Ensamhetsläskighet

[mian1]

Varför så olika?
Valacken tycker att det är jätteläskigt att lämna stallet ensam, men det funkar bra att lämna honom ensam i hagen eller i hans box.
Stora stoet tycker att det är (ganska) okej att lämna de andra, men hon blir helt galen om hon blir lämnad ensam i hagen eller, allra värst, i stallet.
Det lilla stoet bryr sig inte om hon blir lämnad eller om hon lämnar de andra.
Hur är era? Varför så olika och vilken sort, av de första två, är den tryggaste? Den som är trygg att lämna eller den som är trygg att lämnas?

 

[Tassetass]

Malte trivdes bra själv - kunde plockas ur hagen, lämnas i stallet, ridas bort med och bli lämnad utan problem.

 

[yatlah]

Jag tycker det verkar så väldigt olika, men oftast tror jag att det kan vara vanesak, här är det valacken som tycker det är jobbigt att göra saker själv. Stoet är mer självständigt, men också mer livserfaret, hon har varit runt mer i världen helt enkelt. Medans valackens värld har varit ganska liten, och saker utanför den världen oroar honom. Ändå är han modigare än stoet när det gäller att forcera nya saker, stiga upp på plankor bli klappad på med ikeapåsar, plastpåsar, gå på presenning, sånt klarar inte stoet. Men stora världen klarar hon. Det verkar väldigt komplext hela ämnet. Men en kombination av gener och sociala omständigheter spelar roll verkar det som. Jag kan inte låta bli att fascineras av hur oerhört olika de är som individer, de där hästarna. Men alla - det kan man väl ändå konstatera - blir lugnare av vanan. Att de får vänja sig vid saker. Det är ju den där första konfrontationen som rör opp det för dom, och så det att vissa hästar verkar behöva fler - så att säga - möten med det okända innan de accepterar det som en vana.