Egoistisk pojkvän eller bara omedveten?

[Korven]

Jag har en tendens att bry mig mer om andras välmående än mig eget bara. Antar att jag har en mer eller mindre omedveten önskan att vilja hjälpa folk till att må bättre, i detta fall min pojkvän. Men sedan har jag inte reflekterat över mitt eget välmående alls, förrän nu mer då jag börjat må sämre pga hur förhållandet är.

Sluta genast med det, man kan inte hjälpa nån om man inte mår bra själv.

 

[Lena Furberg]

"Dumpa" låter väldigt hårt och rentav otrevligt när man som du är så mån om personen man är tillsammans med men borde lämna. Se det inte som "dumpa" utan som att du själv har rätt att leva med en partner som du verkligen mår bra ihop med och som ser dig och som du har bra utbyte tillsammans med. Din pojkvän idag ÄR inte beroende av dig och han skulle absolut klara sig utan dig. Det skulle kanske rentav vara nyttigt för honom? (Jag hoppas att det inte är det som får dig att stanna kvar hos honom, att du tycker om känslan av att vara så behövd?) Försök att se det så. Att det är bäst för er båda om ni går skilda vägar. Att åka utomlands ett år låter som en förträfflig idé tycker jag, då skulle ni båda tvingas vara ifrån varandra och hitta ett nytt liv och kanske nya partners.

Känn för allt i världen ingen skuld för att du avslutar ert förhållande. Och jag tror INTE att du kommer att ångra dig, när en tid gått och magneten mist sin dragningskraft.

 

[Hja3rter1]

"Dumpa" låter väldigt hårt och rentav otrevligt när man som du är så mån om personen man är tillsammans med men borde lämna. Se det inte som "dumpa" utan som att du själv har rätt att leva med en partner som du verkligen mår bra ihop med och som ser dig och som du har bra utbyte tillsammans med. Din pojkvän idag ÄR inte beroende av dig och han skulle absolut klara sig utan dig. Det skulle kanske rentav vara nyttigt för honom? (Jag hoppas att det inte är det som får dig att stanna kvar hos honom, att du tycker om känslan av att vara så behövd?) Försök att se det så. Att det är bäst för er båda om ni går skilda vägar. Att åka utomlands ett år låter som en förträfflig idé tycker jag, då skulle ni båda tvingas vara ifrån varandra och hitta ett nytt liv och kanske nya partners.

Känn för allt i världen ingen skuld för att du avslutar ert förhållande. Och jag tror INTE att du kommer att ångra dig, när en tid gått och magneten mist sin dragningskraft.

Tack för ditt inlägg! Det gav mig mycket tänka på, men även att se det ur någon annans perspektiv(vilket jag verkligen behövde). Ska absolut ha detta i tankarna när jag försöker sortera bland mina känslor och tankar om vad jag vill/behöver och vad som är bäst för oss två.

 

[Viva]

Är det jag som kräver för mycket eller borde jag se mig om efter någon annan?

Saken är väl den att det inte spelar någon roll om du kräver för mycket eller inte, om han är egoistisk eller omedveten. Du mår bevisligen inte bra i den här relationen som den ser ut just nu och det är det du måste ta ställning till. Vill du ha det så eller inte?

Ni har vad jag förstått pratat om det utan större resultat? Man kan inte ändra på människor. Människor kan möjligen ändra på sig, om de vill och verkligen arbetar på det. Men så verkar inte vara fallet här.

 

[Petruska]

Jag reagerar på att du frågar oss om du kräver för mycket, precis som @Viva .

Vad spelar det för roll om du kräver för mycket? Vad är det ens att kräva för mycket? Han är som han är, du är som du är, om du inte mår bra ihop med honom så gör du inte. Om du mår bra ihop med honom så gör du. Det är meningslöst att kräva att någon av er ska vara en annan än ni är.

Frågan om du kräver för mycket, verkar ju innefatta att om vi svarar "ja, det gör du, livet är så där, fatta det", så skulle du kunna ta itu med att försöka vara mer nöjd som det är. Det vill säga, frågan handlar om huruvida du bör ändra på dig eller inte.

Jag har ingen åsikt i frågan om du bör ändra på dig eller inte, men jag ser inget skäl för någon att ändra på sig så att man blir nöjd med något som man är missnöjd med.

 

[Lampan]

Jag tycker helt klart att du ska söka en bra utbildning utomlands
Vara singel plugga och gå ut med vänner på helgerna
Upplev något i ditt liv, du får aldrig tillbaka din ungdom

 

[kryddelydd]

Hej!
Jag är i en relation med min pojkvän sedan 2 år tillbaka, han är 25 och jag är 23 år gammal.

Hej!

Jag undrar också varför du har den pojkvän du har?

Du beskriver flera saker som du inte uppskattar, i ert förhållande.
Jag förstår att det också kan finnas saker som är positiva för dig men dem berättar du inte om.

Utifrån det du skrivit:
Ta dig en funderare på vad DU vill ha ut av ett förhållande.
Fundera sedan på om du får det ur det förhållande du är i nu.

Och antingen får du ta ett ordentligt snack med honom, eller så kan det faktiskt vara klokt att överväga att avsluta förhållandet.
Dessvärre är det också så att du aldrig kommer att kunna ändra på honom.
Om du "övertalar" honom att bete sig annorlunda mot dig, kommer du hela tiden att behöva påminna honom när han "glömmer sig" och blir sitt gamla vanliga jag.

Den enda person du kan ändra på är dig själv. Du kan ändra dina reaktioner på hur din pojkvän beter sig mot dig, men du kan inte ändra på honom.

 

[Korven]

Är det jag som kräver för mycket eller borde jag se mig om efter någon annan?

Du har väl inte honom i brist på annat hoppas jag.

 

[Centaur]

Jag förstår inte varför du vill ha honom? Alla relationer har sina problem, men det brukar ju finnas något som väger upp. Tex han är inte så bra på att smsa men en fantastisk älskare, eller han har ont om pengar men hittar på billiga/gratis saker för att visa att han uppskattar dig.

Men i din relation verkar det inte finnas något som är bra alls? Han glömmer din födelsedag, snyltar på dig, han är kass i sängen.

 

[Hyacinth]

Det låter aptrist. Du är 23, ut och ha kul istället för att fastna i det där. Finns så mycket roligare saker att göra. Dåligt sex dessutom. DUMPA, säger jag.

Nu ska jag utveckla lite.


Jag har haft min beskärda del av usla relationer, destruktiva relationer och miserabla relationer.
Jag önskar innerligt att någon hade sagt åt mig att dumpa dessa, eller ännu hellre att jag haft självbevarelsedrift nog att låta det stanna på dejt/kk-stadie. Jag gjorde mig själv illa långsiktigt genom att "härda ut" i kassa relationer.

Jag sabbade min självkänsla

Jag fick panikångest

Jag drev mina ätstörningar längre

Jag höll på att köra min ekonomi i botten

Jag betalade för bland annat en bil och en båt- jag har fortfarande 15 år senare inget körkort

Jag betalade underhåll för två barn jag aldrig träffade i tre år

Jag snittade på 200 timmar i månaden på ett jobb jag vantrivdes med



Allt för att jag var snäll, naiv, han ( i plural) mådde dåligt, var arbetslös, vi var ju ändå två, osv.
När vi separerade var jag väldigt tydligt en igen. Utan bilen, båten och bostaden. De stod ju på honom. Det blev ju billigare försäkring då. Osv.

Jag inser ju nu hur infernaliskt dumma val jag har gjort bitvis. Och hur mycket annat kul jag kunde ha gjort. Idag är allt utom självkänslan reparerad, den svajar ibland. Men jag önskar att jag hade valt annorlunda, eller att jag hade fått hjälp att välja annorlunda. Så jag önskar att du TÄNKER Igenom hur du vill ha ditt liv. Vad du vill. Och vad du mår bra av.
Sen tar du beslut om hur du ska göra med er relation. Ta en paus kanske. Ni kanske är gjorda för varandra. Eller så är ni inte det.
Mitt personliga facit säger att jag behöver distans för att tänka klart. Efter lite distans vet jag vad som är rätt. Men är man mitt i hjulet springer man bara på, och hinner varken tänka eller känna efter.

 

[GotAsecret]

Vad vill du ha ut av ett förhållande? Eller ja, av ert förhållande? Som det är nu får du ju inte ut något av det som det låter.
Och helt ärligt vet jag inte om han får det heller, att han känner sig otillräcklig som inte orkar ses (jag tror nämligen att det är det som är problemet, att även roliga/betydelsefulla saker som han VILL göra) ger sån intrycksexplosion att han helt enkelt behöver längre tid för återhämtning så att ni kan göra saker tillsammans.
Och att han därför inte "vill" ses så ofta?
Middagar ute tror jag helt ärligt tar sjukt mycket energi för honom, enorma mängder av olika intryck och sinnesintryck (att hela tiden få alla sinnen stimulerade leder till övertryck) och att bara ta sig iväg kräver enormt mycket...
En fika/lunch/middag ute för någon som har, gissar jag, aktivitetsstöd äter upp en enormt stor procent av den summan man får, vilket kanske helt enkelt inte funkar, så att han känner att han faktiskt inte har råd förstår jag.
Och allt detta tär förmodligen på hans självkänsla.. Eller vad säger han själv?
Tar han själv initiativet till att äta/fika ute o.s.v?
Hur känns det om ni t.ex. har myskvällar hemma i en miljö där han känner sig lugn och slipper dessa intrycksexplosioner?
Det här är bara min teori efter min erfarenhet av AD(H)D och dålig ekonomi.
I somras hade jag själv ersättning från AF då jag blev utförsäkrad. 7000:- månad och det räckte inte till mer än det nödvändigaste.
Men jag är i alla fall glad att han försöker, det händer allt för ofta att folk blir sin diagnos och går ner sig i den, slutar försöka.
Sitter hemma och gnäller utan att ens försöka. Inte ens tar sig iväg på viktiga möten för att slippa konfrontera sina problem och ta ansvar för sin situation. Stämplar sig själv med "hopplöst fall".
Dessa "fall" är förvisso extrema och tämligen sällsynta, men de finns, precis som tvärtom, att man tränar upp förmågor och färdigheter så att diagnosen inte utgör något större hinder för ett "normalt" liv.
Ett sidospår, men jag tänkte att det kan vara relevant ändå eftersom AD(H)D har så många sidor och är en hel vetenskap.
Det viktigaste tror jag är att man är lyhörd och försöker framhäva det positiva.
Om det negativa tar över så pass mycket av dina känslor som det verkar är det kanske dags att avsluta?

 

[lilstar]

Han kräver enormt mycket bekräftelse och stöd men bekräftar och stödjer inte dig. Kontakten sker på hans villkor. Du får betala för allt (det är väl ok i en relation men då ska båda vara väldigt överens om att ha det så). Sexlivet är kasst och du känner dig inte särskilt älskad. Det har varit såhär, mer eller mindre, i två år. Varför är du med honom?

Tänk om ditt problem med att du bryr dig för mycket om andra faktiskt blir mer balanserat om du får vara singel och bara ha dig själv att bry dig om. För många är 20-25 åldern när man behöver finna sin vuxna identitet, då är det lätt att falla in i att bekräfta andra för att det känns enklare än att ta hand om sig själv.

Som en klok användare på Bukefalos skrev en gång: Män är inte projekt! Allt för många män låter en kvinna bära runt på och vårda deras känslomässiga bagage istället för att de tar ansvar för sig själva som vuxna människor.

 

[Vallmo]

Hej!
Jag är i en relation med min pojkvän sedan 2 år tillbaka, han är 25 och jag är 23 år gammal. Jag har alltid upplevt han som en väldigt reserverad person, då menar jag att han ogärna berättar om sina innersta tankar och känslor gällandes saker vilket på senare tid skapat problem för mig/oss. Värt att nämna är att han har ADD vilket även det kan påverka då han iom drt har flertal personliga problemmen även en hel del anknytningsproblem som ligger i hans bagage dom hans föräldrar skapat under barndomen vilket gör att han ständigt känner sig misslyckad i allt han gör och därmed behöver enorm bekräftelse på de bra saker han gör (han är dålig på att ta emot konstruktiv kritik).

Anledningen till varför jag skapade denna tråd handlar mångt och mycket kring att det känns som att hela vårt förhållande handlar kring just honom. Tidigare har vi haft sms kontakt på hans villkor, och setts på hans villkor(varannan eller var tredje dag för han inte velat mer trots att båda bor i samma stad). Jag har även fått känslan av att han oftast vill och känner för att ses när han upplever att han känner han är i behov av stöd eller känner sig ensam. Men även generellt sett så känner jag mig ganska ouppskattad av honom. Han har under de 3 år vi känt varandra glömt 2 av mina födelsedagar vilket i sig kanske inte är en stor grej men handlar mer om att jag vill bli bekräftad själv, typ att bara få höra ett "Grattis" inte att han ska köpa diverse prylar. Generellt sett när vi umgås ute och ska på bio besök eller äta ute på restaurang så är det jag som får betala för att han aldrig har pengar vad han säger. Mig gör drt inget att bjuds men vore kul om man kunde dela någon gång. Dock få han visserligen ett litet bidrag från Arbetsförmedlingen just nu men tycker att han borde kunna spara en liten slant till eventuella saker vi gör tillsammans.

Ett annat problem är att vi är olika som personer, jag är ganska utåt och har många vänner som jag ibland träffar, medan min pojkvän lider av mer eller mindre social fobi/ångest vilket resulterar i att han inte har några vänner alls. Eller han har på senare tid skaffat sig en tjejkompis som han när de ses alltid är henne hos henne där hon bor och lagar middag, dricker vin, ser film etc. Jag tycker att det är bra att han har åtminstone en vän men ibland blir jag skeptisk till att han alltid är hemma hos henne och de är ensamma även om jag vet att han aldrig skulle vara otrogen. Eftersom att han oftast inte har pengar så är det hon som fått stå för notan vilket jag tycker känns lite konstigt då det är även jag precis som henne som måste betala när vi väl hittar på något som bio, middag ute,fika etc. Ibland känns han så egoistisk, eller om det är ren omedvetenhet från hans sida?

Men även vårt sexliv har jag på senare tid ledsnat lite på då han även där känns lite egoistisk av sig och endast tänker på sin egen njutning. Oftast när vi inleder till sex så har han väldigt bråttom av med kläderna, smeker knappt mig fast han vill att jag ska ta på honom mycket mer och helst duga av han lite innan han känner att det är dags. Oftast har jag inte ens blivit kåt vid ett laget av hans fumlande men det är heller inget han lägger särskilt märke till. Har totalt kommit endast 1 gång av de gånger vi haft sex med varandra, vilket absolut inte enbart ligger på hans sida, men jag önskar att han brydde sig lite mer. Han har aldrig frågat mig om jag kommit när vi haft sex någonsin utan direkt när han själv kommit så är han nöjd. Om han t.ex har svårt att komma så ber han mig alltid att avsluta med handen eller munnen för att han slutligen ska komma, här ka ja ibland önska att han tänkte på mig också. Som sagt så är det en hel del små saker som gör att jag tvekar över vårt förhållande.

Jag kan känna en avsaknad av uppmärksamhet och kärlek, som jag tvekar över om han kan ge mig eller om jag borde leta efter de på annat håll? Antar att jag skulle behöva lite råd från andra som varit med om liknande. Jag har pratat med honom om vissa saker så som att jag upplever han som distanserad och vill ha mer kontakt.

Tack för er uppmärksamhet!

Har du pratat med honom hur du upplever honom och er relation?
Vad har han sagt i sådana fall?

 

[Raderad medlem 6459]

Äsch, det där låter ju genomgräsligt @Hja3rter1 ! Tror du skulle vara mycket gladare om du inte var tillsammans med honom.

 

[Alexandra_W]

Jag kan känna igen det TS skriver i viss mån. Inte i den omfattning som är, och inte det otroligt enkelsidiga. Men delar av det, min partner har ADHD. Ovanpå det har han inte mått jättebra under sen höst/tidig vinter. Vilket gav en del problem. Det blev nämligen ett mycket stort bekräftelsebehov kombinerat med närmast fullblodsegoism. Jag försökte prata om det men kan inte påstå det gav någon superstor skillnad. Temporär, men sen kom vi ändå i läget där känsla tog över förnuft så att säga och han "blev sådär igen". Jag var tålmodig och stöttande och svalde ganska mycket ett tag, "han rår ju inte för det, han mår ju dåligt, det blir bättre". Fast sen kände jag att nej för fan det blir det inte, och när jag började känna att han i diskussioner använde mående, ADHD-diagnos samt "det blir bättre sen.." i varenda jäkla diskussion som blev och jag kände mig ännu mer överkörd, då sa jag stopp.

Och konstaterade att endera är det här finito, eller så ska vi två sättas och ner och så ska du få berätta exakt vad du tänker, känner och upplever och så ska du utan att avbryta och hur jobbigt det än är lyssna på hur JAG tänker, känner och upplever. Han tyckte det var en himla fin ide. Han fick börja, jag propsade på det. Det var ganska mycket av samma egoism osv som återspeglades i det han ville ta upp. Jag förstod inte att...., det kändes som jag inte tog hänsyn till..., han kände att det bara handlade om mig osv. Sen var det min tur, och jag var jättenoga att ta med exempel hela tiden. Inte bara lösa "du stänger mig ute" utan "du stänger mig ute, t ex när du bla bla". Jag tog upp ALLA sakerna, kände mig svinelak men allt behövde upp på bordet.

När jag var klar grät han förvisso hejdlöst, men polletten hade verkligen trillat ner. Först DÅ kunde han se bortom sina egna omedvetna ursäkter, försvar och bortförklaringar.

Nej det var inte en dans på rosor sen, är det fortfarande inte. Men skillnaden är som natt och dag. Utan det där samtalet hade det endera inte varit något vi idag, eller så hade jag fortfarande suttit där och känt mig förminskad, betydelselös osv.

Så, ska du inte gå TS (vilket jag hade gjort om det inte blivit skillnad på två år) så lär du nog åtminstone verkligen berätta för honom hur du känner. Utan skuldbeläggande, men också UTAN att linda in det, väga ord, ta hänsyn etc.

 

[Vallmo]

Jag kan känna igen det TS skriver i viss mån. Inte i den omfattning som är, och inte det otroligt enkelsidiga. Men delar av det, min partner har ADHD. Ovanpå det har han inte mått jättebra under sen höst/tidig vinter. Vilket gav en del problem. Det blev nämligen ett mycket stort bekräftelsebehov kombinerat med närmast fullblodsegoism. Jag försökte prata om det men kan inte påstå det gav någon superstor skillnad. Temporär, men sen kom vi ändå i läget där känsla tog över förnuft så att säga och han "blev sådär igen". Jag var tålmodig och stöttande och svalde ganska mycket ett tag, "han rår ju inte för det, han mår ju dåligt, det blir bättre". Fast sen kände jag att nej för fan det blir det inte, och när jag började känna att han i diskussioner använde mående, ADHD-diagnos samt "det blir bättre sen.." i varenda jäkla diskussion som blev och jag kände mig ännu mer överkörd, då sa jag stopp.

Och konstaterade att endera är det här finito, eller så ska vi två sättas och ner och så ska du få berätta exakt vad du tänker, känner och upplever och så ska du utan att avbryta och hur jobbigt det än är lyssna på hur JAG tänker, känner och upplever. Han tyckte det var en himla fin ide. Han fick börja, jag propsade på det. Det var ganska mycket av samma egoism osv som återspeglades i det han ville ta upp. Jag förstod inte att...., det kändes som jag inte tog hänsyn till..., han kände att det bara handlade om mig osv. Sen var det min tur, och jag var jättenoga att ta med exempel hela tiden. Inte bara lösa "du stänger mig ute" utan "du stänger mig ute, t ex när du bla bla". Jag tog upp ALLA sakerna, kände mig svinelak men allt behövde upp på bordet.

När jag var klar grät han förvisso hejdlöst, men polletten hade verkligen trillat ner. Först DÅ kunde han se bortom sina egna omedvetna ursäkter, försvar och bortförklaringar.

Nej det var inte en dans på rosor sen, är det fortfarande inte. Men skillnaden är som natt och dag. Utan det där samtalet hade det endera inte varit något vi idag, eller så hade jag fortfarande suttit där och känt mig förminskad, betydelselös osv.

Så, ska du inte gå TS (vilket jag hade gjort om det inte blivit skillnad på två år) så lär du nog åtminstone verkligen berätta för honom hur du känner. Utan skuldbeläggande, men också UTAN att linda in det, väga ord, ta hänsyn etc.

Wow, så otroligt modigt av dig (er).
Det där är verkligen ett exempel på konstruktivt samtal.
Jag är övertygad om att du la upp det väldigt bra eftersom polletten trillade ner, som du sa och att han inte gick i försvar.

 

[Kattennizze]

Nu ska jag utveckla lite.


Jag har haft min beskärda del av usla relationer, destruktiva relationer och miserabla relationer.
Jag önskar innerligt att någon hade sagt åt mig att dumpa dessa, eller ännu hellre att jag haft självbevarelsedrift nog att låta det stanna på dejt/kk-stadie. Jag gjorde mig själv illa långsiktigt genom att "härda ut" i kassa relationer.

Jag sabbade min självkänsla

Jag fick panikångest

Jag drev mina ätstörningar längre

Jag höll på att köra min ekonomi i botten

Jag betalade för bland annat en bil och en båt- jag har fortfarande 15 år senare inget körkort

Jag betalade underhåll för två barn jag aldrig träffade i tre år

Jag snittade på 200 timmar i månaden på ett jobb jag vantrivdes med



Allt för att jag var snäll, naiv, han ( i plural) mådde dåligt, var arbetslös, vi var ju ändå två, osv.
När vi separerade var jag väldigt tydligt en igen. Utan bilen, båten och bostaden. De stod ju på honom. Det blev ju billigare försäkring då. Osv.

Jag inser ju nu hur infernaliskt dumma val jag har gjort bitvis. Och hur mycket annat kul jag kunde ha gjort. Idag är allt utom självkänslan reparerad, den svajar ibland. Men jag önskar att jag hade valt annorlunda, eller att jag hade fått hjälp att välja annorlunda. Så jag önskar att du TÄNKER Igenom hur du vill ha ditt liv. Vad du vill. Och vad du mår bra av.
Sen tar du beslut om hur du ska göra med er relation. Ta en paus kanske. Ni kanske är gjorda för varandra. Eller så är ni inte det.
Mitt personliga facit säger att jag behöver distans för att tänka klart. Efter lite distans vet jag vad som är rätt. Men är man mitt i hjulet springer man bara på, och hinner varken tänka eller känna efter.

Alltså, jag fattar bara inte. Vad gör alla starka, smarta kvinnor med med så dumma och idiotiska män!?

 

[Alexandra_W]

Wow, så otroligt modigt av dig (er).
Det där är verkligen ett exempel på konstruktivt samtal.
Jag är övertygad om att du la upp det väldigt bra eftersom polletten trillade ner, som du sa och att han inte gick i försvar.

Fanns inte så mycket att förlora, så nog inte så himla modigt. Relationen var så jävla körd i botten att det var det där eller helt lägga ner. Och han är fantastiskt bra i grunden, han bara blir lite vilse i sig själv ibland typ, och jag råkar tycka rätt himla mycket om honom. Så det var ett ganska enkelt val att åtminstone försöka rädda det (hade inget att förlora som sagt).

Vetefan om jag vågat vara så råärlig i en relation som inte var så nära döden (Med honom skulle jag våga det, men annars så..)

 

[Hyacinth]

Alltså, jag fattar bara inte. Vad gör alla starka, smarta kvinnor med med så dumma och idiotiska män!?

Åhhhh, vi räddar dem såklart! Tihi!



Skämt åsido, det dummaste jag hade fått för mig var att jag inte ville ge upp, jag ville inte att någon skulle kunna säga "vad var det jag sade". Så jag sprang rakt in i väggen av dumhet, gång på gång.
Hur farligt är det att bara säga- det här funkar inte.
Egentligen?
Jag är envis, ibland enkelspårig och otroligt mån om att alla (andra) ska må bra.

 

[Monstermom]

Idag är allt utom självkänslan reparerad, den svajar ibland.

Skriv här då, "vi" tycker du är fantastisk.