Förstår till fullo! Jag är en av dem som (huvudsakligen av andra anledningar) valt att bara ha ett barn. För mig hade toleransen för strul, dåligt mående etc inte varit lika hög om jag ändå hade valt att försöka med ett barn nummer två. Har man redan ett fint liv med ETT barn vill man ju inte riskera det på minsta vis liksom. Men bestämma vad som är värt det kan ju bara du! Och det ska du kanske inte göra förrän du läkt från operationen?
Men det är mindre än en vecka sedan du opererades? Jag genomgick en liknande, men större, titthålsoperation i våras. Jag inser att det inte är helt jämförbart eftersom min operation var en hysterektomi där både livmoder och äggledare togs bort, men kan ju som jämförelse nämna att jag fick med mig korttidsverkande morfin för tre dagar (och använde det) med mig hem - och fortsatte sedan med alvedon + nsaid ytterligare 5-6 dagar så jag hade absolut ont i mer än en vecka även om jag kände mig helt okej i övrigt (kunde promenera med hunden och sånt rätt tidigt). Så ta det lugnt. Ring läkaren. Prata av dig. Tillåt dig själv att läka innan du fattar beslut.
Sådär kommer det inte alltid att vara. Kroppen är sargad och gör ont just nu, men den läker. Det onda går över. Du kommer att återhämta dig till samma form som du var i innan. Och då kan du bestämma dig för hur du vill gå vidare. Det är okej att säga att du inte vill ha fler barn, att det inte är värt risken och oron. Det är också okej att säga att du till varje pris vill ha ett barn till, om det är vad du kommer fram till. Men du behöver inte fatta alla beslut nu. Du behöver läka, ta hand om dig själv, känna att du är stark och dig själv igen. Sedan bestämmer du. Ta hand om dig!
Tack för din omtanke och svar
Ja, du har ju helt rätt i att inga beslut behöver tas nu, mitt i all turbulens och mitt i all läkning (både själslig och kroppslig). Samtidigt är jag ju stressad då jag vet att min äggreserv är låg och tiden knapp. Men nu måste jag ju ändå vänta 3 månader så det går inte att stressa in i något oavsett.Idag är första dagen det inte brann av smärta i magen när jag gick upp ur sängen, så lite lugnare tempo där jag varvat liggläge med lugna promenader har varit bra. När jag (gråtandes) ringde vården igår tryggade de mig också, precis som du, att det är ju en operation jag gjort i magen och att det inte är rimligt att tänka att alla ska vara smärtfria eller funka som vanligt efter en vecka. Jag fick nog lite orealistiska förväntningar av läkaren som skrev ut mig, på henne lät det som att jag skulle vara mig själv inom några dagar, max en vecka, och det var inga problem att tex ta upp träningen (styrketräning) inom den tiden. Inser ju nu när jag läser 1177 att det inte är rimligt. Rimligtvis borde det ju ta ett tag att läka efter en operation, såklart, men utan så mycket erfarenhet av operationer är det ju svårt att veta vad man ska förvänta sig. Men idag känns det i alla fall som det är på rätt väg och det känns så skönt
Jag återgår nog till jobbet imorgon, det jobbiga är bara att jag inte är helt rörlig ännu så jag kommer behöva berätta för mina kollegor (de konmer ju se när jag tex går eller sätter/ställer mig upp). Orkar inte heller ljuga om att jag haft något annat sjukdomstillstånd den veckan jag varit hemma. Jag står nära mina kollegor men det är nog bara grejen att de ska veta om hela barnprocessen som känns lite väl privat, men det känns nog ändå okej.
men men, en månad hit eller dit gör väl varken till eller från. Känns inte jobbigt eller så, mest irriterande att det nu på tre månader verkligen inte timeat särskilt bra någon gång.
