En annan aspekt - ni som säger att ni absolut skulle vilja veta om er partner var otrogen, hur skulle ni känna om det istället var ni som var den otrogna? Och en vän kom på detta och inte pratade direkt med er, utan istället gick direkt till er för vännen okända partner? Skulle det kännas OK eller skulle ni vilja få en chans att prata med vännen själv först? Skall empati, välvillighet och medmänsklighet vara förbehållen de "oskyldiga", och de "skyldiga" får skylla sig själva, eller...?
Lite sent in i tråden, kanske men jag har varit med om något liknande.
Det här var längesen, ska väl tilläggas, typ 25 år sen.
I det fallet hade jag varit otrogen mot min dåvarande sambo.
Detta hade jag anförtrott till EN vän I förtroende och löfte om att inte säga något.
Hon kände dessutom min dåvarande.
Vi hade seglat lite ihop, hon med sin man och jag och min dåvarande (på varsin båt, dock).
Tack och lov var detta innan mitt snedsprång, annars hade väl han fått vetat också.
Denna kompis gick vidare och skvallrade om detta till två ytterligare arbetskamrater (vi alla jobbade på samma ställe) och en av tjejerna råkade av misstag nämna det för mig.
Ska säga att de var mer hennes vänner dessutom, så vad de hade att göra med mina förehavande kunde jag inte riktigt begripa.
Ska säga att jag blev inte särskilt glad på vännen.
Efter det var hon inte samma vän helt enkelt.
Inte för grejens skull utan mer för sättet hon gjorde det på. Det var skvaller, rakt upp och ner.
Jag slutade jobba där, började min högskoleutbildning och vår vänskap rann ut i sanden.
Eller rättare sagt, hon hörde av sig flera gånger och till slut frågade hon rakt upp och ner om inte jag ville vara hennes vän längre.
Kom inte ihåg vad jag svarade exakt, men vi fortsatte inte umgås efter det.
