Erfarenheter av relationer där man har väldigt olika syn (religion)

[Enya]

Jag tycker den här buke-tråden är ett direkt motbevis på tesen du anför här, om du läser den.

Jag har läst den. Jag är redo med popcornen för när det barkar i väg som vanlig.

 

[Enya]

Jo så är det.
Min uppfostran har tämligen effektivt tvättat bort alla "fula ord".

Man kan ha personlig värdighet helt utan någon religion också.
Det går faktiskt.

Ja, religion har inte så mycket med den biten att göra i mina ögon men det är ju ofta så att religiöst folk inte svär. Nehepp liksom. Oups.
För mig har värdighet inte heller så mycket med svordomar att göra.

 

[Bulldoozer]

Har varit med maken nu i nära 20 år och det är typ tillfällen som kan räknas på ena handen där våra familjer beblandat sig. Skulle säga att det ett icke problem i en relation (i vår iallafall).
Är man såna som vill bjuda bägge familjer på grejer så gör man det, hur de sen interagerar är nåt de får lösa själva när det gäller vuxna människor. De flesta har iallafall inga problem att behöva hålla sams med folk de träffar i andra sammanhang så varför skulle det bli problem nu?
Blir det problem så är det ändå inget som ligger på ert ansvar att få folk att bete sig hyfsat mot varandra tänker jag .

 

[Inte_Ung]

För mig har värdighet inte heller så mycket med svordomar att göra.

För mig så ingår det faktiskt i just att uppföra sig med värdighet att inte svära och låta bli att använda runda ord.

Och det verkar som att ordboken stödjer det.
https://svenska.se/so/?sok=värdighet&pz=4

 

[MML]

Tyvärr faller sådana här diskussioner ofta in i att troende=bokstavstroende/fanatiker. Enligt buke kan man inte vara "lite troende", troende eller ha ett ben i vardera läger så att säga utan är man troende så är det fanatiker med foliehatt och hela faderullan. Inte heller anses en troende kunna vara nära icketroende utan att förpesta deras närvaro på något vis eller ha orimliga krav.

Tråkigt. Jag är troende, men såvida bokstavstroende skulle man väl inte beskriva mig. Jag har kors runt halsen men det är nog det enda som folk märker det på. Utan det är det inget som sticker ut för andra. Min tro är mellan mig och Gud och inte mellan mig och hela världen och jag skiter i vem som tror eller inte tror och har inte lust att omvända någon, trots att folk har en förmåga att tro att alla troende vill omvända icketroende....
Jag tror jag svär mer än @Inte_Ung till och med. Tror jag hamnar i helvetet för det

Jag håller (föga förvånande) med dig, och vill också tillägga att det relativt ofta anses som att troende tycker att de är "bättre" än de som inte är troende, och att troende ser ner på icke-troende. Dels har det varit lite sådant i den här tråden, men framförallt är det en vanligt förekommande uppfattning/antagande/fördom, både här på Bukefalos, på andra forum, grupper etc. online, samt även IRL.

Lite intressant i det sammanhanget, tycker jag, är att jag betydligt oftare stött på personer som ser ner på troende/uttryckt sig förminskande om andra människors tro o. s. v. än vad jag mött troende som ger uttryck för sådana tankar om icke-troende.

Självklart är min uppfattning formad av de troende jag har i min omgivning, min f. d. församling o. s. v. Det finns säkert troende med både knasiga och orättvisa synsätt på andra människor, men det är verkligen inte normen bland troende, i min erfarenhet.

 

[Lobelia]

Lite intressant i det sammanhanget, tycker jag, är att jag betydligt oftare stött på personer som ser ner på troende/uttryckt sig förminskande om andra människors tro o. s. v. än vad jag mött troende som ger uttryck för sådana tankar om icke-troende.

Jag tror mest det beror på ditt perspektiv som troende. Jag har stött på förakt mot icke troende från troende och en del "stacker du kommer inte till himlen" attityd samt mycket aggressioner och en många krig med religion som grund.

Jag tro alla är ungefär lika troende som icke troende, fanatiker är dock värst.

 

[Lingon]

Jag tror mest det beror på ditt perspektiv som troende. Jag har stött på förakt mot icke troende från troende och en del "stacker du kommer inte till himlen" attityd samt mycket aggressioner och en många krig med religion som grund.

Jag tro alla är ungefär lika troende som icke troende, fanatiker är dock värst.

Jag fick höra av en troende släkting att jag skulle hamna i helvetet för att jag inte tror på gud. När jag lugnt förklarade för henne att jag inte tror på helvetet heller så förstod hon inte vad jag menade och bara upprepade sig.

 

[hundtant]

Men att "få ihop" våra respektive familjer känns svårt om inte nästan omöjligt. Jag är osäker på hur den biten ska fungera i längden.

Jag respekterar i grunden att folk får ha olika livsåskådningar men ibland tänker jag att det svåra är att jag inte finner någon logik i den kristna tron. Respekterar min partner men blir osäker på om jag gör det till hundra procent eftersom jag genuint inte förstår hur man kan tro på det som står i bibeln.

Jag tror att den där relationen kommer att få det svårt, pga det du skriver här.

Om man ska få ihop sig som par och få ihop två familjer där det finns djupa skillnader på en viktig punkt - då måste båda sidor vara villiga att ge efter lite, att kompromissa. När du direkt efter det där med familjerna gör klart vilka svårigheter du har med religiös tro så låter det som motsatsen till kompromissvilja, det låter som my way och or the highway. Gärna umgänge men det är du och din sida som har "rätt". Och då tror jag att det blir väldigt svårt.

 

[Enya]

För mig så ingår det faktiskt i just att uppföra sig med värdighet att inte svära och låta bli att använda runda ord.

Och det verkar som att ordboken stödjer det.
https://svenska.se/so/?sok=värdighet&pz=4

Möjligt, jag anser dock att värdighet inte behöver ha så mycket med svordomar generellt att göra utan ett beteende i övrigt, samt även att svordomar inte passar in när som helst och överallt. Att svära i vardagliga situationer minskar inte min värdighet som person i mina ögon. Det gör den säkert i andras, men det är som med religion, man kan ju respektera olika åsikter/tro. För mig är det kanske lite mer det som är att uppföra sig med värdighet, att vara stor nog att respektera människors olika åsikter/tro och att förstå att det sällan är svart eller vitt utan oftast mycket mer gråzon.

 

[DeCloe]

Svarar återigen alla här. Tråden har väl fått lite av sitt eget liv Och så kan det ju få vara.

Alltså kärnfrågan som jag ser det är det några redan varit inne på. Att förlika sig med att en person man lever med förkastar sådant som är vetenskapligt bevisat och tex tror att Noaks ark faktiskt har funnits och att Noak bokstavligen tog med två av varje art.

Jag är väldigt intresserad av religion. Tror delvis det har att göra med min diagnos att jag tar reda på ALLT jag kan om saker jag behöver förhålla mig till. Jag har därför grundligt läst delar av bibeln, lyssnat på poddar om kristendom, läst teologi-böcker osv. Och det jag landar i är att jag finner att det är så mycket motsägelser och rent dravel att jag undrar om folk som är troende ens läst bibeln och reflekterat över vad som faktiskt står där.

Jag älskar min partner djupt men det här skapar en konflikt i mig som gör att jag går och tänker på det fast vi aldrig pratar om religion. Det stör mig ännu mer att religiositet är något "heligt" (no pun intended) som inte får kritiseras.

Den konflikten i mig blir större när jag träffar min partners familj.

Jag kanske inte ens vet riktigt vad jag vill ha sagt. Mer än att det är svårt och om någon har haft liknande tankar/erfarenheter.

 

[Enya]

Jag tror mest det beror på ditt perspektiv som troende. Jag har stött på förakt mot icke troende från troende och en del "stacker du kommer inte till himlen" attityd samt mycket aggressioner och en många krig med religion som grund.

Jag tro alla är ungefär lika troende som icke troende, fanatiker är dock värst.

Det finns många och åter massor av människor som inte predikar på andra om sin tro, och som inte stödjer krig i vare sig religionens namn eller av någon annan orsak. Det är så trist att det alltid dras upp, ständigt, som om alla världens troende, som ju är många miljoner människor, står bakom alla krig som är och har varit i religionens namn, för att det finns fanatiker som beter sig som rövhål. Att ständigt få det slängt i ansiktet, varje gång religion kommer på tapeten, som om alla miljoner oskyldiga troende som inte stödjer några krig ska bära den bördan bara för att de tror, alltså det är inte kul. Det är som om man skulle döma alla tyskar efter vad som skedde under andra världskriget, svenskar för vad vikingar gjorde, alla amerikaner för vad som skedde med ursprungsbefolkningen. Hur länge ska man bära skammen för vad andra har gjort och vad andra gör, som inte delar en åsikt/tro som miljoner gör?

 

[Enya]

Svarar återigen alla här. Tråden har väl fått lite av sitt eget liv Och så kan det ju få vara.

Alltså kärnfrågan som jag ser det är det några redan varit inne på. Att förlika sig med att en person man lever med förkastar sådant som är vetenskapligt bevisat och tex tror att Noaks ark faktiskt har funnits och att Noak bokstavligen tog med två av varje art.

Jag är väldigt intresserad av religion. Tror delvis det har att göra med min diagnos att jag tar reda på ALLT jag kan om saker jag behöver förhålla mig till. Jag har därför grundligt läst delar av bibeln, lyssnat på poddar om kristendom, läst teologi-böcker osv. Och det jag landar i är att jag finner att det är så mycket motsägelser och rent dravel att jag undrar om folk som är troende ens läst bibeln och reflekterat över vad som faktiskt står där.

Jag älskar min partner djupt men det här skapar en konflikt i mig som gör att jag går och tänker på det fast vi aldrig pratar om religion. Det stör mig ännu mer att religiositet är något "heligt" (no pun intended) som inte får kritiseras.

Den konflikten i mig blir större när jag träffar min partners familj.

Jag kanske inte ens vet riktigt vad jag vill ha sagt. Mer än att det är svårt och om någon har haft liknande tankar/erfarenheter.

Om er grund är densamma, spelar det någon roll vad han tänker och tror om saker som i sig inte har så stor betydelse för ert förhållande? Påverkar det er grund? Har ni samma värderingar och tankar om hur ni vill leva ert liv som par? Vad som är viktigast tillsammans?

 

[Masqueradee]

Svarar återigen alla här. Tråden har väl fått lite av sitt eget liv Och så kan det ju få vara.

Alltså kärnfrågan som jag ser det är det några redan varit inne på. Att förlika sig med att en person man lever med förkastar sådant som är vetenskapligt bevisat och tex tror att Noaks ark faktiskt har funnits och att Noak bokstavligen tog med två av varje art.

Jag är väldigt intresserad av religion. Tror delvis det har att göra med min diagnos att jag tar reda på ALLT jag kan om saker jag behöver förhålla mig till. Jag har därför grundligt läst delar av bibeln, lyssnat på poddar om kristendom, läst teologi-böcker osv. Och det jag landar i är att jag finner att det är så mycket motsägelser och rent dravel att jag undrar om folk som är troende ens läst bibeln och reflekterat över vad som faktiskt står där.

Jag älskar min partner djupt men det här skapar en konflikt i mig som gör att jag går och tänker på det fast vi aldrig pratar om religion. Det stör mig ännu mer att religiositet är något "heligt" (no pun intended) som inte får kritiseras.

Den konflikten i mig blir större när jag träffar min partners familj.

Jag kanske inte ens vet riktigt vad jag vill ha sagt. Mer än att det är svårt och om någon har haft liknande tankar/erfarenheter.

Nu svarar du inte direkt på tilltal - från någon - men jag säger det igen. Som du uttrycker dig så låter det som att du redan tagit ditt beslut. Hade du kunnat vara tillsammans med någon som är konspirationsteoretiker, som förkastar vaccin eller något annat du inte håller med om? Lyft bort själva religionsdelen ur det hela och applicera annat vetenskapligt.

Vill dock lite flika in då du skriver att du vill ta reda på ALLT följt av att du grundligt läst DELAR av bibeln etc.. Det räcker liksom inte om man vill djupdyka ordentligt. Att bara läsa bibeln utan att ta in och diskutera texten i sin kontext, vilken översättning läser du och hur förhåller den sig till tidigare översättningar osv osv. Vill inte uppmana dig till något du inte är intresserad av, men de allra flesta kan nog hålla med om att (om man inte är bokstavstroende) kan man inte alltid bara läsa bibeln rätt upp och ned.

"Och det jag landar i är att jag finner att det är så mycket motsägelser och rent dravel att jag undrar om folk som är troende ens läst bibeln och reflekterat över vad som faktiskt står där." Där visar du ju på hur du ser på din partner och din partners familj. Det går liksom inte riktigt att komma ifrån att din grundinställning till partnerns bakgrund och varande är detta. Blir inte din partner sårad när du säger sånt här?

 

[sjoberga]

Svarar återigen alla här. Tråden har väl fått lite av sitt eget liv Och så kan det ju få vara.

Alltså kärnfrågan som jag ser det är det några redan varit inne på. Att förlika sig med att en person man lever med förkastar sådant som är vetenskapligt bevisat och tex tror att Noaks ark faktiskt har funnits och att Noak bokstavligen tog med två av varje art.

Jag är väldigt intresserad av religion. Tror delvis det har att göra med min diagnos att jag tar reda på ALLT jag kan om saker jag behöver förhålla mig till. Jag har därför grundligt läst delar av bibeln, lyssnat på poddar om kristendom, läst teologi-böcker osv. Och det jag landar i är att jag finner att det är så mycket motsägelser och rent dravel att jag undrar om folk som är troende ens läst bibeln och reflekterat över vad som faktiskt står där.

Jag älskar min partner djupt men det här skapar en konflikt i mig som gör att jag går och tänker på det fast vi aldrig pratar om religion. Det stör mig ännu mer att religiositet är något "heligt" (no pun intended) som inte får kritiseras.

Den konflikten i mig blir större när jag träffar min partners familj.

Jag kanske inte ens vet riktigt vad jag vill ha sagt. Mer än att det är svårt och om någon har haft liknande tankar/erfarenheter.

Jag är också väldigt intresserad av religion och livsåskådning och har gått djupt in i olika delar av de byggstenar som finns. Och kommer också fram till att den allra största stötestenen i sig är att man inte får ifrågasätta och diskutera - även om det handlar om uppenbara tokerier och vanföreställningar. Men då vill jag också säga att det inte alls är så med alla som definierar sig som troende - det är nog minst lika vanligt att jag träffar personer som gärna diskuterar och pratar om livsåskådning på ett öppet sätt.

 

[Bulldoozer]

Svarar återigen alla här. Tråden har väl fått lite av sitt eget liv Och så kan det ju få vara.

Alltså kärnfrågan som jag ser det är det några redan varit inne på. Att förlika sig med att en person man lever med förkastar sådant som är vetenskapligt bevisat och tex tror att Noaks ark faktiskt har funnits och att Noak bokstavligen tog med två av varje art.

Jag är väldigt intresserad av religion. Tror delvis det har att göra med min diagnos att jag tar reda på ALLT jag kan om saker jag behöver förhålla mig till. Jag har därför grundligt läst delar av bibeln, lyssnat på poddar om kristendom, läst teologi-böcker osv. Och det jag landar i är att jag finner att det är så mycket motsägelser och rent dravel att jag undrar om folk som är troende ens läst bibeln och reflekterat över vad som faktiskt står där.

Jag älskar min partner djupt men det här skapar en konflikt i mig som gör att jag går och tänker på det fast vi aldrig pratar om religion. Det stör mig ännu mer att religiositet är något "heligt" (no pun intended) som inte får kritiseras.

Den konflikten i mig blir större när jag träffar min partners familj.

Jag kanske inte ens vet riktigt vad jag vill ha sagt. Mer än att det är svårt och om någon har haft liknande tankar/erfarenheter.

Jag tänker att man kan få vara olika så länge man respekterar varandra. Skulle jag ha en partner där hans åsikter inskränker på mitt space och stör eller kränker mig så skulle det inte funka (religion eller icke religion). Det betyder inte att man måste ha samma åsikt i allt eller ens vara överens, man kan vara överens om att inte vara överens liksom .

Däremot blir det såklart en springande punkt om/när man skaffar barn där man bör ha en samsyn. Personligen tycker jag inte att barn ska indoktrineras i en religion utan få välja själva. Däremot så ser jag inget fel med att gå i söndagsskola eller introducera religion för sitt barn och fira olika högtider. Tycker dock det tråkigt när familj väljer bort sitt barn när/om de inte håller sig till deras världsbild.

 

[emma-vsm]

Svarar återigen alla här. Tråden har väl fått lite av sitt eget liv Och så kan det ju få vara.

Alltså kärnfrågan som jag ser det är det några redan varit inne på. Att förlika sig med att en person man lever med förkastar sådant som är vetenskapligt bevisat och tex tror att Noaks ark faktiskt har funnits och att Noak bokstavligen tog med två av varje art.

Jag är väldigt intresserad av religion. Tror delvis det har att göra med min diagnos att jag tar reda på ALLT jag kan om saker jag behöver förhålla mig till. Jag har därför grundligt läst delar av bibeln, lyssnat på poddar om kristendom, läst teologi-böcker osv. Och det jag landar i är att jag finner att det är så mycket motsägelser och rent dravel att jag undrar om folk som är troende ens läst bibeln och reflekterat över vad som faktiskt står där.

Jag älskar min partner djupt men det här skapar en konflikt i mig som gör att jag går och tänker på det fast vi aldrig pratar om religion. Det stör mig ännu mer att religiositet är något "heligt" (no pun intended) som inte får kritiseras.

Den konflikten i mig blir större när jag träffar min partners familj.

Jag kanske inte ens vet riktigt vad jag vill ha sagt. Mer än att det är svårt och om någon har haft liknande tankar/erfarenheter.

Min erfarenhet skiljer sig en del från din men mitt ex var troende och jag respekterade såklart alla ”förpliktelser” som han hade kopplat till sin religion, även om det delvis påverkade mig eller jag inte riktigt kunde förstå vissa saker. Men, just det här med att bortse ifrån vetenskap var ett stort problem för mig. Jag gillar att diskutera samhällsfrågor, analysera och är intresserad av att tex förstå orsaker till samhällsproblem. Han hade alla svar utifrån sin religion, vilket inte sällan var direkt motsatta till vad forskning visar. För mig är det en viktig del av en relation att kunna prata om sånt och ha förmåga till kritiskt tänkande, och det funkade helt enkelt inte för mig. Det är säkert inte omöjligt dock, om man har en bra kommunikation, ömsesidig respekt och ett i övrigt bra förhållande. Förutom mycket annat som var dåligt, så tappade jag faktiskt lite respekt just pga vetenskapsföraktet.

 

[MML]

Jag tror mest det beror på ditt perspektiv som troende. Jag har stött på förakt mot icke troende från troende och en del "stacker du kommer inte till himlen" attityd samt mycket aggressioner och en många krig med religion som grund.

Jag tro alla är ungefär lika troende som icke troende, fanatiker är dock värst.

Det tror inte jag. Jag tror att det beror på att det (i Sverige, i nutid) ofta anses mer socialt accepterat att förminska och förlöjliga troende, än icke-troende. Likaså att det så ofta "ska" kastas fram just sådant där, som om det är så en majoritet av troende är och att alla vi som är troende därför hålls ansvariga för ett fåtal.
Det omvända händer liksom inte alls i samma omfattning, och skulle det hända skulle omgivningen reagera på ett helt annat sätt, tror jag.

 

[gammalek]

Svarar återigen alla här. Tråden har väl fått lite av sitt eget liv Och så kan det ju få vara.

Alltså kärnfrågan som jag ser det är det några redan varit inne på. Att förlika sig med att en person man lever med förkastar sådant som är vetenskapligt bevisat och tex tror att Noaks ark faktiskt har funnits och att Noak bokstavligen tog med två av varje art.

Jag är väldigt intresserad av religion. Tror delvis det har att göra med min diagnos att jag tar reda på ALLT jag kan om saker jag behöver förhålla mig till. Jag har därför grundligt läst delar av bibeln, lyssnat på poddar om kristendom, läst teologi-böcker osv. Och det jag landar i är att jag finner att det är så mycket motsägelser och rent dravel att jag undrar om folk som är troende ens läst bibeln och reflekterat över vad som faktiskt står där.

Jag älskar min partner djupt men det här skapar en konflikt i mig som gör att jag går och tänker på det fast vi aldrig pratar om religion. Det stör mig ännu mer att religiositet är något "heligt" (no pun intended) som inte får kritiseras.

Den konflikten i mig blir större när jag träffar min partners familj.

Jag kanske inte ens vet riktigt vad jag vill ha sagt. Mer än att det är svårt och om någon har haft liknande tankar/erfarenheter.

Jag vet inte om det här har någon relevans för dig, men jag träffade en person en gång, en som är "högt uppsatt inom kyrkan". Det som hen sa fastnade. Hen sa (ungefär):

- Det finns något självupphöjande i att vara utvald och samtidigt ödmjuk. Att hjälpa de människor som syndar, fast själv stå över dem. Det är en typ av hybris i det kristna arvet som det tog mig lång tid att upptäcka.

 

[MML]

Och det jag landar i är att jag finner att det är så mycket motsägelser och rent dravel att jag undrar om folk som är troende ens läst bibeln och reflekterat över vad som faktiskt står där.

Här tror jag att du själv svarar på dina funderingar du hade tidigare, kring huruvida du accepterar/respekterar din partners tro (jag minns inte den exakta formuleringen).

Svaret ser ut att vara att nej, det gör du inte. Tvärt om ifrågasätter du din partner, hens familj, hens uppväxt etc. genom att du undrar om "folk som är troende ens läst bibeln". Det låter lite grann som att du har läst delar av bibeln och lyssnat på poddar, och därför anser du dig mer kunnig/veta bättre än din partner och hens familj, som ju faktiskt är troende. Till och med bokstavstroende, säger du. Om så är fallet kan jag garantera att risken att de inte har läst bibeln är lika med noll.

Det är absolut inte fel att du har din åsikt om bibeln och det som står i den. Det som jag tror gör relationen svår att få att fungera, är hur du verkar se på din partner och hens familj. För att en relation ska fungera bra, krävs det en grundläggande respekt för varandra. Det verkar inte riktigt finnas där.

 

[sjoberga]

Det tror inte jag. Jag tror att det beror på att det (i Sverige, i nutid) ofta anses mer socialt accepterat att förminska och förlöjliga troende, än icke-troende. Likaså att det så ofta "ska" kastas fram just sådant där, som om det är så en majoritet av troende är och att alla vi som är troende därför hålls ansvariga för ett fåtal.
Det omvända händer liksom inte alls i samma omfattning, och skulle det hända skulle omgivningen reagera på ett helt annat sätt, tror jag.

Jag ser också båda företeelserna. Men jag tänker att i ett modernt samhälle som är baserat på sekulära principer - kanske det är naturligt att troende upplever sig mer marginaliserade? Jag är ju oerhört glad för att vi är ett samhälle där kunskap fortfarande står högt i kurs, men ogillar ändå förlöjligande och förminskande av medmänniskor oavsett grunder. I stora delar av världen ser det ganska annorlunda ut, vilket jag tycker är ett större problem.