaken ganska länge och funderade på varför jag vill veta. Och det har ingenting med själva barn att göra egentligen, utan det är ett sätt att lära känna sina vänner bättre. Ska de köpa hus snart? Har de tänkt att skaffa en till hund? Trivs de med bilen de köpte igår? Trivs du på jobbet? För sådana frågor är ju inga problem att ställa, men just "har ni planer på att skaffa barn" är så otroligt känslig.

Dessutom är jag en person som ger mycket av mig själv till andra. Jag är en medmänniska på många sätt och vis, och jag bryr mig mycket om mina vänner. Skulle det visa sig att de inte kan få barn, ja, då stöttar jag gärna. Att mina vänner ställer "intima" och "närgångna" frågor anser jag vara ett tecken på att de bryr sig om mig. Däremot finns det bättre och sämre sätt att formulera sin fråga på.

Tjingeling i solen!

 

[Garpen]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Men det beror väl på hur nära vänner ni är. Är man riktiga bästisar så kan inte en sån fråga bli fel, eller då kan man åtminstone säga som det är oavsett hur det är; "jag lyckas inte bli gravid, är jätteledsen för det och vill inte att du frågar mer om det" t.ex. Det är ju när man är mer ytligt bekanta som frågan blir jobbig och man svarar lite flyktigt "nä vi trivs sååå bra utan barn, har ju hund i stället" t.ex. Med en nära vän känner man ju om frågan landar rätt...

 

[ulda]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Om du är säker på att de inte kommit på tanken att man skulle kunna skaffa barn, så kan du fråga!

Väldigt bra svar! För det troligaste är ju att de har tänkt på det, men av nån anledning har de inte "skaffat" barn.

Jag tror faktiskt det vanligaste svaret att de tänker skaffa barn, men bara inte än. Det finns så många aspekter med timingen (man kanske inte har råd, funderar på att byta jobb, vill bli klar med en utbildning först, vill köpa hus först, vill gifta sig först osv osv osv). Näst efter det tror jag att den ena parten vill och den andra inte (och detta kan ju vara väldigt känsligt eftersom det kan vara en källa till bråk i deras förhållande). Näst efter det tror jag att man inte kan få barn (men försöker) och då kan det ju vara väldigt känsligt. Och näst efter det att man inte vill få barn. Och som allra sista orsak tror jag att man inte har kommit på tanken ens (måste vara extremt ovanligt).

Hur som tror jag inte man bör fråga, för det är helt enkelt aldeles för stor risk att det är känsligt (jämfört med frågan om man trivs på jobbet).

 

[Jane_Done]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Det känsliga i frågan är ju om de är ofrivilligt barnlösa och om de valt att inte skaffa barn och hela tiden får känslan att det måste försvaras.

Därför är ju det smarta att inte fråga.

 

[Silverkedjan]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Jag frågar alltid sånt

Men inte för att "tjata" utan för att jag är uppriktigt intresserad av hur andra resonerar kring stora frågor.

 

[Inte_Ung]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Jo men där har ju du en fördel framför andra.
Dels så är du DOKTOR, och sådana får fråga sådant.
Och dels så har du själv ett ICSI barn.

Sedan så beror det ju på HUR man frågar också.

 

[luspudel]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Hej och tack för alla svar!

Jag låg faktiskt vaken ganska länge och funderade på varför jag vill veta. Och det har ingenting med själva barn att göra egentligen, utan det är ett sätt att lära känna sina vänner bättre. Ska de köpa hus snart? Har de tänkt att skaffa en till hund? Trivs de med bilen de köpte igår? Trivs du på jobbet? För sådana frågor är ju inga problem att ställa, men just "har ni planer på att skaffa barn" är så otroligt känslig.

Dessutom är jag en person som ger mycket av mig själv till andra. Jag är en medmänniska på många sätt och vis, och jag bryr mig mycket om mina vänner. Skulle det visa sig att de inte kan få barn, ja, då stöttar jag gärna. Att mina vänner ställer "intima" och "närgångna" frågor anser jag vara ett tecken på att de bryr sig om mig. Däremot finns det bättre och sämre sätt att formulera sin fråga på.

Tjingeling i solen!

Tjingeling på dig själv!

Jag tycker att du har intresanta tankar och jag förstår att du säkerligen inte menar något illa med din "nyfikenhet". Visst kan nyfikenhet också vara ett tecken på intresse och omsorg - jag har en väninna som nog är som du. Hon frågar alla möjliga frågor, och ibland blir jag störd av hennes närgångna frågor, men jag vet också att hon är väldigt ärlig med sitt uppsåt. Hon vill bara väldigt väl och är mycket omtänksam...

Ibland får jag dock dåligt samvete när jag inte är lika öppen eller intresserad av henne. Jag bryr mig mycket om henne, men jag visar respekt genom att låta henne berätta själv om det är något hon vill att jag skall veta.

Lycligtvis kan vi prata om just detta fenomen och hon brukar skratta lite ursäktande och kan exempelvis säga: "Åh, jag vet att du inte vill berätta allt, din integritet och så... men vet du, jag har tänkt på en sak, är det så att ni funderar på att skaffa barn?"



Hon får då något halvseriöst svar och hon nöjer sig med det. Jag tar inte illa upp för att det är hon och hon har en särskild plats i mitt hjärta. Hade det varit en annan så hade jag känt mig väldigt "påhoppad" och blivit irriterad...

Jag tycker nog att det är huvudsaken, att man i relationer till vänner vet var man har varandra och utgår från den person man möter. jag är säker på att du, kalaspinglan, har vänner som är lite mer som du själv också? Börja med att fråga dem!

Men å andra sidan, så har du säkert redan gjort det...

En tumregel kan väl ändå vara att om man känner sig osäker så är det bättre att låta bli.

 

[luspudel]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Jag frågar alltid sånt

Men inte för att "tjata" utan för att jag är uppriktigt intresserad av hur andra resonerar kring stora frågor.

Men hur reagerar du då om du frågar en sådan som mig och får till svar:

"jag vill inte vara så personlig med dig. För mig är det ett stort filosofiskt och personligt ämne att diskutera. Jag kan diskutera familjebildning i generella termer utifrån det samhälle vi lever i, men huruvida jag och min man diskuterar saken - det har du inte med att göra."

Detta svar skulle jag gett dig om vi kände varandra, men jag viste att vi var på olika våglängd. Men å andra sidan så skulle just din utgångspunkt vara ganska intressant att diskutera... och då är det lättare att vara personlig.

Alltså, för att inte låta som en fullständigt asocial typ, så är det nog så att jag egentligen bara är väldigt kräsen på samtalsämnen. Jag vill diskutera intressanta saker såsom behov, företeelser, idéer eller filosofi och politik.

Dessa ämnen gör sig oftast bäst på en mer generell nivå, det blir pyttigt med: "jag tycker si eller så och min granne tycker si eller så". den nivån tråkar ut mig. Sedan kan man ta ett personligt exempel kanske, men lyfta det till en mer allmängiltig nivå.

Låter jag snobbig?Kanske jag är det, men jag är sådan... Ren nyfikenhet och "veta för att veta" och inte leda diskussionen vidare - det tråkar ut mig.

 

[Inte_Ung]

Sv: Får man fråga, egentligen...

Men visst är ämnet intressant.
Som en ren existensiell historia.
Vad vill vi med våra liv?
Och varför då?