Med tanke på trådens debatt om utomståendes klumpiga svar.... Jag har ju fyra barn sedan tidigare, tillverkade på naturlig väg men med flera års väntan, fertilitetsutredning, hormonbehandlingar etc. Okej, sista ungen var inte beställd -hon bara blev. (en säregen historia som slutade i Lex Maria och varning till sjukhuset). Nåja, men den längtan och sorg vi bar på under alla år av försök var enorm och kunde inte beskrivas i ord. Vill även påpeka att sorgen var inte särskilt mycket mindre när vi försökte få till tvåan än ettan, var även en kommentar vi ofta fick höra. Ja men ni har ju ett barn så det är väl inte så farligt. Men har man drömt om en stor familj i många år är det en sorgeprocess det också.
Jag har alltid valt att vara öppen med svårigheten att få barn, dels för att avdramatisera något som för många är skamligt, men också för att få utomstående att förstå. För jag vet inte hur många klumpiga kommenarer jag fått genom årens lopp, som att sluta tänk på det eller vet ni inte hur man gör? osv. Sen finns det idioter som fortsätter tro att det beror på än det ena, än det andra. Kan bara säga att det är skönt att tillåta sig bli förbannad emellanåt. Därefter får man inse att vissa i vår herres hage är mindre kompetenta än andra och var och en är salig i sin tro, typ.
Jag drar mig faktiskt inte för att fråga om barn, sedan är det fingertoppskänsla, man kan inte dyka på någon och fråga bara sådär men får jag ett svävande svar bjuder jag gärna på en kortversion om hur svårt det var för mig och exet att få barn. Både med tanken på att det är ganska vanligt men också att det behöver inte vara hopplöst och kört. Det har visat sig att flera par i min bekantskapskrets har väldigt svårt och det är inte förrän jag bjudit på mitt som de faktiskt kommit och berättat att de själva har svårt. INGEN har trott att jag gått igenom det eftersom jag har fyra. Alltså lär sig även de att inte döma hunden efter håren...
Jag har alltid valt att vara öppen med svårigheten att få barn, dels för att avdramatisera något som för många är skamligt, men också för att få utomstående att förstå. För jag vet inte hur många klumpiga kommenarer jag fått genom årens lopp, som att sluta tänk på det eller vet ni inte hur man gör? osv. Sen finns det idioter som fortsätter tro att det beror på än det ena, än det andra. Kan bara säga att det är skönt att tillåta sig bli förbannad emellanåt. Därefter får man inse att vissa i vår herres hage är mindre kompetenta än andra och var och en är salig i sin tro, typ.
Jag drar mig faktiskt inte för att fråga om barn, sedan är det fingertoppskänsla, man kan inte dyka på någon och fråga bara sådär men får jag ett svävande svar bjuder jag gärna på en kortversion om hur svårt det var för mig och exet att få barn. Både med tanken på att det är ganska vanligt men också att det behöver inte vara hopplöst och kört. Det har visat sig att flera par i min bekantskapskrets har väldigt svårt och det är inte förrän jag bjudit på mitt som de faktiskt kommit och berättat att de själva har svårt. INGEN har trott att jag gått igenom det eftersom jag har fyra. Alltså lär sig även de att inte döma hunden efter håren...
Jag är ju inte tjock för att jag normalt tackar nej till sånt...
