Får jag be för dig?

[tanten]

Jag är inte troende, snarare väldigt skeptiskt till allt som har med religion att göra. Men jag ser faktiskt inte så står skillnad mellan att någon skulle be för mig eller ifall någon skickar ett hjärta på facebook till mig. Inget av det hjälper men det visar att dom bryr sig.

/B

Däri ligger kanske skiljelinjen? För mig är det en himmelsvid skillnad mellan ett hjärta och en förbön.

Min egen inställning till religion är stark och väl genomtänkt. Jag tycker det är sagor och att det är tragiskt att det finns människor som "tror" på något allsmäktigt.

Jag arbetar med djupt troende personer hela dagarna. För mig är tro privat. Jag gillar personerna men deras tro är jag inte del av precis som jag inte är del av deras sexliv eller annat privat. Jag respekterar dem precis som jag förutsätter att de respekterar mig. Ibland diskuterar vi religion i samband med undervisning om svensk religionsfrihet. En rar ung man från Eritrea konstaterade att han tyckte att det var konstigt att jag inte hade en tro, men att jag kanske tyckte att det var konstigt att han hade en tro. Och precis så är det ju

Jag har bekymmer med gudstjänster och välsignelser. Det skaver att att delta i ceremonier. Inget som någon utomstående skulle märka men inombords känns det respektlöst av mig att vara med när jag har så klara åsikter om att det är rent nonsens. När vi

Så att säga till mig att man ber för mig känns respektlöst. De som är mina vänner begriper.

 

[kryddelydd]

Detta är kanske ett ickeproblem för väldigt många. Men jag skulle behöva lite input på hur jag ska hantera det. Jag har en relativt ny vän (vi känner varandra inte jättebra men har "känt" varandra i ca 2 år) som för några månader sen frågade om hen fick be för mig. Hen sa att jag skulle säga till om jag kände mig ledsen eller bara behövde lite uppmuntran, eller om jag hade ont någonstans. Då skulle hen antingen be för mig via telefon eller ja, på avstånd.

Jag är icketroende och skulle nog kalla mig själv ateist, eller agnostiker. Och detta vet hen om. På hens fråga om hen får be för mig så har jag svarat att hen absolut får göra det om hen vill det. Men problemet kom när hen frågade om jag kände hens bön. Nej! Jag har inte känt någon bön, vilket jag svarade så trevligt jag kunde. Hen sa att jag skulle säga till nästa gång om jag kände något.

Som sagt, kanske ett ickeproblem i den här allt för problematiska världen. Hen är väldigt troende och jag respekterar såklart hens tro. Jag vill verkligen inte såra. Men eftersom vi ändå inte känner varandra sådär superbra så vet jag inte heller hur jag ska hantera det. Hur hade ni gjort? Har ni varit med om något liknande?

Jag hade tackat för omtanken. Typ:

"får jag be för dig?"
"Tack!"

jag tror inte heller.
Men precis som du skriver, personen som tror, visar ju kärlek/omtanke på det bästa sättet den individen vet.

 

[kryddelydd]

Förlåt. Men jag är också ateist eller agnostiker (har inte bestämt mig) så jag kan inte låta bli att fnissa lite. Jag hade sagt att jag inte är troende, och inte tror att jag kommer känna något av vännens böner eftersom jag inte tror att det fungerar så. Men att är glad att vännen bryr sig så pass mycket om mig att hen vill göra det och att hen självklart får göra det om hen vill.

Så taskigt att skriva dem på näsan att du inte tror dig komma att känna av det.

 

[Pudlan]

Detta är kanske ett ickeproblem för väldigt många. Men jag skulle behöva lite input på hur jag ska hantera det. Jag har en relativt ny vän (vi känner varandra inte jättebra men har "känt" varandra i ca 2 år) som för några månader sen frågade om hen fick be för mig. Hen sa att jag skulle säga till om jag kände mig ledsen eller bara behövde lite uppmuntran, eller om jag hade ont någonstans. Då skulle hen antingen be för mig via telefon eller ja, på avstånd.

Jag är icketroende och skulle nog kalla mig själv ateist, eller agnostiker. Och detta vet hen om. På hens fråga om hen får be för mig så har jag svarat att hen absolut får göra det om hen vill det. Men problemet kom när hen frågade om jag kände hens bön. Nej! Jag har inte känt någon bön, vilket jag svarade så trevligt jag kunde. Hen sa att jag skulle säga till nästa gång om jag kände något.

Som sagt, kanske ett ickeproblem i den här allt för problematiska världen. Hen är väldigt troende och jag respekterar såklart hens tro. Jag vill verkligen inte såra. Men eftersom vi ändå inte känner varandra sådär superbra så vet jag inte heller hur jag ska hantera det. Hur hade ni gjort? Har ni varit med om något liknande?

Jag hade svarat - nej tack jag tror inte på religon.

 

[Breaktown]

"Så länge folk avstår från att skicka "styrkekramizar" på Facebook är det helt okej med mig!

Allvarligt talat. Om någon frågar om den får be för mig så har den
1. Funderat på min situation och vill att det ska gå bra för mig
2. Vill lägga tid på mig och min situation i något som är viktigt på den personen.
3. Reflekterat över att jag trots allt inte kommer uppskatta det och då bemödar sig att fråga.

Jag kan inte förstå hur det skulle kunna vara något negativt, även om man själv inte tror ett dugg på det.

Nu har vi ett samhälle där folk uppskattar födelsedagsmeddelanden på Facebook från folk som utan notis inte skulle ha någon aning, och virtuella "styrkekramar" som lösning på de mest fruktansvärda problem. Samtidigt som att någon skulle ta tid och be för en ses som obehagligt eller ohyfsat. Väldigt märkligt.

Sen blir det ju såklart mer problematiskt om den som ber vill ha motprestationer, vill veta "resultatet" eller anser att bönen skulle fungera istället för medicinering eller liknande. Men det kan ju knappast vara det vanliga.

 

[Saeta]

Det är väl ingen som sagt att bön skulle BOTA cancer? Läs inlägget igen. En troende kan ju be som en önskan att det ska gå väl.

Nej, ingen har sagt det. Mitt inlägg till tanten var inte negativt menat...

 

[Lipperta]

Folk får gärna be för mig om de måt bättre av det. Mig gör det ingen skillnad.
Dock vill jag att de ska förstå att jag är stark ateist och tror inte på vad de nu gör.

Har en gammal gumma på 90 något som ber får mormor och mig, vi syndare, och det får henne att känna sig mycket tryggare om att vi ses i himmlen. Så för hennes skull tackar vi för omtanken

 

[Hermelin]

Jag har en vän som ett par gånger, när jag haft det risigt, har berättat att han bett för mig. Jag är helt oreligiös, lämnade kyrkan typ 1990, men uppskattar varmt att han gör något som är menat att vara fint för mig. Jag förstår inte varför det skulle vara ett problem.

Ja, precis så! Jag är övertygad om att bönen inte kommer att hjälpa men det är rart att någon ändå anstränger sig. Och någonstans är det ändå så att all hjälp mottages med tacksamhet.

 

[Badger]

Detta är kanske ett ickeproblem för väldigt många. Men jag skulle behöva lite input på hur jag ska hantera det. Jag har en relativt ny vän (vi känner varandra inte jättebra men har "känt" varandra i ca 2 år) som för några månader sen frågade om hen fick be för mig. Hen sa att jag skulle säga till om jag kände mig ledsen eller bara behövde lite uppmuntran, eller om jag hade ont någonstans. Då skulle hen antingen be för mig via telefon eller ja, på avstånd.

Jag är icketroende och skulle nog kalla mig själv ateist, eller agnostiker. Och detta vet hen om. På hens fråga om hen får be för mig så har jag svarat att hen absolut får göra det om hen vill det. Men problemet kom när hen frågade om jag kände hens bön. Nej! Jag har inte känt någon bön, vilket jag svarade så trevligt jag kunde. Hen sa att jag skulle säga till nästa gång om jag kände något.

Som sagt, kanske ett ickeproblem i den här allt för problematiska världen. Hen är väldigt troende och jag respekterar såklart hens tro. Jag vill verkligen inte såra. Men eftersom vi ändå inte känner varandra sådär superbra så vet jag inte heller hur jag ska hantera det. Hur hade ni gjort? Har ni varit med om något liknande?

På frågan hade jag tackat nej, vänligt. Om det gällde en bön på ett personligt plan av en person (hemma vid sängkanten). Om det var ett gästsammanhang kanske jag kunde vara med som beläte i någon ceremoni.

Om någon hade sagt att den hade bett för mig skulle jag sagt - Tack det var snällt/gulligt.
(det är ju redan gjort och verkar vara något de gör per automatik.)

Om jag faktiskt av någon outgrundlig orsak skulle ha sagt ja när någon frågade om den skulle be för mig så skulle jag nog tyvärr haft svårt att svara på frågan om det kändes. Helst vill jag inte ljuga, helst vill jag inte göra någon ledsen. Antagligen skulle jag ljugit och sagt att det uh kanske kändes lite eller ngt och sedan känt mig bra dum.

Bön gör mig obehaglig till mods och har alltid gjort, den typen av -personlig bön, de hade på kyrkans barntimmar till exempel. Jag klarar en formell/cermoniell en som gamla Fader vår. Trosbekännelsen säger jag inte i en kyrka för det vore lögn.
(Så jag har någon mental skiljelinje mellan ceremoni och personlig tro där jag kan leva med ceremoni men inte att någon projicerar sin personliga tro på mig.)

Så om någon i USA kläcker ur sig att de -bett för mig, åker det in under ceremoni -något man gör i det landet. Frågar de om de får be framöver så har jag ju godkänt ett deltagande i deras tro på deras villkor, det vill jag säga nej till.

 

[Youma]

" Visst kan du be för mig, jag tänder ett ljus till Belsebub för dig också."

Jag är iofs ateist, men jag vill lika gärna bli pådyvlad religiös omtanke från religion X , som om någon troende skulle vilja bli pådyvlad religiös omtanke av religion Y.

Nu kanske man kan tycka att om någon sitter tänker på tomtar och troll samtidigt som de tänker på mig inte gör något, men den kristna gudomen (och några andra också iofs) är, ifall allsmäktig, en total sociopat/narcissist som låter krig ske, låter barn dö av svält etc etc, men minsann lyssnar om någon sitter och mumlar rätt bön vid rätt tillfälle. Så be en bön för mig, det finner jag rakt motbjudande. Vad mer, sjunga en liten visa till Kim Jong Un?

Det är tur att gud inte finns i alla fall.

 

[athena_arabians]

Jag skulle mest bli förvånad men inte ha några djupare funderingar över det hela. Det är liksom inget som involverar mig, det är deras tro och bön. Det är väl snällt att de tänker på mitt väl och ve.

Skulle någon fråga om jag känt något hade jag nog funderat på att hålla den människan på armslängds avstånd, det är klart över den knepighetsnivå jag orkar med. Dock kan jag inte tänka mig att någon av de religiösa människor jag känner skulle fråga det om de hade bett för mig.

 

[ptr]

Det är ju lite som när man skänker någon en tanke. Eller för all del när man håller en liten tyst stund för att minnas någon man saknar.
Jag försöker tacka för att de tänker på mig men kan även påpeka att jag inte delar deras tro och att de för den skull inte behöver involvera mig i deras samtal med den gud de tror på.
Eftertanke och insikt är ett annat sätt att se på samma sak som bön och bönesvar. Det är nog mest ord, på samma sätt som jag skänker någon en tanke, och kan delge det om jag tror det kan stötta, på samma sätt vill de be för en.
Det är knepigt och dubbelbottnat.

 

[a1agnlju]

Jag är ateist och har också fått såna erbjudanden av några djupt troende genom åren. Jag har lite skämtsamt svarat att jag ju inte är lagd åt det hållet, och har då blivit respekterad.

Jag skulle tycka att det var väldigt besvärande om den religiöse krävde någon form av gensvar från mig, som ifall jag kände dennes böner eller annat som jag anser är hittepå. Däremot kan någon få be för mig om de inte kräver något av mig i gengäld och inte tjatar om att denne gör det.

Om en religiös inte respekterar min övertygelse att det inte finns några former av gudar kan jag inte heller respektera den religiöses tro att det gör det. För mig handlar det om ömsesidig respekt att man kan se olika på tillvaron, där ingen har rätt att kräva respekt för sin ståndpunkt från den andre utan att ge respekt tillbaka.

Huvudet på spiken. Har precis samma uppfattning. Vill någon be för mig? Fine, om det känns bättre för den som ber! Men låt det stanna där.

 

[hastflicka]

Jag som bor i USA (och bodde i USA's bibelbalte) ler och undviker att svara om nagon sager att de har bett for mig. Om de sager att de SKA be for mig svarar jag att det inte alls ar nodvandigt och skulle nagon fraga om jag kannt nagot for att de bett sa skulle jag svara att jag inte vill att de ber for mig for att jag inte vill bli inblandad i deras personliga tro.
Har ber de flesta for andra, men det diskuteras inte annat an att de sager att de ber for nagon ... det ar ocksa sa att har diskuteras inte religion. Alls. Religiositet ar mycket personligt och diskuteras pa samma niva som nar man senast lag med sin make/maka och mer exact hur det gick till. Darfor blir ocksa bone upprop och dylikt mer opersonligt ... det stalls inga personliga fragor, oftast sager personen bara att den tanker satta upp en pa en "bonelista" eller att den tanker be for en.

 

[sjoberga]

Jag säger nej tack och råder vederbörande att ägna sig åt nåt mer meningsfullt på den korta tid vi har här i livet. Givetvis vet vederbörande att jag är ateist och då är det svårt att förstå varför frågan ens kommer.

 

[Tussinussen]

Jag skulle tacka nej om någon frågade om dom fick be för mig. Och jag skulle bli illa berörd av själva frågan.

Jag minns väl hur min fina svärmor (som hade postpolio syndrom o blev alltmer rullstolsbunden allt eftersom åren gick) blev mycket kränkt och ledsen när en pånyttfödd släkting frågade om hon fick be för henne. Pga handikappet alltså. Hon som var en mycket stark person som kämpat i hela sitt liv för att inte bli sedd som "hon som är handikappad". Så fick hon kvitto på att den här människan såg henne som en som det var synd om, som man måste be gud hjälpa.

Har även en bögkompis som fick frågan av en "vän" om hen fick be för honom. Gissa vad svaret blev.

Så nej jag har inget till övers för sånt, jag tycker att det är oförskämt.

 

[Luff]

Kommer ni ihåg en monolog som Gardell skrev?
Han hade en kusin som skrev ett brev till honom där hon sa att hon bett för honom så han skulle sluta vara bög. Han skrev då ett svar:
"Kära kusin Birgitta, har du tänkt på att ditt namn rimmar på fitta."

 

[karamelldrottningen]

"Så länge folk avstår från att skicka "styrkekramizar" på Facebook är det helt okej med mig!

Allvarligt talat. Om någon frågar om den får be för mig så har den
1. Funderat på min situation och vill att det ska gå bra för mig
2. Vill lägga tid på mig och min situation i något som är viktigt på den personen.
3. Reflekterat över att jag trots allt inte kommer uppskatta det och då bemödar sig att fråga.

Jag kan inte förstå hur det skulle kunna vara något negativt, även om man själv inte tror ett dugg på det.

Nu har vi ett samhälle där folk uppskattar födelsedagsmeddelanden på Facebook från folk som utan notis inte skulle ha någon aning, och virtuella "styrkekramar" som lösning på de mest fruktansvärda problem. Samtidigt som att någon skulle ta tid och be för en ses som obehagligt eller ohyfsat. Väldigt märkligt.

Sen blir det ju såklart mer problematiskt om den som ber vill ha motprestationer, vill veta "resultatet" eller anser att bönen skulle fungera istället för medicinering eller liknande. Men det kan ju knappast vara det vanliga.

 

[TinyWiny]

Detta är kanske ett ickeproblem för väldigt många. Men jag skulle behöva lite input på hur jag ska hantera det. Jag har en relativt ny vän (vi känner varandra inte jättebra men har "känt" varandra i ca 2 år) som för några månader sen frågade om hen fick be för mig. Hen sa att jag skulle säga till om jag kände mig ledsen eller bara behövde lite uppmuntran, eller om jag hade ont någonstans. Då skulle hen antingen be för mig via telefon eller ja, på avstånd.

Jag är icketroende och skulle nog kalla mig själv ateist, eller agnostiker. Och detta vet hen om. På hens fråga om hen får be för mig så har jag svarat att hen absolut får göra det om hen vill det. Men problemet kom när hen frågade om jag kände hens bön. Nej! Jag har inte känt någon bön, vilket jag svarade så trevligt jag kunde. Hen sa att jag skulle säga till nästa gång om jag kände något.

Som sagt, kanske ett ickeproblem i den här allt för problematiska världen. Hen är väldigt troende och jag respekterar såklart hens tro. Jag vill verkligen inte såra. Men eftersom vi ändå inte känner varandra sådär superbra så vet jag inte heller hur jag ska hantera det. Hur hade ni gjort? Har ni varit med om något liknande?

Jag uppskattar inte alls om någon berättar att hen ber för mig. Vad de gör i sin ensamhet och vad de tror på bryr jag mig inte om men jag vill inte bli inblandad. Vill hen ärligt hjälpa och stötta så kan hen göra det på det sätt som faktiskt hjälper och stöttar. Hela alltet det där med att tala om att hen ber för någon är för mig att inkräkta på någon annans privata sfär utan att bry sig om vad den personen faktiskt behöver. Man utgår enbart ifrån vad man själv vill ge och inte från vad den andre behöver och att dessutom kräva gensvar i form av frågan om hen kände något? Vill hen ha betalt för tiden bönen tog också? Det är verkligen att tvinga på någon något. Nej så gör man inte. Vill man hjälpa och stötta tar man reda på hur man kan hjälpa och stötta just den personen.

Att någon skulle be för mig för att jag känner mig ledsen, har ont eller dylikt känns helt absurt och hade jag fått frågan hade jag sagt klart och tydligt nej. Hade personen dessutom frågat om jag kände något hade jag svarat vänligt nej men kokat inombords. Vad skulle jag känna? Hens tankar?

Jag ser inte alls en bön på samma sätt som ett hjärta på facebook eller en rad om att någon bryr sig/tänker på mig. Det ena är översitteri medans det andra är äkta omtanke. Nu känner säkert inte en troende så utan det är för dem omtanke men för mig blir det lika absurt som om någon hade sagt att de hade bett de rosa tulpanerna vaka över mig.

Det är för mig att pådyvla någon annan ens tro att be för och dessutom fråga om man känner något och det är inget man gör.

 

[Lenis]

"Så länge folk avstår från att skicka "styrkekramizar" på Facebook är det helt okej med mig!

Allvarligt talat. Om någon frågar om den får be för mig så har den
1. Funderat på min situation och vill att det ska gå bra för mig
2. Vill lägga tid på mig och min situation i något som är viktigt på den personen.
3. Reflekterat över att jag trots allt inte kommer uppskatta det och då bemödar sig att fråga.

Jag kan inte förstå hur det skulle kunna vara något negativt, även om man själv inte tror ett dugg på det.

Nu har vi ett samhälle där folk uppskattar födelsedagsmeddelanden på Facebook från folk som utan notis inte skulle ha någon aning, och virtuella "styrkekramar" som lösning på de mest fruktansvärda problem. Samtidigt som att någon skulle ta tid och be för en ses som obehagligt eller ohyfsat. Väldigt märkligt.

Sen blir det ju såklart mer problematiskt om den som ber vill ha motprestationer, vill veta "resultatet" eller anser att bönen skulle fungera istället för medicinering eller liknande. Men det kan ju knappast vara det vanliga.

Instämmer. Förstår inte riktigt upprördheten här faktiskt, om någon annan ber för en är det ju knappast att pådyvla nån sin tro- de vill ju inte att du ska be. Och om de artigt frågar om de får, varför i hela friden vara otrevlig, de frågar ju om lov? Är ett tack men nej tack så hemskt, måste man vara sarkastisk? Tycker det känns rätt respektlöst. Och om man nu inte alls tror på gud etc, då kan det väl inte vara så illa om nån ber för en, det är ju då per automatik verkningslöst? Ungefär på samma nivå som om nån säger lycka till eller håller tummarna eller vad sjutton som. Ingen som brukar bli upprörd av att tumhållarregimen pådyvlas en.

Min mor fick frågan för ett tag sedan av en religiös bekant, om hen fick be för min son som då var sjuk. Mamma blev lite ställd men sa ja. Jag känner mig inte särskilt upprörd över detta även om jag blev förvånad då det var första gången det hänt, vi är liksom inte så religiösa och inga vänner är heller, inte utåt sett iaf. Men att hen tänkte så pass på min lille att hen ville lägga några sekunder av sin tid på att be för honom, det tyckte jag ändå var lite rart. Problemet i världen är ju knappast att vi bryr oss för mycket om varann.