Ensamhetsträning?

[McFlurry]

Har inte fler tips att komma med än de du redan fått, men vill bara skriva att ni verkar vara så himla fina som gör allt för den här hunden - läser på, trixar och fixar! Stor eloge till er oavsett om ni bestämmer er för att behålla hunden eller inte.

 

[cherie]

Åh, lite nedslagen idag. Vi hade tre bra kandidater för omplacering som alla kändes seriösa. Unga, aktiva pensionärer med hundvana. Men två ångrade sig och den tredje känns inte helt rätt. Börjar om från ruta ett...

 

[cherie]

Nu behöver jag lite svar på frågor från er som kan hundar bättre...

Hunden har alltid kunnat bli väldigt uppe i varv (stressad?) när vi lekt "vilt" med vår 2-åring. Tex springer runt hemma/i trädgården, hoppar och busar, slänger upp henne i luften med tjo och tjim. Hunden börjar då skälla gällt och hoppa omkring eller på oss/mot barnet. Inte tänkt så mkt på det mer än att han lätt blir stressad av sån lek, så vi har undvikit det så gott det går.

Idag var min man hemma med barnet och hunden själv. Det blev helt ohållbart så han behövde ringa dit sina föräldrar. Hunden hade först varit stressad av att jag lämnat den (skällt och flämtat). Sen hade de gått ut och barnet hade gått balansgång på en mur. Då hade hunden blivit jättehetsig, skällt och hoppat massor helt tokig mot muren/barnet. Hade sen när barnet kom ner varit helt upptagen av henne, luktat henne massor i rumpan, varit på henne, nära henne hela tiden, hoppat på henne och haft tendens till att nästan jucka etc. Skällt gällt. Det höll i hela dagen! I hennes rumpa, på henne, tendens till att jucka etc. Inne som ute, hemma som borta. Han har blivit särskilt upprörd om min partner burit barnet, och då hoppat upp mot henne i hans famn och skällt massor. Även om barnet skrattat/varit högljudd mkt har han triggats särskilt och blivit helt uppe i varv och skällig. Vad handlar detta om? Är han orolig för barnet? Bara stress/upphetsning? Någon slags dominans? Min partner som är jätte ovan vid hundar upplevde det mycket obehagligt/hotfullt och var osäker på om hunden skulle kunna skada vår dotter. Mina svärföräldrar när de kom upplevde det snarare som om hunden blev orolig för barnet och försökte skydda typ, men de är inte heller något hundvana så deras känsla går nog inte att lita på.... Jag var ju inte där men jag undrar om det inte bara är stress som slår över i nåt tokigt? Han har inte uppvisat ett enda tendens mot barnet sen jag kom hem utan är nu som vanligt...

Hunden håller vanligtvis gärna avstånd till barnet pga som alla 2-åringar är hon lite oberäknelig även om vi alltid har stenkoll när de är tillsammans. Så det är väldigt speciellt att han är på henne sådär. Har dock märkt senaste veckan att han alltid vill kolla till henne flera ggr när vi lagt henne på övervåningen. Och sen råkade hon i veckan väldigt olyckligt snubbla över honom väldigt plötsligt så han hamnade under henne och fastnade där intryckt mot en soffa. Hunden fick panik och han bet och nafsade hysteriskt. Hennes ansikte var precis vid hans mun men när jag fick isär dem så hade hon inte en enda skråma! Inte ett märke, ingenting. Funderade då på om hunden medvetet inte bitit hårt eller bara bitit i luften pga han tänker att hon är familj/barn (eller om vi bara hade en himla tur). Vet inte om hunden kankse kopplar ihop mig och barnet. Är kanske för avancerat att tänka så?

 

[Roheryn]

Och sen råkade hon i veckan väldigt olyckligt snubbla över honom väldigt plötsligt så han hamnade under henne och fastnade där intryckt mot en soffa. Hunden fick panik och han bet och nafsade hysteriskt. Hennes ansikte var precis vid hans mun men när jag fick isär dem så hade hon inte en enda skråma! Inte ett märke, ingenting. Funderade då på om hunden medvetet inte bitit hårt eller bara bitit i luften pga han tänker att hon är familj/barn (eller om vi bara hade en himla tur). Vet inte om hunden kankse kopplar ihop mig och barnet. Är kanske för avancerat att tänka så?

Det där konstiga beteendet mot er dotter kan jag inte svara på, men detta du beskriver här tycker jag inte är så konstigt. Många hundar biter/nafsar i luften långt innan de är så trängda att de biter på riktigt. Så jag skulle nog säga att hunden här blev rädd/överraskad/osäker och därför "bet omkring sig" som för att varna och skrämma iväg faran. Jag tror alltså att det var helt avsiktligt från hundens sida att bita i luften snarare än att faktiskt bita barnet. Och helt rätt, såklart, att avlägsna barnet ur situationen, för både barnets och hundens skull.

 

[Lingon]

Nu behöver jag lite svar på frågor från er som kan hundar bättre...

Hunden har alltid kunnat bli väldigt uppe i varv (stressad?) när vi lekt "vilt" med vår 2-åring. Tex springer runt hemma/i trädgården, hoppar och busar, slänger upp henne i luften med tjo och tjim. Hunden börjar då skälla gällt och hoppa omkring eller på oss/mot barnet. Inte tänkt så mkt på det mer än att han lätt blir stressad av sån lek, så vi har undvikit det så gott det går.

Alltså det här är inte alls konstigt! Ni leker ju och springer runt, hoppar och busar och tjoar och tjimmar. De flesta hundar dras väl lätt med i en sån rolig lek! En del tycker att det är roligt och vill vara med och leka och andra blir stressade och undrar vad tusan ni håller på med och om nån håller på att skada "valpen".

 

[cherie]

Tack hörni.

Har nu ett par nya intressenter på gång. En som ska komma.hit nu närmsta dagarna och hälsa på hunden. Det känns än så länge bra, men mycket ska ju klicka.

Fick också plötsligt så dåligt samvete mot min dotter. Att jag ska ta bort det som verkligen har skänkt henne mest glädje av allt. Nästan varje dag på förskolan har hon med sig teckningar eller pyssel som hon ska ge till hunden. Är han i bilen när hon hämtas så sitter hon och skrattar hela vägen hem. Varje morgon är det första hon frågar efter hunden och hon skrattar så hon kiknar när han hoppar upp i sängen och pussar henne godmorgon. När vi är ute i trädgården är det enda hon gör att springa och busa med hunden, kastar bollar till honom, gömmer torrfoder som han får leta efter eller matar honom direkt från handen. I TV-soffan varje kväll säger hon bestämt "hunden här!" och visar platsen bredvid henne. Klappar och gosar så fint. Varje dag efter middag och allra helst på morgonen innan föris ska hon gå promenad med hunden och hålla i kopplet. De hoppar upp på varenda sten tillsammans, går in i trädkojor, rusar ikapp på ängen. Vår dotter som aldrig velat gå själv mer än ett par hundra meter (gnäll deluxe), går/springer nu 2-3 km utan knussel när vi är ute med hunden. Vi har inte använt vagn en enda gång sen han kom hit...

Jag har faktiskt varit helt förundrad själv. Vi vet u att hon älskar djur, precis som jag, och att det inte finns något som gör henne så glad som djur. Precis som för mig. Det har varit mitt enda genuina intresse under åren. Men jag trodde ändå att hunden skulle vara nyhetens behag för vår dotter, men nu har han bott bott här i en månad och hon blir nästan mer upptagen av honom än mindre.

Son förälder finns det ju inget som gör en så lycklig som att se sina barn lyckliga. Nu känns det tvärtom som att vi ska ta ifrån henne det största glädjeämnet hon har i livet. Plötslig insåg jag att nästan allt i hennes vardag cirkulerar kring hunden. Fy, vad det känns vidrigt detta. Hur ska det nu gå att gå tillbaka till det gamla, fattiga livet hunden. Samtidigt har vi allt mer lämnat det "glorifierade" stadiet och inser att det BLIR för trassligt att behålla hunden. Men det känns ändå skit att behöva ta det beslutet...

 

[Tuggben]

Tack hörni.

Har nu ett par nya intressenter på gång. En som ska komma.hit nu närmsta dagarna och hälsa på hunden. Det känns än så länge bra, men mycket ska ju klicka.

Fick också plötsligt så dåligt samvete mot min dotter. Att jag ska ta bort det som verkligen har skänkt henne mest glädje av allt. Nästan varje dag på förskolan har hon med sig teckningar eller pyssel som hon ska ge till hunden. Är han i bilen när hon hämtas så sitter hon och skrattar hela vägen hem. Varje morgon är det första hon frågar efter hunden och hon skrattar så hon kiknar när han hoppar upp i sängen och pussar henne godmorgon. När vi är ute i trädgården är det enda hon gör att springa och busa med hunden, kastar bollar till honom, gömmer torrfoder som han får leta efter eller matar honom direkt från handen. I TV-soffan varje kväll säger hon bestämt "hunden här!" och visar platsen bredvid henne. Klappar och gosar så fint. Varje dag efter middag och allra helst på morgonen innan föris ska hon gå promenad med hunden och hålla i kopplet. De hoppar upp på varenda sten tillsammans, går in i trädkojor, rusar ikapp på ängen. Vår dotter som aldrig velat gå själv mer än ett par hundra meter (gnäll deluxe), går/springer nu 2-3 km utan knussel när vi är ute med hunden. Vi har inte använt vagn en enda gång sen han kom hit...

Jag har faktiskt varit helt förundrad själv. Vi vet u att hon älskar djur, precis som jag, och att det inte finns något som gör henne så glad som djur. Precis som för mig. Det har varit mitt enda genuina intresse under åren. Men jag trodde ändå att hunden skulle vara nyhetens behag för vår dotter, men nu har han bott bott här i en månad och hon blir nästan mer upptagen av honom än mindre.

Son förälder finns det ju inget som gör en så lycklig som att se sina barn lyckliga. Nu känns det tvärtom som att vi ska ta ifrån henne det största glädjeämnet hon har i livet. Plötslig insåg jag att nästan allt i hennes vardag cirkulerar kring hunden. Fy, vad det känns vidrigt detta. Hur ska det nu gå att gå tillbaka till det gamla, fattiga livet hunden. Samtidigt har vi allt mer lämnat det "glorifierade" stadiet och inser att det BLIR för trassligt att behålla hunden. Men det känns ändå skit att behöva ta det beslutet...

Jag tänker så här: man kan ju alltid behålla hunden och sedan, om det verkligen verkligen inte går, omplacera hunden. Däremot kan man ju inte ta tillbaka en omplacerad hund.

Hur ni än gör önskar jag er lycka till

 

[cherie]

Blev inget av intressenten idag. Bara en kvar, som redan innan känns lite sisådär... Vad svårt detta var Känns uppgivet.

Nu kan iaf hunden vara helt själv i annat rum/våning hemma. Hur länge som helst är upplevelsen (men har bara prövat ett par timmar). Lägger sig ner och vilar. Väljer det såklart inte själv men varken gnyr, gnäller eller skäller när jag avgränsar honom. Nåt positivt. Han kan också ibland (väldigt sällan dock) ha lite mer distans hemma som han spontant väljer, ligger just nu tex i hallen när vi ligger i soffan. Det är nära men inte lika nära som förut, han ser oss tex inte.

Blir dock fortfarande mycket stressad och flämtar, gnyr, skäller etc vid separation från mig i alla andra situationer. Oavsett om det sker hos hundvakten, i bilen, på promenad, hemma i huset etc.

 

[Whisperia86]

Läs på hundinspiration på Instagram, hennes bok är även väldigt bra - Det goda hundägarskapet, man får många tips på hur man själv ska agera i många situationer när hunden stressar upp sig. Ni kanske har kommit till den punkt när ni omedvetet spänner er o förväntar er en viss reaktion av hunden o behöver bryta det Annars skulle jag kanske ta hjälp av någon som kom hem o såg hunden i hemmamiljö o kan ge råd hur ni ska tänka ♡

 

[cherie]

Läs på hundinspiration på Instagram, hennes bok är även väldigt bra - Det goda hundägarskapet, man får många tips på hur man själv ska agera i många situationer när hunden stressar upp sig. Ni kanske har kommit till den punkt när ni omedvetet spänner er o förväntar er en viss reaktion av hunden o behöver bryta det Annars skulle jag kanske ta hjälp av någon som kom hem o såg hunden i hemmamiljö o kan ge råd hur ni ska tänka ♡

Tack för tips, ska kolla!

Alltså vårt liv är ganska hektiskt och vi har full fokus på vår totalt vilda 2-åring, så hunden befinner sig liksom i periferin och vi är ofta inte medvetande om var han befinner sig etc (men det är ju alltid omkring oss). Det är överlag ganska lite fokus på hur hunden mår, tankar om hur han kommer reagera etc. För vi hinner/har inte ork att reflektera kring sånt Men jag förstår att det kanske verkar så här eftersom jag reflekterar mycket kring hur vi bäst kan träna honom, för både vår, hans egen och kommande hems skull.

Nu har jag börjat så smått att gå ut genom dörren och han får vara kvar hemma själv (avgränsad i tvättstugan där han är van att ligga nu). Men HUR gör man med en hund som direkt reagerar med att gnälla, gny och skälla? Han har ju så snabbt till de reaktionerna, så det är svårt att anpassa nivån. Man ska ju helst inte gå tillbaka när de låter men samtidigt om jag inte gör det så kommer jag behöva lämna honom jättelänge direkt och det ska man ju inte heller utan ta det i små steg. Det sägs att steget är för stort om hunden gnäller och skäller mycket. Men hur tar jag ett mindre steg än att gå ut genom dörren, när han nu är lugn i olika rum/våningsplan hemma? Det går även bra att jag klär på mig, tar nycklar etc utan att han börjar stressa upp alldeles för mkt (vaksam blir han ju dock men han låter inte då) så de stegen har vi också tagit.

Hjälp mig tänka och kom gärna med era tankar och erfarenheter.

Jag borde ha tänkt på detta innan. Idag testade jag utan någon direkt plan. Så när han började gnälla och skälla så satt jag kvar ute. Till slut tog det så lång tid att jag satte på Sonos-musik bara för att bryta beteendet. Då passade jag på att gå in när han var tyst...

 

[snorp]

Har ni en eller flera utgångar i bostaden? För vissa hundar kan det göra skillnad om man går ut genom en annan dörr än den vanliga. En enkel sak att prova om ni har det.

 

[Roheryn]

Nu har jag börjat så smått att gå ut genom dörren och han får vara kvar hemma själv (avgränsad i tvättstugan där han är van att ligga nu). Men HUR gör man med en hund som direkt reagerar med att gnälla, gny och skälla? Han har ju så snabbt till de reaktionerna, så det är svårt att anpassa nivån. Man ska ju helst inte gå tillbaka när de låter men samtidigt om jag inte gör det så kommer jag behöva lämna honom jättelänge direkt och det ska man ju inte heller utan ta det i små steg. Det sägs att steget är för stort om hunden gnäller och skäller mycket. Men hur tar jag ett mindre steg än att gå ut genom dörren, när han nu är lugn i olika rum/våningsplan hemma? Det går även bra att jag klär på mig, tar nycklar etc utan att han börjar stressa upp alldeles för mkt (vaksam blir han ju dock men han låter inte då) så de stegen har vi också tagit.

Jag (eller egentligen min dotter) har ju också en hund med viss separationsångest. Jag är dessutom ensam med honom flera dagar i sträck med jämna mellanrum när dottern är iväg på jobb. Och då måste jag ju få livet att gå ihop utan total anpassning till honom. Det jag har upptäckt är att det är lättast att lämna honom i en hästbox i stallet. Där får han tuggben eller annan aktivering och filt, och jag är kvar i stallet (gör iordning hästen för ridning) till en början så att han hör mig. Då är han lugn/tyst men har antagligen full koll på mig. Så fort jag går ut genom stalldörren så skäller han som en tok, jag ignorerar och går ändå och rider oftast en runda på 30-40 minuter. Och när jag kommer tillbaka är han tyst och har ofta lagt sig ner. Jag tror inte att jag skulle "komma förbi" problembeteendet (skällandet) utan att faktiskt lämna honom så att han inser att han blir ensam. När jag kommer tillbaka berömmer jag givetvis och ger godis.

 

[cherie]

Har ni en eller flera utgångar i bostaden? För vissa hundar kan det göra skillnad om man går ut genom en annan dörr än den vanliga. En enkel sak att prova om ni har det.

Tack, det har vi. Jag ska testa det tipset!

Jag (eller egentligen min dotter) har ju också en hund med viss separationsångest. Jag är dessutom ensam med honom flera dagar i sträck med jämna mellanrum när dottern är iväg på jobb. Och då måste jag ju få livet att gå ihop utan total anpassning till honom. Det jag har upptäckt är att det är lättast att lämna honom i en hästbox i stallet. Där får han tuggben eller annan aktivering och filt, och jag är kvar i stallet (gör iordning hästen för ridning) till en början så att han hör mig. Då är han lugn/tyst men har antagligen full koll på mig. Så fort jag går ut genom stalldörren så skäller han som en tok, jag ignorerar och går ändå och rider oftast en runda på 30-40 minuter. Och när jag kommer tillbaka är han tyst och har ofta lagt sig ner. Jag tror inte att jag skulle "komma förbi" problembeteendet (skällandet) utan att faktiskt lämna honom så att han inser att han blir ensam. När jag kommer tillbaka berömmer jag givetvis och ger godis.

Ja, det kanske är så, att man får stå ut med skällandet... Jag hade babymonitorn på och han hade ju inte "panik" (sprang omkring el flämtade eller så) utan han växlade mellan att sitta och ställa sig upp och skälla. Jag är dock tveksam till att 30-40 min skulle räcka för att han skulle sluta skälla (och definitivt inte lägga sig ner). När han lämnats med min partner har han skällt nonstop i flera timmar första gångerna. Men han har ju faktiskt minskat sin skälltid markant där nu med tiden.

 

[TinyWiny]

Tack, det har vi. Jag ska testa det tipset!



Ja, det kanske är så, att man får stå ut med skällandet... Jag hade babymonitorn på och han hade ju inte "panik" (sprang omkring el flämtade eller så) utan han växlade mellan att sitta och ställa sig upp och skälla. Jag är dock tveksam till att 30-40 min skulle räcka för att han skulle sluta skälla (och definitivt inte lägga sig ner). När han lämnats med min partner har han skällt nonstop i flera timmar första gångerna. Men han har ju faktiskt minskat sin skälltid markant där nu med tiden.

Har du provat att ge ett kommando när du lämnar? Om inte så gör det. Endel hundar tycker att det är jättejobbigt att inte veta vad de ska göra. Ge ett kommando som är väl befäst, stanna, vila, gå och lägg dig, sitt eller liknande. Vad du säger är inte viktigt utan det viktiga är att du ger ett kommando han kan och som han kan följa.

 

[cherie]

Har du provat att ge ett kommando när du lämnar? Om inte så gör det. Endel hundar tycker att det är jättejobbigt att inte veta vad de ska göra. Ge ett kommando som är väl befäst, stanna, vila, gå och lägg dig, sitt eller liknande. Vad du säger är inte viktigt utan det viktiga är att du ger ett kommando han kan och som han kan följa.

Tack för tips, inte provat det! Det enda kommandot jag vet att han kan är vänta och det använder jag hela tiden när jag inte vill att han ska följa mig el liknande. Superbra tips, ska testa det.

 

[TinyWiny]

Tack för tips, inte provat det! Det enda kommandot jag vet att han kan är vänta och det använder jag hela tiden när jag inte vill att han ska följa mig el liknande. Superbra tips, ska testa det.

Med tiden kan ett kommando som enbart används vid lämnandet underlätta. Jag säger t ex. "Stanna, jag kommer snart" vilket inte betyder att han ska stanna på platsen utan att han kan gå och lägga sig och sova för nu kommer inget hända men att om han först vill kolla i fönstret när jag åker iväg så är det helt okej. Men det viktiga för många hundar är att de får ett kommando. De är ju så vana vid att vi pratar med dem och säger vad de ska göra och att då inte få något kommando när de lämnas kan späda på separationsångesten fullkomligt. Det är ju ändå en märklig värld hundar lever i. Vi vill inte att de ska springa iväg utan ha koll på oss men så lämnar vi dem i deras ögon helt plötsligt och de fattar ingenting. Att då få veta vad de ska göra kan vara det som behövs.

 

[Silver Girl]

En liten rutin kan också vara en idé, så har hunden några minuter på sig att lista ut vad som ska hända och det blir ingen överraskning.

Jag har inte haft problem med min nuvarande hund men har ändå en rutin som tillkommit då jag inte vill att hon är i vardagsrummet när hon är ensam. Detta då det finns låga fönster ut mot cykelvägen och jag inte vill ge henne vanan att skälla mot förbigående. Så jag flyttar ut vattenskålen i hallen, hämtar en liten morot, stänger dörren till kök/vardagsrum, klär på mig, ger henne moroten och säger "kommer snart". Som ett exempel.

 

[Mineur]

Tänkte just skriva något om detta med kommando! Jag har väldigt lite erfarenhet av hundar själv, men en nära väns hund led av ganska svår separationsångest ett tag. Den blev jätteledsen när hon gick hemifrån ibland, trots att sambon var hemma. De kunde dock inte få grepp om vad som utlöste det, för det var bara vid vissa tillfällen som det blev problem.

Med hjälp av uteslutningsmetoden kom de fram till att enda gången då det aldrig blev problem var när hon gick till jobbet, förmodligen för att det var något hon gjort varje dag redan från första början. Lösningen blev att kompisen helt enkelt gjorde allt som hon brukade göra de sista minuterna innan hon går till jobbet - öppna kylen för att ta matlådan, packa jobbväskan, plocka ner bilnyckeln och passerkortet från sin krok... Sedan sa hon "jag går till jobbet nu, ses i eftermiddag!" precis som vanligt och plötsligt hade hunden inga problem som helst med att hon försvann. Efter att ha upprepat den proceduren några gånger blev hunden betydligt tryggare och idag har de inga problem med separationsångest. De är dock noga med att säga exakt samma sak varje gång de går hemifrån, just för att hunden ska fatta vad som pågår.

 

[cherie]

Tack hörni för tips om kommandon! Jag har tidigare bara sagt "Du får stanna här, jag kommer sen" för det var exakt så mamma sa de då gångerna hon lämnade honom. Men kanske kan börja med att säga vänta och sen ev lägga till det där. Ska fundera kring ev rutin också när jag tex går till jobbet, men det är svårare för det är ju ofta väldigt kaotiskt med vår lilla tjej och ingen morgon är riktigt lik en annan i exakt samma steg liksom... Inget går liksom att göra identiskt med ett barn för det händer ju tusen saker hela tiden Men ett kommando kan jag iaf alltid ha lika.

 

[startpompe]

Jag har också haft en hund som jag tror hade viss separationsångest, där var rutinerna viktiga. Det var inga problem att lämna henne på morgonen när jag skulle till skolan, hon åblekade ingenting då utan sov lugnt vidare. Hon visste att det skulle ske och att hon skulle bli hämtad om nån timme. Annars ville hon alltid, hon kunde yla en stund efter hon blivit lämnad ibland annars.