Ensamstående förälder

K

katjaaa

Jag antar att det finns ganska många här på buke (som i verkliga livet) som genomgått separation med barn... Jag skulle tycka att det var intressant att höra era erfarenheter och berättelser... Hur har ni löst allt? Blev det en "lycklig skilsmässa/separation" till slut? Går det att samarbeta kring barnen? Är det skillnad på hur det var då när allt var färskt, och hur situationen ser ut efter att det gått ett tag (om det gått ett tag)? Vilken relation har du till ditt ex idag? Och hur orkar man egentligen i allt detta?

Jag och min fd sambo har ett barn ihop och har för några veckor sedan brutit upp. Jag känner att det var verkligen rätt beslut (från min sida, men det var inte ömsesidigt), men ändå känner jag mig så ledsen. Jag sörjer de drömmar vi delade, om syskon till vårt barn och huset vi drömde om att skaffa osv. Jag sörjer också att vårt barn inte kommer få växa upp i den familj vi drömde om. Och så sörjer jag den man jag trodde att jag hade hittat - min drömkarl, kärleken i mitt liv, som sakteliga visade sig vara någon helt annan.

Han har också svårare än jag att hantera separationen eftersom han inte ville att det skulle ta slut, vilket gör att han beter sig konstigt - han har både hatat mig som pesten och agerat där efter, samt tiggt om att vi ska bli tillsammans igen under den här tiden sedan vi har gjort slut. Det är svårt att ha en normal kontakt, men det känns viktigt att försöka samarbeta kring vårt barn... Jag hoppas hela tiden att det ska bli bättre med tiden, och jag hoppas innerligt att han träffar en ny kvinna så att han kan glömma mig snabbare. Jag vet att han har träffat tjejen han var otrogen med efter att det tagit slut mellan oss, men eftersom han ändå inte verkar acceptera att det är slut mellan oss (eller att jag inte orkar ha så mycket kontakt med honom), så tror jag inte att det blev något stadigt där..

Vår relation var kort och intensiv och det fanns mycket som inte var bra, vilket gör att det känns extra svårt att ha en bra relation idag. Jag känner mig sårad över det han gjort mot mig i vår relation, och därför orkar jag egentligen inte ha så mycket kontakt med honom. Samtidigt blir han sårad över att jag är ganska sval mot honom, trevlig och respektfull, men inte längre innerlig och öppen med mina känslor. Han känner ju av detta och säger att jag stänger honom ute. Men jag kan inte säga till honom vad jag verkligen känner, för det skulle bara såra honom ännu mer - och vi ska ju försöka ha en bra relation till varandra pga vårt barn! :crazy:

Jag känner också att han är mycket oberäknelig. Han mår inte psykiskt bra och är väldigt manipulativ, han har heller liksom ingen "botten" i sina känslor vilket gör att jag är osäker på hur långt han skulle kunna gå i sina känslostormar. Han har ett ganska allvarligt problem med svårighet att tala sanning. Under vår korta tid tillsammans ljög han kontinuerligt om stort och smått, och det är ett beteende som sitter i ryggmärgen, han upptäcker inte ens alltid när han ljuger själv. Det gör också att jag känner mig osäker inför hur vårt samarbete kring vårt barn kommer att fungera, jag kommer att ha så svårt att lita på honom. Han sökte och fick hjälp i slutet av vår relation (medicin, terapi) men jag vet inte om han fortsätter nu när det är slut mellan oss... jag hoppas det för vårt barns skull, för jag vet att han har mycket bättre förutsättningar att vara en klok och bra förebild och förälder om han får bukt på sina problem.

Mitt i allt det här så har vi fått ett fantastiskt barn, men det är också jobbigt att dra hela lasset med vaknätter själv. Jag gör det självklart med glädje för vårt barn, och jag har stor hjälp av min mamma som gärna är barnvakt och hjälper till när det är tungt, men ändå... Jag läser i trådar här om alla nyblivna mammor och jag önskar att jag också hade en sambo som var stabil och stöttande. Denna tid med liten bebis som är så underbar, är också så fruktansvärd för mig just nu pga separationen och allt som hör därtill....:cry: Usch, behövde bara skriva av mig.
 
Sv: Ensamstående förälder

Ditt inlägg kändes som om det skulle varit skrivet utav mig för ett par månader sedan. Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver.
Jag och mitt barns pappa separerade för 5 månader sedan, men förhållandet avslutades för snart 9 månader sedan. Vi bodde ihop rätt länge innan jag hittade en lägenhet. Det var han som ville göra slut, för han fick nog av alla bråk och sånt. Jag blev förståss väldigt ledsen och tänkte som du, på alla drömmar, våran lilla familj som krossades och så. Jag hade haft stor oro och ångest över hur vårat barn skulle klara att leva med "skilda föräldrar", och tycker att framtiden är lite läskig, då hon bara blir större och större och förstår mer och mer.
Pappan ångrade sig så fort mitt flyttlass hade lämnat gården, men jag stod på mig om att det var rätt att separera, och det känner jag än idag.
Jag är som du orolig för att pappan har visat sig vara väldigt oberäknelig med hett temprament, men tack och lov är det inget som går ut över vårat barn.
Vi har en ganska god relation och pratar mycket, men han får emellanåt för sig saker som han anklagar mig för, gällande killar och så, som är helt tagna ur luften, men jag antar att han måste ge utlopp för sin svartsjuka och frustration på något sätt.
 
Sv: Ensamstående förälder

Jag är en utav oss Ensamstående Föräldrar. :laugh:

Avslut är nog i de flesta fall sällan lyckliga och rätt ofta ett ensamt beslut. Dock kan ju avslut skötas mer eller mindre snyggt - och om barn är inblandade är det om än viktigare - men alltför ofta ser man tragisk realitet på att vuxna människor sätter sig och ilskan och/eller sorgen före sina barn!

Jag trodde att min tidigare sambo och jag var lyckliga. Han hade friat en tid innan. Vi köpte hus tillsammans och arbetade sida vid sida som ett team på vårt jobb. Oslagbara, trodde jag nog. Dock blev jag abrupt lämnad i sjätte månaden med orden; " jag är inte redo att bli man och pappa ". Så - gravid, i ett annat land insåg jag att framtiden & våra tidigare planer förändrats på ett par sekunder. MEN - kontentan av våra år tillsammans blev vår älskade dotter som idag är åtta månader.:love:

Direkt efter separationen tog exet avstånd helt - och handlade mer eller mindre som en man utan både hjärna & hjärta. Jag fick helt plötsligt bära graviditeten och planeringen inför framtiden helt själv - samtidigt som jag var tvungen att fundera ut - vart ville jag att jag och barnet skulle bo, vart skulle jag arbeta och hur skulle jag själv finansiera allt som behövdes till barnet. Pappan avsade sig allt ansvar!? Jag förstår mycket väl din känsla, om försvunna - gemensamma drömmar och mål. Och ja, det blev en mix av bitterhet, ångest och ilska som bubblade ....

Det är först nu, som pappan till vår dotter börjat att komma in i hennes liv. Han har tidigare dykt upp ett par gånger och ville att vi skulle bli en familj igen. Vid ett klart nej, försvann han mestadels och var mest intresserad när någon i hans släkt ville ha uppdateringar. Dock såg jag tillslut till att söka upp honom och ställde kravet på att han skall ta sitt ansvar. Och, förhoppningsvis blir det så för vår dotters skull.

Hon känner honom inte än - han kan varken bära henne, byta blöja eller vara helt själv med henne. För henne är han en främling. Det gör ont att se - och jag ser hur det smärtar honom också. Vissa misstag blir liksom mer tydliga än andra.

Precis som du beskriver, jag läste också om nyblivna mammor och framförallt om hur lyckliga stunder och arbetsamma situationer delades med barnens pappor. Och här var jag - som får "problem" när jag bara vill ha bilder på bebis och mig, badandes i badkaret. Jag har dock accepterat och förlikat mig med situationen. Kanske är det en efterkonstruktion, en överlevnadsinstinkt - men jag trivs mycket bra tillsammans i min "lilla familj". Jag, dottern och våra två hundar. Jag ser det mestadels positivt eftersom jag kan ge henne mycket mer uppmärksamhet, tid och engagemang - jag har liksom ingen man som vill ha tid tillsammans med mig. :angel:

Stundvis är det tufft, det finns ingen som kan agera som avbytare vid tänder, feber, "vägra sova-nätter" eller någon som tar lilla bebis när man har migrän, magsjuka eller som städar så man slipper sent på kvällen. Och ja, jag har gråtit, hulkat och väst inombords över trötthet, sjukdom och spralliga hundar. MEN igen, oj - oj - oj vad det stärkt mig och "den lilla familjen". Bandet mor & dotter är oerhört starkt. Dessutom har jag blivit expert på "alternativa lösningar" i så gott som de flesta kategorier. :D

Mina råd till dig är dessa:

- Oavsett hur arbetsamt det är relationsmässigt mellan dig och ditt ex, förneka inte ert barns möjlighet till att ha en god relation med sin pappa. (jag menar inte att du nu gör det ...) Hitta snabbt ett tillvägagångssätt som du klarar av! Det hjälpte och hjälper mig fortfarande att alltid tänka på att jag skall kunna vara stolt över mitt handlande när dottern blir stor nog och frågar om olika händelser.

För min egen del handlar det om att jag gör så gott jag kan för att underlätta för att pappan till dottern skall se sin far. Jag ser honom numer, ENDAST som far till vår dotter. Jag delar inte något annat med honom. Jag diskuterar mest lillan, väder & vind. Vi kommer inte att bli vänner så sett och jag har heller inget behov av det. Som du också skrev, mannen är inte den han en gång var.

- Ta hjälp av nära och kära som du litar på! Jag har själv varit dålig på det, men börjat att släppa in släkt och vänner. Det underlättar och är framförallt viktigt för barnet.

- Planera med pappan så gott det går, hur skall ni lösa umgänget mellan barnet. Då slipper ni bråka eller tjafsa om sådant. Eliminera sådant som tar extra energi!


Om du ej litar på fadern till barnet, fundera ut om det också har inverkan på hans möjlighet att vara just pappa till ert barn. Jag var mycket bestämt från början med att expojkvännen inte fick många chanser att såra vårt barn. Det är ju mitt ansvar att se till att hon beskyddas till 100 %.
 
Sv: Ensamstående förälder

Här är en ensam mamma till.
Jag och min sons pappa flyttade isär när sonen var 1½ år. Vi hade dock gjort slut några månader innan.
Det var han som bad mig flytta efter en stormig tid i förhållandet. Jag trodde dock att vi var på rätt väg när han på midsommarafton bad mig ta mitt pick och pack.

Vi umgicks mycket som vänner, och var i perioder tillsammans igen. Men det var stormigt. Ena stunden så planerade vi för framtiden igen för att dagen efter leva i katastrof igen. Detta pågick i 1½ år.
Men en dag sa jag bara stopp. Den kärlek jag en gång kände var död. För mycket runt omkring som tagit ut sin rätt.
Han hade dock väldigt svårt att acceptera detta. Men vi försökte ändå umgås för vår sons skull och sen kunde vi ha riktigt kul ihop. Men det var endast vänskapligt.
6 månader senare så träffade jag en ny kille, detta var dödsstöten. Mitt ex gick total bananas.
Den jobbigaste perioden i mitt liv började. Hot, trakasserier, skitsnack, gap, skrik, bråk, fulspel, självmordhot...och så mycket mer. Min nya kille visade sig vara en riktig gulklimp. Han stod stark genom allt, stöttade och tröstade. Trots att även han fick stå emot så mycke skit.
Jag ringde polis för att anmäla honom utan framgång, fanns inget brott sa de.
Vi gick på samarbetssamtal på familjeenheten, men detta avbröt exet då han inte ansåg att det funkade så som han ville.
Nu har vi ingen kontakt, all kontakt om sonen är genom en "dagbok" som följer pojken. Vi har varannan vecka boende, överlämningar sköter vi genom dagis.
Från att ha träffats tillsammans som familj flera gånger i veckan så har vi nu inte träffats tillsammans med lilleman på drygt 7 månader.

Jag lever med skuld och dåligt samvete varje dag för att vi inte kunde ge vår son allt det där vi drömde om. Att han får växa upp med separerade föräldrar. En ilska över att ha inte kan svälja stoltheten och fungera som en vuxen för sonen skull. En sorg över det vi skulle ha men aldrig fick.

Förhållandet med den nya killen funkar kanon. Han har tagit sig an lilleman som en av sina egna. Och hans barn ser honom som en lillebror, han ser som storasyskon. Så även om jag inte kunde ge honom den familjen som var tänkt från början, så får han nu en familj av annat slag. Men en jäkligt bra familj.

Jag hoppas att hans pappa en dag kan se hur han förstör, inte för mig men för vår son. Han får hata mig hur mycke han vill, men mår så dåligt av att han drar in sonen i det.
Kanske blir det bättre om han en dag träffar en ny. Men då får han släppa sin sjuka bitterhet.
 
Sv: Ensamstående förälder

Jag tänker inte outa någon annan. Men det finns en ensamstående tre barns mor på forumet som är både min och maken stora ”vardagsidol”!
 

Liknande trådar

Övr. Barn Halloj, En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna. Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 922
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 733
Senast: Anonymisten
·
Hästmänniskan hejhej, ursäkta för mycket text 🥲Jag har precis tagit studenten och ska flytta ganska långt bort i början på nästa år. Ponnyn som jag...
Svar
8
· Visningar
543
Gravid - 1år Jag kommer förhoppningsvis få ett barn till hösten. Jag bor idag i Malmö, där jag också jobbar. Jag kommer att vara självstående. Jag...
Svar
15
· Visningar
1 521
Senast: Queen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp