K
katjaaa
Jag antar att det finns ganska många här på buke (som i verkliga livet) som genomgått separation med barn... Jag skulle tycka att det var intressant att höra era erfarenheter och berättelser... Hur har ni löst allt? Blev det en "lycklig skilsmässa/separation" till slut? Går det att samarbeta kring barnen? Är det skillnad på hur det var då när allt var färskt, och hur situationen ser ut efter att det gått ett tag (om det gått ett tag)? Vilken relation har du till ditt ex idag? Och hur orkar man egentligen i allt detta?
Jag och min fd sambo har ett barn ihop och har för några veckor sedan brutit upp. Jag känner att det var verkligen rätt beslut (från min sida, men det var inte ömsesidigt), men ändå känner jag mig så ledsen. Jag sörjer de drömmar vi delade, om syskon till vårt barn och huset vi drömde om att skaffa osv. Jag sörjer också att vårt barn inte kommer få växa upp i den familj vi drömde om. Och så sörjer jag den man jag trodde att jag hade hittat - min drömkarl, kärleken i mitt liv, som sakteliga visade sig vara någon helt annan.
Han har också svårare än jag att hantera separationen eftersom han inte ville att det skulle ta slut, vilket gör att han beter sig konstigt - han har både hatat mig som pesten och agerat där efter, samt tiggt om att vi ska bli tillsammans igen under den här tiden sedan vi har gjort slut. Det är svårt att ha en normal kontakt, men det känns viktigt att försöka samarbeta kring vårt barn... Jag hoppas hela tiden att det ska bli bättre med tiden, och jag hoppas innerligt att han träffar en ny kvinna så att han kan glömma mig snabbare. Jag vet att han har träffat tjejen han var otrogen med efter att det tagit slut mellan oss, men eftersom han ändå inte verkar acceptera att det är slut mellan oss (eller att jag inte orkar ha så mycket kontakt med honom), så tror jag inte att det blev något stadigt där..
Vår relation var kort och intensiv och det fanns mycket som inte var bra, vilket gör att det känns extra svårt att ha en bra relation idag. Jag känner mig sårad över det han gjort mot mig i vår relation, och därför orkar jag egentligen inte ha så mycket kontakt med honom. Samtidigt blir han sårad över att jag är ganska sval mot honom, trevlig och respektfull, men inte längre innerlig och öppen med mina känslor. Han känner ju av detta och säger att jag stänger honom ute. Men jag kan inte säga till honom vad jag verkligen känner, för det skulle bara såra honom ännu mer - och vi ska ju försöka ha en bra relation till varandra pga vårt barn!
Jag känner också att han är mycket oberäknelig. Han mår inte psykiskt bra och är väldigt manipulativ, han har heller liksom ingen "botten" i sina känslor vilket gör att jag är osäker på hur långt han skulle kunna gå i sina känslostormar. Han har ett ganska allvarligt problem med svårighet att tala sanning. Under vår korta tid tillsammans ljög han kontinuerligt om stort och smått, och det är ett beteende som sitter i ryggmärgen, han upptäcker inte ens alltid när han ljuger själv. Det gör också att jag känner mig osäker inför hur vårt samarbete kring vårt barn kommer att fungera, jag kommer att ha så svårt att lita på honom. Han sökte och fick hjälp i slutet av vår relation (medicin, terapi) men jag vet inte om han fortsätter nu när det är slut mellan oss... jag hoppas det för vårt barns skull, för jag vet att han har mycket bättre förutsättningar att vara en klok och bra förebild och förälder om han får bukt på sina problem.
Mitt i allt det här så har vi fått ett fantastiskt barn, men det är också jobbigt att dra hela lasset med vaknätter själv. Jag gör det självklart med glädje för vårt barn, och jag har stor hjälp av min mamma som gärna är barnvakt och hjälper till när det är tungt, men ändå... Jag läser i trådar här om alla nyblivna mammor och jag önskar att jag också hade en sambo som var stabil och stöttande. Denna tid med liten bebis som är så underbar, är också så fruktansvärd för mig just nu pga separationen och allt som hör därtill.... Usch, behövde bara skriva av mig.
Jag och min fd sambo har ett barn ihop och har för några veckor sedan brutit upp. Jag känner att det var verkligen rätt beslut (från min sida, men det var inte ömsesidigt), men ändå känner jag mig så ledsen. Jag sörjer de drömmar vi delade, om syskon till vårt barn och huset vi drömde om att skaffa osv. Jag sörjer också att vårt barn inte kommer få växa upp i den familj vi drömde om. Och så sörjer jag den man jag trodde att jag hade hittat - min drömkarl, kärleken i mitt liv, som sakteliga visade sig vara någon helt annan.
Han har också svårare än jag att hantera separationen eftersom han inte ville att det skulle ta slut, vilket gör att han beter sig konstigt - han har både hatat mig som pesten och agerat där efter, samt tiggt om att vi ska bli tillsammans igen under den här tiden sedan vi har gjort slut. Det är svårt att ha en normal kontakt, men det känns viktigt att försöka samarbeta kring vårt barn... Jag hoppas hela tiden att det ska bli bättre med tiden, och jag hoppas innerligt att han träffar en ny kvinna så att han kan glömma mig snabbare. Jag vet att han har träffat tjejen han var otrogen med efter att det tagit slut mellan oss, men eftersom han ändå inte verkar acceptera att det är slut mellan oss (eller att jag inte orkar ha så mycket kontakt med honom), så tror jag inte att det blev något stadigt där..
Vår relation var kort och intensiv och det fanns mycket som inte var bra, vilket gör att det känns extra svårt att ha en bra relation idag. Jag känner mig sårad över det han gjort mot mig i vår relation, och därför orkar jag egentligen inte ha så mycket kontakt med honom. Samtidigt blir han sårad över att jag är ganska sval mot honom, trevlig och respektfull, men inte längre innerlig och öppen med mina känslor. Han känner ju av detta och säger att jag stänger honom ute. Men jag kan inte säga till honom vad jag verkligen känner, för det skulle bara såra honom ännu mer - och vi ska ju försöka ha en bra relation till varandra pga vårt barn!
Jag känner också att han är mycket oberäknelig. Han mår inte psykiskt bra och är väldigt manipulativ, han har heller liksom ingen "botten" i sina känslor vilket gör att jag är osäker på hur långt han skulle kunna gå i sina känslostormar. Han har ett ganska allvarligt problem med svårighet att tala sanning. Under vår korta tid tillsammans ljög han kontinuerligt om stort och smått, och det är ett beteende som sitter i ryggmärgen, han upptäcker inte ens alltid när han ljuger själv. Det gör också att jag känner mig osäker inför hur vårt samarbete kring vårt barn kommer att fungera, jag kommer att ha så svårt att lita på honom. Han sökte och fick hjälp i slutet av vår relation (medicin, terapi) men jag vet inte om han fortsätter nu när det är slut mellan oss... jag hoppas det för vårt barns skull, för jag vet att han har mycket bättre förutsättningar att vara en klok och bra förebild och förälder om han får bukt på sina problem.
Mitt i allt det här så har vi fått ett fantastiskt barn, men det är också jobbigt att dra hela lasset med vaknätter själv. Jag gör det självklart med glädje för vårt barn, och jag har stor hjälp av min mamma som gärna är barnvakt och hjälper till när det är tungt, men ändå... Jag läser i trådar här om alla nyblivna mammor och jag önskar att jag också hade en sambo som var stabil och stöttande. Denna tid med liten bebis som är så underbar, är också så fruktansvärd för mig just nu pga separationen och allt som hör därtill....
Usch, behövde bara skriva av mig.
