En så vacker berättelse

[Tora]

Tvärtom, jag känner oro för henne. Ser du inget problematiskt med att hänga upp hela sitt värde på förmågan att göra barn?

Nej det är du som du som dömer henne. Att de verktyg hon behövde för att må bra igen inte är tillräckligt fina enligt dig. Att känslan att bli mamma inte är tillräckligt. Det måste ju till något mer. Och du kan inte ens se att du utsätter henne för ett övergrepp igen när du påstår att det inte är ett tillräckligt bra sätt att må bra på igen.

 

[Tora]

Min tanke också, det känns mer som en melodramatisk novell än en verklig historia.

Jag vet inte om just denna historia är sann eller inte. Den är ju tagen från internet.

Däremot vet jag att det finns minst en människa som faktiskt har upplevt något liknande. Det är som sagt det som gjorde att historien berörde mig så mycket.

 

[Tora]

Alltså jag förstår verkligen att man kan finna frid av att bli förälder. Men samtidigt kanske man inte riktigt blir hel på riktigt ändå, för man är bara värd något som förälder, inte i sig själv. Vad händer när barnen vill bryta sig loss och bli fria och stora? Försvinner den själsliga friden då?

Jag tror på att finna frid och uppskattning i sig själv, och att det inte ska behöva komma genom någon annan, partner eller barn. Sen förstår jag ju att det inte alltid ser ut så, eller ens går. Men jag undrar hur den där friden egentligen ser ut, när den är så totalt bunden till ens barn?

Men saken är att det är ett VERKTYG till att må bra igen. Det viktiga är inte barnet i sig utan att man "försonas" med sin kropp igen.

Oberoende vad som händer med barnen i framtiden så har man alltid upplevelsen med sig. Den kan ju ingen ta ifrån en.

Däremot vad som är farligt är att påstå som vissa gör att "Du förvisso är det lite gulligt att du känner så men nu är det så att det sättet som du började må bra på igen är inte tillräckligt" utifrån sina egna känslor om vad man tycker är tillräckligt bra eller inte.

 

[aprilmaj]

Men saken är att det är ett VERKTYG till att må bra igen.

Jag tycker att det är farligt att använda barn som verktyg. Samma argument brukar en del missbrukare använda: att de behöver barnet för att kunna bli nyktra/drogfria.

 

[Tora]

Jag tycker att det är farligt att använda barn som verktyg. Samma argument brukar en del missbrukare använda: att de behöver barnet för att kunna bli nyktra/drogfria.

Jag vet inget om hur missbrukare använder sina barn. Men om det är som du skriver så försvinner anledningen till att hålla sig drogfri om barnet försvinner. Det låter ju inte bra.

Men här oberoende av vad som händer barnet, det växer upp och flyttar eller kanske tom dör, så har man alltid upplevelsen kvar. Den har man alltid upplevt. Den kan ingen ta ifrån en. Ens minnen och upplevelser är ens egna och dom bär jag alltid med mig.

 

[aprilmaj]

Jag vet inget om hur missbrukare använder sina barn. Men om det är som du skriver så försvinner anledningen till att hålla sig drogfri om barnet försvinner. Det låter ju inte bra.

Det är ju det som är farligt. Man ska vilja bli nykter/drogfri för sin egen skull. För hur skulle det bli för barnet att leva med en missbrukande förälder?

 

[Tora]

Det är ju det som är farligt. Man ska vilja bli nykter/drogfri för sin egen skull. För hur skulle det bli för barnet att leva med en missbrukande förälder?

Men varför blanda in missbruk i det här? Det har ju inget med detta att göra. Här är det ingen som är beroende av något. Varför skulle barnet leva med en missbrukande förälder?

Här är det frågan om någon som gick igenom en sak som man trodde man aldrig skulle få uppleva. Dessutom var man rädd hur det hela skulle kännas. Skulle man uppleva övergreppet igen. Skulle känslorna från övergreppet överskugga eller tom förhindra känslorna av glädje över att bli förälder.

Men så visar det sig att ens rädslor och farhågor har varit helt i onödan för upplevelsen visar sig istället vara helande och man upplever en själslig ro som man aldrig trodde man skulle få uppleva igen.

 

[aprilmaj]

@Tora Det handlar om att du skrev att barnet är ett verktyg. Vuxna ska hantera vad det än månne vara (exempelvis missbruk eller trauma) för sin egen skull. Barnet får inte vara ett verktyg för att någon ska må bra. Barnet ska få finnas för sin egen skull.

 

[orion_x]

Jag tyckte med texten var fin. Om den är sann så är det ju säkert så att hon är inte hel, och kommer kanske aldrig att bli. Jag tolkar också det som om att föräldraskapet har hjälpt henne att kunna tycka bättre om sig själv.

 

[Tora]

@Tora Det handlar om att du skrev att barnet är ett verktyg. Vuxna ska hantera vad det än månne vara (exempelvis missbruk eller trauma) för sin egen skull. Barnet får inte vara ett verktyg för att någon ska må bra. Barnet ska få finnas för sin egen skull.

Du tar det hela i fel ordning. Hon skaffade inte barnet för att bli hel. Då hade det varit fel. Hon kom fram till efter att barnet fötts och allt som det medför hade gjort henne hel.

Jag kan ju inte svara för kvinnan i berättelsen men för personen som finns i min närhet så var graviditeten mycket jobbig just för att hon inte visste hur hon skulle fixa förlossningen och allt runtomkring. Man är ju oftast som födande kvinna väldigt utlämnad och amning är något som gör att man kommer extremt nära den man ammar.

Hade hon inte blivit oplanerat gravid så hade hon med största sannolikhet aldrig blivit gravid.

 

[Tora]

Jag tyckte med texten var fin. Om den är sann så är det ju säkert så att hon är inte hel, och kommer kanske aldrig att bli. Jag tolkar också det som om att föräldraskapet har hjälpt henne att kunna tycka bättre om sig själv.

Jag vågar som sagt inte säga om den är sann eller inte. Det är ju internet det handlar om så man får ju lov att ta det med en nypa salt.

Jag har ju dock en mycket nära bekant som gått igenom något liknande. Så för min del finns det ingen anledning att ifrågasätta sanningsgraden i berättelsen, det är i grund och botten oviktigt.

Innan barnen så fick hon ta starka ångestdämpande mediciner för att klara av att göra ett cellprov.

För några månader sedan var hon tvungen att uppsöka en läkare för att hon hittat en knöl i ena bröstet. Innan hade hon aldrig gått till en läkare och låtit denne ta på hennes bröst. Då hade hon antagligen hellre dött.
Nu lyfte hon bara luren och beställde en tid och gick dit som en "normal" människa.

Övergreppet kommer ju alltid att vara en del av hennes liv. Minnena kommer att finnas kvar men de kommer inte längre hindra henne att leva sitt liv. Hon kan vara genuint lycklig igen. Frågan är om man kan begära så mycket mer?

 

[Trani]

Nej det är du som du som dömer henne. Att de verktyg hon behövde för att må bra igen inte är tillräckligt fina enligt dig. Att känslan att bli mamma inte är tillräckligt. Det måste ju till något mer. Och du kan inte ens se att du utsätter henne för ett övergrepp igen när du påstår att det inte är ett tillräckligt bra sätt att må bra på igen.

Varför tror du att det handlar om fint eller fult? Det gör det inte. Jag tycker inte att det är fult att tillskriva sig själv ett värde bara genom föräldra-/mammarollen - jag tycker att det är beklämmande. Jag kritiserar inte henne som person utan idén om att bli till genom föräldraskap.

Det är varken att döma eller att begå övergrepp. Seriöst, sluta tjata om det. Du ger intrycket av att sätta föräldra-/moderskapet på den sjukaste piedestal jag skådat. Jag fattar inte varför du annars skulle gå i taket såhär över att folk inte håller med dig om hur vacker berättelsen är.

 

[Tora]

Varför tror du att det handlar om fint eller fult? Det gör det inte. Jag tycker inte att det är fult att tillskriva sig själv ett värde bara genom föräldra-/mammarollen - jag tycker att det är beklämmande. Jag kritiserar inte henne som person utan idén om att bli till genom föräldraskap.

Det är varken att döma eller att begå övergrepp. Seriöst, sluta tjata om det. Du ger intrycket av att sätta föräldra-/moderskapet på den sjukaste piedestal jag skådat. Jag fattar inte varför du annars skulle gå i taket såhär över att folk inte håller med dig om hur vacker berättelsen är.

Det var du som skrev att det inte var tillräckligt.

Jag går i taket för att jag själv på nära håll har upplevt en liknande historia.

Att du inte ens kan se att du begår ett övergrepp på denna personen genom att påstå att det inte är tillräckligt får mig att må .
Hon har hittat ett sätt att komma över allt och lägga det bakom sig. Istället för att se sin kropp som något dåligt, förstört och skändat så ser hon den som något vackert som något som gav liv. När hon mår dåligt så tar hon bara fram minnena från förlossningen och vad hon kände då. Detta är något som ingen kan ta ifrån henne så länge hjärnan fungerar.

Precis som förövaren en gång tog sig friheter med hennes kropp så tar du dig friheten att påstå att det inte är tillräckligt. Det är ett övergrepp.

Vad har du för rätt att döma henne eller det sätt som som fick henne att må bra igen?

 

[JosefineLi]

Mitt ex mamma var psykiskt sjuk och blev också "hel" av att få ett barn. En anledning att gå upp på morgonen, någon som alltid älskade en och så vidare. Men mitt ex upplevde att han blev kvävd av det, att han blev allt som hon hängde upp sitt liv och välmående på. Och sen räckte inte barnet helt heller, utan hon åkte in på psyk i omgångar osv. Så jag har svårt att se det där fantastiska med det hela "föräldraskapet gör mig hel"-grejen.

 

[Tora]

Mitt ex mamma var psykiskt sjuk och blev också "hel" av att få ett barn. En anledning att gå upp på morgonen, någon som alltid älskade en och så vidare. Men mitt ex upplevde att han blev kvävd av det, att han blev allt som hon hängde upp sitt liv och välmående på. Och sen räckte inte barnet helt heller, utan hon åkte in på psyk i omgångar osv. Så jag har svårt att se det där fantastiska med det hela "föräldraskapet gör mig hel"-grejen.

Nej det är ju inte så lyckat när det blir så.

Fast jag skulle säga att det finns en skillnad i min väns historia och ditt exs historia.

Hans mammas välmående var beroende av själva barnet i sig. Det är det inte frågan om här utan här är det frågan om att omidentifiera synen på den egna kroppen. Där det var själva upplevelsen som gjorde att något som inte dög till något plötsligt faktiskt visade sig vara något positivt. Något som var svagt blev starkt.

Den här upplevelsen är ju inte upphängt på barnet i framtiden på något sätt. När barnen flyttar ut så blir det snarare en bekräftelse på att allt är som det skall. Skulle barnen dö eller bli knarkare så betyder det inte att hon upplever att hon misslyckats för hennes välmående är inte upphängt på själva barnet.

Att hennes kropp en gång gett liv är ju hennes eget. Ingen annans och vad som än händer så har hon ju alltid det kvar.

 

[Trani]

Det var du som skrev att det inte var tillräckligt.

Jag går i taket för att jag själv på nära håll har upplevt en liknande historia.

Att du inte ens kan se att du begår ett övergrepp på denna personen genom att påstå att det inte är tillräckligt får mig att må .
Hon har hittat ett sätt att komma över allt och lägga det bakom sig. Istället för att se sin kropp som något dåligt, förstört och skändat så ser hon den som något vackert som något som gav liv. När hon mår dåligt så tar hon bara fram minnena från förlossningen och vad hon kände då. Detta är något som ingen kan ta ifrån henne så länge hjärnan fungerar.

Precis som förövaren en gång tog sig friheter med hennes kropp så tar du dig friheten att påstå att det inte är tillräckligt. Det är ett övergrepp.

Vad har du för rätt att döma henne eller det sätt som som fick henne att må bra igen?

Jag börjar undra om du fattar hur våldtäkt och fysisk misshandel går till. Eftersom du likställer mina inlägg här med det.

Du läser i texten in allt du vet om din kompis, som du har en känslomässig relation till. Jag kommenterar bara texten du citerat, inte din kompis liv.

 

[Tora]

Jag börjar undra om du fattar hur våldtäkt och fysisk misshandel går till. Eftersom du likställer mina inlägg här med det.

Du läser i texten in allt du vet om din kompis, som du har en känslomässig relation till. Jag kommenterar bara texten du citerat, inte din kompis liv.

Alltså du är bara för mycket. Jag börjar undra om du överhuvudtaget fattar hur ett övergrepp går till?

Redan tidigt i tråden så skrev jag att jag har inte en aning om historien är sann eller inte men att jag däremot har en nära bekant som råkat ut för något liknande och att det är därför texten berört mig så mycket.

Dvs att även om den historien är påhittad så har det faktiskt i alla fall hänt en gång en riktig människa.

Jag skrev också att det var därför jag blev så starkt berörd för att jag identifierar mig med kvinnan i texten.

Jag skrev också att jag inte kan svara för kvinnan i texten utan att jag bara kan svara utifrån min väns historia.

Utifrån det jag har skrivit ovanför så kommenterar du bara texten jag citerar?

Dessutom kan du inte kritisera den kvinnans upplevelser utan att även kritisera min väns eftersom de så starkt går ihop. (Vilket jag varit väldigt tydlig med tidigt i tråden).

Tänk att det sättet som min vän fann frid på är så provocerande för dig. Att du inte istället reagerar med "Vad bra att hon fann ett sätt att gå vidare på". Nej, nej det skall kritiseras och hållas på.

Om jag hade påstått att detta var något som får alla kvinnor att finna frid så hade jag förstått din kritik. Om jag hade sagt att detta fungerar för alla kvinnor så hade din kritik varit befogad.

Men jag har aldrig påstått detta eller ens varit i närheten. Och jag tycker inte det heller.

Det var bara en historia om en enda kvinna (möjligtvis två då om man skall vara petig) om det sätt som gjorde det möjligt för henne att gå vidare och lämna de mörka åren bakom sig.

 

[Trani]

Men @Tora detta är en diskussionstråd. Om du bara vill ha svar i stil med "" så postade du på fel ställe.

Om tråden handlar om din bekant så hade du behövt vara tydligare med det. Du nämner det inte ens i trådstarten. Faktum är att du inte nämner det förrän i inlägg #16 så hur tycker du att jag borde ha kommenterat något annat än din trådstart?

 

[Tora]

Men @Tora detta är en diskussionstråd. Om du bara vill ha svar i stil med "" så postade du på fel ställe.

Om tråden handlar om din bekant så hade du behövt vara tydligare med det. Du nämner det inte ens i trådstarten. Faktum är att du inte nämner det förrän i inlägg #16 så hur tycker du att jag borde ha kommenterat något annat än din trådstart?

Allvarligt. Det står på första sidan och jag upprepar mig flertalet gånger. Det går liksom inte att missa. Brukar du inte läsa trådarna innan du svarar i dom?

Vissa saker kan man ju fundera på både en och två gånger innan man skriver. Att kritisera det sätt som någon kom över ett övergrepp på är ett av dom sakerna (när man vet att det hänt på riktigt).

Hade det varit en bok som någon skrev ur fantasin så hade det också varit en helt annan sak. Men här poängteras det tydligt och flera gånger att det gäller en sann historia även om det inte är den i Ts. Man kan ju faktiskt ha lite känsla ibland för vad man kritiserar i en diskussion.

Eller du kanske hade tyckt att det var okej att jag haft åsikter om att man valde en rosa kista, att det inte var okej ur ett femenistiskt perspektiv, i en tråd som handlar om sorgen över att ens mamma gått bort? För vadå det är ju ett diskussionsforum och då är allt okej.

Att man diskuterar om historien är sann eller inte är en sak men att kritisera sättet som kvinnan kom över ett övergrepp på när man vet att en kvinna faktiskt har haft den upplevelsen i den riktiga världen är bara hemskt. Det har inget diskussionvärde.

 

[_Elly_]

Jag tycker den är lite för konstigt skriven för att jag ska bli riktigt berörd. Det är fint att hon "får tillbaka värde" men jag känner som Trani lite oro. Att riskera livet för att vara gravid med nr 3, det låter som att det verkligen är Allt för henne. Att graviditeterna var läkande är jättebra och det ifrågasätter ingen.