Jag kan börja med att säga att jag inte har liknande erfarenheter, men kanske lite grann "från det andra hållet" på så sätt att jag är troende. Även min man är troende, men har i perioder valt att inte vara aktiv inom kyrkan o. s . v.
Som jag ser det är det egentligen en fråga mellan dig och din partner. Trivs ni ihop, fungerar era liv bra tillsammans trots era olikheter inom tro/icke-tro? Det är ju ni som är/ska vara en familjeenhet nu, som ni själva väljer att vara i. Därför anser jag att det är er relation som är det viktigaste. Om den fungerar bra, ni båda trivs och känner er bekväma i er relation, så tänker jag att situationen med familjerna får vara som det är. Om de är för olika i sina tankesätt, och inte kan bete sig civiliserat mot varandra på grund av det, så kanske det helt enkelt inte fungerar att t. ex. fira familjehögtider med båda sidorna samtidigt. Det är tråkigt, men det är som det är. Era föräldrar och annan familj har ni ju inte valt, men ni har valt varandra!
Angående det här med musik och filmer till exempel, så tänker jag att det bör vara upp till er hur ni gör. Jag kan tycka att den som inte vill höra något ska slippa höra detta, och det känns inte helt okej för mig att "köra bort" någon från ett gemensamt hem. D. v. s. om jag skulle vilja lyssna på en predikan, som min man inte skulle vilja höra, skulle jag få ta på mig hörlurar. På samma sätt om han skulle vilja lyssna på musik som jag av någon anledning inte ville höra, så skulle han få ta på sig hörlurarna. Som jag ser det handlar det inte om att begränsa partnern, utan att visa hänsyn för den som inte vill höra.
Gäller det att titta på filmer tänker jag lika - om det är mycket ljud som är oönskade/obehagliga/jobbiga för partnern, kanske man bör ha hörlurar på sig. Annars kanske det går att informera att "Nu tänkte jag titta på en film som du inte vill se, den är så här lång, är det lugnt om jag ockuperar vardagsrummet under tiden?" och så kan partnern som inte vill se välja att vara i ett annat rum.
Det tänker jag är något man får prata om och enas om vad som fungerar i relationen, och det är viktigt att det är något man själv är bekväm med att göra för att visa hänsyn till sin partner, inte att det är ett "krav" från partnerns sida.
Jag har inte upplevt några problem i relationen baserat på hur aktivt troende min man varit. Så länge man kan prata om det, och båda är eniga om att den gemensamma relationen är i centrum (inte den med föräldrar/syskon etc.) så tror jag att det mesta går att lösa.
Helt skiljda åsikter politiskt skulle jag ha oerhört mycket svårare för. Som jag ser det säger det betydligt mer om människosyn och tankesätt, än om och hur någon är eller inte är troende.