Ensamhetsträning?

[cherie]

Skriver man köpekontrakt vid omplacering? Vet ni om det finns några färdiga isf? Kollade snabbt på SKK men hittade inget.

Vet att någon tidigare tipsat om inackorderingsavtal först, som en prövoperiod, men jag vet inte om det behövs? Nu känns det så bra med dessa personer, jag har kollat deras Facebook och Instagram och allt ser helt reko ut. Deras hund verkar leva riktigt härligt hundliv med 100% uppmärksamhet Jag vet inte riktigt vad som prövotid skulle göra för nytta. Vad tror ni? De vill helst att vi gör ägarbytet direkt (men skulle säkerligen inte motsätta sig prövotid om jag propsade för det). Dels tror de att han nog behöver lång tid på sig att landa, men säkert också att det finns en viss rädsla hos nya familjen att jag t.ex. skulle ändra mig och ta tillbaka hunden när de fäst sig vid honom (tidigare spekulanter har uttryckligen sagt detta när jag pratat om prövotid, vilket jag också förstår).

 

[Wingates]

Skriver man köpekontrakt vid omplacering? Vet ni om det finns några färdiga isf? Kollade snabbt på SKK men hittade inget.

Vet att någon tidigare tipsat om inackorderingsavtal först, som en prövoperiod, men jag vet inte om det behövs? Nu känns det så bra med dessa personer, jag har kollat deras Facebook och Instagram och allt ser helt reko ut. Deras hund verkar leva riktigt härligt hundliv med 100% uppmärksamhet Jag vet inte riktigt vad som prövotid skulle göra för nytta. Vad tror ni? De vill helst att vi gör ägarbytet direkt (men skulle säkerligen inte motsätta sig prövotid om jag propsade för det). Dels tror de att han nog behöver lång tid på sig att landa, men säkert också att det finns en viss rädsla hos nya familjen att jag t.ex. skulle ändra mig och ta tillbaka hunden när de fäst sig vid honom (tidigare spekulanter har uttryckligen sagt detta när jag pratat om prövotid, vilket jag också förstår).

IF har en gratis kontrakt för hund som ser okej ut - vet inte om andra bolag har med. Jag hade inte prövotid när jag omplacerade min förra, pratade dock muntligt med dem om att han skulle avlivas om han inte passade där.

https://www.if.se/globalassets/se/dokument/privat/kopeavtal-hund.pdf

 

[cherie]

Kolla en sån ståtlig och fin grabb. Har nästan tur att jag är förkyld denna vecka och kan vara hemma och njuta av hans sällskap några extra dagar nu Han mår också gott när tillvaron är lugnare och jag går hemma och skrotar. Slippa separationer. Sen njuter han av vår bergiga, kuperade tomt där han far omkring med sina leksaker, tuggar på ett ben eller ställer sig högst upp på toppen och spanar ut över grannskapet. Vilket gott hundliv han hade kunnat fått här, med skogarna och landet inpå knuten, om vår situation och hans problematik bara sett annorlunda ut.

Tack hörni för allt stöd ni gett genom tråden. Jag uppdaterar när han förhoppningsvis fått flytta till sitt nya hem.

 

[cherie]

Nu har han åkt och jag är så bottenlöst ledsen. Lillan frågar efter honom här i bilen och mitt hjärta brister.

Jag hoppas det blir bra för honom, men fy fan vad jobbigt det är med ännu en separation.

 

[cherie]

Jag balanserar fortfarande på en tunn, sköt tråd och omplaceringen av lilla grabben triggade dessutom sorgen kring mamma ytterligare ett varv. Men det är väl så, sorg kommer i skov.

Nya ägaren skickar bilder och filmer varje dag. De är ute på skogspromenader flera gånger varje dag, han får goda tuggben, tydliga rutiner (vilket nog är skönt för honom i hans oro kring separationer), massa kärlek och gos i soffan. Han är bra i magen, äter (!). Det tog liksom 3,5 vecka innan han började äta när han kom hit. Mellan hundarna har det inte varit minsta gruff utan de kommer fint överens. Nya ägarna uttrycker en sådan tacksamhet över att hunden kommit till dem, att han varit allt de önskat och mer därtill. Det är vad jag önskat honom, ett hem där alla hans fantastiska sidor kommer fram och uppskattas och där nya ägarna lever ett liv där separationsångesten inte blir ett problem utifrån det liv de lever.

Det ger tröst att se honom ha det bra, men sorgen över att han fattas oss finns hela tiden närvarande också. Samtidigt för varje dag som går blir det också tydligt att ett stressmoment i vardagen har lyfts från våra axlar. Det har blivit lite lättare att andas och mäkta med vardagen.

Han kommer nog alltid fattas oss, men som med alla förluster bleknar minnet med tiden. Lillan fortsätter fråga efter honom, säger "voff voff, brum brum, *ledset ljud*". När jag sa att vi kanske kan skaffa två kattungar i sommar, sa hon tydligt nej, "Kajsa voff voff", "Kajsa, mamma, pappa, voff voff". Gud. Lilla, älskade vän. Samtidigt vet jag ju att hon kommer förbi detta, hon kommer inte ens minnas honom och vi har alla möjligheter i världen att ge henne en uppväxt att dela med ett djur eller fler. Men mitt mammahjärta värker också, samtidigt som allt annat som gör ont just nu.

 

[Vassi]

Jag balanserar fortfarande på en tunn, sköt tråd och omplaceringen av lilla grabben triggade dessutom sorgen kring mamma ytterligare ett varv. Men det är väl så, sorg kommer i skov.

Nya ägaren skickar bilder och filmer varje dag. De är ute på skogspromenader flera gånger varje dag, han får goda tuggben, tydliga rutiner (vilket nog är skönt för honom i hans oro kring separationer), massa kärlek och gos i soffan. Han är bra i magen, äter (!). Det tog liksom 3,5 vecka innan han började äta när han kom hit. Mellan hundarna har det inte varit minsta gruff utan de kommer fint överens. Nya ägarna uttrycker en sådan tacksamhet över att hunden kommit till dem, att han varit allt de önskat och mer därtill. Det är vad jag önskat honom, ett hem där alla hans fantastiska sidor kommer fram och uppskattas och där nya ägarna lever ett liv där separationsångesten inte blir ett problem utifrån det liv de lever.

Det ger tröst att se honom ha det bra, men sorgen över att han fattas oss finns hela tiden närvarande också. Samtidigt för varje dag som går blir det också tydligt att ett stressmoment i vardagen har lyfts från våra axlar. Det har blivit lite lättare att andas och mäkta med vardagen.

Han kommer nog alltid fattas oss, men som med alla förluster bleknar minnet med tiden. Lillan fortsätter fråga efter honom, säger "voff voff, brum brum, *ledset ljud*". När jag sa att vi kanske kan skaffa två kattungar i sommar, sa hon tydligt nej, "Kajsa voff voff", "Kajsa, mamma, pappa, voff voff". Gud. Lilla, älskade vän. Samtidigt vet jag ju att hon kommer förbi detta, hon kommer inte ens minnas honom och vi har alla möjligheter i världen att ge henne en uppväxt att dela med ett djur eller fler. Men mitt mammahjärta värker också, samtidigt som allt annat som gör ont just nu.

Jag förstår att det är jättetufft för dig just nu, men vilken glädje att läsa att det verkar gå så bra i nya hemmet. Inte konstigt att det triggar sorgen, det är ju inte särskilt länge sedan din mamma gick bort och han är ju länkad till henne.
Trots det låter verkligen som att det bästa ni kan göra för er egen skull och framför allt hans skull är den här omplaceringen. Och det är väl på ett sätt det finaste att göra i din mammas minne; att ta hand om honom genom att låta någon annan, med bättre förutsättningar, ta hand om honom.
Ta hand om dig

 

[sorbifolia]

Jag balanserar fortfarande på en tunn, sköt tråd och omplaceringen av lilla grabben triggade dessutom sorgen kring mamma ytterligare ett varv. Men det är väl så, sorg kommer i skov.

Nya ägaren skickar bilder och filmer varje dag. De är ute på skogspromenader flera gånger varje dag, han får goda tuggben, tydliga rutiner (vilket nog är skönt för honom i hans oro kring separationer), massa kärlek och gos i soffan. Han är bra i magen, äter (!). Det tog liksom 3,5 vecka innan han började äta när han kom hit. Mellan hundarna har det inte varit minsta gruff utan de kommer fint överens. Nya ägarna uttrycker en sådan tacksamhet över att hunden kommit till dem, att han varit allt de önskat och mer därtill. Det är vad jag önskat honom, ett hem där alla hans fantastiska sidor kommer fram och uppskattas och där nya ägarna lever ett liv där separationsångesten inte blir ett problem utifrån det liv de lever.

Det ger tröst att se honom ha det bra, men sorgen över att han fattas oss finns hela tiden närvarande också. Samtidigt för varje dag som går blir det också tydligt att ett stressmoment i vardagen har lyfts från våra axlar. Det har blivit lite lättare att andas och mäkta med vardagen.

Han kommer nog alltid fattas oss, men som med alla förluster bleknar minnet med tiden. Lillan fortsätter fråga efter honom, säger "voff voff, brum brum, *ledset ljud*". När jag sa att vi kanske kan skaffa två kattungar i sommar, sa hon tydligt nej, "Kajsa voff voff", "Kajsa, mamma, pappa, voff voff". Gud. Lilla, älskade vän. Samtidigt vet jag ju att hon kommer förbi detta, hon kommer inte ens minnas honom och vi har alla möjligheter i världen att ge henne en uppväxt att dela med ett djur eller fler. Men mitt mammahjärta värker också, samtidigt som allt annat som gör ont just nu.

Tycker det låter som att historian fått det bäst tänkbara slut, och creds till dig som gjort de rätta valen.


Vill bara tillägga att även om du ju vill ha kontakt med honom och de nya ägarna, så kanske du ska fundera ett varv på om det egentligen är bra för dig, eller om du skulle må bättre av att inte höra ifrån dom (i fall det triggar för mycket sorg och minnen). När min exmake var tvungen att sälja sin häst pga vår skiljsmässa, så sa han klart ifrån att han inte ville ha någon form av kontakt eller uppdateringar från nya ägaren, helt enkelt pga det gjorde för ont för honom att tänka på hästen. Det är absolut inget fel med det, han är inte ditt ansvar längre och du kanske skulle behöva släppa honom fullständigt för att gå vidare. Nu vet du att han mår bra och det funkar i det nya hemmet, det är väl egentligen allt du behöver veta. Bara en tanke/fundering/input som du kan göra vad du vill med.

 

[cherie]

Tycker det låter som att historian fått det bäst tänkbara slut, och creds till dig som gjort de rätta valen.


Vill bara tillägga att även om du ju vill ha kontakt med honom och de nya ägarna, så kanske du ska fundera ett varv på om det egentligen är bra för dig, eller om du skulle må bättre av att inte höra ifrån dom (i fall det triggar för mycket sorg och minnen). När min exmake var tvungen att sälja sin häst pga vår skiljsmässa, så sa han klart ifrån att han inte ville ha någon form av kontakt eller uppdateringar från nya ägaren, helt enkelt pga det gjorde för ont för honom att tänka på hästen. Det är absolut inget fel med det, han är inte ditt ansvar längre och du kanske skulle behöva släppa honom fullständigt för att gå vidare. Nu vet du att han mår bra och det funkar i det nya hemmet, det är väl egentligen allt du behöver veta. Bara en tanke/fundering/input som du kan göra vad du vill med.

Tack, jag funderade faktiskt på det ett tag där i början. Att uppdateringarna liksom blev för jobbiga.

Men vet ni, redan nu känns det så mycket enklare. Och jag känner mig så klarsynt i att det här var helt rätt beslut. För honom OCH för oss.

Jag fortsätter få lite uppdateringar och nu blir jag bara glad av att se videos när han springer i någon tom fårhage med sin hundkompis eller bilder på när han ligger totalt utslagen och tokgosar med sina ägare i soffan. Fantastiskt fint Han har inte ens blivit särskilt orolig när den ena personen i familjen gått till jobbet. Vad skönt för honom att slippa all stress som blev när han bodde här. Då känns det liksom än mer rätt, såklart.

Så fort det gick att känna att han nu är deras hund (kanske för att han faktiskt aldrig var min), och inte alls mitt ansvar längre.

Vi hoppas såklart det fortsätter vara såhär bra. Men just nu vilar jag i vetskapen att det här nog blev helt rätt.

 

[Red_Chili]

Så fantastiskt att ni hittade precis rätt hem för honom Det låter ju som om det inte hade kunnat bli bättre!

 

[cherie]

Jag tittade nyss på en ny bildserie från nya ägarna och kom att tänka på denna tråden. Jag är fortfarande så glad över hans nya hem! Lilla grabben ser ut att ha det så bra där. Han får springa lös i inhägnade områden, gå långa turer i fantastisk natur, bada i sjöar och så erbjuder de hur många spännande tuggben som helst. De har instagramkonto för hundarna som jag följer och det värmer så i hjärtat att se hans glädje när han galopperar över nåt fält eller ruskar ur vatten ur pälsen efter dopp

Lillan pratar fortfarande om honom här hemma, varje dag. Språket har exploderat hos henne så nu nämner hon hunden vid namn istället för "voff voff". Hon ska upprepat kolla på alla filmer som finns på dom tillsammans och sen gärna alla bilder även på Instagram hos nya ägarna. När hon berättar om och ritar vår familj ingår hunden. Långa stunder nästan varje dag låtsas hon också att hon är hunden, kryper omkring på alla fyra och skäller, hämtar leksaker och dricker ur vattenskål Ja, nåt nytt djur får vi nog ta och skaffa oss.

 

[Vassi]

Jag tittade nyss på en ny bildserie från nya ägarna och kom att tänka på denna tråden. Jag är fortfarande så glad över hans nya hem! Lilla grabben ser ut att ha det så bra där. Han får springa lös i inhägnade områden, gå långa turer i fantastisk natur, bada i sjöar och så erbjuder de hur många spännande tuggben som helst. De har instagramkonto för hundarna som jag följer och det värmer så i hjärtat att se hans glädje när han galopperar över nåt fält eller ruskar ur vatten ur pälsen efter dopp

Lillan pratar fortfarande om honom här hemma, varje dag. Språket har exploderat hos henne så nu nämner hon hunden vid namn istället för "voff voff". Hon ska upprepat kolla på alla filmer som finns på dom tillsammans och sen gärna alla bilder även på Instagram hos nya ägarna. När hon berättar om och ritar vår familj ingår hunden. Långa stunder nästan varje dag låtsas hon också att hon är hunden, kryper omkring på alla fyra och skäller, hämtar leksaker och dricker ur vattenskål Ja, nåt nytt djur får vi nog ta och skaffa oss.

Åh, så fint med en uppdatering, det värmer i hjärtat att höra