Jag är inte aktiv i den här tråden, men tjuvläser lite till och från, men det här kände jag att jag ville svara på. Jag känner igen mig, så himla mycket.
Jag är något år yngre än du, men har inget förhållande. Har inte något förhållande i sikte heller, pallar f-n inte Tinder och liknande, vet att det inte kommer dyka upp någon som gubben ur lådan heller, så jag sitter ju där med skägget i brevlådan. Jag har aldrig haft någon extremt stor barnlängtan, men har nog samtidigt alltid tänkt att jag någon gång (i en då väldigt avlägsen framtid) kommer att ha barn. Om någon hade frågat mig för tio år sen hade jag definitivt sagt att jag skulle ha barn vid det här laget.
Jag vet inte om det är någon slags försvarsmekanism när man vet att det snart kommer vara för sent så blir det så.... jäkla påtagligt att det inte blir? (För min del är inte skaffa barn på egen hand aktuellt av flera skäl.) Jag har ett bra jobb, jag har jobbat jäkligt hårt för att komma dit jag är karriärmässigt, jag trivs med mitt jobb och jag är stolt över mig själv. Jag har mina hästar som jag älskar och vill lägga tid, pengar och energi på. Jag har ett boende som jag också är väldigt stolt över att jag ensam har lyckats ro iland. Jag har egentligen alla förutsättningar för att vara nöjd med mitt liv, även utan barn.
Men som sagt, när man vet att det i princip är för sent och att det aldrig kommer bli.... då tänker man på det hela tiden. Helt plötsligt blir det väldigt påtagligt att jag inte har något som typ alla andra klarar av att skaffa. Antingen har alla runt mig redan barn, eller så ploppar det upp euforiska "vi är gravida"-inlägg från gamla skolkamrater, gamla kollegor, grannar och fan och hans mormor på sociala medier på löpande band just nu.
Min syster fick barn i somras. Hon är mycket yngre än jag.
Mycket. Hon har strött salt i såren ganska ordentligt genom att dessutom påpeka att det snart är för sent för mig (no shit Sherlock, jag har fattat det själv...) och att jag måste skynda mig om det ska bli gjort.
Jag har mått jävligt dåligt över det här senaste månaderna. Jag orkar varken med min syster, mina kollegor eller mina sociala medier-vänner som uppdaterar om sina lyckliga föräldraliv. Jag orkar heller inte med dem som kommer i "all välmening" och "tipsar" om någon kille som är singel bara för att jag ska kunna yngla av mig. Och jag tänker att det måste vara okej? Att spy på allt och alla när man blir ledsen? Och att det måste vara okej för dig också? Man behöver inte missunna andra att få barn bara för att man blir ledsen för att man själv inte har några, även om jag också kan känna mig som världens elakaste människa som blir ledsen eller avundsjuk eller vad det nu är för känsla. Och här på Buke kan du alltid kräkas av dig!
Vad tråkigt att du inte heller känt dig lyssnad på. Dock var det lugnande och skönt att höra att du fått 3 barn trots så kort lutealfas. Det är ju just sånt här, jag önskade få lite svar kring. Jag gjorde ett googlingsarbete (
) igår och kunde hitta flera som skrev att de fått flertalet bort trots korta lutealfaser. Det innebär ju ändå att det inte måste innebära något hinder och det kändes tryggt i alla fall. Sen verkade många ha fått höra från läkare att lutealfaser under 10 dagar kan ställa till det, så det verkar kanske inte som att något är så definitivt.
